Det är minsann inte bara guld och gröna skogar med ett nytt jobb, det finns en nackdel; det där med kläder.

Jag har ju dom senaste 18 åren kunnat gå ur sängen och i arbetskläderna utan att tänka nåt vidare på hur jag ser ut, och nu helt plötsligt ska jag ha vanliga kläder. Vad är det liksom?
Det är definitivt inte mjukisbrallor och fläckig t-shirt eller gå-bortkläder, det kan jag säga, utan tydligen finns det en klädstil däremellan som kallas "vardagskläder". Min vardagsgarderob avverkades på fyra dagar, i fredags fick jag hitta på en egen outfit som inte direkt kvalar in på New York Fashionweek men som förhoppningsvis inte gav bestående men hos mina arbetskamrater, och direkt efter jobbet var det bara att lösa problemet.

Tre timmar senare var jag rekordfattig men fantastiskt snygg, så nu kan jag klara av åtminstone åtta arbetsdagar innan jag måste gå in på varv två i garderoben. Man kan ju hoppas på att Petri och Lotta, som är mina närmaste kollegor, drabbas av akut minneförlust så dom inte fattar att jag ser likadan ut var nionde dag.

 

 

Ganska oglammigt om jag får säga det själv, inget hörnkontor på femte våningen direkt, men högst tillfälligt.

Förhoppningsvis kan vi flytta in i våra riktiga kontor i mitten av maj men det känns lite osäkert, just nu väntar vi tydligen på skrivborden som någon glömt bort att beställa...

Det känns konstigt att säga "på kontoret", att ha på sig innetofflor och att inte gå utanför dörren på en hel arbetsdag, men det är samtidigt otroligt roligt. Det är en helt ny start i mitt arbetsliv och jag är superspänd på vart det ska sluta.

Sådärja, sista dagen gjord då. Det kändes hur konstigt som helst, jag tog ner alla fina teckningar från skåpet, letade upp alla gamla kvarglömda matlådor, tog min kaffekopp och hängde in nycklarna för sista gången och sen var det liksom bara klart. Tack och hej leverpastej. Fast nu när jag sitter här och skriver så kom jag på att jag visst glömde stämpla ut...

Imorgon klockan åtta ska jag och Petri träffa Chefen i stadshuset, vi ska gå igenom det mest akuta såsom arbetstider, vart vårt kontor ska vara och skriva anställningsbevis, och sedan är det dags för första utbildningsdagen. Här nedan följer en lista på grejor jag är rädd för:

-Försova mig

-Glömma vart jag ska

-Glömma svenska språket och inte fatta ett ord av vad som sägs

-Somna

-Fisa

-Vara eller verka obildad och korkad

Och typ femhundra andra grejor. Tänk om alla andra vet precis hur man planerar en hemvårdsgrupp? Tänk om det bara är jag som är helt ny? Jag har packat ner ett block och flera pennor för att kunna skriva ner vartenda ord som sägs, och kanske rita skisser också, och förhoppningsvis får vi nån bra stencil. Det är tur att jag har Petri som kan hjälpa mig igenom detta, han får stå beredd med påsen att andas i när det blir för mycket.

En bra grej med att ha utbildningen inne i stan är att man kan gå ut och luncha, det dräller ju av fint kontorsfolk på stans alla lunchställen och det är ju faktiskt det vi är nu. Kontorsfolk.

Det ställer ju förstår en del krav på utseendet, man kan inte hasa runt i foppaskor och mjukisbrallor som jag är van vid, utan nu förväntas det minst pumps och en snäv kjol kan jag tänka mig. Jag har ju haft arbetskläder i arton år, kunnat gå till jobbet utan att bry mig det minsta om hur jag såg ut och inte fått använda nagellack eller parfym, så det är en helt ny värld som öppnas. Jag ska alltid alltid ha nagellack från och med nu! Och alltid lukta fräscht, även på dom varmaste sommardagarna, kanske platta håret och ha det utsläppt?

Det måste ju finnas en såndär vattenkylare också, som vi kan stå och hänga vid när vi fått fyrkantiga ögon.

Nu såhär kvällen innan kan jag undra vad tusan jag gett mig in på, kommer jag klara detta? Det är en sån stund man ska minnas och tänka tillbaka på ett halvår senare, när man kommit en bit på väg och har lite mer kött på benen, då ser man om man klarat det, om man lärt sig nåt och om det var rätt beslut.

