Oj oj oj, Halloween är verkligen en het potatis just nu. Landet verkar vara fyllt av kärringar, för jag har inte hört ett pip från en enda manlig Halloweenmotståndare, som ondgör sig över denna nya högtid. Läste nyss ett par inlägg på Familjeliv, Sveriges största egodomän där kvinnor i alla åldrar klankar ner på andra, och blev faktiskt förvånad.
Att gå runt och tigga godis, trick or treat, kallades rentav för trakasserier, hot och en del skrev till och med att det borde förbjudas. Jag - som trodde det bara var tanter över femtio som ägnade sig åt att motarbeta förändringar i samhället, fel av mig - häpnades över att läsa gnäll från tjejer i min egen ålder (=purung).
Prinsen har varit ute med några vänner idag och jag förklarade innan dom gick att Halloween inte firas så stort i Sverige, att inte alla tycker om det och att det inte är säkert att dom får så mycket godis. Dom fick några tips på vilka dom skulle ringa på och även förmaningar om att inte ringa på hos dom äldre på gården. Att göra bus om dom inte fick godis eller tigga pengar istället sa jag inget om för det skulle aldrig fallit dom in.
Jag förstår dom arga röster som hördes för ett par år sen, när man inte gillade att Halloween inföll samtidigt som Alla helgons dag, men nu när man även i lilla Sverige äntligen insett att det är två olika högtider som firas på olika dagar kan jag inte riktigt förstå problemet.
Vill man inte vara med så kan man faktiskt låta bli att öppna eller göra en egen "Stop"-skylt för Halloween, sitt sen lugnt kvar i soffan och titta på Dansbandskampen och låt resten av Sverige ta ett steg framåt.













Lorenas mästerverk från 2009.

Dagen har spenderats med Vild i soffan, vi har gått igenom Bullerbyn, Madicken, Emil, Pettson & Findus, Simpsons, Americas funniest home videos och åttionio procent av Barnkanalens utbud. Nu är mina ögon fyrkantiga och huvudet spränger, en sak som i och för sig kan ha med nattens vakna timmar att göra.
Eftersom jag självdiagnosade henne en halsfluss åkte vi till jourcentralen i eftermiddags för att få lite penicillin och som tur var fick vi komma in med en gång, vi hann inte ens sätta oss i väntrummet. Vild slocknade på britsen och sov sig igenom doktorns klämmande och tryckande och vi slapp köra glasspinnen i halsen på henne, doktorn nöjde sig med dom svullna körtlarna och en panna varm nog att steka ägg på.
När allt var klart för avfärd passade Vild på att kaskadkräkas ner hela britsen, stolen, golvet, sig själv och mig på en halv sekund. Äggbitar simmade runt i en slemmig sörja som var omöjlig att torka upp, det liksom bara gled iväg, Vildas hår var dekorerat med tuggad äggvita och mina byxor gick att vrida ur. Jag torkade och tröstade, spritade och tröstade, torkade igen och näckade den lilla febriga som bara grät och skakade.
Till slut var i alla fall rummet sanerat, det har antagligen inte varit så hygieniskt städat sen kåken var ny, och vi lämnade det med fönstret på vid gavel. Vild var invirad i en blå landstingsfilt och alla kläder låg i en röd plastsäck. För att inte kleta ner hela bilsätet med mina byxor fick jag en säck att sitta på så när jag klev ur bilen vid Överby för att hämta ut Kåvepenin hade jag en rövsvett som blandat med stanken av spy fick söndagsshopparna att baxna redan i snurrdörren.
Nu har vi tio dagar av tvingande och trugande framför oss, tack och lov att hon är så stor att hon kan svälja tabletter hela i alla fall för den där flytande penicillinsorten har jag sett nog av i spyvariant.

Jämmer och död! Vilda är sjuk.
Hög feber, ont i huvudet och halsen och helt urusel överlag, stackars liten. Inte oväntat kanske med tanke på att många på förskolan är sjuka och vi har dessutom flera i närheten med halsfluss.
Dagen skulle egentligen bjuda på kalas i Göteborg hos kära kusinerna men jag och Vild får stanna hemma och se på Madicken istället. För en stund sen ringde storebror och ville prata med sin sjuka syster, han längtade efter henne och var orolig för att hon hade så ont. Världens bästa kille!

