När storebror är borta dansar lillasyster på bordet
Man kan ju tycka att skillnaden mellan ett och två barn borde vara störst när man får tvåan men just nu känns det som en avsevärt större skillnad att en är borta, läget är liksom lite mer under kontroll och det är 98% mindre bråk.
Imorgon är det Grannens Dag, en högtid som absolut ska firas. Vi börjar klockan halv tolv med korvgrillning och sen vet ingen vart det slutar.
Nu: orken slut.
"Jaa, tänk när barnen var små...va myyysigt det var!"
Varenda kväll den här veckan har avslutats med ett praktgräl, inte mellan mig och Martin utan mellan oss och barnen. Inte skoj. Båda barnens humör har för övrigt varit riktigt bra dom senaste månaderna, treårstrotsen och sjuårskrisen verkade ha släppt taget och det kunde gå flera dagar utan en enda höjd röst.
Tills nu då.
Nu är Prinsen som en schizofren, ena sekunden är han jublande glad över nåt och i nästa ligger han i en blöt hög på golvet och grinar "ingen tycker om mig! Buhäää!", en minut senare får han värsta attityden och frågar mig iskallt om jag är från Kärringland. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på, jag hinner liksom inte med i alla humörsvängningar som många gånger också involverar den lilla primadonnan. Hon bara måååste ha sin vilja igenom till vilket pris som helst och alla förhandlingar går i baklås, oftast slutar det med att hon illvrålar tills hon blir alldeles utom sig och måste tröstas i flera minuter.
Ikväll lekte dom gatlopp i vår tändsticksask till lägenhet, varv på varv rusades och alla tillsägelser rann av som vatten på en anka. Förvisso var dom jätteglada och hade hur roligt som helst, problemet var bara att dom vid såna lekar jagar upp sig till max och innan man hunnit räkna till tolv så har det gått överstyr och någon har fått ont/ ramlat/ krockat eller så välter dom något som går sönder.
När det sen var dags för bad skulle dom absolut bada ihop, en sak jag brukar förbjuda på grund av risken för vattenskador men ikväll skulle dom MINSANN sköta sig så bra så bra. "Vi lååååååvar mamma! Allvarligt, vi lååvar!"
Eller hur.
Inom loppet av fem minuter hade dom hunnit med 1: svallvågsmaskinen, 2: centrifugen, 3: vansinneslek med jättebadboll, 4: kullerbyttor och 5: crawling. Badrummet var oigenkännligt och jag bad till Gud att en miljonvinst skulle komma över oss så vi kunde få flytta istället för att städa. Båda barnen lyftes ur badet och fick gå marsch i säng utan att passera gå och så var den här kvällen också avslutad med bråk.
Tack för idag, slut för idag. Nu ska mamma ringa psyket.
Skit också!
Jag vet att jag lät likadant i vintras då Drömkåken var på tapeten men med facit på hand inser jag att det rucklet aldrig gått att göra beboeligt och jag är faktiskt glad att affären gick i stöpet. Det här huset däremot, tilltalar oss båda och passar vår familj och våra behov och just därför gör det så ont att inte kunna göra slag i saken. Det är liksom ett halvår för tidigt.
Egentligen är det så fånigt att man inte får låna pengar när man går på CSN, Martin har ju ändå en liten peng in på kontot varje månad, även om det är ett lån. Och rent ekonomiskt skulle vi klara av en ökad kostnad, liten förstås men ändå, och om ungefär åtta månader så har vi ju jobb båda två så då förändras ju allt.
Jag vet att det kommer nya hus, jag vet att vi inte kommer bo i Dockskåpet för evigt och jag vet att livet går vidare men jag är bara såååå besviken! Det är ju det här huset vi vill ha!
"Jag gillar att ha många bollar i luften och har lätt för att ta folk"
Idag var jag dock tvungen att hejda honom, han föll handlöst i fällan med "många bollar i luften" och "stresstålig" och det hade kunnat sluta med en katastrof om inte jag fått honom på andra tankar.
I övrigt finns inget spännande att rapportera, förutom att vi allihop nästan strök med vid middagen. Den färdiglagade och frysta pyttipannan från Ica smakade så kraftigt av mögel att vi fick maten i vrångstrupen, varken jag eller barnen fick ner en bit så vi fick hålla tillgodo med stekt ägg och knäckemacka. Martin erkände efter en rejäl portion att han faktiskt fick tvinga i sig och då är det illa mina vänner, han skulle kunna äta stekt hästskit om han var hungrig. Imorn ska jag faktiskt ringa till kundtjänst och gnälla lite, jag vet att det är kärringaktigt men det här var en fruktansväd upplevelse och jag tycker minsann vi borde bli kompenserade. En vecka på Mallis borde täcka in sveda och värk.
