God morgon, god moorgon!
För ett tag sen köpte jag varsin klocka till barnen, en såndär liten väckarklocka i plast som finns för nio spänn på Ikea. Dom blev jätteglada och började genast ställa och ställa om sina klockor och rätt som det var startade larmet på Vildas, glädjen visste inga gränser. Herrgud, en egen väckarklocka!!
Under dagen ringde klockorna om vartannat, varje gång blev det bråk om vems klocka som larmade och vad det var som stod på agendan detta überviktiga klockslag, till slut fick vi förbjuda alarmet och dom nöjde sig med att ställa in rätt tid och ställa klockorna på sina nattduksbord.
På kvällen ville dom såå gärna sätta på alarmet igen, vi skulle upp tidigt så det verkade vara en bra idé och det var två spända ungar som till slut somnade. Mitt i natten vaknade Prinsen, jag följde honom till toa och när han sen kröp tillbaks ner i sängen viskade han "åh mamma! Nu ringer den snart!"
Klockan halv sju morgonen efter vaknade jag av att kriget kommit till stan, ett vansinneslarm ljöd över lägenheten och jag flög ur sängen med ögon som tallrikar. En sekund senare insåg jag att det var Prinsens väckarklocka som startat, jag rusade in och letade febrilt efter den lilla knappen på baksidan varpå Prinsen blev hysterisk. Det var ju HANS klocka som ringde och därmed också HAN som skulle få äran att stänga av den! Jag viskskrek i panik att jag skulle köra ner den i halsen på honom om han inte fick tyst på eländet snarast, snart skulle varenda granne stå utanför dörren med påkar.
När hans klocka väl tystnat och mitt blodtryck började nå mer normala nivåer startade nästa cirkus, Vilda började grina för att inte HENNES klocka ringt, varför hade den inte det? Som om den lilla klockan hörde hennes gråt startade den med ett samstämmigt tjutande och vips var tårarna som bortblåsta, mitt blodtryck rusade åter i höjden och innan lilla Vild hittat rätt knapp och stängt av larmet kände jag hur hjärtat bankade utanpå nattlinnet.
Att starta dagen normalt efter detta var helt omöjligt, jag vinglade på skakiga ben ut i badrummet och satte mig på toa, tog djupa andetag och försökte få ner pulsen. Barnen var givetvis pigga som mörtar och jätteglada, varför kunde vi inte göra såhär varje morgon?
Ja, varför inte?
Under dagen ringde klockorna om vartannat, varje gång blev det bråk om vems klocka som larmade och vad det var som stod på agendan detta überviktiga klockslag, till slut fick vi förbjuda alarmet och dom nöjde sig med att ställa in rätt tid och ställa klockorna på sina nattduksbord.
På kvällen ville dom såå gärna sätta på alarmet igen, vi skulle upp tidigt så det verkade vara en bra idé och det var två spända ungar som till slut somnade. Mitt i natten vaknade Prinsen, jag följde honom till toa och när han sen kröp tillbaks ner i sängen viskade han "åh mamma! Nu ringer den snart!"
Klockan halv sju morgonen efter vaknade jag av att kriget kommit till stan, ett vansinneslarm ljöd över lägenheten och jag flög ur sängen med ögon som tallrikar. En sekund senare insåg jag att det var Prinsens väckarklocka som startat, jag rusade in och letade febrilt efter den lilla knappen på baksidan varpå Prinsen blev hysterisk. Det var ju HANS klocka som ringde och därmed också HAN som skulle få äran att stänga av den! Jag viskskrek i panik att jag skulle köra ner den i halsen på honom om han inte fick tyst på eländet snarast, snart skulle varenda granne stå utanför dörren med påkar.
När hans klocka väl tystnat och mitt blodtryck började nå mer normala nivåer startade nästa cirkus, Vilda började grina för att inte HENNES klocka ringt, varför hade den inte det? Som om den lilla klockan hörde hennes gråt startade den med ett samstämmigt tjutande och vips var tårarna som bortblåsta, mitt blodtryck rusade åter i höjden och innan lilla Vild hittat rätt knapp och stängt av larmet kände jag hur hjärtat bankade utanpå nattlinnet.
Att starta dagen normalt efter detta var helt omöjligt, jag vinglade på skakiga ben ut i badrummet och satte mig på toa, tog djupa andetag och försökte få ner pulsen. Barnen var givetvis pigga som mörtar och jätteglada, varför kunde vi inte göra såhär varje morgon?
Ja, varför inte?
