Igår kväll var det verkligen iskallt i Prinsens rum, han låg som en liten isbit och frös under sitt duntäcke, och efter att ha känt på elementet förstod jag varför: dom var också iskalla. Vid närmare kontroll visade det sig att alla element på hela övervåningen var iskalla, inte undra på att ungarna varit svåra att få ur sängen på morgonen det sista.

Eftersom vi hakade av elementet i Prinsens rum i somras då vi tapetserade tänkte jag att det nog var luft i systemet, det borde alltså räcka med att lufta elementen och fylla på trycket nere i pannan i källaren. Sagt och gjort, jag luftade men fisarna uteblev, det var mer som en tunn liten stråle av luft och jag insåg att det måste till mer tryck för att få igång det.

Då jag är något av den kvinnliga motsvarigheten till Martin Timell gick jag såklart ner i källaren och med Mannen i luren vred jag på vattnet. Det tog en bra stund innan visaren ens lyfte sig och eftersom jag är otroligt okunnig på just området "värmesystem" fattade jag inte alls hur det hängde ihop med vatten, den röda metallbehållaren, trycket och säkerhetsventilen. Jag fyllde och fyllde tills Mannen sa "ajustja...den där visaren hänger inte riktigt med på en gång utan det tar en stund innan den stiger."

Ungefär då steg inte visaren alls. Den skenade.

Vid det här laget insåg jag att visaren upplyser mig om trycket i pannan, och att den rusar i den här hastigheten kommer sluta med en total katastrof.

En sekund senare började säkerhetsventilen hoppa där den satt på metallbehållaren, det slog i alla rör i hela källaren och vattnet forsade fram ur avrinningsröret som gick från pannan. Fullkomligt sprutade ut och slog sönder färgen på betonggolvet, skvätte upp på alla väggar och dränkte hela källaren i centimeterhögt vatten.

Paniken var ett faktum. Skulle vi 1, spridas i småbitar då pannan exploderade eller 2, få stora vattenskador, ingen ersättning från försökringsbolaget samt behöva byta det nya värmesystemet?

Jag rusade fram till huvudkranen och försökte stänga av vattnet men kunde i paniken inte minnas vilket håll man skulle skruva åt, jag vred återigen på alla vred på pannan men inget hjälpte.

Lilla stod på golvet i källaren och skrek av skräck, "mamma kom! Mamma jag är jädd!!" Mamma!" och mitt hjärta slog så hårt att jag det susade i öronen. Med ena handen på säkerhetsventilen för att få ner trycket så fort som möjligt ringde jag upp Mannen och skrek i luren att han "för faaan måste komma hem och hjälpa mig!!! Det är vatten överallt, pannan kommer explodera närsomhelst!!!"

Omtänksam som han är valde han att outsourca just hjälpandet, han ringde runt till våra mer sakkunniga vänner och jag ringde upp pappa och gav ungefär samma hysteriska intryck på honom. Mamma, som var den som svarade, slängde på luren, hoppade i stövlarna och sen körde dom som biltjuvar genom stan medan alternativ som länspumpar och brandkåren slogs med bilderna av mig och Lilla simmandes i källaren.

För mig som stod där med vattnet stigandes i källaren, Lilla skräckskrikandes bredvid mig, rören som slog och en panna på väg att sprängas kändes det som att varje sekund var en timma, att Mannen jobbade och inte kunde komma hem och rädda oss fanns inte på kartan och jag kände hur det svartnade för ögonen.

Till slut fick jag nog med sinnesnärvaro att vrida av kranen märkt "avstängning" och plötsligt sjönk trycket avsevärt. Att jag helt missat den kranen innan kändes som en bagatell, nu när vattnet rann ut så slutade rören slå, säkerhetsventilen slutade hoppa och efter nån minut hade trycket sjunkit ner till en normal nivå och allt blev tyst.

Jag skakade i hela kroppen och hyperventilerade, Lilla hade landat på trappan med sin elefant och nappen och jag kunde få en överblick över kaoset.

Vattnet, som senare uppskattades till ett eller två badkar i mängd, rann undan ner i brunnen och jag plockade ur alla kartonger för att minimera skadorna på innehållet. Pappa och världens bästa Stefan, som dök upp precis när allt lugnat sig, gick sen igenom vad som hänt och fick igång värmesystemet igen utan övertryck och explosioner medan mamma och jag serverade kvällsmat till oroliga ungar.

