Häromdagen kom jag över en blogg som Amina skriver från USA där hon är aupair, för mig som f.d blev det en nostalgitrip utan hejd. Nu i höst är det tolv år sen jag själv lämnade Sverige, ensam satt jag där på planet och undrade vad fan jag gjort, från den stunden var det mitt eget ansvar att överleva med skolengelskan som enda sällskap och dom första timmarna i luften var fyllda av tvivel och ånger.
Min "värdpappa" Perry kom och hämtade mig i en stor amerikansk bil och första gången jag såg Cincinnatis silhuett torna upp sig framför oss så försvann all tveksamhet, här var mitt hem!



Tre dagar efter min ankomst fick jag bilnycklarna och det fulla ansvaret för en åtta veckor gammal pojke, familjen hade städerska och lämnade alla sina kläder på kemtvätt så det enda som krävdes av mig var att ta hand om Will, vilket i sig var ett stort jobb för en artonåring.
Att i ord beskriva det här 1,5 året är omöjligt, det var den bästa tiden i mitt liv och jag fick uppleva så många fantastiska saker, det förändrade mig och lade grunden till den person jag är idag och även om det skär i ett föräldrahjärta är jag så tacksam att min mamma och pappa uppmuntrade mig till att åka.
Hade dom vetat hälften av allt som hände hade dom antagligen ångrat vartenda ord och rott över Atlanten för att hämta hem mig... Själv kommer jag aldrig låta mina barn göra en sån sak, fullständig livsfarligt! Att jag överlevt utan en enda sjukdom eller några bestående men är ett under.
Sen kan jag nu i efterhand undra hur i herrans namn jag vågade, inte bara att ta steget och resa ensam utan också alla dumma grejor vi tog oss för?
Vi gjorde ett hemmagjort leg i Paint på datorn, skrev ut och stämplade en enkrona i vattenfärg, plastade in det och hävdade sen för alla vakter på klubbar att det var ett svenskt skol-id. Funkade utmärkt tillsammans med urringat och en sexig svensk brytning. Men tänk om vi blivit påkommna?
Eller som när jag och Malin åkte fast för polisen, två allvarliga gubbar stirrade på mig och berättade om alla hemskheter som komma skulle eftersom jag inte hade mitt körkort med mig/ körde för fort/ spelade för hög musik, Malin satt kvar i bilen och skrek fula ord på svenska och jag kunde inte hålla mig för skratt. Den kvällen fick vi åka polisbil.
En annan gång stod vi på stamhaket och drack öl och var mitt i en biljardturnering när stället blev beskjutet, polis och rånare pepprade "The Mad Frog" och vi fick ligga på golvet i flera minuter.
När semestern närmade sig för mig så bönade jag och bad på mina bara knän att jag och en kompis skulle få ta bilen till New Orleans, vi lovade dyrt och heligt att sköta oss och köra försiktigt. Vad vi inte berättade var att vi under hela den fem dagar långa semestern bodde i bilen eftersom vi var för snåla för att ta in på hotell. Istället ansåg vi att det var ett moget beslut att dra nytta av vår (vid det här laget icke-befintliga) svenska brytning och den restaurang-ägar-konferrens som ägde rum i stan. När vi kom hem igen stank bilen nåt otroligt, vi hade inte duschat på hela veckan eftersom vi ägnat oss åt trevligarer saker dom nätter vi sov på hotell, dessutom hade vi flera gånger spillt ut mat och dryck som sen mognat i solens sken.
Tänk om man kunde konservera alla minnen, jag vill inte glömma en enda sekund av min tid over-there men dessvärre försvinner mer och mer. En dröm är ju förstås att åka tillbaka men det lär väl aldrig bli mer än just en dröm.

