Nio dagar. Nine days. En jävla massa timmar och minuter.
Jag avlider snart med den här jättemagen. Det enda jag vill, förutom sova, är att det ska starta. Jag är tristare än nånsin och orkar knappt ta mig fram, orkar inte göra mat och orkar inte hänga tvätt, inte städa och inte baka. Ingenting.
Bortsett från min trista gravidattityd är resten av familjen på rätt bra humör, barnen väntar spänt och man kan riktigt se på dom hur dom räknar sekunderna tills lillasyster ska komma. Mannen dammsuger och fixar här hemma och är väldigt noga med att allt görs som jag vill, han säger till barnen att dom måst ta hand om mig när han åker och jobbar och skulle en alltför hög pust undslippa mig får jag "blicken". Den där "är det dags?-blicken". Men det är det ju aldrig. Igår hade jag sista tiden hos barnmorskan och passade på att fråga hur länge man måste gå över om det blir aktuellt, två veckor och sex dagar var svaret på den frågan och jag ville grina.
Fattar ni, tre veckor! Det skulle jag säkert inte behöva göra försäkrade Eva lugnande när hon såg mitt chockade ansikte, lätt för henne att säga. Med Vild gick jag ju över sju dagar och höll på att stryka med.
Håll till godo med detta inlägg vänner för nåt mer orkas nog inte med innan hon är ute.

Här hemma råder ibland rena krigsstämmningen angående kläder, hur dom ska sitta och vad som passar med vad, ända sen Prinsen var liten har han varit extremt medveten om hur han vill se ut och det har aldrig gått att tvinga på honom något.
När Mannen jobbade med kläder var det ju inga problem att tillgodose hans hårda krav och han hade bara fräscha och snygga plagg i garderoben men nuförtiden är ju ekonomin lite tightare och därmed också Prinsens klädkonto mindre. Än så länge har han inte gått på dom riktigt stora och dyra märkena utan är nöjd med diverse sportmärken och det är vi ju tacksamma för, han är också bra på att förstå att man inte bara kan köpa utan att man kanske får önska sig och vänta på födelsedagen eller Tomten.
Det största problemet just nu är dock inte av ekonomisk art, det handlar om strumpor. Prinsen vill stoppa ner byxbenen i strumporna, inte sådär coolt som traktens högstadieelever, nej brallorna ska lindas runt benet rätt tight och sen ska strumporna dras utanpå h-e-l-a vägen upp. Det ser inte klokt ut.
För att vara helt ärlig ser han ut som ett hittebarn från Bonnhåla.
Jag försöker hålla mig på den pedagogiska sidan, jag uppmuntrar hans egentänk och viljan att ha en egen stil och tycker det viktigaste är att han känner sig snygg, då kan jag också kräva att han ibland gör mig till viljes och drar upp brallorna när vi ska göra nåt viktigt.
Mannen kan däremot inte alls komma överrens med dom där stolpiga benen med randiga strumpor långt upp mot knät, han får klåda i hela kroppen och mår fysiskt illa av att se tilltaget. Han tycker vi som föräldrar har en skyldighet att se idiotiska klädval och rädda barnen från en säker mobbningsdöd och jag kan till viss del hålla med. Jag såg själv ut som ett ufo hela skoltiden och önskar att någon ringt modepolisen redan i mellanstadiet men å andra sidan var det inte bara kläderna som gjorde mig till den felande länken, jag hade heller inte självkänslan att stå för vad jag tyckte och tänkte.
Prinsen har bra självförtroende och brukar faktiskt få kompisarna med på tåget när det gäller hans egna små modeflugor och skulle dom invända så tar han det. Antingen ändrar han sig eller så rycker han på axlarna och tycker det kvittar och fortsätter med sin egen stil.
Min största fasa är den där "vegan-skit-på-dig-samhället-fuck-you-hela-världen"-stilen, då man klär sig som en punkare, inte tvättar sina kläder och inte sköter sin personliga hygien utan luktar gammal dansk ost med piercingar på ställen man aldrig trodde gick att perforera. Börjar han luta sig åt det hållet kommer jag nog ångra att jag klagade på strumporna...