Bebistokig
Dom senaste dagarna har inte som ni kanske trott spenderats i toaholken, vi klarade oss undan magsjukan med blotta förskräckelsen, jag har bara varit alldeles för trött för att orka skriva.
Idag har jag varit och träffat en alldeles ny liten bebis, det räckte med att se det där lilla fjuniga huvudet för att jag skulle bli fullständigt galen och slita honom ur sin mors händer, sen satt jag som klistrad med näsan djupt nedborrad i hans mjuka kind resten av kvällen. Tänk om dom kunde vara så små och goa lite längre, inte växa upp och bli svettiga, sura och halvkåta tonåringar innan man hunnit blinka. Tanken om en till liten unge växer sig starkare för varje dag, i alla fall hos mig, vilket är konstigt eftersom vi senast i våras var ganska säkra på att vi gjort vårt för att befolka planeten.
Kanske vore idé att skaffa lite större boende innan man sätter igång tillverkning förstås... och att få Mannen med på båten.
Idag har jag varit och träffat en alldeles ny liten bebis, det räckte med att se det där lilla fjuniga huvudet för att jag skulle bli fullständigt galen och slita honom ur sin mors händer, sen satt jag som klistrad med näsan djupt nedborrad i hans mjuka kind resten av kvällen. Tänk om dom kunde vara så små och goa lite längre, inte växa upp och bli svettiga, sura och halvkåta tonåringar innan man hunnit blinka. Tanken om en till liten unge växer sig starkare för varje dag, i alla fall hos mig, vilket är konstigt eftersom vi senast i våras var ganska säkra på att vi gjort vårt för att befolka planeten.
Kanske vore idé att skaffa lite större boende innan man sätter igång tillverkning förstås... och att få Mannen med på båten.
Det närmar sig...
Igår trodde vi för ett ögonblick att magsjukan slagit oss, Mannen hade ont i magen, mådde illa och kunde bara ligga ner på soffan, jag mådde också illa och hade världens ångest inför kommande kräkcirkus. Tack och lov var det något annat, jag hade antagligen bara spöksymptom och inbillade mig alltihop eftersom jag är så himla rädd för just magsjuka och Mannen somnade tidigt och sov sen bort alla spykänslor, skönt.
Annars är vi snart helt omringade av viruset, på dagis ligger ungarna i drivor och deras syskon går givetvis på Prinsens skola så snart går det inte att värja sig längre.
Bäst att bunkra upp med yt-och handsprit.
Annars är vi snart helt omringade av viruset, på dagis ligger ungarna i drivor och deras syskon går givetvis på Prinsens skola så snart går det inte att värja sig längre.
Bäst att bunkra upp med yt-och handsprit.
Vinterbilder
Har inget viktigt att rapportera så ni får hålla till godo med lite bilder.
Mannen och Prinsen i full fart nerför den lilla backen bakom huset.
Härliga snöänglar...
Underbara snövita värld!
Vilda redo för att vara med på Prinsens hockeyträning. Bara skridskorna som saknas. Och pungskyddet, fast hon har å andra sidan ingen pung...
Väl ute på isen blev hon blyg och vågade inte åka fram till samlingen.
Prinsen provar snowboarden som Tomten kom med, han åker faktiskt riktigt bra nu och tycker vi ska dra till fjälls för lite mer avancerade backar.
Den här backen åkte jag i som barn, den var lång och brant redan då men när jag såg den på nära håll som vuxen inser jag att den borde jämnats med marken för länge sen. Fullständigt livsfarlig och såklart hur rolig som helst. Efter hårda påtryckningar från båda barnen gav jag efter och vi packade matsäck och åkte dit.
Efter en vansinnesfärd nerför stupet, ett två-meters-hopp med avslutande volt i snödriva harklade sig Prinsen (som är både våghalsig och dumdristig och inte tackar nej till utmaningar) och sa "eeh...jag tror inte jag vill åka mer här..."
Istället valde dom andra sidan som var längre men inte fullt så brant, Vilda fick inte åka själv i alla fall och jag tvingades sitta med på snowräsern. Hjärtat höll på att stanna flera gånger men Vilda bara skrek "igeeen!! En gång till!!"
På toppen av Mount Gipsvagga.
Min man bromsklossen
Idag blev jag lite sugen på att köpa nåt nytt och fint till hemmet, här har det sett likadant ut sen vi flyttade in och jag är så trött på alla fula grejer vi har att jag nästan går sönder.
