Min 30-årsdag närmar sig med stormsteg det är bara 13 dagar kvar, inte bra. Jag har fortfarande inte bokat lokal till den stora skivan, inte fixat inbjudningar, inte mat, inte sprit, inte musik, ingenting. Känns lite som om jag skulle behöva en partyplanner och en rejält tilltagen budget. Jag tänker dyr mat, bartender, konferrensvånignen på Alberts, live musik, hotell för långväga gäster... Ni vet, en bra fest helt enkelt.
Hotell är väl kanske att ta i med tanke på att dom mest långväga gästerna kommer från Grästorp men kanske en limo som kör hem dom.
Tyvärr är det så att familjen Big Spender ligger några miljoner back så det kommer antagligen bli en hel del nedskärnigar i budgeten, till exempel på mat, musik, sprit och lokal. Grästorparna kommer säkert också behöva ordna sin egen skjuts. Det verkar inte bättre än att vi får äta simpel pastasallad gjord av mig, dricka smuggelsprit, lyssna på hembrända cd-skivor och partaja i fotbollsklubbens sketna lokal. Serveringspersonalen är bara att glömma, bartendern likaså och desvärre gäller samma sak för städpersonalen.
Igår tänkte jag stjäla en jävla massa melittafilter från jobbet och skriva inbjudningarna på men vid närmare eftertanke blir det ganska dyrt med alla frimärken så nu lutar det åt kedjesms, typ "skicka vidare".
Första åtgärden imorgon blir i alla fall att ordna en lokal i isolerat läge så man slipper polisbesök.
Polisbesök...? Hmm... Martin kanske skulle klä ut sig och strippa?

Jag har tänkt på en sak, när man ska parkera i en liten och smal ruta så kör man jäättesaakta i myrkrypfart samtidigt som man sitter med ansiktet i rutan och kollar in bilarna bredvid. Bilens vänster fram är inte mer än
ett A4 ifrån den andra bilens höger bak och ibland kan jag till och med komma på mig själv med att göra grimaser precis som om jag bara väntar mig att skrapa upp bakskärmen på den andra bilen.
Varför gör man så?
Skulle det bli bättre om man kör sakta? Kör man på så kör man på liksom, det blir ju ändå dyrt. Fast det är klart, lite dyrare blir det väl om man fräser på i 50 och totalkvaddar både sin egen OCH den andra bilen.
Min historia av att köra på saker/ människor är ganska lång men för att nämna ett par exempel;

*Första dagen med körkort, lånar pappas bil och kör rakt på en liten kille på cykel.
Hyfsat resultat.
*Några månader senare, fortfarande pappas bil, kör på en stor cementbrunn och skrapar det s.k
"kjolpaketet".
Inget bra resultat men jag säger inget till pappa.
*Ännu nån månad passerar, kör in i garageporten hemma och vanställer höger backspegel.
Inte heller toppenresultat men jag säger inget till pappa nu heller.
*Ungefär samma tidpunkt, kör in i luckan på drive-through och vanställer vänster backspegel.
Ungefär samma resultat som ovan. Jag berättar för pappa.
Vi hoppar fram i tiden så vi når nutid, annars kommer det aldrig ta slut.
*För ett par år sen, backar rakt in i en lyktstolpe utanför pizzerian.
Absolut inte nåt bra resultat, jag erkänner för Martin. Han blir inte glad och det blir inte billigt.
*Två år sen, kör på två killar på cykel.
Verkligen helkass resultat och ett rejält hål grävs i kassan.
Märk väl att detta endast är ett axplock av alla konstiga saker som hänt mig i bilen sen den där dagen för tio år sen när jag fick körkort, men efter incidenten med dom två pojkarna har det inte hänt nåt, peppar peppar.
Däremot verkar Prinsen tro nåt helt annat för han gav mig ett värdefullt tips en dag när jag helt lungt körde rakt fram på vägen. Han pekade på en av alla lyktstolpar vi passerade och ropade "akta mamma! Akta så du inte kör på den stolpen!"

