Det finns verkligen en för alla, oavsett hur man är, ser ut eller luktar så finns det alltid en person nånstans därute i världen som fastnar för en. Det kan man ju ha svårt att tro när man är tjugo och bara måste måla naglarna innan man går till Ica, men så är det och det är ju bara helt underbart!

Den där konstiga, ensamma och udda tjejen i skolan, som hade bruna skor och platt hår, jajamän hon hittar drömprinsen hon med. Killen på macken, tunnhårig och överviktig, kan det verkligen vara nån som vill ha honom naken? Jodå, en dag står hon där och blir sådär råkär i just den killen.

Och det spelar liksom ingen roll att dom inte passar in i samhällets trista ramar, dom är ändå vackrast i världen inför sin partner, och vad gör det då om man inte har ett hårsvall som Tom Jones eller tuttar som står rätt upp. Synd bara att man inte fattar det förrän man är trettio, man skulle ju egentligen behöva den insikten nånstans i tonåren då man blir hysterisk över minsta hårstrå som inte ligger precis rätt.

Jag har haft usel självkänsla ända sen jag var liten, ivrgit påhejad av mina skolkompisar fattade jag redan i tvåan att jag inte dög och aldrig skulle passa in, och det tog många år innan jag kunde känna att jag visst var en bra person. Att det faktiskt fanns nån som ville vara med mig.

Det var förstås innan det stora förfallet började, nu är jag glad att Mannen inte får blödande ögon när han ser mig.

Det ska ni i alla fall tänka på, ni duger som ni är. Inte bara duger förresten, ni äger!

När Lilla låg i magen hamnade jag en kväll på ett sexparty, där fanns allt från små diskreta vibratorer i ljusrosa till löspenisar i gummi i storlekar som knappt skulle gå in i ett sjölejon och försäljarens väska verkade inte ha någon botten. Jag, som var tjock som en gris och knappt kunde torka mig i röven själv, hade noll sexlust. Man kan utan att ljuga säga att om någon erbjudit mig ett liv helt utan sex hade jag där och då tackat ja.

Tack och lov var det ingen som gjorde det, och jag kunde helt på egen hand inse att om innehållet i den där livmodern skulle ut så kunde det vara bra med något som hjälpte till att rätta till saker och ting sen. Jag köpte helt enkelt ett par geishakulor.

Nu har dom legat i en låda i mitt nattduksbord i två år.

Jag vet inte om det är storleken som skrämmer mig, eller om jag bara är för feg för att stoppa upp något, eller om jag kanske tänker att jag kan glömma dom eller... Eller så har jag bara dåliga ursäkter.

Helt ärligt så tänker jag att även om jag är som en hink mellan benen och musklerna knappt kan hålla kvar en ynka liten musprutt så är jag orolig att jag inte kan få ut dom. Dom är skitstora! I och för sig ganska tunga också men ändå. Jag trodde dom skulle vara som små tunga puttekulor i metall som bara halkade ut om man inte passade sig.

Jag fattar ju ändå att jag nog kanske ska prova dom, man vill ju inte kissa på sig när man fyller fyrtio liksom, och hur kul kan det vara för Mannen? Typ "är jag inne eller...?"

Man kanske ska börja med två minuter en dag i veckan? Det sorgliga vore ju om jag inte ens kan hålla kvar dom den lilla pyttestunden, tänk om dom bara slafsar ut så fort jag reser mig, då börjar jag grina.

 

...i alla fall en storasyster som Vild. ♥

 

Som ett första steg mot en fräsch och beboelig källare rensade vi igår rejält, fyra vändor till tippen med fullastad bil blev det och helt plötsligt var det något mer överskådligt där nere.

Tanken när vi köpte huset var att göra ett av rummen till ett övernattningsrum till Mannen så han skulle kunna sova i lugn och ro efter och inför nattjobb, men nu när vi bott in oss känns det inte längre aktuellt. Mannen sover bra i sovrummet och verkar inte bli störd av resten av cirkusen och rummet behövs till förvaring av diverse skit vi samlat på oss. Nu ska vi istället måla alla väggar samt lägga klinkers på alla golv och det allra minsta lilla skräckutrymmet ska tydligen bli bastu.