En snygg matta till vardagsrummet skulle vara fint, och några nya lampor... och en tavla... På en sekund hade jag förnyat hela rummet och började planera en resa till Ikea, ett storköp på Ellos och en sväng in på dyra inredningsbutiken i stan. När Mannen kom hem delgav jag honom mina planer samtidigt som jag visade var allt skulle stå, var tavlan skulle sitta och berättade hur mysig och mjuk mattan skulle vara.
Han var inte alls så positivt inställd som jag. "Ny matta?!" gläfste han. "Och nya lampor?! Vi har ju lampor! Tror du jag är gjord av pengar?"
Jag tror verkligen inte han är gjord av pengar, han drar inte in ett öre till hushållskassan och är inte det minsta kreditvänlig, jag tänkte mest på det gröna Ikea Handla-kortet med en kredit på 50.000 som ligger och skaver i min plånbok. Jag förklarade att det inte alls behöver bli så dyrt (ljug) och att det skulle ge rummet lite mer karaktär, som det är nu ser det ut som en bunker, men han var obevklig. I falsett skrek han nåt om "Ge-kås kortet...blablabla...skuld på tio tusen...blablabla..." och nåt mer jag inte lyssnade på.
Herregud, lite livskvalitet måste man väl ändå få ha? Det var ju inte så att jag föreslog nya möbler eller att kakla om köket. Vilket förstås också kunde behövas...
En snygg matta till vardagsrummet skulle vara fint, och några nya lampor... och en tavla... På en sekund hade jag förnyat hela rummet och började planera en resa till Ikea, ett storköp på Ellos och en sväng in på dyra inredningsbutiken i stan. När Mannen kom hem delgav jag honom mina planer samtidigt som jag visade var allt skulle stå, var tavlan skulle sitta och berättade hur mysig och mjuk mattan skulle vara.
Han var inte alls så positivt inställd som jag. "Ny matta?!" gläfste han. "Och nya lampor?! Vi har ju lampor! Tror du jag är gjord av pengar?"
Jag tror verkligen inte han är gjord av pengar, han drar inte in ett öre till hushållskassan och är inte det minsta kreditvänlig, jag tänkte mest på det gröna Ikea Handla-kortet med en kredit på 50.000 som ligger och skaver i min plånbok. Jag förklarade att det inte alls behöver bli så dyrt (ljug) och att det skulle ge rummet lite mer karaktär, som det är nu ser det ut som en bunker, men han var obevklig. I falsett skrek han nåt om "Ge-kås kortet...blablabla...skuld på tio tusen...blablabla..." och nåt mer jag inte lyssnade på.
Herregud, lite livskvalitet måste man väl ändå få ha? Det var ju inte så att jag föreslog nya möbler eller att kakla om köket. Vilket förstås också kunde behövas...
Tadaa!
Ojojoj! Jag gjorde det! Jag har varit och tränat! Ett helt Bodybalance-pass svettades jag igenom, kände mig som en elefant och kunde inte böja mig nånstans men jag gjorde det. *Inväntar stolt applåder och hurra-rop*
Varje måndag börjar mitt nya liv
Nu har snart hela januari gått och våren närmar sig med stormsteg, och efter våren kommer som bekant sommaren. Då vill alla vara smala och snygga och varenda tidning är fylld med ovärdeliga tips på hur man går ner 40 kg på två månader utan att lyfta ett finger, dessutom är man pigg, glad och fräsch heeela tiden. Tänk va bra.
Själv har jag en gång i tiden köpt ett gymkort, ett såntdär som drar många slantar på autogiro varje månad, det hade varit en bra investering om pengarna samlades på ett räntebärande konto, då hade jag nog varit rik nu. Tyvärr är det inte så utan jag kunde lika gärna torkat mig i röven med pengarna, jag tränade bara ett par gånger i våras då jag för en stund trodde på "Beach 2009" som givetvis inte blev nåt annat än ännu en sommar då Greenpeace ringde och frågade om den strandade vitvalen vid Vänerns södra del.
I år är det faktiskt lite annorlunda, Mannen ska ju ha examensfest med pompa och ståt i juni och det är faktiskt lite motiverande att tänka på att jag skulle kunna ha en fin och somrig klänning då istället för den gamla och urtvättade lilablommiga saken jag har hemma.
Imorn är det ju måndag och vad är bättre än en måndag för att börja med sitt nya liv? Och då kan jag dessutom äta lite chips ikväll, bäst att passa på nu.