Idag bar det av till Vattenpalatset med man och barn, Prinsen har väntat så på att få åka för det var ett tag sen vi var där. Han har ju alltid varit som en liten torsk i vattnet, hoppat och dykt, åkt rutchkana och lekt och vi har väl nånstans trott att alla barn är såna. Själv var jag livrädd för vatten fram tills jag var typ tio och jag kan fortfarande inte gå i och bada själv om vi är på stranden men det har jag aldrig funderat över.
Tills nu, Lillan vill absolut inte åka, hoppa eller dyka. Knappt heller leka i plaskbassängen själv utan hon måste hålla ett krampaktigt tag runt min hals och blinka vilt om minsta droppe skulle träffa hennes ansikte. "Nej." säger hon bara, vänligt men väldigt bestämt, om man frågar henne om hon kanske skulle kunna tänka sig att släppa lite på sitt tag, försökte åka en gång med henne i den stora kanan och visst skrattade hon men sen när jag undrade om hon ville åka mer sa hon bara "nej". Inget mer, inget mindre. Så jag simmade sex längder med henne på ryggen - hoppas verkligen vi inte råkar ut för skeppsbrott nån gång för det var jävligt jobbigt - och sen ville hon sitta på kanten och sprattla med benen.
Jättekul, Martin och Prinsen åkte kana och hoppade för glatta livet och jag fick sprattla med benen.

1986 köpte mamma och pappa en video av märket JVC, jag var nio år och lyckligast i världen.
Med videon följde en fjärrkontroll och det var nu problemen började.
Mamma och pappa kunde aldrig lära sig vilken kontroll som gällde och än mindre kunde dom minnas att videokanalen var 36, där satt dom och bläddrade sig igenom myrornas krig med vilsna blickar. Det kom långa haranger av svordomar från pappa och mamma stod bredvid och gav smarta tips, videokassetten vändes och provades i alla tänkbara kombinationer men det gick sällan bra.
För nåt år sen fick dom för sig att skaffa en Boxer. Och en ny TV. Och en ny video. Och en DVD.
Med dessa apparater följde inte mindre än fyra fjärrkontroller och förvirringen var total. Jag och Syster skrev listor och ritade skisser där vi in i minsta detalj försökte avbilda dom fyra olika fjärrisarna och förklara vilken man använde till vad men det var såklart en helt omöjlig uppgift att lösa, mamma och pappa var i detta sammanhang fullständiga analfabeter och obildbara. Dom gav upp rätt snart och när man kom och hälsade på satt dom istället i köket på varsin köksstol och kollade på den lilla lilla kökstv:n.
I förrgår släcktes det analoga tv-nätet ner och alla som inte hade en digitalbox blev av med både bild och ljud. Mamma och pappa har köpt två digitalboxar.
Tyvärr kom det två fjärrisar med på köpet.

Det sorgliga i kråksången är att jag och Martin har blivit precis likadana, ända sen vi skaffade Viasat och fick en tredje fjärrkontroll har vi haft stora problem med att se på film. Vi hittar inte rätt TV/AV, vi vet inte vilken kontroll man ska ha för att höja och vi kan inte byta tillbaka till TV-kanalen när filmen är slut utan då får vi stänga av och sätta på.
Igår skulle vi se Beck och när filmen startade och vårt surroundsystem gick igång kunde hela Halvorstorp höra, "sääänk!!" viskskrek jag, precis som om barnen kanske eventuellt inte vaknat än och skulle vakna av min röst som knappt hördes genom musiken. "Va fan tror du jag håller på med?!!" viskskrek Martin tillbaka genom den öronbedövande filmmusiken medan han slängde runt soffkuddarna och filtarna i sitt letande efter Den Rätta Fjärrisen.
Det är ju inte klokt.
Prinsen har ju redan lärt sig varenda knapp på alla tre kontrollerna men jag och Martin sitter där som två medelålders fån och rågissar på allt, det blir text-tv, informationsrutor, pausad bild, programtablåer unt så vajter i all evighet.
Har vi väl fått fram rätt kanal i tid till det program vi vill se så är det ingen av oss som vågar röra kontrollen, vi sitter blickstilla brevid varandra och stirrar med glasartad blick, livrädda att av misstag råka byta kanal och därmed missa hela skiten.