Jag har förlorat den, Förmågan.
Tappat superhörseln man får när man föder. Nu har jag blivit degraderad till en simpel människa som inte hör barnen förrän dom skriker i dödsångest.
När Prinsen kom sov jag med ena ögat öppet och vaknade så fort minsta ljud trängde undan nattens tystnad, ett knäppande från frysen, Astors pälsiga trampdynor som tassade runt, fiskarna som simmade för snabbt för nära ytan och plaskade... Med tiden lärde jag mig vilka ljud som kunde ignoreras och vilka ljud som var Prinsen som rörde sig i sängen och när sen Vild kom till världen och sömnen i stort sett uteblev helt under ett par år så kunde jag sova mycket tyngre när jag väl fick chansen.
Men ändå fanns den där, Förmågan. Den superviktiga som gör det möjligt att glida in med hinken en mikrosekund innan spyan når sängen, som ger en kraften att mäta milimetrar med hostmedicin klockan halv fyra på morgonen och hälla i barnet som knappt själv fattat att det hostat och som är enda räddningen när man hör det där andetaget som säger att bebisen tappat nappen och är på vippen att vakna till och illvråla.
Nuförtiden kan barnen ibland meddela att dom varit uppe och kissat på natten, haft en jobbig och envis hosta eller till och med varit inne hos oss och pratat med mig utan att jag har hört ett ljud. Dom första gångerna det hände så avfärdade jag dom bara och sa att "det har du nog drömt lilla hjärtat, mamma hör ju om du går upp" men jag har insett att dom antagligen har rätt. Jag är stendöv på natten.
Kanske är det något som avtar med tiden ju äldre barn man får? I så fall lär det inte bli några som helst problem för Prinsen och Vilda att smyga ut eller in på natten när dom blir äldre.
Fast å andra sidan så lär väl Förmågan i så fall komma tillbaka när nästa bebis kommer, då är det ju bara att fortsätta skaffa ungar så har man den alltid uppdaterad och inga tonåringar kommer nånsin kunna smyga förbi mina superöron.

Min lilla flicka har ett särskilt sinnelag för pengar.
När hon fick sin tjugolapp i veckopeng i helgen klippte hon den raskt i två delar, när Prinsen med uppspärrade ögon skrek "ärunte kloook?!" förklarade hon bara lugnt tilltaget med att den ju ändå inte skulle handlas för och verkade rätt nöjd med sitt beslut.
Efter en stund gick det upp för henne att ingen annan i familjen var så sugen på att ersätta hennes trasiga peng med en ny, och inte på att betala för hennes godisutgifter under lördagen heller för den delen, och då blev hon alldeles ifrån sig. Tjugan låg där i två skeva delar och hånflinade åt henne och helt ärligt så kunde vi andra inte heller låta bli att skratta åt cirkusen som uppstått en annars rätt vanlig lördageftermiddag.
Först när världens snällaste storebror bytt sin hela tjuga mot hennes två halvor under löftet att man kan handla för en ihoptejpad sedel också tog Vildas tårar slut och godisinköpen kunde fortlöpa som planerat.

Minsann, här får man igen för gammal ost.
Jag har haft två ganska besvärsfria graviditeter med Prinsen och Vild och har nog inte riktigt förstått hur jobbigt det kan vara när det inte går lika smidigt, när man till exempel får foglossning eller andra krämpor. Den här gången har det ju varit allt annat än lätt hittills, förutom illamåendet som var i början har det i allmänhet varit smärtsamt och otympligt och dom nitton veckor som gått har känts evighetslånga.
Dom senaste dagarna har jag börjat känna av en tilltagande värk över bäckenet, det känns liksom som att det svider eller bränner, som om jag legat stilla på sidan i åtta timmar på raken. Fram tills idag har det släppt när jag bytt ställning och bara visat sig när jag sover eller halvligger i soffan men under dagen har det suttit i vad jag än gjort. Jag försökte sitta med barnen spela PS2 men fick resa mig och gå runt i rummet för att inte avlida och att sitta här vid datorn verkar inte alls falla min kropp i smaken. Det ömmar och värker och Lilla Bebis snurrar väldigt.
Ni som vet; är detta foglossning? Om inte, vad är det då? Och framförallt; vad gör man åt det?