Världens minsta Emil
Det här är inte bra, den lilla katten, Emil, verkar sjuk. Det var han som pissade på mina kläder häromdan och dagen efter tog han Prinsens jeans som påpassligt låg på golvet, han har ju kissat inne i perioder och vi har försökt med alla möjliga knep för att få honom att sluta men utan resultat. Det har liksom kommit och gått och lika plötsligt som det startat har det försvunnit utan att vi kunnat sätta fingret på varför, nån gång har vi till och med på allvar diskuterat en djurpsykolog men det har aldrig blivit av.
Nu är han som en äggsjuk höna, går runt och piper och stryker sig runt benen på oss, äter och dricker massor och vet inte riktigt vart han ska göra av sig. Han vill bli buren och sitter man ner så ska han promp upp i knät på en, om man schasar bort honom så lägger han sig alldeles nära i soffan och bara stirrar på en.
Det var ju så vi märkte att Astor inte mådde bra, hans betende ändrades helt och man kunde knappt ta ett steg utan att snubbla på honom. När vi kom till veterinären så hade han hela urinblåsan fylld med blod och kunde inte kissa, hade vi kommit in några dagar senare hade han med all säkerhet strukit med av urinförgiftning.
Hans problem löste ju sig ganska snart efter att han fått medicin och ett annat foder men det kostade ju skjortan att få diagnosen, jag tror vi fick punga ut med ett par tusen spänn och då hade ändå försäkringen tagit en större del.
Problemet vi har nu är att Emil inte är försäkrad. Hur det blev så kan ingen riktigt svara på, den löpte väl ut och så blev det aldrig av att vi tecknade en ny. När jag ringde Agria för nåt år sen och ville försäkra honom så var vi tvungna att göra en veterinärundersökning först för att få en hälsostatus på honom och då valde vi att inte teckna nån ny, det skulle bli ett sånt trauma för den nervsvage Emil att åka bur och sen bli klämd och kännd av en främmande människa. Han klarar ju inte ens av att befinna sig i samma rum som barnen. Vi tänkte att "jaja, den dagen den sorgen".
Nu är det just den dagen. Och den sorgen. Vad gör man?
Att behandla honom kommer antagligen innebära personlig konkurs och är fullständigt omöjligt men att INTE behandla utan avliva honom, det billigare alternativet, är också helt otänkbart. Inte kan man stå där som Gud och välja det billigaste när det handlar om en liten röd katt. En liten röd som alltid blir skär om nosen när det är kallt, som slår med framtassarna på rutan när man inte öppnar dörren tillräckligt fort, som lutar sig mot benen när man lägger upp mat och som mjauar finare än nån.
Det enda hoppet vi har nu är att maten och medicinen som Astor får biter på Emil också, eftersom han har samma symptom och sjuka urinvägar en jättevanligt på äldre kastrerade hankatter så finns ju chansen att han lider av samma sak.
Nu är han som en äggsjuk höna, går runt och piper och stryker sig runt benen på oss, äter och dricker massor och vet inte riktigt vart han ska göra av sig. Han vill bli buren och sitter man ner så ska han promp upp i knät på en, om man schasar bort honom så lägger han sig alldeles nära i soffan och bara stirrar på en.
Det var ju så vi märkte att Astor inte mådde bra, hans betende ändrades helt och man kunde knappt ta ett steg utan att snubbla på honom. När vi kom till veterinären så hade han hela urinblåsan fylld med blod och kunde inte kissa, hade vi kommit in några dagar senare hade han med all säkerhet strukit med av urinförgiftning.
Hans problem löste ju sig ganska snart efter att han fått medicin och ett annat foder men det kostade ju skjortan att få diagnosen, jag tror vi fick punga ut med ett par tusen spänn och då hade ändå försäkringen tagit en större del.
Problemet vi har nu är att Emil inte är försäkrad. Hur det blev så kan ingen riktigt svara på, den löpte väl ut och så blev det aldrig av att vi tecknade en ny. När jag ringde Agria för nåt år sen och ville försäkra honom så var vi tvungna att göra en veterinärundersökning först för att få en hälsostatus på honom och då valde vi att inte teckna nån ny, det skulle bli ett sånt trauma för den nervsvage Emil att åka bur och sen bli klämd och kännd av en främmande människa. Han klarar ju inte ens av att befinna sig i samma rum som barnen. Vi tänkte att "jaja, den dagen den sorgen".
Nu är det just den dagen. Och den sorgen. Vad gör man?