När jag öppnade dörren till garderoben nyss så slog en otrevlig doft emot mig. Doften av gammal, unken och instängd garderob, hade jag inte vetat bättre skulle jag nog trott att dörren varit stängd i flera år.
Jag vet bättre, jag sitter nämligen härinne varje dag och mår illa över all skit vi samlat på oss. Eftersom Martin jobbade för en klädgrossist förut så är det mesta kläder, Lillans urvuxna = 2 kartonger, Prinsens urvuxna = 3 kartonger, mina gamla mamma-kläder och alla Martins skjortor och kavajer i parti och minut.
Man kan ju förstås tycka att detta låter ganska organiserat men skenet bedrar! Inte ett enda plagg ligger i nån kartong utan allt ligger inslängt lite hur som helst där plats finnes. Till exempel ligger det bland annat en liten pippi-tröja på skrivaren, två par byxor ligger i en skurhink och Martins fleecejacka hänger upphängd på korgbokhyllan.
Sen finns det en hel massa annat också, exempelvis en rostig såg, en halv flaska avfettning till bilen (den andra halvan har läckt ut på golvet och bildat en halkig fläck som är omöjlig att få bort), gammal cd-spelare, omslagspapper, leksaker, en kattlåda m.m i en trevlig mix på den lilla golvyta som finns.
Skrivbordet där jag sitter och försöker nå ut till världen är helt belamrat med damm och cd-skivor, man blir nästan astmatisk bara av att titta på tangentbordet, plus att vår dyra färgskrivare är så gott som oanvändbar. Inte på grund av att den är trasig, nej nej, för att det ligger så mycket skit (bl.a den lilla pippi-tröjan) på den att man inte längre kommer åt knapparna.


Det man kanske inte förstår av bilden är att den mörka linjen till vänster är vägg och den ljusa linjen till höger är en klädpåse innehållandes en balklänning som hänger på dörren. Alltså är det rätt trångt. Sen är garderoben avdelad med en "halvvägg" mitt i och framför den har vi knökat in datorn och bakom ligger ännu mer skit.
Nu är frågan; vad kommer "Extreme Homemakeover" säga när jag ringer dom? Har vi en chans?

Jag har alltid trott att anledningen till att man ska skölja frukten innan man äter den är för att det kan finnas rester av bekämpningsmedel på. Tyvärr har jag nu hört en annan anledning.
För att dom som plockar frukten har skitiga händer. Till exempel var det en incident i Norge i somras där massor med människor blev magsjuka av lingon och blåbär. Varför? Jo, för att bärplockarna sket i skogen och fick alla bajsbaciller på fingrarna. Hur äckligt är inte det? Så nu när jag sitter här och mumsar vindruvor rakt ur asken (2 för 30:- på Jätten) kan jag riktigt känna dom Chilenska snorkråkorna krasa mellan tänderna.

Idag skulle farmor och farfar passa monstren, dom skulle komma halv tre eftersom jag började jobba klockan tre och innan dess hade jag en mängd planer, bland annat skulle det storhandlas. Tyvärr är jag kass på att planera så när klockan var halv två så insåg jag att det kanske skulle bli lite tajt om tid och kastade mig in i bilen medan jag mantrade för mig själv "glöm inte oboy, kattmat och disktrasor. Glöm inte kattmat, oboy och disktrasor. Kattmat, var är Lillan nu då? Kattmat, tvättmedel..."
I min fantasi gick jag lungt runt inne på Willys och plockade åt mig vad jag skulle ha, gullade med Sessan, betalade och åkte hem lagom i tid för att packa upp, ge farmor och farfar rapport och åka till jobbet.
Ni som är bra på matte kan ju själva räkna ut hur det skulle gå med 45 minuter på hand.

Information 1; Idag är det löningsdag
Information 2; Av någon anledning måste alla pensionärer handla DÅ OCKSÅ!