Lilla Vild har gått och skaffat sig en rejäl rökhosta det sista, hon låter som om lungorna ska komma upp vilken sekund som helst och hostar mest hela nätterna. Natten till idag kände jag hur dom allra sista krafterna rann ur mig, flera nätters springande mellan sängarna tog till sist ut sin rätt och jag kände pärleporten öppna sig.
Med grusiga ögon hällde jag återigen upp en skvätt meningslös receptfri hostmedicin till Vild utan någon som helst förhoppning om att den skulle hjälpa mer än en festis, kissade och hoppades sen på i alla fall nån timmas sömn innan nästa hostattack.
En kvart senare, när jag precis slumrat in, hördes ett ilsket jamande. Tack och lov för Astor, utan honom skulle jag antagligen sova bort mitt liv. Eller inte.
Det allra värsta med sjuka barn nattetid är dom gångerna man bara måste till vårdcentralen dagen efter, för det finns väl inget mer irriterande än att behöva sätta klockan dom gångerna man varit vaken timvis under natten? När Vild väl somnat till framåt femtiden i morse var hon som en klubbad oxe och hade hon fått så hade hon nog sovit ett par välbehövliga timmar, en sak som jag gärna också gjort, men istället fick vi gå upp vid nio för att hinna till den öppna mottagningen.
Som vanligt hade stadens alla pensionärer samlats för sin dagliga utredning av krämpor och vi fick vänta i en dryg timma innan vi kom in till doktorn, Vild tröttnade redan efter tio minuter och ålade runt på govlet som en döende fisk. När vi äntligen kom därifrån var klockan halv tolv och vi var utsvultna, kaffe och macka åkte ner i magen och sen var som nya båda två och vi passade på att ta en tur ute på Överby.
Ny hostmedicin skulle hämtas och ett par termobyxor köptes också in innan vi tog en mysig tjejfika, Vild åt en megastor negerboll och for sen runt som om hon var frisk som en nötkärna. Hade nån sett oss därute hade jag åkt dit för vab-fusk.
Nu ligger dom båda i sängen och jag ska släpa mig dit jag med, det är väl bäst att förbereda en dos hostmedicin för natten men jag hoppas verkligen jag får sova lite.

I morse var det äntligen dags för ultraljud, jag har både längtat och grämt mig för den dagen eftersom oron sen allt som hände i våras inte velat släppa. Igår fick jag för mig att jag bara känt av fisar och allt jag trott varit fosterrörelser bara varit gasiga tarmar, att vi skulle få beskedet att fostret dött redan för flera veckor sen. Eller att något var allvarligt fel på den, ingen storhjärna, ryggmärgsbråck eller avsaknad av inre organ har dansat runt i huvudet tills jag nästan gått sönder.
När så den kalla gelen kletades ut på magen och skärmen visade en ganska stor bebis som ivrigt viftade med sina små armar och sprattlade med benen dog jag nästan. Att det som alldeles nyss bara varit en två milimeter liten prick på skärmen blivit ett barn kunde inte alls sjunka in i mitt huvud.
Bebisen därinne vevade runt med armar och händer, försökte suga på tummen, sparkade med båda benen och levde rövare på ett sätt som varken Prinsen eller Vild gjorde och jag kunde knappt hålla mig för skratt.
Tänk att det blev en till! En finare skelettunge har jag nog aldrig sett.
Efteråt har jag känt mer rörelser än nånsin men nu vet jag ju säkert att det är bebisen, inga fisar. Nu vet jag ju att den lever och nu vågar jag känna efter.
Barnen tittade på bilderna och kunde efter lite förklaringar köpa att det var syskonet som var avbildat, men jag tror att den cd med rörliga bilder som vi får i november kommer få dom lite mer på det klara med att det faktiskt är en bebis därinne.



Här ser man två små händer som verkar hänga i luften, en sak jag verkligen hoppas dom inte gör, benet och foten samt ansiktet.



Här ser man båda armarna, ena handen och ansiktet.
Man kan säkert se en hel del annat också men det lämnar vi åt proffsen. Nytt beräknat förlossningsdatum är 27 mars, jag tippar på att en liten flicka tittar ut den trettioende. Det är nämligen en onsdag.