En sjuk mamma med bebis i magen, en sjuk son och en sjuk dotter. Ingen höjdarkombination kan jag säga.
Igår började halsen göra sig påmind, en lätt sveda när jag svalde skvallrade om att snart kommer det göra väldigt ont, och den där omisskännliga tröttheten i kroppen som bara kommer när man är på väg att bli ordentligt sjuk. En stund senare korkades näsan igen, ögonen började rinna och när vi hämtade Prinsen från skolan stod det klart att helgen inte skulle spenderas i karnevalyra direkt, han var trött och glåmig och klagade över värk i kroppen. Efter sista stoppet vid Mätbandets förskola där vi hämtade upp en liten Vild med ont i magen och illamående gick ridån ner, Mannen stod inför två jobbnätter och jag såg framför mig hur jag skulle få springa i skytteltrafik mellan sängarna.
Prinsen trycktes ner i soffan med en Alvedon på tungan, Fass.se luslästes om Vilds penicillin och jodå, magknip, lös avföring och illamående var en av de vanliga biverkningarna. Fram med ett glas Proviva och en ångande värmedyna och så ner med henne också i soffan. Själv tog jag två Alvedon och la mig i sängen, både jag och Prinsen hade stigande feber så här gällde det att hushålla med krafterna.
Där låg vi sen resten av eftermiddagen, en burkpizza blev middagen och pyjamasen kom på redan vid halv sju. Efter en spya från Vild och en saga om Guldlock slocknade vi alla tre innan klockan ens slagit 22.
Idag har vi gått runt som zombies, Vild gjorde ett tappert försök att gå till Mätbandets vinterfest som hon sett fram emot så mycket men vi fick vända vid parkeringen då magen satte stopp, gråtandes gick hon tillbaka hem med sin lilla vantbeklädda hand i min. Mammahjärtat ville ringa Gud och klaga.
Nu har vi sett en kul film och ätit glass så humören är rätt bra i alla fall, kanske kan vi ta oss an middagen snart, kanske kan vi skita i det och äta macka igen. Det har nog ingen dött av.

Läste nyss nån reklamremsa på Familjeliv, det stod "alla andra hämtar tidigt" och var från fackförbundet Kommunal. Min första tanke var, bra att dom äntligen börjar ta lite ansvar för sina medlemmar och kämpar för bättre arbetstider men när jag sen läste vidare så stod det "Kommunal kämpar för bättre öppettider på förskolan".
Jag är inte förvånad.
Däremot är det högst förvånande att ett fackförbund kan låta bli att skämmas inför sina medlemmar som varje månad betalar dyra pengar för medlemskap utan att få ett skit för dom.
Vi kommunalanställda, jobbar fortfarande enligt samma riktlinjer som min mamma gjorde under sextiotalet. Vi har delade turer till och med på vardagar, dom flesta jobbar varannan helg och ska vi ta ut en semesterdag så dras det inte bara den dagen utan lite mer så det blir drygt en dag för varje uttagen dag. Och allt det till en kraftig reducerad lön.
Men såklart, bättre öppettider i förskolan, kanske helst dygnet runt, skulle ju helt klart förbättra villkoren för småbarnsföräldrar. Allra helst för ensamstående, på så vis skulle dom ju helt kunna släppa ansvaret för sina barn och jobba mycket mer, man skulle till och med kunna jobba varje helg om man bara slapp det där med "ansvar", "kärlek", "familjeliv" och annan skit.

Två veckor och fem dagar kvar. I min värld två år och fem månader.
Jag är som en sjöko, kan knappt vända mig i sängen och får trycksår om jag spenderar mer än två timmar på varje sida, kan nästan inte gå och kommer inte ens fram till bordet när vi ska äta utan får bara hålla tummarna att allt stannar på gaffeln.
Ibland kan jag känna hur den lilla blomman därinne pressar sig ner i bäckenet, det isar i benet och man kan nästan höra hur det gnisslar som när frigolit gnids mot frigolit, jag hoppas det betyder att det snart är på gång för jag står inte ut så här länge till.
Det enda jag vill göra är att sova men det är inte så förenligt med simskola, handbollsträningar, middagsbestyr och ett ständigt pågående krig mot tvättkorgen. En dag som denna, med sol och blå himmel, kan man ju till och med i mitt tillstånd uppbåda tillräckligt med entusiasm för att hitta på något men hur ofta är dagarna såna?
Nej, jag måste nog lägga in en proposition till riksdagen om att slopa den sista graviditetsmånaden. Det kan dom väl gå med på, det är ju ändå Internationella Kvinnodagen idag.

