Tro det eller ej!
Jag kan knappt tro det är sant, om två dagar åker jag och Martin till Ge-Kås!! Egentligen vill jag inte ta ut nån glädje i förskott, jag är ju annars den som går och myser flera veckor innan och skissar på listor och gör upp planer på hur jag ska ta mig fram i affären på bästa sätt, men nu vågar jag inte riktigt lita på att vi kommer iväg. Sessan har ju varit dålig och förkylningen härjar som värst på dagis, dessutom är både jag och Martin extremt sjuka med feber och ont i halsen. Martin är förstås mer sjuk än mig, en manlig förlylning är ju tydligen värre än att föda barn.
Jag tror det när vi sitter i bilen och närmar oss Göteborg, barnen ska vara hos Martins bror som själv begåvats med tre odjur i åldrarna 11 - 2 så det lär bli fullt upp men dom bor bara ett stenkast från stadens fina sjukhus så det ska nog gå vägen.
Martin har aldrig varit på Ge-Kås och det ska bli så vansinnigt roligt att visa honom detta paradis, han gillar att gå i affärer och handla på sina egna villkor så denna resa har vi planerat i hymmel och hemlighet för att ingen annan ska åka med, han kommer antagligen gå runt som den värsta av kärringar och med öppen mun flämta över hur billigt det är. Jag kommer säker få rensa hans vagn i kassalinjen för att vi inte ska gå i personlig konkurs.
Det enda som grumlar min glädje är att vi valt den absolut värsta tänkbara dagen att åka på; en lördag efter lön tre veckor innan julafton. Det kommer vara tjock med folk och jag är lite rädd att det tar udden av mitt annars högt älskade varuhus, jag vill liksom inte att Martin dömer ut det och får en dålig erfarenhet bara för att kärringarna inte kan hålla armbågaran i styr.
Jag har förstås aldrig tyckt att det varit så illa, jag har aldrig ens stått i kö för att komma in utan allt har gått smärtfritt och utan några som helst problem. Det är ju i och för sig så himla stort så för att det ska bli trångt så måste det in en jävla massa folk, och jag brukar ju inte komma förrän vid tio eller så och då har busslasterna börjat röra sig hemåt igen.
"Den som lever får se" säger dom ju så nu håller vi alla fingrar för att inget oförutsett händer och vi kan komma iväg, vi har ju "gockoj" (dockor) att handla!
Jag tror det när vi sitter i bilen och närmar oss Göteborg, barnen ska vara hos Martins bror som själv begåvats med tre odjur i åldrarna 11 - 2 så det lär bli fullt upp men dom bor bara ett stenkast från stadens fina sjukhus så det ska nog gå vägen.
Martin har aldrig varit på Ge-Kås och det ska bli så vansinnigt roligt att visa honom detta paradis, han gillar att gå i affärer och handla på sina egna villkor så denna resa har vi planerat i hymmel och hemlighet för att ingen annan ska åka med, han kommer antagligen gå runt som den värsta av kärringar och med öppen mun flämta över hur billigt det är. Jag kommer säker få rensa hans vagn i kassalinjen för att vi inte ska gå i personlig konkurs.
Det enda som grumlar min glädje är att vi valt den absolut värsta tänkbara dagen att åka på; en lördag efter lön tre veckor innan julafton. Det kommer vara tjock med folk och jag är lite rädd att det tar udden av mitt annars högt älskade varuhus, jag vill liksom inte att Martin dömer ut det och får en dålig erfarenhet bara för att kärringarna inte kan hålla armbågaran i styr.
Jag har förstås aldrig tyckt att det varit så illa, jag har aldrig ens stått i kö för att komma in utan allt har gått smärtfritt och utan några som helst problem. Det är ju i och för sig så himla stort så för att det ska bli trångt så måste det in en jävla massa folk, och jag brukar ju inte komma förrän vid tio eller så och då har busslasterna börjat röra sig hemåt igen.
"Den som lever får se" säger dom ju så nu håller vi alla fingrar för att inget oförutsett händer och vi kan komma iväg, vi har ju "gockoj" (dockor) att handla!