Till att börja med ska jag lyssna noga, lära mig systemet snabbt och bli en jäkla bra planerare, så gör jag en återblick innan jul.

Imorn gör jag min sista dag på hemvården, sista dan med dom bästa jobbarkompisarna man kan ha och som jag delat min vardag med i sex år.
Fram tills idag har allt känts spännande och nytt och jag har sett fram emot mitt nya jobb, men idag när jag gick hem med några påsar packade med diverse skit från mitt skåp kändes det varken spännande eller kul. Bara sorgligt. Mina jobbarkompisar är så mycket mer än jobbarkompisar, det är en del av min familj, vi delar allt och diskussionerna i soffan berör precis alla livets områden. Man kan komma in på vårt kontor efter en mardrömsmorgon med bensinstopp, vansinniga ungar som vägrat klä på sig och ösregn och inom fem minuter känner man att livet vänt, det går liksom inte att vara sur bland alla glada och fina människor där.

Och hur ska jag klara mig utan alla knäppa, roliga, underbara, goa, tokiga vårdtagare som förgyller vardagen? Dom som skickar med godis hem till barnen, och som alltid får en att känna sig som en ängel fastän man bara gör sitt jobb.

 

 

Slut på lata stunder i soffan, nu måste jag skärpa mig och lära mig hur man ser upptagen ut utan att göra ett skit.

 

 

När jag började i hemvården i mars -10 tänkte jag att jag genom alla promenader mellan vårdtagarnas hem skulle bränna av mig massa kalorier och på så sätt vara i form och slimmad innan sommaren.

Det gick jättebra i ungefär tre minuter, eller så lång tid det tar att gå runt ett av hyreshusen på Lextorp, för där hade jag mitt allra första besök.

Mannen som bodde där hade precis fyllt 90 år och var mycket mer intresserad av att jag tog kaffe och en rejäl bit smörgåstårta med efterföljande gräddtårta än att jag bäddade åt honom.

Mer fika än i hemvården finns nog inte vid närmare eftertanke, och om nåt så har jag nog lagt på mig ett antar kilon efter dom här åren. Men vem säger nej till lilla tanten som precis slängt in en sockerkaka i ugnen bara för att vi ska fika? Och vem kan säga nej tack till alla mumsiga chokladkartonger vi får av tacksamma anhöriga?

Inte jag.

 På torsdag ska jag börja en ny karriär, efter 18 år som undersköterska i vården ska jag plötsligt sitta vid en dator dagarna i ända. Hur ska det gå? Jag som får sirap i ögonen så fort vi har ett möte längre än 25 minuter.

Kommunen har köpt upp ett nytt planeringssystem och behövde ett antal personer som kunde tänka sig att bli "planerare", vilket i stora drag betyder att man planerar ut alla vårdtagarnas insatser dag för dag.

Exempelvis Agdas dusch på måndagar, Roffes städ på onsdagar osv, och ser till så alla får den hjälp dom ska ha på rätt tid och av rätt person, det låter ju inte så superkrångligt men känner jag mig själv rätt så kan det sluta precis hur som helst. Det är tur jag får en vapendragare från kontoret med mig, Petri den stackarn, som får viska rätt svar till mig på utbildningen.

Det nya jobbet innebär inte bara tjänstebil, avdragsgilla kläder och... Nä förlåt, nu blandade jag ihop det lite med det där direktörsjobbet jag aldrig kommer få. Det innebär inte bara att min arbetsdag ser helt annorlunda ut, det betyder också att det är just arbetsDAGAR eftersom jag bara kommer jobba dagtid, helt fantastiskt. Inga mer kvällar och helger med delade turer och sånt skräp, jag kommer kunna vara med på alla barnens aktiviteter och hela familjen får en mer fungerande vardag. Det har ju funkat innan också, men det är klart att det blir en hel del pusslande när båda föräldrarna jobbar oregelbundet, jag har ju också fått gå ner 10% i tid för att få våra scheman att klaffa så nu kommer jag kunna gå upp till heltid. Bra för pensionen!

Men som alla vet, det finns nackdelar och fördelar med allt, och fördelen med att man är ledig nån dag mitt i veckan eller börjar sent är såklart att man kan käka långfrukost framför tv:n tillsammans med den sista lilla ungen som ännu inte börjat skolan.

Sånt är det slut med nu, det blir Martins grej istället och det kan man ju unna honom.