För ett tag sen fick lilla Vild en cykel av sin kusin, en rätt sliten och rostig sak som egentligen var på väg till tippen men Vild var jätteglad och jag såg framför mig hur fin den skulle bli med lite färg och en ny korg. I ungefär det tillståndet har den sen förblivit, det enda som hänt är att den rostat mer, blivit mer sliten och vält tre tusen gånger så handtagen fått lera i varenda springa.
Igår tog vi en tur till Biltema och köpte cykelverkstadsgrejer, alltså nytt däck, innerslang, sprayfärg, korg, kedjeolja och lite annat smått och gott. Nu skulle det bli fixa av!
I morse vaknade jag med solen i ansiktet och kände i hela kroppen hur vårigt det var ute, jajamän, hela eftermiddagen skulle spenderas utomhus.
För en halvtimma sen kom jag in, stelfrusen och narig, olja på både kläderna och händerna men supernöjd med mitt dagsverke. Cykeln som legat i rostiga smådelar står nu och glänser i cykelkällaren, silvrig och lila med ny sadel och alla (nästan) skruvar på plats, lilla Vild är hur nöjd som helst och jag funderar på att öppna verkstad.
Tyvärr tog jag inga "före"-bilder men några "efter"-bilder kan jag bjussa på.





Hello Kitty, ett måste på ringklockan.

Jag har funderat lite på det där med namn den sista tiden, inte vanliga människonamn till bebisen i magen som man kanske kunde tro utan djurnamn.
Främst har jag undrat lite över hästnamn faktiskt, varför heter dom alltid så ocoola grejer som till exempel "Mistral", "Casanova" eller "Starlight"? Och vem döper dom? Är det snobbarna som äger dom? För i så fall är det ju inte så konstigt att dom har överpretientösa och krystade namn menar jag, lite "jag är bättre än dig för jag har tretusen bokstäver i mitt flashiga namn". Om jag hade en häst hade den hetat Kennet eller Hoffa eller nåt annat tufft och den hade ägt hela stallet den stått i, alla hästbrudar hade älskat hans slappa stil och glassiga sätt och han hade haft en avkomma i varje box.
Katter och hundar har ju fått lite upprättelse det sista och är inte längre tvingade till ett livslångt lidande med "Snufsan", "Tufsan", "Fiffi" eller "Baloo". Nu är det mer poppis att heta Leif som hund, eller Svenne som katt och helt plötsligt har dom mer status bland rivalerna i kvarteret. Däremot verkar kaniner och andra smådjur fortfarande fast bland "Kalle" och "Stampe" men förhoppningsvis kommer deras revanch snart också, för det är väl ändå häftigare att ha ett marsvin som heter "Razor" än "Lilltass"?