Jag rusade runt bland hyllorna och slängde ner varorna i vagnen där Lillan satt, hon blev förstås jätteglad, hon öppnade ett paket Singoalla, en ettkilosförpackning med fransyska (till jättegod söndagsstek) och nötfärsen.
I övrigt tyckte jag saker och ting gick ovanligt bra, vi stod i kön tio över två och hade därmed tjugo minuter till betalning och packning. Kanske skulle jag inte hinna packa upp allt hemma men det fick lösa sig.
Framför mig stod två tanter.
Den ena tanten hade tydligen missförstått annonsbladet och tagit schampo istället för den duschtvål som var rabatterad och det ondgjorde hon sig över i flera minuter. Kassörskan försökte förklara att det INTE var schampot utan DUSCHTVÅLEN som var billigare och tanten bara "jaha, men står det inte shcampo i bladet? Det var konstigt... Har du bladet här?" så fick kassörskan leta fram det aktuella bladet och ge kärringen svart på vitt och tänk! Nu gick det upp för damen att kön växt flera meter bakom henne och hon tog sitt schampo och gick till förbutiken där hon fortfarande stod när jag gick ut.
För er som nu undrar varför i hela helvete jag inte bytte kö kan jag bara säga; man byter aldrig kö, det blir bara värre.
Tant nummer två var knappast bättre, hon förklarade högt och tydligt för alla som ville höra på att hon minsann fått ett nytt kort på posten igår och nu skulle använda det för första gången. Det andra hade bankomaten tagit när den missförstått hennes kod. (= hon slog fel kod tre gånger) Konstigt nog verkade det inte gå så himla bra idag heller, den lilla apparaten sa "fel kod" nu med. Hmm...VAD kan det bero på??
Till slut kastade hon ner sina varor i en påse som hon bad kassörskan vakta medans hon åkte hem och hämtade sin femhundralapp. Minsann. Under hela henns sorti gnällde hon om att hon minsann skulle ringa till banken också, jaa, det skulle hon göra. Minsann. Och dom skulle då få höra på ett och annat. Jajamän, det skulle dom.
Vid det här laget var jag genomsvettig och försenad så jag tryckte ner varor i handväskan, fickan och Lillans jacka, allt för att slippa slösa tid på att köpa ytterligare två kassar. När jag kom hem hade farmor och farfar precis kommit så jag dumpade Lillan, förklarade vägen till dagis tre gånger (vilket medförde att farfar undrade om jag trodde han var dum) och fick sen slänga mig in i bilen.
Jag kom inte ner i varv på flera timmar utan gick bärsärkagång bland alla krukväxter på jobbet, allt planterades om och flyttades.
Sen gick luften ur mig, jag släpade benen efter mig och kunde inte få nåt vettigt gjort på hela kvällen, försökte med fyra koppar kaffe som endast resulterade i magkatarr och sprutdiarré så nu har jag ont i röven också.

Prinsen och jag diskuterar det här med tjejer, jag försöker få honom att förstå att det kommer en tid när han blir intresserad av tjejer. När han kanske till och med vill pussa en tjej.
"Jaa...!" fnissar han. (Lite som Elake Arne fast utan det elaka.)
"Och mögla med dom!" fnissar han vidare med rött ansikte.
Mögla??
Vad tusan menade han med det?
Efter vidare efterforskningar kom jag fram till att han menat "hångla".

Har precis smällt i mig en pizza. Bra och nyttig mat klockan tio på kvällen.
Ja, kanske om man väger 45 kg, är 192cm lång och bor i Thailand där klockan är förmiddag nu.
När jag satt där på pizzerian och väntade så läste jag Guinness rekordbok, hur kul som helst! Den är verkligen inte så tråkig som när man gick i skolan då allt stod rakt upp och ner utan bilder, då man letade upp dom där "Världens längsta näsa", "Världens fetaste människa" och "Världens längsta man" och satt och förundrades.
Nu var den full av bilder och indelad i bra kategorier så man lätt kunde hitta dom mest bisarra utseendena och prestationerna. Måste skriva den på önskelistan till när jultidningstjejerna kommer tillbaka.
En annan sak som kom över mig när jag satt där och väntade var den extremt pinsamma incidenten som hände mig för ett tag sen. Vi hade beställt flera pizzor och jag erbjöd mig att hämta så jag åkte till den vanliga pizzerian och satte mig. Efter ungefär en kvart så började killarna bakom disken viska till varandra och jag kände liksom på mig att nåt var fel. När dom konfererat färdigt frågade dom mig vad jag beställt och då trillade pengen ner. Jag hade inte beställt nånting. På den pizzerian.
Däremot på pizzerian en kilometer bort, deras största konkurrent. Där låg mina fyra pizzor och blev kalla. Jag kunde ju inte gärna säga "nja, jag satt bara här för att läsa den senaste Hemmets veckotidning" så jag sa som det var och lämnade pizzerian med högrött ansikte. Sen dess har jag vägrat sätta min fot  där, jag skickar in Martin eller Prinsen och sitter själv och hukar i bilen.