Nu står luftavfuktaren på fullt ös, alla element är varma, golvvärmen på och pannan är tyst. Utan mina föräldrar och Stefan hade det gått åt skogen och jag är så tacksam över att det finns människor överallt runt oss som alltid rycker in och hjälper till. Mina vänner och min familj är helt klart guld värda och dom bästa i hela världen!

 

Lördagens kräftskiva gick inte helt enligt plan. Man skulle kunna säga att den höll sig till planen i trettio minuter, ungefär den tid det tar för en snaps att förgifta blodet, sen var jag precis sådär högljudd och tramsig som jag lovat mig själv att inte bli. Mot slutet av kvällen frågade Puddingen om jag alltid skelat, jag ursäktade mig med att jag nog var väldigt trött men tänkte för mig själv att nu måste jag dra ner på alkoholkonsumtionen. Inte för att jag dricker ofta utan det är mer mängden då jag väl dricker som måste regleras. Det räcker ju med ett par glas vin för att hjärnan ska koka över liksom, då är det ju otroligt korkat att klunka ner flera snapsar och cider också. Nästa vecka ska jag på sommarens sista after beach, då ska jag fasen skärpa mig. Jag tror jag ska sätta några olika alarm på mobilen, typ ett för att dricka tre glas alkoholfri dryck, ett för att sluta dricka helt och ett för att gå hem.

Vi var på en kräftskiva för ett par veckor sen också, även den utan barn, då vi blev lite väl odrägliga både jag och Mannen. Det var hemma hos ett par av våra närmsta vänner men då det skulle komma en del folk jag inte kände så stärkte jag mig med två glas av rötjutet som stått i skafferiet sen förra sommaren. Tydligen hade det jäst på nåt sätt för inte nog med att det smakade kärnavfall, det gick rätt upp i min annars så pryda hjärna och förvandlade den till äpplemos. Jag slutade inte prata på hela kvällen och har ett svagt minne av att jag körde nån gagnamvariant till "Bra vibrationer" innan jag vinglade hem på cykel strax innan morgonljuset bröt natten. 

Dagen efter mådde jag så dåligt att fingrarna domnade, jag tror inte jag var nykter förrän på tisdagsmorgonen och det sura vinet åkte ner i avloppet.

Ikväll tänker jag hålla stilen, inte skrikprata, skratta för högt och säga olämpliga saker utan le ljuvt, fnissa gulligt och prata om partikelfysik.

Lycka till önskar jag mig själv.

Morgonen efter var det mycket riktigt kallt, mulet och regnet hängde i luften, klädvalet kändes helt rätt. 

Tre timmar senare var himlen klarblå och termometern visade strax över 16 grader.

Lilla såg ut som en gammal brottare när jag hämtade henne från dagis, svetten rann om henne och håret var klistrat runt det lilla ansiktet som var helt panerat med lort. Väderoraklet själv klev innanför dörren med en suck "amäh åååh!! Det är så sjukt varmt, jag döör!"

Jag upplyste honom om att det var han själv som satt oss alla i den felaktiga vädersitsen vi nu var i, kanske skulle han uppdatera sin väderapp innan han spred osanningar?

Han var inte riktigt på humör för skämt verkade det som utan grymtade mest som svar där han låg och svettades. Trist.

Hädanefter litar jag bara på SMHI när det gäller klädval, dom har ju bara 75% felmarginal menar jag.

I Barbiehuset verkar det förkomma rena orgier ibland, jag ställer i ordning och sätter dockorna fint påklädda i köket men dagen efter ligger dom allihopa i en ormgrop nakna. Sovrummet är trashat och alla möbler ligger huller om buller, till och med vapen strör dom omkring sig! Rena rama horhuset är vad det är! Snart hittar jag väl små påsar med vitt pulver också.

När jag stod där i trappen alldeles yrvaken med Lilla på armen hörde jag ett otäckt välbekant ljud. Det var alarmet på mobilen. Klockan var alltså inte alls mitt i natten med flera timmar kvar i sängen, den var nästan sex på morgonen och absolut dags att gå upp.

Fy farao för ett sånt uppvaknande, det var ju såklart ingen idé alls att snooza utan det blev till att börja klä på sig och väcka storabarnen. Lilla var jättenöjd och glad att alla ville komma upp och göra henne sällskap så tidigt, hon hämtade alla dockor och väskor som delades ut till oss andra mer zombieliknande varelser och försökte få igång en "gå-och-handla-lek" utan resultat.

