För ett år sedan låg jag i en säng på Näl i värsta lyckoruset, Mannen satt bredvid och vi hade precis fått världens finaste bebis. Glädjen och upprymdheten fyllde hela rummet och vi kunde inte sluta skratta, allt hade gått bra och vi var äntligen i mål efter en rätt lång och seg vinter.
Att få hem en bebis till var ju självklart hur roligt som helst, men att den där lilla rosa degen skulle uppgradera vår familj till en helt annan nivå förstod vi inte då, det är först nu vi inser att hon var det bästa vi gjort. Lyckoruset som stormade genom kroppen efter förlossningen lever kvar i oss allihop och livet tycks ha hittat en annan dimension.
Jag trodde inte innan att man kunde få ett bättre liv än det jag hade, två fina och friska barn (dessutom en av varje!) en underbar man och ett bra boende, vi hade fasta jobb och även om vi inte hade mycket pengar så levde vi bra och hade väldigt roligt. Men sen kom Lilla med buller och bång och det var som att uppdatera programvaran i datorn eller telefonen, allting är liksom samma fast mycket bättre, snabbare och finare.
Det går inte en dag utan att jag känner enorm tacksamhet över mitt liv, även om vi bråkar ibland och även om barnen får mig intagen på hispan rätt som det är, dockskåpet är för litet och tvätten ligger i drivor så är mitt liv perfekt. Det finns självklart saker att önska av framtiden men även om ingenting skulle förändras från och med nu så skulla jag kunna gå genom livet utan att ångra en endaste sak och jag skulle vara fullkomligt nöjd med vad jag gjort av mina dagar.
Idag firar vi världens bästa ettåring, den där lilla degen som kan gå, klättra och peka på näsan, som är mer dramatisk än Bette Midler och som kan charma brallorna av Påven.
Grattis Lily! ♥

Nu när vi ska flytta inser jag att mitt kunnande inom vissa områden är lite torftigt, det gäller väl överlag allt som har med trädgårdsskötsel att göra men också invändiga reparationer vore bra att kunna mer om. Jag tänker att nu är en bra tid att lära sig, tapetsera till exempel är bra att kunna själv, så svårt kan det väl inte vara? Vårt nya sovrum är ju i rätt alarmerande behov av en lyxig tapet så det har jag tänkt att jag och Mannen ska slå oss på när vi flyttar in.
En annan sak jag länge tänkt att jag ska lära mig är att grilla, det gör ju folk till höger och vänster och det ser inte alls svårt ut. Hittills har ju antingen Mannen gjort det eller så har jag åkt snålskjuts på grannarna när det vankats grillväder, men snart kommer jag ju stå där själv i en egen trädgård och då vore det på sin plats att kunna själv. Så igår bestämde jag att det var Mannens tur att brottas med hungriga barn, duka bordet och fixa tillbehören medan jag lojt stod vid grillen och vände kycklingfiléer i solen. Själva tändvätske/grillkols/upptändingen lärde jag mig förra veckan så det kapitlet hoppade vi över igår, jag kom ut med färdigmarinerade filéer till en lagom varm grill och sen var det bara att köra. "Idag ska ni få saftig och god kyckling barn!" skröt jag och dissade Mannens brända och torra kyckling som bjöds flitigt förra säsongen.
Efter två minuter brann mina filéer och jag fick panik, jag hade redan vänt dom massor med gånger och ingenstans gick det att sänka temperaturen på grillen, innan dom ens blivit kroppstempererade på insidan var dom svarta på utsidan och Vilda stirrade på mig med fasa. "Mamma, jag gillar inte det där" sa hon och rynkade på näsan åt kolen på gallret.
Jag försökte ursäkta mig med att det inte var så illa för att vara första gången och jag gav även Mannen ett litet erkännande nu när jag insett att det inte var så enkelt att få till den där Morberg-känslan över grillen som jag trott.
Men skam den som ger sig säger jag, innan sommaren är slut ska jag stå där i förkläde med ett glas vitt i handen och flippa burgare, filéer och korvar som värsta BBQ-mästaren.

Idag är barnen lediga från skolan, ett öde värre än döden! Mannen hade lämpligt nog ett onödigt långt möte i Uddevalla också, synd för honom, så nu står jag här inlåst och tristressen vet inga gränser.
Tack och lov fick Prinsen lov att åka på äventyr med en kompis, buss till Överby och McDonalds helt själv, så jag och flickorna har gjort det bästa för att förgylla dan med lite bakning, pyssel och så var Lilla så snäll och bjöd oss på skrikfest. Snäll tjej det där.
Egentligen känner jag för att börja packa, alla papper är påskrivna nu och allt är grönt inför flytten om sex veckor, men det är väldigt oförenligt med en ettåring. Och faktiskt med Mannen också, han som korades till "Årets golvlist" 2006-2012, han tycker det är onödigt att börja så tidigt. "Det måste ju faktiskt vara beboeligt också" gnäller han när jag föreslår att vi går igenom förrådet eller klädkammaren, men jag väljer att inte lyssna. För en gångs skulle vill jag nog tro att det är jag som är lite mer förankrad i verkligheten, att vänta tills dom sista tre veckorna med att packa ihop, rensa och städa ett hem med tre barn, fritidsaktiviteter, Mannens jobb och dagisstart känns lite overkill.
Nu ringer klockan, syltkakorna är tydligen klara, dags för nästa aktivitet; fika!