Drömmen vore att kunna ha en gillestuga, ett mysrum där ungarna kunde hänga med sina kompisar och spela/ se på film och bara va ifred, men vår källare är liksom för mycket källare för att nånsin kunna bli mysig. Det blir alldeles för mycket jobb och pengar som ska ut innan det ens går att vara där mer än en kvart, dels är det kallt eftersom det bara är betongväggar och betonggolv men det är också lågt i tak och massor med rör och ledningar som löper som ett virrvarr i taket.

Vi trodde att vi skulle behöva dränera också men det råder lite delade meningar om den saken, en besiktningsman från försäkringsbolaget som var här sa att det var rent nonsen, det skulle räcka med en bra avfuktare och när vi pratat med grannar i liknande hus så verkar det stämma. Dom som har dränerat har fortfarande fukt i sina källare, det är tydligen för att husen är byggda på en mosse och vattnet rinner under bottenplattan så det är omöjligt att komma åt, och avfuktaren håller ju luftfuktigheten nere på ca 50% vilket är helt okej.

Nu när allt skräp är borta ska vi skruva loss några bänkar och hyllor som också ska till tippen, sen är det bara att börja måla. Så inom ett par år ska vi nog vara igång...

 

 

 

I mellandagarna var det exakt ett år sen vi sågs för första gången, det var kallt och ruggit ute och regnet duggade som spik genom luften. Ändå blev jag helt varm i din närhet, det sa klick redan vid första ögonkastet.

Det blev inte vi förrän ett par månader senare, men ända sen den dagen var du ständigt i mina tankar.
När våren kom var det vi på riktigt, vi skulle aldrig skiljas åt, och jag kunde knappt lämna dig ur sikte på hela sommaren.

Jag glömmer aldrig känslan när vi vaknade här hemma för första gången, solen strålade in genom alla fönster och det var alldeles tyst. Jag hade aldrig störts av våra grannar (och närmsta vänner) förut men att vakna utan att höra deras små ungars lek och spring var både sorgligt och skönt, det enda som hördes denna morgon var fågelkvitter. Även om hela kåken var i kaos, med lådor högt och lågt och en enda sörja av prylar, så var det det finaste hus jag nånsin sett. Jag tyckte till och med det var konstigt att inte "Sköna hem" och "Family living" hörde av sig för ett inredningsrepotage.

Nu, efter nio månader, har jag börjat se klart på saker och ting. Jag är fortfarande sjukt nöjd med vårt hus, det finns inte en kåk på norra halvklotet som kommer i närheten av vår och här vill jag bo tills jag dör, men jag kan se "bristerna" också. Exempelvis källaren, den skulle göra Fritzl avundsjuk och där bor en sällsynt stor samling spindlar och gråsuggor, i stort behov av arbete kan man säga.

Och trädgården, vi gjorde ju ett hästjobb under några stekheta dagar i våras men det är mycket kvar. Träd som ska beskäras, buskar som ska avlusas och plattor som ska läggas. Lekstugan måste rustas upp och likaså boden på baksidan och garageuppfarten.

Det är väl förstås det man menar när man säger att det alltid är något att greja med i ett hus antar jag. Vi har ju förstås tänkt bo här tills vi får bäras ut så vi har ju tid på oss men samtidigt vill man göra allt superfint på en och samma gång och det skulle ju kosta skjortan.

 

Häromdan fick jag låna en bok av min kära vän Kajsa, "Fejsboken", en helt galet rolig bok där man får lära sig allt om onödiga statusuppdateringar, profilbilder och vad ens uppdatering egentligen betyder. Jag låg i sängen och gapskrattade för mig själv och kände mer och mer för varje sida att "jaaaa!!! Precis såhär är det ju!"

