Idag har jag varit och fått en mycket välförtjänt helkroppsmassage. Det var helt fantastiskt och underbart på alla sätt och jag är nu så uppmjukad att jag inte skällt en enda gång på barnen utan bara lett rart och pussat dom.
Mannen som åstadkom underverken med bl.a min rygg var i 45-årsåldern, hade en lätt brytning på typ...ryska kanske och hette Peter. Först fick jag klä om i ett angränsande rum, jag skulle bara ha trosor, inga smycken eller så och sen fick jag med en handduk runt mig gå in i ett mjukt upplyst rum med tända ljus, gröna växter och mycket tyger. Hade jag inte vetat bättre kunde det varit en porrfilmsinspelning.
Nog känner man sig ganska utlämnad när man ska av med den där handduken och ösa upp kroppen på ett bord i storlek 30x30 cm men det var faktiskt helt okej på detta stället. Peter höll upp handduken framför mig, tittade bort och sen sa han att jag skulle bara blunda och slappna av. "Skönt" tänkte jag för jag har lite problem med massörer som måste prata hela tiden, jag kan verkligen inte koppla av om jag måste svara på massa frågor om mitt jobb, barnen och vädret.
Sen började vår käre Peter knåda.
Oj oj oj.
När den där timmen gått var jag som ny i kroppen, har ju haft lite ont i nacken och ryggslutet ett tag men allt det var som bortblåst. Jag tackade Peter så hemskt mycket för att han räddat mitt liv och skuttade sen ut på gatan med ny spänst i stegen.
Vi får ju massage på jobbet ibland. Trollhättans Stad kostar på sina anställda en hel kvart varannan månad!
Det är vekligen välbehövligt men man hinner ju knappt lägga sig innan hon har klämt klart. Damen som gör det är helt okej, det bränner i hela ryggen när hon är klar med mig och varje gång säger hon att om jag inte bokar tid hos en massör oftare så kommer jag få ordentliga problem. Lätt för henne att säga, hon kanske har alla pengar i världen.
När jag fyllde år sist hade Syster köpt ett presentkort på ett annat spa här i stan, vi gick dit tillsammans och skulle få halvkroppsmassage. Som tur var hade jag duschat på jobbet, tagit snygga kläder och till och med sminkat mig, vi skulle nämligen gå ut och äta efteråt.
När dom två killarna kom som skulle massera oss fick vi en svår chock. Dom var både yngre än oss och riktigt snygga. Jag och Syster bara stirrade på varandra, sen började vi fundera på oss själva, vad hade jag för trosor på mig? Skulle den stackars ynglingen få se mina fulaste menstrosor så var jag nog tvungen att dra mig ur med kort varsel. 
Det var helt omöjligt att ligga där och slappna av, man tänkte ju hela tiden på hur man såg ut. Typ om valkarna hängde utanför bordet, om han skulle se det äckliga ärret från en leverfläck jag haft, om jag såg ut som en val där jag låg...
Och sen efteråt när man ska resa sig, lätt att göra det snyggt. Dessutom hade jag blivit jättetät i näsan, fått ett märke i pannan efter bordet plus det faktum att jag har så lågt blodtryck att jag i det närmaste ramlade ihop i armarna på grabben.
Nä, tacka vet jag en rejäl ryss som är van vid både hår, valkar och likbleka ben. Honom vill jag träffa igen.