"2006 öppnades en ny avdelning inom verksamheten. Här arbetar man med stor betoning på stimulering i olika former, bland annat med hjälp av stimulerande färgsättning och beprövad pedagogik. Gullvivan har 25 platser. Samtlig personal har särskild erfarenhet av arbete med brukare med demens."
Så här står det på Trollhättans hemsida om Gullvivan, tänkte bara reda ut begreppen för er lite grann.
"Stor betoning på former, bland annat med hjälp av stimulerande färgsättning och beprövad pedagogik." betyder i stort sett; nymålade väggar, inga tavlor då det inte finns pengar, inga blommor då det inte finns pengar, inga som helst stimulerande saker som till exempel pussel, bollar, filmer, musik eller spel då det inte finns pengar och inte tillräckligt med möbler så dom gamla kan sitta då det inte finns pengar.
"Samtlig personal har särskild erfarenhet av arbete med brukare med demens" betyder "finns det nån jävel som vill jobba så kom hit för fan!" Vi får in olika timvikarier varenda dag, personalen jobbar livet ur sig tack var det nya schemat, ibland tio-elva dagar på raken vilket såklart gör så vi får fler sjukskrivningar. Våra timvikarier kan sällan svenska, har oftast aldrig varit hos oss förut vilket innebär att jag som ordinarie personal måste göra dubbelt så mycket och har sällan eller aldrig erfarenhet av demens.
Så, kortfattat gott folk, Gullvivan är precis lika illa skött som resten av äldrevården i Sverige idag. Det bara låter lite bättre om oss.

På mitt jobb Gullvivan händer många bisarra saker, man kan liksom inte förvånas över allt för då skulle man inte göra annat än flämta och höja på ögonbrynen. En av dom mest häpnadsväckande saker som hänt är sagan om rum 625; där bodde från början en mycket trevlig man, han hade en röd fondvägg och matchande gardiner i rummet och brukade ofta gå klädd i en svart slipover. När han avled fick vi reda på att en annan man med samma efternamn skulle flytta in, vi skämtade om detta och tyckte att det var ett lustigt sammanträffande - vad är oddsen liksom? När han väl flyttat in visade det sig vara vår avlidne boendes bror, som flera gågner varit och hälsat på, och vi var mållösa. Han behöll samma röda gardiner.
Brodern avled för två veckor sen och rummet tömdes och gjordes klart för nästa boende, en dag senare klev jag in i personalrummet och skådar dom röda gardinerna. Gullvivan hade fått lov att behålla dom, kanske som en påminnelse om hela den invecklade historien.
Som om  inte detta vore nog, när den tredje mannen skulle flytta in förra veckan så anländer han i en exakt likadan slipover som den förste mannen. Inte klokt.
Idag hände också en ganska underlig sak, två män kom förbi och frågade efter sin gamle kompis Gunnar som bodde nånstans på Område 1, dom kunde inte riktigt minnas var så jag sa att dom kunde få låna telefonen och ringa upp Gunnars fru. Då det var upptaget där tänkte jag spara lite tid åt dom så jag ringde runt till dom olika husen och fick napp på Vitsippan, "ja han bodde ju här vettu men han dog i måndags. Vet du hur man tillreder falafel?"
Jag fattade ingenting, falafel? Och skulle jag bli tvungen att berätta för dom här stackars krakarna att deras gamle kompis gått och dött? Verkligen inte skoj.
Dom tog det förstås ganska bra men var bedrövade över att dom kommit försent, dom hade ju ändå växt upp ihop inne i stan. Jag förklarade att man inte kan veta sånt och att dom istället skulle vårda minnet av Gunnar som han var när dom sågs sist, men det var två sorgsna herrar som lämnade Gullvivan. Smärtsamt påminda om sin egen ålderdom och dödlighet.

Scenariot; onsdag eftermiddag, klockan är kvart i sex och middagen står på bordet. Familjen äter och samtalar om dagen som varit och kvällslugnet börjar infinna sig. Plötsligt ringer telefonen, helst vill man inte svara men man vet ju aldrig, rätt var det är har ju nån gått och dött.

"Hallå?"
"Ja hej!! Mitt namn är Thomas och jag ringer från Elbolaget. Jag har just nu ett superförmånlligt erbjudande som du bara inte kan motstå och skulle vilja prata med dig ett par minuter. Går det bra? Du vill ju inte missa vårt superförmånliga erbjudande!"

Detta vill man svara; "Nä, jag har ju inte tid med dig nu, men om du ger mig ditt hemnummer så kan jag slå dig en signal på söndagkväll när du står mitt i nattningen av barnen! Tack och hej."