Att behandla honom kommer antagligen innebära personlig konkurs och är fullständigt omöjligt men att INTE behandla utan avliva honom, det billigare alternativet, är också helt otänkbart. Inte kan man stå där som Gud och välja det billigaste när det handlar om en liten röd katt. En liten röd som alltid blir skär om nosen när det är kallt, som slår med framtassarna på rutan när man inte öppnar dörren tillräckligt fort, som lutar sig mot benen när man lägger upp mat och som mjauar finare än nån.
Det enda hoppet vi har nu är att maten och medicinen som Astor får biter på Emil också, eftersom han har samma symptom och sjuka urinvägar en jättevanligt på äldre kastrerade hankatter så finns ju chansen att han lider av samma sak.
"Mamma, vet du varför en hjort aldrig kan ångra sig? *hihihih!"
För ett tag sen köpte Prinsen en skämtbok, han har kollat lite på såna på biblioteket när vi varit där men han har liksom varit för liten för att greppa det där med gåtor och sånt så det har mest varit "men mamma...vad menar dom med...?" och "amen vaddååå norrmän? Vilka är deeeet??"
Nu helt plötsligt är han som en mänsklig skämtkanon, det sprutar gåtor, norgeskämt och Bellman ur honom utan hejd och allt han säger avslutas med en konstpaus för skratt och sen hör man hans eget fnitter åt sina roligheter. Vi i familjen har hört alla skämt två gånger redan och nu har han börjat gå på våra kompisar och släktingar, tack och lov är alla tålmodiga och lyssnar uppmärksamt på honom när han drar gåta efter gåta.
Ibland gör han tappra försök till att hitta på egna skämt och gåtor, det går sådär men det är ändå väldigt roligt att lyssna på honom eftersom han själv inte inser bristerna förrän skämtet sägs högt.
Nu helt plötsligt är han som en mänsklig skämtkanon, det sprutar gåtor, norgeskämt och Bellman ur honom utan hejd och allt han säger avslutas med en konstpaus för skratt och sen hör man hans eget fnitter åt sina roligheter. Vi i familjen har hört alla skämt två gånger redan och nu har han börjat gå på våra kompisar och släktingar, tack och lov är alla tålmodiga och lyssnar uppmärksamt på honom när han drar gåta efter gåta.
Ibland gör han tappra försök till att hitta på egna skämt och gåtor, det går sådär men det är ändå väldigt roligt att lyssna på honom eftersom han själv inte inser bristerna förrän skämtet sägs högt.
Tolv bröd men bara tio korvar
När jag var och handlade förut idag insåg jag att korv-och-brödhandlarna har startat en kartell. Jag ska fanimej anmäla dom!
Där går man och köper korvbröd, lika bra att ta en stor förpackning nu när det vankas korv med bröd i pulkabacken varenda dag och en påse med sexton avlånga bröd åker ner i vagnen. När man sen kommer till korven startar problemen, det finns ju inga förpackningar som går jämt upp med bröden!
Antingen får man köpa mindre korv och sen stå med två, tre bröd över som aldrig blir uppätna utan som fryses in med förhoppning om att man ska minnas dom nästa gång man handlar vilket man såklart aldrig gör. Dom ligger i sin lilla påse och frystorkar år efter år och får under vintern fler kompisar i andra påsar som också frystorkar år efter år...
Eller så får man köpa fler korvar och ha ett gäng halvfulla korvförpackningar i frysen som går samma öde som bröden till mötes.
Samma sak är det med hamburgare, det är uppdelat på precis samma sätt! Jag kan inte förstå varför det är så svårt att göra påsar med lika många bröd som det finns korvar eller hamburgare?
Där går man och köper korvbröd, lika bra att ta en stor förpackning nu när det vankas korv med bröd i pulkabacken varenda dag och en påse med sexton avlånga bröd åker ner i vagnen. När man sen kommer till korven startar problemen, det finns ju inga förpackningar som går jämt upp med bröden!
Antingen får man köpa mindre korv och sen stå med två, tre bröd över som aldrig blir uppätna utan som fryses in med förhoppning om att man ska minnas dom nästa gång man handlar vilket man såklart aldrig gör. Dom ligger i sin lilla påse och frystorkar år efter år och får under vintern fler kompisar i andra påsar som också frystorkar år efter år...
Eller så får man köpa fler korvar och ha ett gäng halvfulla korvförpackningar i frysen som går samma öde som bröden till mötes.
Samma sak är det med hamburgare, det är uppdelat på precis samma sätt! Jag kan inte förstå varför det är så svårt att göra påsar med lika många bröd som det finns korvar eller hamburgare?
Disney on ice. Och vad kostar ett samlag?