Våren är här och med den kom också fotbollssäsongen som ett brev på posten. Prinsen spenderade hela förra våren/ sommaren på stans utomhusidrottsarena (jäkla långt ord!) Edsborg där konstgräset lockade, varje kväll kom han hem svettig och lortig. Precis som det ska vara.
I år hade vi hoppats på samma sak faktiskt, jag tvättar gärna en maskin träningskläder varje dag bara han har roligt och rör på sig, men dessvärre verkar inte Prinsen tycka samma sak.
Han kommer allt som oftast ihop sig med barnen som är där, känner sig utanför och är lessen varenda gång han kommer därifrån, känns lite som att han är på slagsida med hela livet just nu. Vi försöker få honom att tuffa till sig lite, på rätt sätt, och att kanske inte lägga så mycket vikt vid vad dom andra säger men det är svårt att förstå när man är tio år, antingen blir han för tuff och säger fel grejer eller så drar han sig undan helt och tar en jävla massa skit.
Som förälder är den situationen så mycket jobbigare än man kan föreställa sig, och jag skulle helst följa med honom överallt för att styra upp det jobbiga men det blir ju helt fel. Dels behöver han lära sig hantera det själv och dels blir det bara som en falsk trygghet att ha morsan vid sidan om planen. Och snart lär det ju bli pinsamt också.
Jag vet bara inte hur jag ska hjälpa honom, vi har redan kontakt med kuratorn från skolan eftersom han har så grymt låg självkänsla, vi har provat cd-skivor som ska hjälpa honom tänka mer positivt om sig själv, vi har provat belöningssystem, vi har provat att tvångsmata honom med positiv feedback...
Just nu står vi rövstill. Det lilla vi hinner laga på självkänslan under helgen rivs effektivt ner så fort han lämnar hemmet, ibland räcker det med att nån säger ett ynka litet ord för att han ska börja gråta och han har helt fastnat i ett negativt tänk. Han säger att han är ful, dålig på fotboll,att  ingen tycker om honom, att han inte har några vänner, vill inte äta längre, vill inte ens vara med på kort, är livrädd för att lukta illa och kan bara ha vissa kläder på sig.
Alltså, hur långt kan det gå? Vad ska jag göra som förälder? VAD? Hur ska jag kunna hjälpa?
Det måste finnas nån liten endaste människa som har nåt tips?

Här händer det grejer minsann! Alla papper för huset är påskrivna och vi kan knappt tro det är sant, förste maj får vi flytta till ett underbart litet tegelhus och äntligen låsa in odjuren i varsitt rum och njuta av en egen trädgård.
Sen kontraktet skrevs har det enda lilla molnet på himlen varit lägenhetsförsäljningen, alla har i alla tider sagt att "ojoj, vad LÄTT det kommer gå att sälja! Det går i ett nafs, svisch svisch bara!"
Eller kanske inte.
Med Saab i graven och flera företag i deras följe var folk tydligen inte gjorda av pengar längre och efter första visningen, då vi trodde halva Trollhättan skulle komma och titta, hade pluttiga åtta pers varit där och inte ett enda bud ramlade in. Jag fick panik. På huskontraktet stod det förvisso att om vi inte skulle få sålt lägenheten skulle köpet gå tillbaka och vi skulle inte får några som helst omkostnader men vid det här laget var ju inte kostnaderna vårt största bekymmer, det var ju att vi inte skulle få flytta till nåt större och finare.
Dom där första dagarna efter den första visningen gick jag i en dimma, hur i hela världen skulle detta gå?
Efter ett par dagar sa mäklaren att vi skulle slå till på en visning till, ytterligare fyra stycken kom och synade alla hörn, och sen kom det; första budet.
Visserligen femtiotusen under utgångspriset men ändå, ett löfte om att vi kanske kanske kunde klara det.
Igår kom ännu en tjej och kollade och ett par timmar senare blev mitt liv helt plötsligt mycket roligare. Tjejen och personen med det liggande budet verkade tävla och innan kvällen var slut hade helt plötsligt budet gått upp över hundra tusen, vinet kom snabbt fram på bordet och vi firade med en familjepizza i goda vänners lag.
Så nu är det bara att börja packa, om en dryg månad bär det av!