Detta svarar man; "ööhh...njä egentligen inte för vi..." en enda liten andningspaus och Thomas från Elbolaget ser sin chans som skrupellös telefonförsäljare, han drar hela harangen om hur bra deras bolag är och för att få slut på eländet går du ed på att binda dig i tre år till ett hutlöst pris.

Mitt i den livliga debatten om mördarsniglars och mördarnyckelpigors vara eller icke vara skulle jag vilja höja ett varningens pekfinger för den här livsfarliga skapelsen:



Det är den fruktade Taekwondo-flugan, lägg märke till den långa snabeln och det svarta bältet. Inte att leka med gott folk.

Den där serien "Barnmorskorna" är verkligen påfrestande, jag blir inte människa på flera minuter efteråt utan sitter bara och snyftar. Det är tur att den bara håller på i en halvtimma annars hade jag antagligen fått en affektkramp.
Dom där barnen är ju det käraste man har, från första stund är dom orskak till ständigt dåligt samvete och en livslång oro, från en sekund till en annan blir man ansvarig för en annan persons väl och ve. Sådär utan vidare också, ingen bruksanvisning, ingen hjälp-hot-line, ingen stödperson eller nåt, rakt ut i ingenting slungas man och förväntas uppfostra skrikhalsen till en självständig och väl fungerande människa. Skitsvårt.
Tur i oturen var väl att jag i samband med Prinsen ankomst blev arbetslös så efter ett års mammaledighet hade jag inget att gå tillbaka till, jag skrev in mig som vikarie inom äldrevården och tog dom jobb som fanns men var ofta hemma. Prinsen och jag hängde ihop som Bill och Bull, vi lekte ute varje dag, åkte till vänner, gick till Öppna Förskolan, målade, bakade, badade och gjorde utflykter och den här tiden har varit väldigt avgörande för oss har jag förstått i efterhand.
Med lilla Vilda var allt annorlunda. Barnmorskan som förlöste henne berättade att hon helt plötsligt såg ett par stora blå ögon som stirrade på henne, det var Vilda som självklart inte ville göra som alla andra utan kom ut med ansiktet uppåt. Hon landade på mitt bröst, skrikandes för full hals, och efter tjugofem sekunder sket hon ner hela mig med barnbeck (såntdär grönt bajs som kommer strax efter födseln). När hon var vägd, mätt, färdigkontrollerad och påklädd hade hon fortfarande inte slutat yla och vi började fundera på om det varit så smart med ett syskon, till och med barnmorskan påpekade att "hon minsann hade lungor i alla fall".
Två och ett halvt år senare har vi lyckats uppfostra en enväldsdiktator, den som inte dansar efter hennes pipa kan ta sig i brasan och det tar hus i helvete så fort det inte blir som hon vill. Hon måste absolut vara med och välja kläder, ta på sig själv, äta själv med kniv och gaffel, cykla själv, sätta sig i bilen själv...
Det finns inga gränser för allt hon tycker att hon redan kan så bra så bra, att förklara att man kanske inte kan allt när man bara är två år är fullständigt meningslöst. Det är bara att låta henne hållas.
Även om det är svårt att vara förälder och man många gånger ifrågasätter sig själv som mamma eller pappa så tycker man ju innerst inne att man på det stora hela gör rätt, man lär dom säga "tack" och duka av bordet, torka sig i röven och tvätta händerna, läsa, skriva och alla såna där bra grejer. Att få kritk som förälder innebär en personlig kränkning och man kan ha svårt att se saker och ting från en annan synvinkel, "vad vet dom då? Som gör på det viset?", man svarar oftast med ilska och känner sig misslyckad.
Men det är vårt jobb som ansvarstagande vuxna och goda förebilder att lära ut rätt och fel i enlighet med socala koder, det mänskliga samspelet och den presonliga integriteten, vi har ansvaret för att våra barn blir bra och goda människor och om vi inte ingriper när en liten mår dåligt så visar vi ju bara att vi tycker det är okej. Att vi accepterar en taskig situation och på så vis går hela spiralen runt.