Samma visa varje vecka...
Jaha, nu har jag tryckt in godis så jag känner mig som en torktumlad hamster. Vad gör jag nu?
Vilda är frisk!
Efter skräckkvällen i tisdags gick det sakta men säkert åt rätt håll, Vildas pigga stunder blev fler och längre och hon fick behålla vätskan hon fick i sig, febern steg inte lika dramatiskt och högt utan höll sig runt 39,5.
Hon äter fortfarande penicillin mot lunginflammationen (utan minsta gnäll dessutom!) men i övrigt är hon faktiskt så gott som ny, leker, äter och skrattar. Och någon svininfluensa var det inte, fakstiskt till min stora besvikelse eftersom vi nu får fortsätta oroa oss för denna fantasifarsot.
Sorgen var stor dom första gångerna Kåvepeninet skulle ner...
...men när man belönades med Hello Kittyglass efteråt så gick det bättre.
Och med glass i magen vaknade aptiten på lite fil och flingor...
...och innan vi visste ordet av så fanns det lite energi till sandkakor.
Lägesrapport på Vild
Lilla Vild är fortfarande dålig, igår höll mammahjärtat på att sprängas av oro, och pappahjärtat med ska tilläggas.
Vild skakade i hela kroppen, yrade och var okontaktbar, febern ångade från hennes lilla kropp och tempen pep på 40,0 trots att Alvedonen borde vara på sin topp. Hon gled mellan sömn och vakenhet och bara grät när hon väl vaknade till liv. På Sjukvårdsupplysningen beordrades vi fortsätta svalka henne, in i duschen, öppna dörrarna, ge mer dryck, mer Alvedon, mer penicillin...
Vilda vägrade alla förslag och skrek i högan sky, mitt hjärta höll på att brista och ju mer hon skrek desto mer slemmig och pipig blev hennes andning, Martin bar runt henne med förtvivlan i blicken och skanderade "vi måste in! Vi måste åka akut nu!" men på Sjukvårsupplysnigen var man stenhård; stanna hemma!
Vi insåg på samma gång båda två att vi inte var välkomna till sjukhuset med en misstänkt influensa och plötsligt var vi så ensamna. Är det såhär det kommer bli?
Efter tre timmar kickade så Alvedonen in och febern sjönk undan ner till 38.7, ofattbart, och Vild slockande i soffan. Balkongdörren stod på vid gavel och lägenheten var helt utfrusen men febern hade lättat vilket var det enda viktiga.
Sen dess har vi tvingat i lillan Alvedon var fjärde timma, det blir lite för mycket enligt alla tabeller men det skiter jag i, gårdagen var en skräckupplevelse i stil med Prinsens körtelfeber och när vi travade runt här hemma flög hemska tankar förbi i huvudet på oss båda. 
Vanlig syn här hemma nuförtiden.
Medicinschema är bra att ha, lätt att blanda ihop alla tider annars. Belöningen för allt äckligt Kåvepenin är ett eget läppglans med Fantasmak.
Stackars lilla Vild
Igår när hon kom hem från förskolan kröp hon in i köket och la sig på golvet, hade ont överallt och ville bara gå och lägga sig, febern låg på 39,3 och inte ens en liten glass slank ner i magen. Inatt har hon varit vaken flera gånger och yrat om allt möjligt, druckit lite vatten och knaprat Alvedon, hon somnade till mellan varven men sammanlagt blev det nog inte mer än fyra timmar.
Idag har hon inte sagt ett pip, hon har bara gråtit och gråtit, hon har ont i hela kroppen och kan inte ens sitta upp, febern ligger stadigt över 39 även efter Alvedon och läget är kass. Vi har varit uppe en sväng till barnmottagningen på inrådan av sjukvårdsupplysningen då hon har sin astma i botten, där mötte dom oss som rymdgubbar och slussade in oss bakvägen. Fem olika läkare var inne och klämde, kännde och petade, dom ville inte komma för nära trots visir, munskydd, handskar och plastförkläden utan sträckte fram sina stetoskop tills slangen nästan gick av. "Nejdå nejdå, säkert inget farligt! Men se till att få i henne penicillinet ganska omgående." sa dom bara och höll andan.
Begynnande lunginflammation var diagnosen vi fick.
Igår: frisk som en nötkärna. Idag: förändringar i lungan.
Svininfluensa? Jag vet inte, provsvar imorgon.
