Hela veckan har lilla Vild varit omöjlig att få ur sängen på morgonen, hon har sovit sig igenom Prinsens frukoststök och inte en lampa i världen har lyckats få dom blå att öppnas.
Idag var hon ledig och skulle äntligen få sova hur länge hon ville, jag tassade in vid halv åtta för att väcka Prinsen och hoppades hon skulle sova lika hårt som veckans alla andra dagar, en sekund senare sitter hon i sin säng klarvaken och frågar när det blir frukost. Sånt kan jag bara inte förstå, hur är det möjligt? Igår hade hon inte ens vaknat av en orkester, idag vaknade hon av mina andetag.
Efter lite fil och macka blev det en film så jag fick sova en liten stund till i alla fall, just nu känns det som om jag skulle kunna sova hela livet utan att bli piggare. Jag inser ju att kroppen behöver det och lyder faktiskt, har inte så mycket sammandragningar som tidigare heller så det är ju ett bevis på vad som behövdes.
Igår var jag hos barnmorskan, hon ville känna hur lilla bebisen ligger och jag sa att det är nog tvärläge som gäller än, hon har ju legat så i några veckor nu och jag har inte kännt nån vändning. Eva tyckte vi kunde ge henne fram tills nästa besök innan vi bokar in ett vändningsförsök, jag dog på stört. Tack och lov har jag inte behövt göra nåt sånt med dom andra men jag har hört alldeles tillräckligt om hur ont det gör och är inte så sugen på det. Eva sa att "nejdå, det behöver inte alls göra ont" och bedyrade att när man fått flera barn innan så finns det så gott om plats att bebisen kan vända sig senare utan problem. Jag är tveksam, den här lilla damen har en alldeles egen vilja det har jag redan förstått, hon lär ligga kvar på tvären långt in i april.