Igår var familjen på Disney on ice, lilla Vild fick biljetter till alla i present av Mannens bror och familj när hon fyllde år. Vi ville vara på det absolut säkra med att allt skulle gå vägen så vi hade inte avslöjat något för barnen (dom visste inte om presenten) utan vi berättade när vi satte oss i bilen, efter en tvekande blick på oss steg glädjetjutet och sen var dom som papegojor resten av resan.
Hela vägen ner till Göteborg pratade Prinsen om att Vilda skulle få träffa Snövit, vad han fick det ifrån är det ingen som vet men Vilda blev i alla fall alldeles galen av iver. Herrgud, skulle hon få träffa SNÖVIT?! Den största prinsessidolen av dom alla? Jag och Mannen försökte flika in att man tyvärr inte fick träffa varken Snövit, Musse Pigg eller Kajsa Anka och att Snövit inte skulle vara med alls men barnen var så upprymda att den informationen inte riktigt togs in.
När lamporna släcktes och Kalle Anka och hans vänner gled in på isen höll Vilda på att ramla av stolen, ögonen blev som tallrikar och hon blev ett med showen. Från den stunden satt hon som fastklistrad och applåderade vilt nästan hela tiden, hon viskade andäktigt att hon skulle lära sig göra preciiiis så som Ariel och Tingeling och jag är ganska säker på att hon bara blinkade en gång under dom timmarna som showen varade.
I pausen kollade vi in alla prylar som såldes, det snurrade och blinkade vart man än vände sig och det fanns inget under tvåhundra kronor, barnen tittade längtansfullt på alla vackra saker men tack och lov har dom lite förståelse för pengars värde och tjatade inte utan nöjde sig med lite godis.
På tal om pengar, vi hade en intressant diskussion häromdagen. Vad kostar egentligen ett samlag? Vi har ju legat back ekonomiskt ett tag nu och Mannen föreslog att jag skulle sälja min kropp, jag föreslog tillbaka att det borde vara mer lönsamt om han sålde sin kropp eftersom det inte finns så många manliga horor och det var då frågan kom på tal.
Mannen tror att vi skulle gå plus om jag fortsatte jobba som vanligt men började extraknäcka lite på helgerna, enligt hans uträkningar skulle det räcka med tre avsugningar och ett vanligt samlag för att få ett bra flow på kontot. Själv skulle jag nog hellre ligga ett par gånger extra och hoppa över avsugningarna helt, jag mår lite illa av bara tanken på en tjock och svettig gubbe som inte rakat pungen sen kriget. Dessutom borde det väl kosta mer att ligga så rent ekonomiskt skulle det vara mer fördelaktigt.
Frågan är också om Mannen kan ta ut mer betalt för att sätta på än att bli påsatt? Jag tycker det mest rättvisa vore om vi tog en kväll var utanför Butlers, eller nej, Mannen skulle få ta torsdagar och fredagar och jag skulle få lördagarna. Jag jobbar ju nästan heltid redan menar jag.
Hela vägen ner till Göteborg pratade Prinsen om att Vilda skulle få träffa Snövit, vad han fick det ifrån är det ingen som vet men Vilda blev i alla fall alldeles galen av iver. Herrgud, skulle hon få träffa SNÖVIT?! Den största prinsessidolen av dom alla? Jag och Mannen försökte flika in att man tyvärr inte fick träffa varken Snövit, Musse Pigg eller Kajsa Anka och att Snövit inte skulle vara med alls men barnen var så upprymda att den informationen inte riktigt togs in.
När lamporna släcktes och Kalle Anka och hans vänner gled in på isen höll Vilda på att ramla av stolen, ögonen blev som tallrikar och hon blev ett med showen. Från den stunden satt hon som fastklistrad och applåderade vilt nästan hela tiden, hon viskade andäktigt att hon skulle lära sig göra preciiiis så som Ariel och Tingeling och jag är ganska säker på att hon bara blinkade en gång under dom timmarna som showen varade.
I pausen kollade vi in alla prylar som såldes, det snurrade och blinkade vart man än vände sig och det fanns inget under tvåhundra kronor, barnen tittade längtansfullt på alla vackra saker men tack och lov har dom lite förståelse för pengars värde och tjatade inte utan nöjde sig med lite godis.
På tal om pengar, vi hade en intressant diskussion häromdagen. Vad kostar egentligen ett samlag? Vi har ju legat back ekonomiskt ett tag nu och Mannen föreslog att jag skulle sälja min kropp, jag föreslog tillbaka att det borde vara mer lönsamt om han sålde sin kropp eftersom det inte finns så många manliga horor och det var då frågan kom på tal.
