Igår var det en glädjens dag här hemma, barnen fick sina hett efterlängtade kikcbikes! Både Prinsen och Vilda blev tårögda vid åsynen av sina nya åk och så fort sista skruven var åtdragen stack dom iväg, Vilda på vingliga ben med den trehjuliga och Prinsen i raketfart skrikandes "vilka bra kullager mamma!!"
Senare på kvällen var vi iväg och skulle köpa varsin tidning till dom men det är lättare sagt än gjort nuförtiden kan jag säga för varenda tidning har en leksak med, så barnen valde ju såklart tidning efter vilken som hade coolast pryl vilket är helt förkastligt. Jag försökte på flera pedagogiska vis förklara att man ska välja vilken tidning man vill LÄSA eftersom leksakerna ändå är totalt värdelösa men det var ju meningslöst. Vilda hade fått syn på en My little Pony-tidning med max fem sidor som hon absolut skulle ha, då fick man nämligen en rosa mobiltelefon med och Prinsen skulle såklart ha Kalle Anka trots att han så väl vet att den tidningens prylar har sämst hållbarhet i branschen.
Men det är väl som dom säger, man måste liksom gå den hårda vägen ibland, så visst fick dom sina tidningar och jag började räkna ner innan första utbrottet skulle komma. Dom öppnade sina tidningar, Prinsen sköt iväg gummibananer med sin banankatapult och Vildas telefon ringde oavbrutet "nämen heeeej David!" kvittrade hon och pratade länge och väl med sin stora kärlek på dagis.
Idag är leksakerna glömda, katapulten ligger på golvet i barnens rum och mobilen har packats ner i den röda handväskan, förmodligen kommer dom aldrig mer lekas med och vad tidningarna beträffar så har Vilda inte ens öppnat den och Prinsens Kalle Anka ligger upp och ner under sängen.

Den senaste veckans händelser börjar likna rena rama Norénpjäsen. Det är den ena tragiska nyheten efter den andra, snart orkar jag inte svara i telefonen längre.
Idag fick jag dessutom en jävligt pissig nyhet om vår kära drömkåk och hade sånär smält den när det där lilla extra ramlar över mig; Den finfina kickbiken vi ropat in på Tradera för "spottstyvern" femhundra spänn råkar finnas på Haléns för 349 kr. Jävlar i helvete vad jag är dålig på affärer.
Efter uträkning av frakt insåg jag att vi förlorat åttio kronor vilket ju kanske inte var hela världen och Tradera-biken är ju också ny men visst är det så jävla typiskt mig?
Imorn ska den i alla fall hämtas så jag ska överraska barnen imorn med varsin sprallans ny räser!
Nu avböjer jag vänligt men bestämt fler kassa news, den här garderoben är full.

När man håller till i min bransch får man också döden med på ett hörn, det har aldrig känts konstigt eller fel och jag har aldrig heller haft ont av att sitta vak hos en döende eller förbereda en avliden för sista resan. Det är ju så livet är, "man föds och man dör" som Lovis sa och att se en gammal och sjuk människa äntligen få frid kan faktiskt vara något fint, något man blir lättad av.
En dag i förra veckan dog en tant på jobbet och då vräktes alla såna här tankar omkull, hon var över 95 år och själva döden var inget oväntat men däremot blev allt praktiskt något som fick mig att tänka. Tanten hade inga barn eller syskon kvar i livet så den enda som fortfarande förde släktens namn vidare var ett syskonbarnbarn i mycket hög ålder, hon fick nu ta hand om alla detaljer som begravning, bouppteckning osv. Tantens alla pengar (många många pengar) skulle oavkortat gå till Barncancerfonden och det skulle även alla pengar för de svindyra möbler som fanns. Det enda som syskonbarnbarnet hade kvar att förvalta var tantens alla fotoalbum och dom skulle slängas. Såklart kan man inte behålla såna saker när man egentligen inte känner den som figurerar och framförallt inte när man själv är över åttio år och utan egna barn, för vem ska ta hand om dom sen?
Tanken var ändå så...svår att greppa. Där i fanns ju hela hennes liv! Alla hennes resor, vänner, mannen, hemmet och stugan... Det var ju en hel livstids minnen i dom albumen och en gång i tiden hade ju lilla tanten suttit där och klistrat in alla bilder, minnts resorna och kanske fällt en tår över svunna tider. Nu skulle alltihop ner i en röd påse och brännas.
Sen skulle inget mer någonsin påminna om tanten, hennes liv eller att hon ens existerat.
Är livet verkligen så definitivt? Finns det inget mer? Ska mitt liv också sluta så en dag? I röd påse?
Tänker man så blir man ju helt galen. Jag tror vi människor måste tänka kortsiktigt, ett par år fram i tiden det räcker. Inte kan man gå och tänka på vad som händer med världen efter sin död, då blir man nog deprimerad.

Här hemma på gården pågår boot camp för fullt, vi övar på att cykla utan stödhjul. Tanken är att Vilda ska cykla och jag springa bakom men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Vilda åker med och jag skjuter på, hon har ögonen överallt och ropar glatt varje varv "kolla Jack!! Kolla jag kan cykla!!" medan hon seglar fram på sned. Bakom kommer skrikhitler och skanderar med hes stämma "trampa! Titta framåt och trampa! Sluta gnäll och hitta balansen! Trampaaa då!!!"
Det går sådär. Vilda gör tappra försök ibland och säger att hon nu hittat balansen i sin skattkista och tagit den på sig men cyklandet går ändå käpprätt åt helskotta.
Prinsen lärde sig cykla på egen hand, det finns en liten tvåhjulig cykel på dagis och den kom han glidandes på en dag när han var ungefär två och ett halvt, jag frågade förvånat om han kunde cykla på den och det var väl klart att han kunde så när vi kom hem plockade vi bort hans stödhjul och sen drog han iväg. Med Vilda kommer det ta lååång tid, vi hoppas hon kan cykla själv nån gång i trettonårsåldern.