Kollade ikväll på "Top model" och förfasades över att jag, som avskyr mode, utseendefixering och smala kroppar, satt där och kunde varje namn i den äckliga såpan! Är det verkligen okej att man kablar ut budskapet att dom två flickorna Whitney och Diana är "plus size models"? Dom är ju för tusan helt normalviktiga!
Men om tv och alla viktiga människor i modevärlden tycker dom är "plus" då borde väl jag och mina likar söka till närmsta cirkus?
Jag gjorde ju mig ovän med typ 20.000 människor på ett kick bara genom att göra ett surt inlägg på Engla's blogg. (Finns som två kommentarer från Jenny under hennes inlägg "vagnmobil")
Tycker det borde vara straffbart och klassas som barnmisshandel när man redan från start tvingar in sina små i anorexians och ångestens klor, och jag kan inte hjälpa det men jag tycker nog hon borde gå rakt i fängelse utan att passera gå. Tror att hon, liksom alla flådiga tonårstidningar, tvingar unga tjejer till att vara smärtsamt medvetna om vad som väntas av dom så fort dom går utanför dörren. Man ska vara smal, sminkad och snyggt klädd i dom dyraste märkena. Annars kan det kvitta.
Den s.k "modegurun" tycker ju till exempel att H&M är rena rama Ge-Kås och borde brännas, alla borde istället handla på "Dyrast, finast och exklusiiiivast".
Jag ska lära min tös (och son såklart) att det enda som räknas är insidan, visst ska hon få sminka sig och ha fina kläder men det ska hon känna är en accessoar och ett komplement till sin underbara personlighet. Har man ett gott inre och ett stort hjärta så kommer man längst i livet, jag menar vad fan spelar det för roll om Englas stackars flicka kommer till dagis i Dior-skor, det skiter ju ungarna i! Man måste ju ha något att visa bakom sina dyra och fina kläder annars lyser det snart igenom vilken rutten person man är.
Kanske lyser det igenom på mig att jag alltid blivit retad för min kropp, mina kläder och min person och kanske är det därför jag blir bitter och elak mot dom som bara bryr sig om sitt yttre, men jag kan inte låta bli att undra om dom verligen har nåt att visa bakom sitt utseende?
Visst var det jobbigt i skolan, att varje dag ha ont i magen och att alltid känna att man inte dög till, men idag kan jag ärligt säga att det är mycket tack vare det som jag är den jag är. Jag är stolt över mig själv och tycker att jag är fin och värd att älska även om jag har rött hår, lite för många kilon och inte bryr mig det minsta om mode. Jag är tacksam att jag inte är som dom som retade mig för jag har insett att man är en bättre människa och har större självförtroende än dom andra stackarna som känner att dom måste trycka ner en annan människa för att duga.

Imorse blev jag helt förödmjukad. Jag hade precis gått upp, stod i mitt gigantiska nattlinne (rosarandigt i strl 46-48, det enda jag kunde ha i nionde månaden m Sessan) och satte upp håret på min lilla tös. Då ringer det på dörren och innan jag hunnit skrika NEJ! till Prinsen har han slängt upp dörren och glatt ropat hej till vår beökare. Kan tillägga för er som inte vet att vår hall är minimal och slutar med toadörren så man kan liksom se rakt in.
"Hej! Har du mamma eller pappa hemma?" Sa en röst som jag inte såg huvudet på för toadörren hade glidit igen av vinddraget. "Ja, hon kommer" försökte jag få fram med en kam i munnen "ska bara fixa en frisyr här först..." sen tog jag ett steg utanför toa och insåg då genast hur fruktansvärd jag måste sett ut.
Där stod en mörk yngling i sina bästa år och bara glodde på mig. Stackars människa. Det tog honom en sekund att återhämta sig men sen sa han att han skulle byta vår elmätare och var tvungen att bryta strömmen en stund. Jag log mitt snyggaste leende för att ta fokus från mitt i övrigt bedrövliga utseende och sa "javisst, jajamän, gör det."
När vi stängt dörren snabbade jag mig att byta om och sminka mig, sen sa jag till Prinsen att han kanske kunde gå ut och se hur det gick för honom. Lydigt gjorde han som mamma sa och gick ut i trappen och berättade att han minsann skulle fylla sex år snart (i maj-08) och jag flanerade lite planlöst i hallen så pojkvaskern som av en händelse kunde få syn på mig. Inte för att jag ville bjuda in honom på lite sex utan mest för att jag ville upprätta min egen heder och visa mig i något bättre skick.
Det lyckades inte så bra för killen stod hela tiden med huvudet i elskåpet och såg inte ett dugg annat än kablar och skit och jag kunde ju inte gärna stå och hänga i hallen hela förmiddagen, jag skulle ju till dagis. Till slut fick jag se mig besegrad och ropade in Prinsen på frukost, killen i trappen fixade klart och försvann och därmed också min chans till upprättelse. Han kommer för alltid minnas mig som ett pucko i nattlinne.
Kul.