Idag har det hänt, det jag aldrig trodde skulle hända. Det jag drömde om, längtade efter och önskade av hela mitt hjärta men som var en ouppnåelig fantasi.
Vi har beställt en NY bil!
Helt otroligt, jag kommer slippa ifrån icke-befintliga stötdämpare, tjutande bromsar, trasiga elanslutningar och repor i lacken och istället få åka runt i en suv med tonade rutor och noll i mätarställning.
Efter många turer fram och tillbaka och många olika provåkningar beslöt vi oss för en Kia Sportage, den sprallans nya modellen som släpptes för ett par veckor sen, i färgen "black pearl" med comfortpaket för en jävla massa pengar, diesel och manuell låda. Vi har ju gått igenom dom flesta stora bilarna under våren och sommaren men Sportagen är - förutom möjligen Kias allra största suv Sorrento - den enda bil där vi fått in alla tre barnstolarna utan att någon fått sitta på svaj med sned rygg. Dessutom satt man bra både bak och fram, känslan av dockskåpsbil infann sig inte ens för Mannen med sina långa ben, och det är alltid ett plus.
Så i januari blir vi ännu fattigare men vi kommer glassa runt i stans hottaste bil.

Notera den nya bilden under "sök"-funktionen på höger sida, klicka på den för att kunna läsa texten.

Vi är som vanligt sist ute, vad det än gäller så tänker vi att vi har gott om tid och att det finns ingen anledning att stressa. Sen står vi där och fattar inte vad som hände, i stort sett akterseglade.
En sak som dom flesta har uppmärksammat är att det är vinter ute, hösten hamnade lite i skymundan för minusgraderna och frosten och det är hög tid att plocka fram termobyxor och vantar ur gömmorna. Alla barnens vinterkläder är urvuxna/ trasiga så nya uppsättningar behövs, något vi förvisso vetat om ett tag men som på nåt vis blivit lite bortglömt, tills nu.
Problemet är att nu är det för sent, nu är allt slut och inget mer kommer in förrän om flera veckor vilket innebär att barnen får gå i Michelinstil med lager-på-lager-på-lager-på-lager i redan för små höstjackor. I helgen satt jag och beställde från H&M, jackor till båda men såklart var byxorna i Vilds storlek slut och det enda som fanns att välja på var bävernylon. Nu får vi istället hänga på låset på Lindex när barnbidraget ramlar in på kontot, där har dom också vattentäta byxor men till ett betydligt högre pris.
I övrigt tänkte jag ha lite framförhållning i år och har köpt hem massor med fingervantar, tyvärr är alla utan kompis redan så barnen går med omaka par och kommer antagligen göra det resten av vintern. Man skulle väl köpa typ femtio par gråa till Prinsen och femtio par röda till Vild så har dom alltid nåt par men hur tråkigt är inte det?
Nu när jag tänker på det så är vi givetvis utan skor också, hade tänkt köpa Viking till dom båda men dom lät väl också vara slut när barnbidraget kommer och så får dom framleva sina vinterdagar i gummistövlar.

På tisdag är det dags, jag måste erkänna att jag är lite nervös.
Då ska jag nämligen jobba min första schemalagda kväll på nästan åtta månader.
En av dom största anledningarna till att jag tackade ja till erbjudandet om att byta Gullvivan mot Hemvården var ju just schemat, där kunde jag vissa veckor göra fyra kvällar, jag hade fyra delade turer på lika många veckor och jag jobbade varannan helg.
Den sista tiden höll jag på att gå under både fysiskt och psykiskt, barnen mådde inte bra och hemsituationen med Mannen som befann sig i Stockholm långa perioder var ohållbar.
Sen jag började på Hemvården har mitt liv förändrats så mycket till det bättre, nu hämtar jag på förskola och fritids precis som alla andra, jag kan vara med på barnens träningar och eftersom jag numera bara jobbar var tredje helg har jag ett socialt liv som omöjligen kunde existera förut.
Men som sagt, på tisdag börjar förändringen, jag kommer då i snitt göra en kväll per vecka, förvisso en ändring till det sämre om man jämför med enbart dagtid med ändå helt ok. Jag har inget emot att göra varken kvällar eller helger om det handlar om en rimlig mängd så en del av mig ser faktiskt fram emot en sovmorgon mitt i veckan, att slippa alla kvällsbestyr här hemma med läxläsning och tandborstning och att få lite mer i lönekuvertet.
Det är ju inte så länge till jag ska jobba heller om allt går som det ska, får jag igenom havandeskapspenning så går jag hem i mitten av januari. Det ska bli så skönt, jag har redan massor av projekt som ska fixas dom två sista månaderna innan förlossningen.

"Det är helt normalt att ha gått up mellan 3-6 kg vid den här tiden i graviditeten."
Jag har gått upp fem kg. Alltså är jag helt normal.