Skönt, lite feber och halsfluss var verkligen en bristvara här hemma men det rådde minsann lilla Vild på inatt. Hon vaknade med 39 grader och igenproppad hals och insåg med bestörtning att teatern dom skulle på med förskolan gick i stöpet, "mamma, om du bara visste hur trött jag är på att vara sjuk! Dumma feber!" grät hon med grötig röst.
Vi det här laget har hon ju varit sjuk så ofta att det börjar bli löjligt så vi gav oss iväg till vårdcentralen för att ta lite prover, nånting borde ju vara fel när man inte ens är feberfri en hel vecka innan nästa infektion slår till. Tydligen var jag verkligen ute och cyklade, efter tre timmars väntan (T-R-E TIMMAR, 3 timmar alltså!!) på vårdcentralen betraktades jag som Årets hönsmamma och fick ett flin med orden "små barn äääär sjuka ofta. Dom går ju på dagis och så vet du och träffar andra barn och virus sprider ju sig såååå lätt."
Lilla gumman typ.
Jag förklarade att för det första är Vild inte att klassa som liten längre, att immunförsvaret bygger upp sig dom första två åren är jag fullt medveten om, men hon fyller sex år i år och ska klara av att hänga med i skolan om bara ett halvår. För det andra, hon är ju för fan inte ens på förskolan, jag går ju hemma och hon har bara varit där tre eller fyra gånger sen förra infektionen. Hon träffar knappt några andra barn eftersom hon är sjuk så mycket och det kan inte bara vara virus när hon får positiva utslag på halsflusstesten. Det är inte normalt att ha feber varannan vecka och att inte klara av att återhämta sig, till och med förskolepersonalen har ju sagt att det måste vara nåt fel eftersom hon är så trött och inte orkar med att leka och inte har varit sig själv på hela hösten.
Men på Stavre vårdcentral, där är det nooormaaaaaaaalt.
Förra gången vi var där med halsfluss sa läkaren att "nästa gång får vi ta lite mer prover och se om vi ska ta bort mandlarna." Den här gången sa nästa läkare att "nästa gång ska vi ta lite mer prover men mandlarna tas absolut inte bort, nejdå, det här är en heeeeelt normaaaaaal infektion."
Far åt helvete säger jag och ringer en annan vårdcentral för remiss till Näl.

Det kan nog bli ordning på lilla Vild trots allt.
Häromdan satt hon på Spotify och lyssnade på Rasmus Seebach, ni vet han som sjunger den där danska låten, och ondgjorde sig över att titeln på cd:n var tryckt rätt över ansiktet på honom. "Men pappa ta BORT texten då!" sa hon uppretat flera gånger och kunde knappt hejda sin frustration över informationen att det inte gick.
Eric Saade är en annan stor kärlek, hon sitter på svt's hemsida och kollar "Popular" gång på gång, igår viskade hon alldeles hänfört "kolla, han är helt svettig och glänsig..." när hans ansikte kom i närbild. Mannen frågade lite skämtsamt om hon ändå inte tyckte att han var snyggare än Eric men bemöttes bara med ett skratt, "nähää, pappa!" flinade hon och Mannen teg.
Skönt att äntligen få styrt upp det där med tuttar och snygga brudar här hemma, nu kunde jag sitta och kolla "Minuten" när EMD var med och föreslå att Danny skulle ta av sig skjortan och utföra alla uppdrag i bar överkropp utan at bli nedröstad. Både jag och Vilda fnissade i vårt soffhörn när killarna avfärdade oss som tramsmajor, dom är ju bara avundsjuka kom vi överrens om.
Nu ska vi bara öva på vad som klassas som "hunk" och inte.

Vändningsförsöket som var inbokat idag kom av sig, tack och lov. Lily hade påpassligt vänt sig för egen maskin nån gång under helgen och låg så fint med huvudet neråt när ultraljudsapparaten surrade igång, man kunde riktigt se hur hon flinade åt oss där hon låg och låtsades som om ingenting hänt.
Jag har ju haft god tid på mig att lusläsa om alla risker och farligheter som kan inträffa vid vändningar och var i stort sett helt inställd på ett planerat snitt, som i mina tankevurpor blev till en mardröm där kirurgen slinter med kniven och hackar sönder hela mig som stendör med Lily i slamsor på magen.
Nu får jag istället inse att det blir ännu en bebis som ska ut genom ett alldeles för litet hål vilken dag som helst i stort sett och det enda vi kan göra är att vänta. I och för sig kände jag mig nästan lite snuvad på hela grejen med kämpandet, svetten, lustgasen och det där förlösande ögonblicket när bebisen väl glider ut då jag gått och funderat på hur det skulle bli med ett snitt så det kanske är lika bra ändå.
Nu håller vi bara tummarna för att hon ligger kvar, barnmorskan sa att huvudet bara var lite rörligt vilket kan tolkas som att hon är på väg att fixera sig men med flickorna i familjen Svenson kan man ju aldrig vara riktigt säker.
Tre veckor och fyra dagar kvar, en evighet.



Kanske inte en lilja (Lily) men väl en söt bebis i en annan blomma.

