Vi har som dom flesta vet två katter i vår ägo, en stor svart som heter Astor och en lite mindre röd som heter Emil. Innan barnen kom behandlade vi dom stackars katterna som bebisar, dom fick dyr mat, massa kärlek och delade vardagen på samma villkor som mig och Mannen.
När sen Prinsen gjorde entré förändrades en hel del, dels genom en skär och skrikig sak som viftade helt okontrollerat åt alla håll och som inte gick att lita på för fem öre men också genom att det inte längre var ok att uppföra sig hur som helst. Att vråla högt klockan fyra på morgonen, inte ok. Att slåss och bråka högljutt, inte ok. Ligga i bebisens säng/vagn/babysitter/bilstol eller på hans täcke, inte ok, särkskilt inte med tassar som just varit i rabatten. Kort och gott, det mesta som varit lugnt innan blev helt plötsligt ett stort no-no och jag kände mig usel.
Inte nog med alla förbud, det fanns heller inte så mycket ork över för två mjuka killar, när bebisen väl somnat och lämnade min kropp ifred en minut eller två så ville jag bara vara ensam. Ville ha en egen liten frizon utan någon som krävde kärlek.
Det var då vår granne Lennart kom in i bilden, en ensam äldre man som mer än gärna öppnade dörren för en stackars försmådd katt som längtansfullt stirrade in genom rutan. Hos Lennart fick dom göra precis som dom ville, han köpte fisk från fiskbilen och skämde bort dom ordentligt, rätt snart var dom rultiga men lyckliga och jag och Mannen sa inte emot. Katterna kom och gick både hos oss och hos Lennart och vi visste att det alltid fanns en famn över.
Så har det nu varit i dom snart nio år som Prinsen funnits, ju äldre barnen blivit desto mer tid har katterna spenderat här hemma men Lennart har alltid funnits vid sidan. Nu är det ju snart dags för nästa bebis att flytta hit, under hela graviditeten har jag varit helt allergisk mot katterna och jag antar att nyföddhetshormonerna bara kommer göra det ännu värre. Inte allergisk som i snuvig eller klåda utan mer att jag bara är så trött på dom att jag inte står ut.
Det spelar ingen roll om dom är ute eller inne, dom är alltid på fel sida dörren verkar det som, ska in med skitiga tassar eller klöser i gardinen för att komma ut, skriker efter mat varannan timma, hårar ner, sitter på köksbordet och slickar sig i röven, sölar mat överallt och om man mot bättre vetande lämnar bordet med mat kvar så är dom där och gnager.
Mannen tycker jag är orättvis och tar katternas parti, säger att det snart går över och att jag bara är ur spår nu på grund av graviditeten. Möjligt säger jag, det lär ju tiden utvisa ganska snart, men jag känner mig som en såndär tokig katt-tant med 135 katter i en pytteliten lägenhet. Det är liksom 300% katt och 4% människa här just nu och det är inte en helt rättvis fördelning, särskilt inte med tanke på vad dom bidrar med till hushållet.