Det är ju lite trist att man redan när man kliver ur sängen på morgonen ska längta tills man får lägga sig igen, eller ännu värre när man helnojigt känner på barnens pannor för att det hade varit skönt med lite feber så man kunde vabba och därmed sova en stund till. Dom dagarna tänker jag att jag ska lägga både mig och barnen tidigt, jättetidigt ska jag ligga där och bläddra i mammas gamla Allers och känna mig pigg och utvilad när klockan ringer morgonen efter. Idag till exempel, klockan är inte ens tio och jag har redan krupit ner, jätteskönt! Om jag sen somnar eller ligger och kollar Tradera ett par timmar låter jag vara osagt...

 

Tänk när man blir gammal, vilken skräck! Eller äldre kanske jag ska säga, för jag får väl erkännna att jag inte precis är nån liten ungmö längre.

Att behöva vänta på hjälp från hemtjänsten och vara helt utlämnad till andra människor för att ens kunna gå och bajsa. "Nädu Harry, du får faktiskt vänta nu. Jag frågade ju dig för en halvtimma sen om du skulle gå på toaletten men då tackade du nej, nu måste jag hjälpa Ingmarie." Så får Harry sitta där med en taxnos i röven utan att kunna göra ett dugg, och om han inte håller sig väl med kärringarna från hemtjänsten vet man ju hur det går. Jotack, då får man vänta ännu längre.

Eller om man blir så sjuk att man måste flytta till hemmet, ve och fasa, sitta där i en lägenhet med Borosantapeter och lukta kiss. Den ena dagen slutar och den andra tar vid i en ständig ström av likgiltighet. Har man tur kan man få gå på rullstolscafé och käka mosad våffla och lyssna på nån gammal stofil som spelar Säkkijärvi polka på dragspel. Tjo vilket ös.

Politikerna har i alla år manglat den s.k "välfärden" i landet så nu gäller den tydligen enbart höginkomsttagare med villa och lantställe i skärgården, alla 30-och 40-talister som byggde Sveriges grund och samhälle stoppas enkelt undan på kommunala boenden där dom i bästa fall får 4,2 minuter med personalen per dygn. Men förhoppningsvis har dom vid det laget redan blivit så utmattade av stafettläkarens gissningslek och medicinhantering att dom inte längre orkar protestera.

Jag är nu inne på mitt femtonde år i äldrevården, det var ju inte riktigt så jag hade tänkt det när jag tackade ja till det där sexmånaders vikariatet men det var så det blev. Under åren har jag provat andra områden som jag alltid trott och tänkt var drömjobbet men efter ett tag har jag alltid fallit tillbaka till slutet av livet och jag börjar fatta nu. Jag fattar att jag gillar det, eller faktiskt älskar det. Jag och mina jobbarkompisar måste göra allt vi kan för att ge våra gamla en rättvisare vård, för att förgylla den mosade våfflan med några blåbär från skogskanten och trolla med knäna så man kan få ha det bra även om man inte längre bidrar till samhället i form av skattepengar.

Och helt ärligt, vi gör det jävligt bra.

Idag kände jag mig som värsta överklassbitchen, hela mitt liv ställdes på ända och den noga uppgjorda dagsplaneringen sprack redan innan klockan nio på morgonen, städerskan kom nämligen två och en halv timma tidigare än vanligt.

Så istället för att käka lyxfrukost i lugn och ro med Lilla när storabarnen gått till skolan fick jag rusa runt som en skållad råtta och plocka upp alla leksaker, renbädda sängarna och stuva runt i diskmaskinen så det blev fri lejd för henne att dammsuga. Jag och Lilla fick vackert dra på oss foppatofflorna och åka hem till gamla gården, där fanns det i och för sig inte bara flådigt sällskap i form av Lillas bästis Vilda och mina bästisar hennes föräldrar utan också kaffe och sol, så vi hade en helmysig förmiddag.

Ibland när jag berättar för någon att vi har städhjälp så låter det som att vi är högavlönade och bara går och drar i morgonrock hela dagarna, men vi prioriterar faktiskt bort en hel del annat kul för att ha råd med det, det är värt varenda spänn men vi har ju inte pengar i överflöd direkt. Både jag och Mannen jobbar ju heltid så det blir inte mycket tid över, och att ta en ledig dag till att storstäda... Nej tack säger jag bara. Och känslan när man kliver innanför dörren, den där eftermiddagen när det är regngrått och kallt ute, klockan är nästan fem och alla är dyngtrötta och doften av Ajax slår emot en... Golven är skinande rena, allt är undanplockat och inte en endaste liten mattfrans har hunnit förirra sig, hämtmaten intas med tända ljus och sen är det bara soffrodel hela långa kvällen. Så skulle man ha det alla dagar!