Jag är inte bara mamma, hushållerska och städerska. Jag är även datatekniker.
Här hemma är det ett ständigt pågående krig om vem som ska använda Spotify och vem som ska få använda Mannens sprallans nya laptop, och det gäller att hålla räkningen på vilket barn som använt vad sist. Förutom det måste man även komma ihåg lösenord och veta vilken sida det där bästa roligaste spelet fanns på samt hur man hittar alla bidragen till melodifestivalen.
Alla dom där sakerna klarar jag, inga problem, jag står där med stekspaden i ena handen och delar på bråkande barn med andra, klickar fram rätt adress med foten och skriver ner titeln på Eric Saades senaste med andra foten.
Problemen börjar när man hör "mammaaa... det hände nåt..." eller "ameeeen! Nu funkar det ju inte!!!" Allra värst är det när båda barnen kommer från varsin ringhörna och bredbandet plötsligt fått för sig att stöta på anslutningsproblem, en sak som händer alldeles för ofta. Men så har vi ju trygga och pålitliga Bredbandsbolaget också...
Då blir det till att kavla upp ärmarna, reparera anslutningar, starta om datorer, ringa support och skälla, koppla om routers och sladdar och vänta tålmodigt tills anslutningen lika plötsligt hittar signal igen. Ibland är det lite enklare problem som behöver lösas, som att Vild klickat fram åtta olika flikar och datorn inte klarar mer "Bolibompa.se" eller att Prinsen råkat hamna på nån shady sida som hängt sig, men jorå; en mamma/datatekniker/medlare klarar väl det med?

Nu är goda råd dyra! Ytspriten är slut!
Den flång nya flaskan jag öppnade inatt har hällts över handtag, toalett, dusch, badkar och golv i överflöd och inne på toa luktar det nu som på Tulpangården. Men jag är beredd att göra vad som krävs för att hålla den där jävla bacillen kort.



Lilla Vild har så duktigt svalt minst trettio vitpepparkorn idag och båda barnen spritar sig så gelen knappt hinner torka på händerna, jag och Mannen är nästan maniska i hygientänket och vill knappt titta på stackars Prinsen av skräck för att smittas.
Nu är det bara att vänta, 72 timmar är gränsen och då är vi ju förstås inne på måndagen och petar men har inget mer hänt innan söndag kväll så vågar jag nog fundera på om vi klarat oss med blotta förskräckelsen.

Härligt. Det här var verkligen vad vi behövde, orkade och klarade av.
Eller inte.
Egentligen började alltihop redan i måndags, jag har ju haft ganska ont till och från dom sista månaderna av graviditeten men har insett att det liksom bara är att gilla läget. Det är inte skönt att vara med barn och det gör ont mot slutet, så är det ju för nästan alla och det enda att göra är att vila, vila och åter vila. I måndags började åter en såndär "smärtperiod", ont ned mot ljumskarna och svårt att röra mig överhuvudtaget, till och med liggandes på sidan hade jag ont och inget verkade hjälpa. Tisdagen kom och gick med samma symptom och jag började undra hur Lily därinne egentligen hade det, hon hade inte rört sig alls mycket jämfört med akrobatiken som brukade pågå och jag började självklart oroa mig. Igår var livet fruktansvärt, allt jag tog mig för gjorde apont och framemot eftermiddagen kunde jag knappt stå, Lily låg fortfarande oroväckande stilla och jag ville bara gråta.
På kvällen insåg jag att läget inte alls var under kontroll och ringde förlossningen, sa som det var och fick givetvis komma på stört, hela familjen packade in sig i bilen, klockan var mycket och varken jag eller Mannen var intresserade av att jag skulle åka själv så hela vägen till Näl pumpades barnen med information, hot och böner om att uppföra sig.
Väl på britsen med barnmorskans klämmande och tryckande på magen vaknade Lily, hon for runt och spretade med armar och ben som om inget hänt och jag klassades som neurotisk. En sak jag i och för sig kan ta för oron dom senaste dagarna har inte varit så rolig och att känna hennes lilla kropp hicka, sprattla och snurra är värt alla anteckningar om "hönsmamma" och "nervös moder" i min journal.
Efter en ultraljudskoll fick jag i alla fall klart för mig varför jag har så ont och det är ju för att hon fortfarande ligger på tvären. Livmodern är inte gjord för det förklarade läkaren för mig och bokade in ett vändningsförsök redan på måndag.
Nu är jag superstressad över hela situationen, dels över smärtan som vändingen kommer innebära men också rädslan inför ett eventuellt kejsarsnitt, det var ju inte så jag hade tänkt det. En del av mig säger att jag ska skita i vändningen och vägra, då får hon komma med snitt, men den andra delen av mig är livrädd för komplikationer, ärrvävnad och ond bråd död.
Väl hemma igen tog jag två alvedon och gick och la mig, helt slut och full av tankar lyckades jag i alla fall somna men efter bara tre timmar fick jag ett brutalt uppvaknade. Prinsen låg dubbelvikt över toaletten och kaskadspydde.
Så fortsatte natten och fortfarande klockan tio i morse låg han där och hulkade stackarn, både han och jag är dödströtta. Mannen försöker sova efter sin arbetsnatt och lillasyster Vild är pigg som en mört, hon tycker visst hon kan leka med kompisar och gå till förskolan. Tack och lov var det ok med grannen att leka ute så sen nån timma grävs det ute i snön, Prinsen ligger i sängen och kollar film och jag spritar, tvättar och torkar.