"Bebisen är mellan 13-14 cm stor och väger ca 230 gram."
Undrar just vad resten av dom där fem kilona är? Godis? Fika?
Med Vilda hade jag bara gått upp ett kg i vecka 23-24, det syntes knappt att jag var med barn och inget var jobbigt. Jag cyklade till jobbet, hade inga problem med vare sig trappor eller att stå framåtböjd och alla kläder passade.
Den här gången är jag som en elefant, jag kan knappt gå utan att få andnöd, att nå ner till golvet är i stort sett omöjligt, kläderna sitter åt och folk frågar nu inte längre om det är två utan tre...
Väldigt roligt.

"Runt den här tiden kan bebisen känna av alltmer intryck från världen utanför och gör sin närvaro känd genom sparkar och buffar. Dom nervbanor som tar emot och processar signaler från hörselcellerna har utvecklats vilket innebär att bebisen nu kan höra."
En sak som däremot är väldigt rolig är att man nu kan känna dom små sprattlen utanpå magen, Mannen kände för nån vecka sen och ikväll efter kvällsmaten lade jag mig på sängen med barnen och pressade ner deras små händer mot livmodern. Dom ropade och fnissade och lillasyskonet svarade förstås med glada små knuffar. Ibland när nåt av barnen skriker i närheten av mig så känner jag hur det snurrar därinne, allra helst om det är ett plötsligt rop, och det har nu visat sig vara ett oslagbart knep för att få tyst på bråkande och gnällande barn. Så fort dom höjer rösterna säger jag "nämen oj vad du ropar nu! Det hörs ju ända in till bebisen, den sparkar mig massor nu." och så är det arga och sura bortglömt och fokus går istället till magen.
På måndag ska vi göra ultraljud, så spännande! Jag hade ju helst sett att man berättade könet då men det är ju bara att glömma, vi ska ju ändå få veta det i november så vi får väl ge oss till tåls. Min omröstning, som förvånansvärt få röstat i, säger ju att det blir en tjej och jag tror nog vi får gå på det.

Idag har vi varit på Ikea, vi åkte ner redan vid ett men kom inte hem förrän alldeles nyss. Mitt huvud värker, magen är hård som en boll och barnen är speedade till tusen. Dessutom är Ikea Handla-kortet så flitigt använt att det antagligen kommer smälta ner plasten i plånboken.
Egentligen var det inget särskilt vi behövde, det var mest roligt att komma iväg och kanske göra några fynd till hemmet, dom klassiska värmeljusen behövs ju alltid till exempel. Det jag glömde i mitt lyckorus över att få handla onödig skit till vår trista lägenhet var att Mannen var med, han är ju inte direkt känd för att vara en förändringarnas man och säger nej innan han ens tänkt över saken.
Idag ville jag köpa nya kuddfodral.
Mannen tyckte det var onödigt nu när en bebis ska kräkas ner allt. Alltså får vi plasta in hela hemmet och bo i en bunker, det är väl så alla småbarnsföräldrar har det hemma?
Jag ville köpa en ny tavla, vi har inga alls i sovrummet vilket får rummet att kännas som ett sanatorium.
Mannen tyckte det var onödigt eftersom vi snart ska flytta. Alltså får vi fortsätta sova i sanatoriet eftersom det ju är vansinne att ha det lite mysigt och hemtrevligt under tiden vi bor kvar. Särskilt med tanke på att vi inte ens hittat nåt hus än utan antagligen kommer bo kvar i åtminstone ett år till.
Jag ville köpa en ny lampa till vardagsrummet, den vi har nu är töntig och ful.
Mannen tyckte det var onödigt att ta stora beslut på gravidmage.
Jag ville ha två stora fina ljusstakar till hallen.
Mannen tyckte det var onödigt eftersom brandvarnaren sitter i hallen.
Ungefär så här fortsatte hela vandringen och jag kände hur jag höll på att explodera, varför måste vi alltid bo så jävla praktiskt? Jag vill inte ha det praktiskt, jag vill ha det F-I-N-T!!!
När vi handlat klart och gick upp till restaurangen hittade vi några sköna tofflor som jag och barnen ville ha, storsint erbjöd jag mig att stå i kön en gång till och betala dom medan Mannen och barnen väntade i bilen.
Tyvärr var jag tvungen att gå igenom butiken för att komma till kassan och... oj då! RÅKADE jag få med mig kuddfodralen...?
Otur.

Prinsens nya flådiga FCT-mössa, nytillverkad helt på fri hand. *Stolt*