Idag var det söndagsmiddag hemma hos mor och far, som alltid väldigt trevlig och med utsökt meny. Det var så länge sen vi sågs allihop, trots att jag "bara" har ett syskon (min käraste syster yster) med man och ett barn så är det hur krångligt som helst att få till nån tid som passar alla. Idag hade mamma fått ta semester för att vi skulle kunna genomföra en middag på den här sidan året.
Prinsen och hans jämngamla kusin la ribban med en gång, dom kastade ett nytt spel rakt i golvet så det gick sönder, sen fortsatte dom med att riva ned tapeten i dockskåpet som funnits sen jag var liten, välta ut mormors prydnadssaker i badrummet osv osv.
Alltså jag bara undrar; vad är felet? Kan det vara så att det fattas nån gen på min son? Eller varför i hela världen beter han sig som den värsta snorungen i tidernas historia? Jag skämdes så fast det "bara" var min mamma och pappa som jag vet alltid har överseende med barnbarnen.
Där satt vi mitt i röran och såg på varandra med trött blick, "ska vi inte ta lite mer vin?" frågade mamma och tömde det sista i flaskan i mitt glas.
När vi väl packat in barnen i bilen och lämnat mormor och morfar åt sitt öde förstod jag det.
Det måste vara mycket värre att ha barnbarnen på besök än att stå mitt i vällingträsket som förälder. Jag menar, jag är ju van vid att barnen slåss så strån och stickor ryker, att maten hamnar på golvet och att inte få avsluta en endaste tanke. Mormor slapp ju undan för ungefär tio år sen, hon har ju helt kommit ur det där nu och måste vara ett nervvrak när vi åkt.
Nu har alla barnen somnat i alla fall och jag ska ta en cider och lägga mig i soffan, jag är en bruten kvinna.

Mitt under dagens viktigaste telefonsamtal ringde det på dörren, två små tjejer stod där med famnen full av kataloger och frågade om vi möjligen ville köpa jultidningar? Klart som tusan man ska sponsra ungdomen men jag bad dom ändå återkomma en annan dag eftersom jag visste att Martin ville kolla.
Vi har alltid köpt av samma tjej förut, en grannflicka som även säljer GT varje helg och alltid är så gullig mot barnen. Vi har ibland funderat på att lura in henne i barnvaktsträsket men ingen av oss kan riktigt med eftersom hon är så snäll.
Hon ringde på för att sälja jultidningar första gången när Prinsen var bebis och då satt hon i vårt kök i över en timma och gullade med honom, drack saft och pratade om skolan. Sen har det liksom rullat på, hon ringer på varje lördag och söndag och Prinsen och Lillan öppnar, ger henne pengarna som vi lagt fram och jag och Martin ropar hej från sovrummet. Väldigt praktiskt med barn.
Förra året när vi satt och diskuterade om vi skulle ta "Smålänningens jul" eller "Alla tiders julskiva" fick vi se alla premier man får vid olika nivåer, herregud!
Det var platt-tv, dator, mp3-spelare, dvd-spelare... Jag höll på att svimma! Här har vi sparat och snålat bara för att kunna betala vår snygga tv och så kan man så enkelt leda in barnen i fördärvet istället! Vår dator har verkligen sett sina bättre dar så nu ska jag genast anmäla Prinsen till nästa års försäljning, då är han ju bara lite drygt sex år och det kommer inte bli några problem att lura honom till att datorn är hans helt egen som han självklart får ta med sig när han flyttar hemifrån.
Jag har själv sålt jultidningar ett år. Eller sålt och sålt... Jag blev helt enkelt indoktrinerad att tro att man skulle tjäna storkovan. Jag och min kompis Marie skulle bli rika, hon visste värsta området där alla - och hon menade alla! - skulle köpa. Vad hon missade i den informationen var att vi skulle gå till området där hon växt upp och fram tills alldeles nyligen bott i.
Jag hade tyvärr inte drabbats av den verbala gåvan vid så tidig ålder utan stod mest bredvid och glodde när Marie fyllde i rad efter rad på sitt blå-röda papper och när vi slutligen hade avverkat alla hus var mina skor genomblöta och jag hade fortfarande inte fått skriva en endaste rad på mitt ark.
 På den här tiden var det inte tal om att få platt-tv eller dator om man sålde bra, nej vi fick minsann nöja oss med freestyle, brevpapperskit och strandbadlakan. Om man nu nådde dom nivåerna vill säga.
Det gjorde inte jag.
Jag kom med nöd och näppe upp till första nivån, efter att ha tvingat mamma och pappa att handla av mig, och fick då hålla till godo med en blå anteckningsbok och matchande penna.