ÅÅÅH!! Jag blir så jävla arg att jag nästan svimmar! Vad är det med ungar som bara måste säga "nä, du får inte vara med!" så fort det finns tillfälle? Vad driver dom att vara en ständig källa till tårar, besvikelse och ilska? Och vad är det för föräldrar som inte lär ungarna att vara schyssta och ärliga kompisar?
Jag säger inte att "alla får vara med jämt" för det inser jag också är en ohållbar situation, ibland vill man leka ensam med en kompis och ibland passar inte leken för fler, men när det är en ständigt återkommande mening och samma barn som alltid nekas utan mer orsak än "bara för att" så tycker jag det är ett stort problem.
Jag har under sex års tid försökt uppfostra mitt barn till att vara en god vän, en schysst kompis och en som ser till så att ingen känner sig utanför, grisar kommer kunna flyga innan dom magiska orden "du får inte vara med" kommer över hans läppar. Han låter alla vara med även om han egentligen vill leka ensam med bästisen för det är så man gör, man låter inte en stå ensam. Men bara för det så blir han själv så jävla överkörd och utanför!
Sen passar det minsann att komma och fråga om lek, när ingen annan finns, men så fort tillfälle ges så blir det en lögn och han står ensam igen.
"Mamma, jag fick inte vara med." Att se hur besviken och ledsen han blir varje gång gör så ont och jag vill bara strypa dom så kallade vännerna, jag vet precis hur det är att inte få vara med, så var det hela min uppväxt.
Men ska man verkligen behöva säga till ett barn att "nästa gång säger du nej. Nästa gång är det okej att säga att ni vill leka ensamma." vad lär jag honom då? Jag som kämpat så hårt för att han inte ska göra det, ska jag nu behöva kämpa lika hårt för att han ska bli elak, dryg och tyken?

Idag hände nåt skumt ute på gården. Jag, Puddingen, barnen och Lilla linda satt uppe på lekplatsen i solen, vi hade lånat ett par såna där vita plaststolar från en grupp som stod en bit därifrån. Tilläggas ska väl att vi bor i en bostadsrätt och föreningen brukar ställa ut exakt sådana grupper varje år men har ännu inte fått fram dom.
Hur som helst, när vi satt där i godan ro så såg jag helt plötsligt något i ögonvrån och vände mig om, där stod en liten gubbe. Som fallen från skyarna hade han från en sekund till en annan ställt sig alldeles intill oss utan att vi hört ett ljud. För er som inte är så bevandrade i pensionärkretsar kan jag informera om att en pensionär inte rör sig varken snabbt eller tyst så hur fasen gubben kommit oss så nära är en gåta.
"Dom där stolarna är mina privata." sa gubben och pekade min sin krokiga finger. "Jaha, oj då. Ja, vi lånade dom bara en liten stund, det finns inget annat att sitta på här uppe." svarade jag och log, det skulle väl ändå inte vara ett problem?
"Jo, det är som sagt mina stolar. Jag har märkt dom med mitt namn." fortsatte gubben och verkade mena att vi genast skulle lämna tillbaka dom så inget slitage skulle inträffa, vi reste oss och var precis på väg att lyfta stolarna över staketet men då protesterade han igen. "Nä nä, ni kan allt låna dom. Men ni måste lämna tillbaka dom. Häromdagen hittade jag bordet därborta!" gnällde han och pekade ut en plats tjugofem meter bort. "Där! Där stod det. Och en stol också."
Vi lovade dyrt och heligt att lämna igen stolen, sen övervägde jag en stund att strypa Puddingen eftersom hon alldeles strax slipper ifrån dårhuset.
Tänk att man ska behöva omge sig med pensionärer! Och vad händer egentligen med en annars trevlig och god människa när hon eller han blir pensionär? Får dom för mycket fritid? Det enda dom kan göra är ju att gnälla, om vädret, grannarna, barnen, katterna, tvättstugan, trappstäd, grillfester... Listan kan göras hur lång som helst! Det sorgliga är ju att jag inte ens slipper ifrån det på jobbet, där får man dessutom höra allt gnäll flera gånger om eftersom dom är så dementa att dom glömmer av att dom gnällt.