Tyvärr har jag glömt hur man redigerar bilderna här på bloggen, med ramar och sånt, men en vacker dag löser jag det med. Tills dess får ni stå ut.

Att gå upp tidigt är verkligen inte min grej, verkligen inte. V e r k l i g e n inte.

Jag kan inte nog understryka den informationen, jag gråter inombords varje gång jag måste sätta klockan.

Att känna så är inte jättepraktiskt, för det händer ju ganska ofta i det fantastiska vuxenlivet att man måste göra just det, och ni ska inte tro att jag på kvällen tänker på att gå och lägga mig i rimlig tid. Nej nej, det vore väl synd? Det är ju en mycket bättre idé att sortera besticklådan eller plantera om alla blommor eller nåt annat högprioriterat klockan 23:48, så man vaknar som ett jävla vrak dagen efter.

Rätt som det är hittar man också en liten unge i sängen och då kan man fetglömma skönhetssömnen, för det där med att "sova som ett barn" brukar sällan stämma in på just barn.

Det allra värsta är när klockan ringer och man direkt börjar tänka på hur tidigt man kan komma tillbaka till det goa täcket och kudden, när man tänker att det måste vara nåt slags Europamästerskap i trötthet och man just vunnit guldmedalj.

Där och då låter det liksom rimligt att krypa ner redan klockan sju på kvällen men innerst inne vet man ju att det kommer dyka upp något oerhört intressant program om fornminnesmärkta gråstenar på tvåan som man bara inte kan missa och så blir det likadant morgonen efter. Det är egentligen bara stunden när Lily somnat som jag känner att det vore smart att faktiskt skita i allt och bara gå och sova, när man precis vaknat som en stelopererad hundraåring efter ha somnat i hennes pyttelilla säng och det inte finns ett enda hinder för att nattsömnen ska bli optimal.

"Direkt när diskmaskinen är tömd så ska jag gå rätt in i sängen" tänker jag och sen hittar jag ändå mig själv i tvättstugan två timmar senare. Helt jävla hopplöst.

Sova kan jag förstås göra när jag blir gammal, nu har jag ju så väldigt mycket annat som måste fixas, helst klockan tvåtusen på natten.

 

Nämen, är det ett blogginlägg jag ser?! Kan man inte tro såhär efter tre års frånvaro. Jorå, mycket ska man se innan ögonen ramlar ut osv osv.

Jag vet inte vad som hände egentligen, bloggen liksom bara ebbade ut allteftersom det blev svårare att hitta tid till den mitt bland allt. Den sista tiden har dock längtan efter att få skriva igen blivit större och större så nu tänker jag att jag ska ta tag i den igen.

Jag fick ju värsta chocken när jag gick in på blogg.se efter alla år, hela hemsidan svämmade över av alla bloggar som alla verkade gå under temat "jordnära, osminkad och opretentiösa" men som vid närmare läsning var så tillrättalagda att det fick Nordkorea att framstå som avslappnat.

Dom flesta hade samma skimrande filter på sina bilder också, där flätor, dyra kläder utan fläckar på lyckliga fånstirrande barn och loppisfyndad inredning slogs om vad som var mest puderrosa. Alla med nån klämkäck och stelt humorbefriad kommentar om hur den lilla rackarungen preciiis sekunden innan bilden togs slog ut ett Ittalaglas med ekologisk mjölk, därav stöket i bakgrunden tihi.

Jag svettades. Mitt eget liv skimrade mest av damm och katthår samt en jävla massa oekologisk Fun Light som "kan sjäääälv!!"-hälldes ut under helgens femårskalas. Det mesta i mitt hem är omatchat och ett enda mishmash av saker jag gillar, typ femtio nyanser av rosa prylar jag hittat på Ikea och Ica Maxi.

Men man får väl helt enkelt inse sanningen, alla kan inte vara sådär fräscha och glammiga jämt. Vad skulle vi då har för perspektiv menar jag? Nån måste ju stå för glamlivets baksida också, där tvätthögen är ens bästa vän och tallriken som katten slickade rent faktiskt kan användas igen, och jag tar ett jävla ansvar för den rollen.

Jag står upp för dig, du som kämpar i motvind och uppförsbacke med skrikande ungar hängandes likt fotbojor runt benen, du som bränner din dagliga korv och som alltid missar tiden till utvecklingssamtalet. I got your back sis.