Ikväll börjar "Big Brother" igen, en dokusåpa som jag och Mannen slaviskt följde under första säsongen för åtta-nio år sen. Det kändes nytt, spännande och roligt och vi kunde lätt sitta igenom dom där timmarnas repris på söndan bara för att vara uppdaterade inför kvällens direktsändning.
Idag känns allt som kan klassas som "dokusåpa" omodernt, desperat och pinsamt. Deltagarna är en lagom avmätt blandning av brats, bimbos, white trash och fula, allt för att skapa motsättningar och bråk från första sekund och givetvis ingår en aldrig sinande ström av alkohol. Allt för tv.
Jag erkänner att jag kommer titta, i alla fall första avsnittet, men det är ingen omöjlighet att jag sen följer skiten hela säsongen ut. Jag kollar även på "Paradise hotel", jag mår fysiskt illa av att se idioterna men tittar ändå. Jag har nog sett varenda såpa som sänts vid närmare eftertanke, "Baren", "Villa medusa", "Farmen", "Bartenderskolan"... Trots att jag tycker hela upplägget är vidrigt så sitter jag där och har åsikter om deltagarna och deras val.
Just att delta i en dokusåpa är en sak jag absolut kommer förbjuda mina barn att göra, ska valet stå mellan det eller testa LSD så måste jag nog välja syran. Så illa är det mina vänner.
Den senaste tiden verkar också en ny sorts såpa ha gjort entré, lite spin off på "Välkommen till Köping". Nu ska ett gäng mer eller mindre handikappade driva ett hotell och allt ska givetvis filmas, resten av Sverige förväntas sitta med ett milt leende på läpparna och tycka att "naaaw, va söta dom är!" när dom lagar mat, städar och står i receptionen. 
För mig känns det som om tv-bolagen behandlar dom som djur, som om man satt ett gäng chimpanser att driva företag och så ska vi sitta där och tycka det är gulligt. Jag vet inte vilka mentala hinder människorna i just hotellsåpan har men är rätt övertygad om att dom inte behöver betraktas som "tokroliga" utan som vanliga människor som faktiskt kan sköta sitt jobb lika bra som alla andra. Att utsätta dom för situationer där deras mentala styrka tveklöst står i centrum enbart för att göra kul tv känns nästan som mobbning och borde åtalas.
Kanske har jag fel, kanske har deras anhöriga tillfrågats och tagit beslut, kanske är detta en sak dom själva tycker är superkul och en utmaning. I så fall, jättekul. Hoppas det blir exakt så roligt som dom tänkt sig och en sak dom minns för resten av livet. Blir det som tv3 har tänkt, ett skämt på deras bekostnad, så hoppas jag det inte sätter spår i hjärtat och blir en sak dom ångrar.