För övrigt kan jag meddela att Martin skickat spindeln till sällare jaktmarker.
Han dammsög upp den.

Min bästaste Angelica berättade idag för mig att hon och hennes familj stod i flyttartagen. Vilken skräll! Det gör hon ju varje dag.
Skillnaden var att nu hade dom två olika bostäder på gång och jag ombads genast gå in på "Hemnet" och kolla in deras nya flådiga hus. Angelica; Jättefint! Men jag röstar för det gula huset.
Hursomhelst, när jag lite avundsjukt surfade runt bland alla stora, fina rum i alla stora fina villor så kom jag över min farbrors hus. Jag visste att det var till salu men det kändes ändå lite vemodigt när man såg alla bekanta möbler flimra förbi på skärmen. Som jag tidigare sagt så gillar jag när saker fortsätter som de alltid varit och ett hus till salu är verkligen nåt som frånfaller den idén.

När jag kom hem idag såg jag till min förvåning att Martin hade dammsugit! Kors! Verkligen en trevlig överraskning. Annars är just dammsugningen ett ständigt trätoämne här hemma, det och att inget blir gjort.
Men jag måste säga att - förutom dagens dammsugning - så har min kära man överraskat stort en gång till denna veckan. Det var när han, helt utan tjat  och hot om våld, tog hand om den svinlånga kabel från digitalboxen som legat över hela hallen i tre veckor. Den sitter nu fint uppsatt i en kabellist och är bara lite i vägen i ena hörnet. Men det har han lovat att ta hand om. Snart.

Se här! Detta måste jag leva med! En äcklig jättespindel som hänger där i taket och bara väntar på att jag ska lämna den ensam så den får krypa ner under mitt täcke!

"Det hänger en fet spindel i taket ovanför din säng mamma!" kom Prinsen precis in och sa. Fy! Hur ska jag klara denna prövning? Jag kan ju inte, som jag annars brukar, ställa en kopp över odjuret och spara till Martin. Fanstyget hänger ju i taket. Om jag låter den vara så kommer den med all säkerhet krypa ner i min säng och lägga tusen ägg som sedan sätter bo i mina öron.
Verkligen ett stort problem. Jag återkommer med fortsättningen senare.

Jag har blivit grundlurad. Av en krukväxt. Helt och hållet dragen vid näsan skulle man kunna säga.
Köpte två snygga växter när vi gjort om i vardagsrummet, såna där med många stora blad, blanka och tjocka, som sitter på en slags stam. Eftersom bladen var så tjocka så tänkte jag - botanist som jag är - att dom vill nog inte ha så mycket vatten. Men lite ville dom väl ändå ha?
Detta var för två-tre månader sen och blommorna har sett exakt likadana ut hela tiden, inga gula blad, inga hängande grenar, inget. Tills igår då det plötsligt sa "plopp" när jag passerade tvn. Växten hade gått av och bara fallit ner på tv-bänken, med gröna blad och allt.
Tydligen har botanisten i mig vattnat lite väl mycket för stammen var helt mjuk och brungul.
Sorgen är helt outhärdlig, nu står det bara en tom kruka på min fina bänk och känner jag mig själv så lär den förbli tom i flera veckor.

Prinsen och jag diskuterar vilka tävlingar som kommer att ingå i femkampen.

"Jaa, kanske nåt med kostövlar man ska kasta runt pinnar." sa han.
Vi andra bröt ihop. Han menade ju givetvis hästskor som man kastar runt pinnar i marken.

