Idag har vi spenderat ytterligare en heldag i en halvkul idrottshall, druckit ljummet kaffe i plastmuggar och ätit slak varmkorv i torrt bröd, men vad gör man inte för sina barn?
Prinsen hade handbollscup och självklart ställde vi föräldrar upp manngrant för att heja på, trösta och knyta skor. Laget har inte spelat ihop så länge och Prinsen själv har bara varit med sen i höstas så samarbetet flöt inte så bra som i några av motståndarlagen vilket var synd, det blir ju så stor skillnad i spelet om ena laget är tight och klarar passningsspelet hur lätt som helst och det andra laget vickar på lösa tänder, petar näsan, kör enmansshow på mål och övar målgester. Många av killarna i handbollen spelar också fotboll ihop så både vi och dom ser ju att övning ger färdighet och att man måste spela ihop ett tag för att få det att flyta men det är svårt att ta in när man är nio år och precis förlorat. 
Innan Prinsen började med sina sporter hade jag svårt att förstå tjusningen med att gå upp klockan halv sju en söndagmorgon och sen stå och huttra vid en plan halva dan bara för att se ungar spela fotboll/ handboll/ hockey eller vad det nu kan vara, det var ju knappt ens på riktigt liksom. Nu däremot, har det blivit ett event att se fram emot, att stå och packa matsäcken kvällen innan, känna nerverna utanpå kroppen vid match och dela både förlusten och vinsten med världens duktigaste barn är så otroligt stort och roligt att jag inte skulle byta det mot allt smör i småland. Sova på morgonen kan jag göra när barnen inte längre vill ha med mig på läktaren.
Nästa lördag är det dags för fotbollscup i Alingsås, Prinsen sa först nej till sin tränare för han skulle ju få en syster då, men efter en grundlig försäkran att han kunde få åka med nån annan om vi skulle föda exakt just då så gick det bra. Så länge jag inte följde med och riskerade föda där bara, "då är hon ju från Alingsåååååås!!"