Att lära en man nånting nytt är en olöslig uppgift. Här kommer en sammanställning på saker jag provat för att få en icke namngiven man i min direkta närhet att ställa skorna på skohyllan istället för precis rakt innanför dörren/ under skohyllan;

*Hot. "om du inte ställer upp skorna så kommer inte jag ta undan min handväska heller. Eller barnens kläder och skor. Hur skulle det då se ut?" Funkar inte, jag klarar inte av att lämna skiten efter mig. Som vissa andra gör.
*Hot om våld. "Ställ upp skorna annars slår jag dej! Jag blir galen på dina skor!" Funkar inte då han tar polisgrepp.
*Varning för eventuell personskada, åtalbart. "Tänk om jag kommer in med en massa påsar i famnen och snubblar på dina jävla skor så jag ramlar och bryter benen! Vad skulle du säga då? Inte kul va? Du skulle behöva passa upp på mig och jag skulle bli sjukskriven. Vi skulle bli ruinerade!"  Funkar inte eftersom jag är smidig som en gepard och vig som en katt. Eller?
*Spegel, att göra likadant. "Nu ska du få se, hur det blir om vi alla gjorde som du." En dag senare orkar jag inte mer och röjer i vår miniatyrhall.
*Gömma skorna. Jag gömde undan dom i en låda i byrån, Martin blev rasande och jag skrattade och sa att det var ett skämt.
*Ignorans/ lita på att han klarar av uppgiften. Funkar inte eftersom skorna då för alltid ligger på golvet, tolkas tydligen som en acceptans från min sida. Illa.

Nu har ju jag en gedigen utbildning i demensvård, där får man lära sig att allt som inte innebär ett steg bakåt är ett steg i rätt riktning.
I beg to differ.

OJ! Vilken hög Vilda la på golvet på Barnmottagningen idag, nu kan det inte finnas nåt kvar! Vi fick en tid redan i eftermiddag och då petade dom in en liten tunn silikonslang med lavemang och sen sa det bara PANG och allt var ute. Vilda var så glad och sprang ut i korridoren och berättade för alla som ville lyssna att hon hade bajsat, hon erbjöd även en guidad visning men dom flesta avböjde. Nu ska vi köra på med Laktulos i parti och minut för att avfallet ska hålla sig mjukt och fint.
En annan glädjande nyhet var att klasslistorna för förskolan kom idag, alla Prinsens kompisar kommer gå i hans klass och på en jättebra avdelning! Prinsen kan knappt  vänta tills hösten utan frågar varje dag om det inte är dags att börja snart.
Som ni alla märker har min fina blogg ett nytt utseende var dag, jag försöker göra den precis så som jag vill ha den men det tar lite tid och ni får helt enkelt stå  ut.

Ååh suck! Lilla Vilds förstoppning fortsätter, det här känns inte alls bra. Det är verkligen en helt orimlig sak att kräva av en förälder att man ska hålla fast en liten tjej och sen trycka upp en flaska Klyx i röven på henne, helt fruktansvärt och jag har sån ångest att det är löjligt. Känner mig som världens sämsta mamma, det är ju för tusan jag som ska beskydda henne och trösta henne, inte göra henne illa och vara dum. Usch usch usch!
Har varit inne pussat henne i sömnen, lovat att aldrig aldrig mer ge henne den dumma bajsmedicinen, min finaste lilla flicka!
Som om det inte vore nog att jag plågat min lillaste sockertopp ikväll så blir jag naturligtvis också vansinnig på Prinsen, han blir orolig och tycker hemskt synd om sin syster när hon har så ont och vill såklart hjälpa till så gott han kan. Han hämtar leksaker som hon ska få av honom bara hon bajsar en liten korv, han har tömt sin spargris och lovat bort hela förmögenheten om hon bara sitter en liten stund på pottan och han har lagt fram arket med bajsblommor så hon ska kunna välja vilken färg blomman ska ha.
Lilla Vild bara skriker och gråter och vill inte ens se åt honom (förutom när det gör alldeles för ont när det trycker på, då ropar hon att hon "vill ha Jack! Jack ska komma!") än mindre ta emot hans offergåvor vilket självklart retar upp honom. Otacksamhet är det värsta som finns tycker han och vill inte veta av att man ratar hans presenter, vad det än må vara, så hela cirkusen avslutas med att Vilda skriker i högan sky, Prinsen kastar sina presenter i golvet och skriker att Vilda är en jävla lipsill och jag blir arg på Prinsen för att han inte har mer förståelse.
Så nu sitter jag här, med världesn Ågren och dessutom en jäkla beslutsångest eftersom jag helst hade velat gå till Värdelösa Vårdcentralen med Vilda imorn och krävt att dom ska remittera oss till Barnmottagningen, men istället måste jag gå till Gullvivan och stå ut med diverse anklagelser från Skatan (läs om henne i inlägget "Jävla pissjobbshelvetsfan!!" från 10 januari 2008) som aldrig kan lämna oss undersköterskor ifred.