För vem har inte duktighetsministern som vän? Den där som med glädje går upp i ottan, tänder ljus och bara slappar innan dom går till sitt fantastiska jobb och sen spenderar resten av dagen med att lösa Greklands skuldkris, skapa fred på jorden och bygga Effieltornet av tändstickor tillsammans med sina lyckade barn. Alltmedan den snygge, rike och också otroligt lyckliga mannen lagar tapas. My god säger jag bara, ta bort dom!

Eller varför inte gnällspiken, som bara stöter på motgångar genom hela livet? Inte ens ett bankomatuttag kan bli rätt och självklart är det alla andras fel.

I boken listas dom jobbigaste "vännerna" och deras diagnoser på ett vansinnigt roligt sätt, för alla kan ju känna igen sig i dom olika rollerna, och det allra värsta var att jag själv gör exakt samma sak. Jag stämmer nog inte in på en enda av kategorierna utan jag blandar nog vilt men både lyckosten och gnällisen är jag ganska ofta, fy vad jobbigt!

Självklart var jag tvungen att lägga ut en otroligt lycklig och ironisk uppdatering i morse, men frågan är om någon tog illa upp? Det var självklart inte tanken, jag ville mer bara reta upp folk lite och skapa diskussion, men jag fick ju många "likes" i alla fall och det är väl det enda som räknas?

 

Nu ikväll började ett nytt program på fyran, "Sveriges roligaste klipp", ett timslångt program med den buskulige Martin Timell som skojar helt naturligt om det som händer i klipp som folk skickat in med förhoppningen att vinna femtiotusen spänn. Storabarnen och jag satt såklart bänkade eftersom vi alla tre älskar snubbelhumor och folk som slår halvt ihjäl sig på skateboard/ inlines eller andra åkdon, här skulle den sanna skadeglädjen frodas.

Första halvtimman var fantastisk, det var konstiga hundar, getter som hoppade, folk som ramlade och ungar som bråkade och jag och barnen kved av skratt.

Sen kom det bästa.

En liten söt tjej som stoppar en sked i halsen och hulkar.

Jag fick ont i magen av skratt, tårarna rann och jag fick svårt att andas, barnen - som skrattat lika mycket först - blev lite chockade över mitt utspel. Ett par sekunder stirrade dom med fågelholksminen på mig och sen började dom istället skratta åt mig och mina kramper.

Jag fattar inte varför det är så sjukt roligt när nån håller på att spy, men det är som om nånting inuti mig bara brister när jag ser eller hör det och jag börjar gapskratta. Ett tag i höstas var Lilla inne i den svängen som flickan på filmen, hon stoppade fingrarna i halsen lite då och då antagligen bara för att se vad som hände och känna efter om hon kunde kontrollera kroppen. Mannen blev arg på henne och försökte få henne att låta bli, det skulle ju bara sluta med att hon verkligen spydde, men när jag låg dubbelvikt över bordet och kippade efter luft och storabarnen ivrigt hejade på blev ju situationen istället omvänd.

En gång kräktes hon ner både bordet, golvet och sig själv och då blev Mannen arg på riktigt, han tyckte att jag skulle ta hand om det eftersom jag orsakat det. Även om det inte är mitt allra största intresse så har jag faktiskt inte så ont av att torka spy, så länge jag vet att det inte är magsjuka, så det fick jag ju helt enkelt göra. Mannen har ju däremot otroligt ont av just spy, han kan ju få för sig att en pöl är en spya och börja hulka bara för det, vilket ju såklart blir en humörhöjare för mig men tyvärr blir det lite grann en konflikt då. Han tycker jag är barnslig och inte borde skratta när han mår dåligt medans jag inte kan andas i mina försök att kväva det där bubbliga tokskrattet.

Det är väl tur att vi är olika, brukar jag trösta med, och jag brukar ju faktiskt alltid ta dom där äckliga magsjukorna i största möjliga mån då jag vet att han har så ont av det, då måste jag väl få skratta lite åt ljudet?