Nu när den officiella berättelsen är publicerad på Puddingens blogg så kan jag fortsätta min "cliffhanger".
Som ni kanske minns så var vi på väg hem från Ikea med soffan på ett släp, vi hade väl en mil kvar hem och jag satt som på nålar i bilen. Vi visste ju att Sofia (Puddingen) och Stefan var på förlossningen och det verkade dra ut på tiden, jag tyckte så synd om Sofia som säkert hade det jobbigt och om Stefan som verkligen inte klarar av varken nålar eller blod.
Det hade ju diskuterats livligt under nästan hela graviditeten om Stefan skulle överleva eller ej, men vis av erfarenhet berättade Martin att när man väl står där så är man så fokuserad att alla andra tankar bara försvinner.
Stefan och Sofia valde i alla fall att ha en livlina (ring en vän=mig) OM nu allt skulle braka åt skogen.
"Jag kommer som ett skott!" hade jag dyrt och heligt lovat nån månad innan, föga anade jag att det var just det jag skulle göra.
Just som vi satt där och tyckte synd så ringde telefonen, äntligen var det Stefan! Men istället för det glädjetjut vi förväntat oss så fick vi Stefans gråtande stämma i andra änden. Han förklarade att Sofia fått feber och att barnet inte mådde så bra längre. Det måste ut. Nu.
Stefan hade överlevt tolv timmars intensivt värkarbete, akupunktur, epidural och blod utan att avlida men när man började tala om att sticka kniven i hans älskade fru så var gränsen nådd. När han ringde mig kan jag tänka mig att känslorna av rädsla blandades med total besvikelse, men han klarade verkligen inte av att vara med på ett kejsarsnitt och det sista Sofia behövde i det ögonblicket var att se sin man kollapsa.
"Jag...jag kommer...strax...har varit på Ikea...är där om några minuter..." stammade jag och vi la på.
Så rädd som jag var i det ögonblicket har jag aldrig varit förut, inte när jag själv skulle föda, inte när Prinsen hade körtelfeber, inte när Lillan rasade från skötbordet med huvudet före, aldrig!
Jag grät hela vägen, Martin körde som en galning och vi avverkade dom två milen till sjukhuset på ca tio minuter.
Väl framme på Näl (sjukhuset) tog jag trapporna i typ ett steg och mötte Stefan i korridoren. Vid den här tiden visste jag fortfarande inte vad jag skulle göra, kanske skulle jag vara med Sofia, kanske skulle jag vara med Stefan, kanske skulle allt vara klart och han ville ha stöd medans Sofia vaknade.
Vi kramades och han visade mig in till Sofia som gjordes klar för snittet. Antagligen trodde mina kära grannar att jag skulle vara en stabil och bra person att ha med i nödsituationer, det var jag inte. Jag skakade som ett asplöv när barnmorskan hjälpte mig in på toa för att byta om, och när jag sen fick prata med Sofia började jag störtgrina. Jag var så rädd att något skulle hända henne! Tänkte bara "ta ut barnet, kasta det åt hela helv...bara ni hjälper Sofia!"
Inne i operationsrummet var allt så mycket lugnare, jag hade förstått min uppgift och berättade för Sofia hur duktig hon var, hur bra allt skulle gå och att snart, snart skulle dom ha en fin bebis att lägga i vagnen hemma. Vi grät och skrattade om vartannat.
Narkosläkaren gick och sjöng och allt gjordes så grundligt och lugnt, ingen visade tecken på att det var kris och panik, jag strök Sofia på kinden och pratade om allt mellan himmel och jord men inombords var jag ett nervvrak. Helt iskall av rädsla.
Efter bara några minuter tog dom ut bebisen och gick ut med honom till barnläkaren, då började jag förstå att det kunde ju vara nåt fel på barnet! Raskt övergick min omtanke för Sofia i total skräck för att något skulle ha hänt deras fina bebis!
En liten stund senare öppnade dom dörren och vi fick höra hans skrik, en helt fantastisk känsla! Vi grät och grät och allt bara lättade. Äntligen var det klart!
Strax efteråt kom dom in med världens finaste lilla knyte, Oliver hade piggnat till och ville hälsa på mamma, tänk vilken tur jag har som fick vara med min bästa vän om det finaste ögonblicket i livet!
När dom äntligen sytt ihop Sofia igen rullades hon in på en sal och Stefan kom med lille Oliver på armen, så stolt! Vi kramades alla fyra och jag lämnade den nya familjen och åkte hem.
Vilken tur att allt gick bra, tur att det finns så proffsiga läkare, att Stefan och Sofia var så duktiga, att jag kunde vara stöd åt Sofia så Stefan kunde ta emot sin son på andra sidan dörren.
Dagen efter lipade jag hela tiden på jobbet, fick låsa in mig på toa och gråta en skvätt flera gånger i timmen, för att inte tala om hur det blev sen när Puddingen kom hem med underverket! Stackars människa, hon har inte fått ha sina ammningshormoner ifred för fem öre, varje gång hon har gråtit har jag smittats och vi har lipat på kapp.
Som tur är har jag lugnat mig nu och idag var Oliver här och hälsade på för första gången, jag visade honom runt och förklarade att det är lätt att bli förvirrad eftersom vår lägenhet är spegelvänd men han bara grymtade till svar. Ska tala lite allvar med honom imorgon.