To-do-list
Checklista för kvällen:
*Städa badrummet. Inte gjort.
*Raka benen/ vaxa benen. Inte gjort.
*Plocka undan skit som ligger överallt och stör min ordning. Inte gjort.
*Fila fötterna. Inte gjort.
*Byta vatten till fiskarna. Inte gjort.
Ser inte bra ut det här...
Vilket år började 30-åriga kriget? Vad betyder "Pancreas"? Och vart föddes Herta Müller?
Hela förra veckan gick som i ett töcken, jag gjorde bara det absolut mest nödvändiga och kröp i säng redan klockan nio på kvällarna. Ögonen gick redan då i kors men en av dagarna dristade jag mig till att slå upp min bok ("Flickan med majblommorna") för att i alla fall hinna igenom en sida innan jag somnade, en halvtimma senare (alltså 21:30...) vaknade jag med nackspärr och boken på golvet. På värsta kärringmanér.
I helgen passade vi på att njuta av vädret, tipspromenaden avverkades i goda vänners lag och barnen fick ropas in när mörkret föll och deras små kinder blossade av kylan.
Vilda och kusin Sander tog väl hand om lilla Bianca. Så värst liten och i behov av att tas omhand tyckte nog inte Bianca att hon var men klok som hon är insåg hon att man inte jiddrar med Vilda.
"Fråga Lund" hade skickat två representanter som med pennan viktigt instucken i mösskanten hade siktet inställt på vinst.
Gänget beger sig mot den första kluriga frågan, det är bra att gå många för det finns alltid någon som kan. I täten ser vi familjerna Einarsson/ Mattsson/ Fryk-Granat och efter travar delar av min familj samt Tidlundarna.
Slående likhet
"Stark & söt"
Precis som jag.
Lite bilder bara
Lite bilder från dagen och från gårdagens besök hos veterinären.
Vilda blev så lessen när Astor fick lugnande, hon försökte lugna honom på egen hand och strök honom över ryggen hela tiden.
Han fick sova i buren efteråt och då var det bättre tyckte han.
Idag har vi passat världens bästa Oliver, han följde med hem och snyggade upp lite i sandlådan.
En vända på gungbrädan hanns också med. Bästa barnvakten Prinsen underhöll dom små så dom kiknade av skratt.
Astor, som blivit sig själv igen, lekte med sin kompis Tudor. En lugn lek där man mest låg still på lekställningen verkade det som men jag hörde hur dom skrattade.
Stackars Astor
Urinstenarna var borta men tydligen dras han med ledvärk, förmodligen på grund av sin vikt, och är därför hängig och stillsam. Undersökning, provtagingar, foder och medicin gick allt som allt lös på nästan två tusen svenska kronor. Aj sa plånboken.
Vilda tyckte det var en hemsk upplevelse att behöva se sin älskade katt på lugnande, han kräktes och låg sen som död med nosen i spyan. När veterinären kom så gjordes det ultraljud och urinprov vilket inte heller föll damen i smaken, hon kved fram ett ynkligt "jag vill inte se det här, jag tycker synd om Astor." Och synd tyckte vi allihop, jag förklarade hur viktigt det var att göra som doktorn gjorde för att Astor skulle bli frisk och även om det såg hemskt ut så kände han ingenting.
Nu hasar han runt på stappliga ben och piper, han har legat bredvid matskålen och försökt äta lite men det blir bara en tugga som verkar åka hiss i halsen på honom.
Eeh... va?
Martin. I. Stockholm.
Trött.
Som. Ett. Svin.
Återkommer.
Som en åsna mellan hötapparna
Jag är i själ och hjärta en hippie, om än förklädd och förvillande lik en småfet morsa, och kan inte hjälpa alla tankar om konspirationer och kapitalism som ploppar upp när jag tänker på dom stora läkemedelsföretagen. Vilka biverkningar kommer upptäckas om femton år? Att alla barn blivit sterila? Att vi får en galopperande demens på grund av kvicksilvret?
Hur tänker ni andra? Jag vill till exempel inte vaccinera barnen, jag vågar inte. Dessutom tycker jag att jag vill se lite mer verkan av den livsfarliga influensan först, jag känner inte en enda som blivit sjuk. Jag ser inga högar med döingar utanför heller och vad jag vet så är det bara en person som dött utan att ha någon sjukdomsbakgrund. Som kommit fram. En av dom som avled i Sverige hade ju långt framskriden cancer och skulle antagligen dött av en vanlig influensa också, och en annan vägde väl över 150 kg vilket i sig inte är superhälsosamt.
Detta tål att tänkas på, vänner. Vad gör vi?
