En sak som känns extra bra med att vara lyxhustru är att man slipper dom där eviga vab-dagarna. Lilla Vild har ju varit mer sjuk än frisk i sitt femåriga liv känns det som, alla sjukor som Prinsen sluppit undan har träffat lillasyster med full kraft, och jag har haft mer kontakt med Försäkringskassan än med Mannen i perioder. Den här veckan har hon haft feber och ont i halsen, igen, och för en gångs skull har jag inte haft ångest och tagit tempen på henne helt maniskt för att räkna ut i vilken timma hon kan gå tillbaka till dagis utan hon har helt enkelt fått vara hemma hela veckan.
Den senaste tiden har mest gått åt till funderingar, om hur förlossningen ska bli och hur ont det kommer göra, hur det kommer bli att sitta och amma dygnets alla timmar medan hemmet förfaller och framförallt tanken på OM det tittar ut en pojke.
Vi har ju fått ett hundraprocentigt svar och även sett världens minsta snippa på tv men tänk OM det blivit nåt fel... För vår del gör det inte ett dugg om det blir en liten son till, han är också efterlängtad och välkommen men det kommer nog ta ett bra tag innan förvåningen släpper. Han kommer nog få ha rosa brallor dom första veckorna och lilla Vild kommer gråta blod men vi kan ju torka tårarna med tusenlapparna som vi fått i skadestånd av ultraljudskliniken.
En annan tanke som dyker upp rätt ofta är att bebisen kommer ut och är/ blir utvecklingsstörd på något sätt, ibland känns hennes rörelser så krampiga och ryckiga att jag tänker att nu jäklar har hon världens konstigaste syndrom som gör hela kroppen spastisk och hon kommer aldrig kunna varken gå eller prata. Såna tankar hör väl till antar jag, det var likadant med dom andra små odjuren och så vitt vi vet är dom ganska normala.