Här har jag nästan skrivit klart fortsättningen på min cliffhanger så bara datorn stänger av sig själv!! Helt och hållet!!!
Ja, men om ni väntar en liten stund så kommer fortsättningen strax.

Lite andrum i vardagen blir det i alla fall denna lördagsförmiddag. Barnen är bänkade i soffan med lördagsgodiset och Disneychannel, mannen gör sitt på toa och jag får greja i köket med mina små blommor. Skönt.
Idag ska vi också ha femkamp här på gården, föreningen har ordnat "familjedag" med olika aktiviteter och grill, väldigt trevligt att dom kan organisera nåt annat än bouleturneringar och korsordsmästerskap. Ska bli väldigt roligt.
Antar att jag får ta mig ur nattlinnet nu, klockan är ju ändå två...

Jag förstår inte hur detta kan hända egentligen, jag städade så fint senast för två dagar sen och nu är hela hemmet en total soptipp. Det enda som inte är bortom all räddning är golven som för en gångs skull blivit dammsugna, men köket är fullt med gammalt mögligt bröd, en påse nytt bröd som Martin lovat att ta hand om, (han sa inte vilket år) disk och en hel massa annan skit. Vardagsrummet är belamrat med tvätt, en del torr men också en hel balja blöt tvätt som legat där i två dagar.
Att städa hemma när man har två småbarn och en man att rensa upp efter är ungefär som att skotta snö i snöstorm - helt meningslöst.
Detta betyder att jag blir så illa tvungen att spendera kvällen och morgondagens eftermiddag åt att städa, riktigt jävla tråkigt! Och säkert också bortkastad tid eftersom min kära familj kommer stöka ner innan lördagen nått lunchtid.
Jag funderar allvarligt på att skaffa en egen fin lägenhet som alltid är städad...

Läste tidningen idag om "chockbeskedet i Brålanda", Topp ska lägga ner sin verksamhet efter 35 år.
Alltså jag kan inte låta bli att undra hur det egentligen ska bli, nu är snart varenda liten affär ägd av någon multinationell jätte.
Med risk för att låta som en gammal hagga; tänk hur det var förr när den lilla människan ägde och stod till svars för en liten matvarubutik eller leksaksaffär. Då var det noga med service och hur man bemötte kunden, man hade kvalitet på sina varor och kunde inte hålla ockerpriser. Kommer någon ihåg uttrycket "kunden har alltid rätt"? Blev man förbannad kunde man kräva att få prata med chefen som kom ångandes på två röda.
Det var "Ingrids Korv", Danielsons möbler" och "Konfektyrhörnan" för hela pengen och alla visste vem som ägde och förestod vad. Idag heter allting ICA, Procter & Gamble, H&M eller BR och det finns inte en enda liten butik någonstans som innehavs av en människa som sliter för sina kunder.
Allt ägs av en stor jävla koncern och ingen är intresserad av service för fem öre! Se bara på alla snorkiga små expediter som står i alla klädaffärer, så fort en människa frångår normen för det normala (=45 kg, trådsmal med 70K som bh storlek) glor dom och undrar vad i hela friden man gör i deras fina lilla boutiqe.
Och gud bevare mig om man skulle vilja klaga till chefen i mataffären där man hittat maskar i en konserv, han sitter ju på huvudkontoret i New York och är bara anträffbar via satellitlänk var tredje vecka.
Vart är vi på väg egentligen??