Mannen tror att vi skulle gå plus om jag fortsatte jobba som vanligt men började extraknäcka lite på helgerna, enligt hans uträkningar skulle det räcka med tre avsugningar och ett vanligt samlag för att få ett bra flow på kontot. Själv skulle jag nog hellre ligga ett par gånger extra och hoppa över avsugningarna helt, jag mår lite illa av bara tanken på en tjock och svettig gubbe som inte rakat pungen sen kriget. Dessutom borde det väl kosta mer att ligga så rent ekonomiskt skulle det vara mer fördelaktigt.
Frågan är också om Mannen kan ta ut mer betalt för att sätta på än att bli påsatt? Jag tycker det mest rättvisa vore om vi tog en kväll var utanför Butlers, eller nej, Mannen skulle få ta torsdagar och fredagar och jag skulle få lördagarna. Jag jobbar ju nästan heltid redan menar jag.
Alldeles nykär
Idag ringde Mannen till jobbet, han berättade glatt att han diskat, dammat överallt, tvättat, bäddat, dammsugit och fixat middag som skulle serveras så fort jag klivit innanför dörren. Föst trodde jag att han varit otrogen med en nittonåring, blivit kär i henne och planerade en akut flytt och försäljning av lägenheten eller alternativt ville låna pengar av mig men han försäkrade dyrt och heligt att det inte fanns nån baktanke.
Helt fantastiskt, jag hade gått på jobbet och grämt mig inför den kommande torsdagsstädningen som skulle påbörjas efter en aplång dag och som med all säkerhet inte skulle bli klar utan hälften skulle behöva göras imorn och så slapp jag alltihop! Kunde bara åka hem, sätta mig vid dukat bord och sen lägga mig på soffan och kolla tv, vilket lyxliv. Det är inte alls så att jag gör allt markjobb här hemma i vanliga fall medan Mannen bara glider undan, tvärtom, han är den som alltid fixar köket, tvättar och plockar medan jag brukar sköta just veckostädet.
Nä, men om jag skkulle ta och kolla in soffan lite till då... inte ska man slösa bra slappartid framför datorn när det finns en större skärm och lite chips fyra meter härifrån.
Emil Emilsson
En trevlig överraskning väntade mig igår morse, katten (inte Astor utan den andra, lilla Emil) hade pissat ner mina kläder. Ett nattlinne, en tunika och en bh låg slängt på golvet nedanför sängen och tydligen dög inte kattsanden lika bra som denna vackra tyghög.
Det här lilla odjuret har alltid haft taskiga nerver och dras med en mängd nervösa tics, redan som liten kattunge for han in under soffan så fort ett oväntat ljud dök upp och nuförtiden kan han bli vettskrämd av bara åsynen av sin svans, gud förbjude att man tappar något i närheten av honom, då får han i det närmaste en stroke.
Första gången vi märkte hans förkärlek till att kissa på tyg var när jag och Mannen åkte på semester en vecka och min kusin bodde i lägenheten och passade katterna, när vi kom hem märkte vi att Emil använt tvättkorgen som toalett hela veckan. Sen fortsatte det i samma anda i flera år, han kissade i soffan, i sängen, på kläder, på golvet, på mattor...ja faktiskt överallt. Konstigt nog kunde vi aldrig göra oss av med honom heller, varenda gång vi diskuterade avlivning så tittade han på oss med sina bruna skeliga ögon och vi smälte som smör.
Sen, lika plötsligt som det startat, så upphörde kissandet, inte en enda gång har det hänt på flera år. Förrän igår då. Men den här gången är jag nog beredd att skylla på kattsanden, när jag fyllde lådan med ny fräsch sand igår så gick han dit direkt och inatt fick mina kläder ligga ifred.
Det här lilla odjuret har alltid haft taskiga nerver och dras med en mängd nervösa tics, redan som liten kattunge for han in under soffan så fort ett oväntat ljud dök upp och nuförtiden kan han bli vettskrämd av bara åsynen av sin svans, gud förbjude att man tappar något i närheten av honom, då får han i det närmaste en stroke.
Första gången vi märkte hans förkärlek till att kissa på tyg var när jag och Mannen åkte på semester en vecka och min kusin bodde i lägenheten och passade katterna, när vi kom hem märkte vi att Emil använt tvättkorgen som toalett hela veckan. Sen fortsatte det i samma anda i flera år, han kissade i soffan, i sängen, på kläder, på golvet, på mattor...ja faktiskt överallt. Konstigt nog kunde vi aldrig göra oss av med honom heller, varenda gång vi diskuterade avlivning så tittade han på oss med sina bruna skeliga ögon och vi smälte som smör.
