Härligt. Det här var verkligen vad vi behövde, orkade och klarade av.
Eller inte.
Egentligen började alltihop redan i måndags, jag har ju haft ganska ont till och från dom sista månaderna av graviditeten men har insett att det liksom bara är att gilla läget. Det är inte skönt att vara med barn och det gör ont mot slutet, så är det ju för nästan alla och det enda att göra är att vila, vila och åter vila. I måndags började åter en såndär "smärtperiod", ont ned mot ljumskarna och svårt att röra mig överhuvudtaget, till och med liggandes på sidan hade jag ont och inget verkade hjälpa. Tisdagen kom och gick med samma symptom och jag började undra hur Lily därinne egentligen hade det, hon hade inte rört sig alls mycket jämfört med akrobatiken som brukade pågå och jag började självklart oroa mig. Igår var livet fruktansvärt, allt jag tog mig för gjorde apont och framemot eftermiddagen kunde jag knappt stå, Lily låg fortfarande oroväckande stilla och jag ville bara gråta.
På kvällen insåg jag att läget inte alls var under kontroll och ringde förlossningen, sa som det var och fick givetvis komma på stört, hela familjen packade in sig i bilen, klockan var mycket och varken jag eller Mannen var intresserade av att jag skulle åka själv så hela vägen till Näl pumpades barnen med information, hot och böner om att uppföra sig.
Väl på britsen med barnmorskans klämmande och tryckande på magen vaknade Lily, hon for runt och spretade med armar och ben som om inget hänt och jag klassades som neurotisk. En sak jag i och för sig kan ta för oron dom senaste dagarna har inte varit så rolig och att känna hennes lilla kropp hicka, sprattla och snurra är värt alla anteckningar om "hönsmamma" och "nervös moder" i min journal.
Efter en ultraljudskoll fick jag i alla fall klart för mig varför jag har så ont och det är ju för att hon fortfarande ligger på tvären. Livmodern är inte gjord för det förklarade läkaren för mig och bokade in ett vändningsförsök redan på måndag.
Nu är jag superstressad över hela situationen, dels över smärtan som vändingen kommer innebära men också rädslan inför ett eventuellt kejsarsnitt, det var ju inte så jag hade tänkt det. En del av mig säger att jag ska skita i vändningen och vägra, då får hon komma med snitt, men den andra delen av mig är livrädd för komplikationer, ärrvävnad och ond bråd död.
Väl hemma igen tog jag två alvedon och gick och la mig, helt slut och full av tankar lyckades jag i alla fall somna men efter bara tre timmar fick jag ett brutalt uppvaknade. Prinsen låg dubbelvikt över toaletten och kaskadspydde.
Så fortsatte natten och fortfarande klockan tio i morse låg han där och hulkade stackarn, både han och jag är dödströtta. Mannen försöker sova efter sin arbetsnatt och lillasyster Vild är pigg som en mört, hon tycker visst hon kan leka med kompisar och gå till förskolan. Tack och lov var det ok med grannen att leka ute så sen nån timma grävs det ute i snön, Prinsen ligger i sängen och kollar film och jag spritar, tvättar och torkar.