Kära vänner, ingenting i livet är gratis. För en mindre summa kan jag såklart bistå er alla med mina expertkunskaper, jag sms:ar mitt kontonummer under kvällen och ringer upp när slantarna börjar trilla in.
Att jag själv fått utmärkt, snabb och trevlig gratishjälp av Carin och Proffset är en helt annan sak...

Ja vad säger man? När proffsen får arbeta i fred så händer det bra grejer!
Synd bara att proffset och materialet inte var det bästa...
Vad tycks?

Jag fattar fortfarande ingenting gällande den fina nya headern jag skulle göra, är helt fyrkantig i ögonen nu.
Dagen har i övrigt varit fylld av bajs från morgon till kväll och det är ju alltid kul. Lilla Vild har gått och blivit förstoppad, helt igenkorkad för att vara ärlig, och imorse gick vi till vårdcentralen för att slåss med alla pensionärer om en tid till läkaren. Vi förlorade och fick träffa en sjuksköterska istället, hon  tittade lite på Vild och sa att vi skulle ge henne mogna bananer och päron.
Tack för det supertipset, kärring!
Jag tog ett djupt andetag och berättade pedagogiskt att Vilda fått tre microlax (sånt där man kör upp i rumpan) under helgen men med bara en liten stenhård prinskorv som resultat, och att det inte hjälper med päron utan vi måste ge henne Laktulos (ett tarmreglerande medel) i vuxendos för att inte skiten ska förstenas i röven på henne.
Übersköterskan rörde fortfarande inte Vilda som satt snällt på pallen bredvid mig utan föreslog ett Klyx (en jätteflaska på 120ml med lavemang) för att lösa problemet, hon kunde faktiskt vara så snäll idag att hon skulle ge oss en flaska Klyx. Nä dra på trissor!
På cykeln hem funderade jag på hur i hela världen jag skulle kunna introducera denna nyhet för min lilla tjej, hon var ju redan livrädd för det som var på väg ut ur rumpan, vad skulle hon då inte bli av det som skulle in?
Många timmar senare, och efter flera regelrätta övergrepp, hade min prinsessa lyckats klämma ut allt som gjort henne så ont och hon var en ny flicka.
Glad som en lärka badade hon, jag torkade golvet och sen gick vi ut och cyklade.
Min största fasa var (är) att hon ändå inte kommer vilja bajsa på grund av att det en gång varit så jobbigt, det är ju klassikern bland förstoppade barn, men Prinsen kom med det bästa tipset någonsin; vi gör ett bajspapper! Ett pappersark på toa där man får ett blom-klistermärke varje gång man bajsar, en bajsblomma helt enkelt.
Succén var given och lillan har redan fått fyra blommor att stoltsera med, nu hoppas jag bara jag slipper gå igenom detta en gång till.

Alltså jag blir helt galen!! Här sitter man timme ut och timme in och försöker göra en snygg "header" till bloggen, typ överskrift, med lite text  och lite bilder. Sen går allt åt helvete! Jävla skit, att det ska va så svårt, jag fattar inte vad jag gör fel.
Så länge får ni stå ut med detta utseende, har ni hjälp att skänka så gör det!