Sen, lika plötsligt som det startat, så upphörde kissandet, inte en enda gång har det hänt på flera år. Förrän igår då. Men den här gången är jag nog beredd att skylla på kattsanden, när jag fyllde lådan med ny fräsch sand igår så gick han dit direkt och inatt fick mina kläder ligga ifred.
Nytt år, nya åkommor
Så har det nya året börjat och med det en massa förhoppningar och önskningar. Konstigt att man går igång och hoppas så i in i bänken inför varje nyår, det är ju egentligen bara ett månadsskifte, det är precis som om livet helt plötsligt ska förändras i ett slag och allt ska bli precis som man tänkt.
Självklart har jag också förhoppningar inför 2010, rätt stora sådana också men tyvärr styr jag inte över dom alls så det är bara att leva på och hoppas.
Nyåret firades in med Mannens bror och hans familj, jag var rätt avslagen och hade ont i halsen men det var härligt att få komma hemifrån en stund och vi åt god mat och fick se massor med fyrverkerier.
Lagom till tolvslaget fick Prinsen nyårshysteri och började skrika om alla grejer han bara MÅSTE hinna med en sista gång innan nästa år, varenda grej han gjorde förkunnades med högtidligt stämma att det var sissssta gången han gjorde det och till slut började han hyperventilera som värsta sortens mässpredikant. Vi fick avgifta honom med tipset om att börja räkna in dom allra FÖRSTA sakerna istället, för att få en frist på gapandet. Tyvärr funkade det alldeles för bra och igår eftermiddag höll han fortfarande koll på antalet toalettbesök.
Dom senaste dagarnas sjukskrivning har inte alls läkt min kropp som förväntat, tvärtom faktiskt. Häromdan halkade jag till ett nedförslut i snön och sträckte ryggen, nu kan jag inte böja mer än i höften och alla lyft är uteslutna. För att ytterligare förlama mig rev jag upp halva tumnageln på en av barnens snowracers igår, den fastnade i en kant och liksom vek upp sig. Inte skönt alls och blodet rann, nu pulserar den härligt och det kommer vara oskönt som fan att sprita händerna på jobbet på tisdag.
Antagligen kommer jag vara friskare än nånsin när jag väl börjar jobba igen och det ska bli rätt skönt att få dricka en kaffe ifred faktistkt, visst tar det emot när man varit "ledig" nästan två veckor men jag vet ju att så fort jag kliver innanför dörren så kommer det knappt kännas att jag varit därifrån.
Självklart har jag också förhoppningar inför 2010, rätt stora sådana också men tyvärr styr jag inte över dom alls så det är bara att leva på och hoppas.
Nyåret firades in med Mannens bror och hans familj, jag var rätt avslagen och hade ont i halsen men det var härligt att få komma hemifrån en stund och vi åt god mat och fick se massor med fyrverkerier.
Lagom till tolvslaget fick Prinsen nyårshysteri och började skrika om alla grejer han bara MÅSTE hinna med en sista gång innan nästa år, varenda grej han gjorde förkunnades med högtidligt stämma att det var sissssta gången han gjorde det och till slut började han hyperventilera som värsta sortens mässpredikant. Vi fick avgifta honom med tipset om att börja räkna in dom allra FÖRSTA sakerna istället, för att få en frist på gapandet. Tyvärr funkade det alldeles för bra och igår eftermiddag höll han fortfarande koll på antalet toalettbesök.
Dom senaste dagarnas sjukskrivning har inte alls läkt min kropp som förväntat, tvärtom faktiskt. Häromdan halkade jag till ett nedförslut i snön och sträckte ryggen, nu kan jag inte böja mer än i höften och alla lyft är uteslutna. För att ytterligare förlama mig rev jag upp halva tumnageln på en av barnens snowracers igår, den fastnade i en kant och liksom vek upp sig. Inte skönt alls och blodet rann, nu pulserar den härligt och det kommer vara oskönt som fan att sprita händerna på jobbet på tisdag.
Antagligen kommer jag vara friskare än nånsin när jag väl börjar jobba igen och det ska bli rätt skönt att få dricka en kaffe ifred faktistkt, visst tar det emot när man varit "ledig" nästan två veckor men jag vet ju att så fort jag kliver innanför dörren så kommer det knappt kännas att jag varit därifrån.