Jag måste erkänna, jag är knalltorsk på dokusåpor. I stort sett vilken skit som helst där det ingår alkohol, konflikter och intriger blir bra tv enligt mig och det är verkligen sorgligt. Man kan ju undra om det bara är tuggumi i hjärnan på mig eftersom jag dras till sån skit, eller kanske är jag helt perfekt och fullärd på alla sätt och behöver vila mitt intelligenta lilla huvud från alla smarta tankar genom att titta på skräp.

Genom åren har jag slaviskt följt Villa Medusa, Baren, Big Brother, Farmen, Paradise Hotel, alla varianter av Real Housewives, Top model, Kungarna av Tylösand, Hollywoodfruar och Jersey Shore, man skulle nästan kunna säga att jag doktorerat inom ämnet och sitter inne med en bred och gedigen utbildning inom tv på riktigt låg nivå.
Dom senaste åren har ju folk headhuntats för att delta i såpor och likväl som det ger en extra dimesion av dumhet kan det vara lite trist, det förlorar ju sin charm med just "dokusåpa" om man inte följer vanliga människor utan en samling korkskallar ur obsklassen i sin jakt på uppmärksamhet. Jag menar, det är ju knappast civilingenjörer, företagsledare och läkare som super, knullar och lever fan på bästa sändningstid direkt. Om man nu inte kallar "Jokiboi" för företagsledare förstås, han har ju trots allt tjänat en slant på sin hemsida...

Det blir ju egentligen bara en soppa av bimbon med tuttarna som kommer vara naken 79% av tiden samt göka med minst tre andra deltagare, den präktiga som kommer på kollisionskurs med bimbon innan första fyllan är uppspydd, snyggkillen, fulkillen och sen en liten blandad samling däremellan. Sen blir dom alla kändisbartenders och gästDJ:s i några månader, flickorna viker ut sig i Slitz och sen kryper dom tillbaka in under sina stenar igen.

Och ändå, där sitter jag kväll efter kväll och blir upprörd och gnäller om hur puckade deltagarna är. Undrar just vem det är som är puckad.

Jag vet att det kan vara svårt att förstå kära vänner, men här är det; ett nytt inlägg tadaa!

"Inte en dag för tidigt!" suckar ni väl nu, vilket är helt förståeligt, men nu tycker jag vi ska sluta gnälla och börja se framåt. Framåt mot en vår av sprudlande, glada och tramsiga blogginlägg från er alldeles egen superstar.

Jag tappade fotfästet lite grann i höstas, en händelse som på ett brutalt sätt visade att livet är ömtåligt fick mig att inse vad som är viktigt. Tiden därefter spenderades därför mer på mina nära och kära än på bloggen, jag hade varken lust eller inspiration och jag är säker på att ni förstår.

Vad har hänt sen sist då? Tja inte så särskilt mycket, livet har liksom mest rullat på och det är rätt skönt faktiskt, men en sak som inte är så bra är att inte så särskilt mycket har hänt i huset heller. Efter att övervåningen avslutades och alla barn fick varsitt rum var det som att luften gick ur och vi bara bodde på, källaren är fortfarande full av lådor med diverse innehåll, hallen däruppe som nån gång ska bli barnens allrum har fortfarande en hiskelig tapet och en trasig lampa, Vilda har inte ens ett handtag på sin dörr och alla hennes pysselgrejer ligger huller om buller i en stor kista bakom dörren.

Det stör ju såklart en aning men jag har hela tiden skyllt på att "vi har ju precis flyttat in", men nu är det snart ett år sen vi skrev papper och det börjar bli löjligt. Häromdan fick jag ju i och för sig ett ryck och satte upp lite krokar i Lillas rum där hon kan hänga sina väskor, jag rensade ut alla bebisleksaker och sorterade upp det andra, satte upp en extra brandvarnare och putsade fönstren men det är ändå en lång väg kvar. Det som känns mest akut är väl att göra ett coolt hängställe för barnen på övervåningen, då snackar vi ny tv, boxer, tapet, takfärg, matta, soffa, soffbord och lampor så det blir ju inte gratis precis, men att slippa höra alla skrikiga och gälla röster och pålagda skratt från DIsney XD är värt rätt mycket kan jag säga.