Jag måste bara säga tack så hemskt mycket för alla goda råd, men tydligen dög inget av korten för min hårda syster. Hon har ju förstås lovat att ta ett bra kort på söndag men det återstår att se.
Till den berömde Stefan; (som först gjorde mig alldeles generad och sen fick mig att vilja sjunka genom golvet) detta låter ju fantastiskt smickrande och gjorde mig hemskt glad.
I en minut, sen förstod jag att det  måste vara nån skojig person som skämtat med mig. Väldigt roligt.
Nu måste jag gå och dela med mig av "hushållets popcorn" ,som Martin surt sa när jag tog skålen med mig in i garderoben.

Ja, tro inte att detta ska bli en vanlig syn på min blogg, jag kan verkligen inte med alla dessa "dagens outfit", "dagens låt", "dagens mat" unt så vajter som man säger. Nä, det är bara så att jag råkar fylla 30 år snart och den lokala pressen vill såklart ha mig med på ett litet hörn. Inget unikt för mig, alla som fyller jämt få va med men det känns ändå som om man vill visa sin bästa sida. Så eftersom jag hatar att vara med på bild så har jag spenderat dagen idag med att ta en mängd bilder på mig själv med mobilen, av två anledningar;

1; Jag kan fixa lite vinkel så ingen ser mina hakor.
2; Ingen annan behöver se dom avskyvärda korten

Så nu är bara problemet att jag inte vet vilket som är trevligast? Det med avklippt huvud eller det med sämre skärpa? Kanske nån som vill ge mig ett råd?



Synd att min arm är med på det till vänster, men man kanske kan klippa det lite.

Var hemma hos mamma häromdagen och vi diskuterade boken Olycksfågeln av Camilla Läckberg, som vi båda nyss läst i pocketform.

Mamma; Men, hur är det egentligen med pocket? Står det mer i dom inbundna böckerna, dom är ju större och dyrare menar jag?

Jag; Hahahaha! Nää mamma, det gör det inte! Hur skulle det se ut, man missar ett utvalt kapitel bara för att man är snål!

Sen fastnade skrattet i halsen, det är väl inte så? Att det står mer i inbunda böcker?

Jag har allvarliga problem, man kan nästan säga att jag lider av svåra tvångstankar angående språk. Främst då svenska och engelska eftersom det är dom enda språken jag behärskar. 
Ser jag att nån skrivit till exempel "kännsla", "endå" eller huvudverk" börjar det krypa i mig och jag måste genast åtgärda. Det funkar sådär på jobbet, jag tippexar, skriver över med bläck eller skriver helt enkelt om och det kan ju såklart reta gallfeber på vem som helst, men det allra värsta är om stavfelet kommer i tryckt form eller på internet. Då är det ju liksom kört! Och det gör mig helt tokig!
Jag kan inte ens tänka mig en felstavad inköpslista utan om Martin skrivit nåt som inte passar så är jag genast där och styker över och skriver det rätta. Det sorgliga är att jag fortfarande gör så hemma hos mamma, hon har aldrig stavat rätt till "schampo" eller "juice" och jag kan bara inte stå tyst och se på bedrövelsen, jag måste ändra.
Eller när folk säger fel ord, typ "dammsugat", "yogart" eller "splirrans"! Alltså jag kan knappt skriva ner det utan att få ont i huvudet, jag blir nästan lite arg faktiskt. Det heter inte splirrans, det heter SPRILLANS! Och dammsugit.
Därmed basta!
Som tur är råkar jag själv vara helt felfri och perfekt på alla vis, jag har förvisso snattat på Konsum en gång och fuskat mig ur tv-licensen, ljugit i rätten, fisit i hissen och kört för fort. Men jag stavar inte fle!