Bebisfilt
Just nu håller jag på med en filt, inte den blå-turkosa som jag visade för ett tag sen - den har förvandlats till ett överkast till en söt liten pojke (i alla fall i mina tankar) - utan en i ullgarn i blå toner. Jättefin, mjuk och varm blir den, härliga färger och lite retrostil. Nu är jag livrädd att den också ska förbli ofärdig, dels för att garnet är sjukt dyrt vilket innebär att jag i runda slängar skulle slänga bort femhundra spänn och dels för att jag verkligen lagt ner min själv i den.
Först tänkte jag att det skulle bli en filt i "åh-jag-fryser-ge-mig-en-filt-storlek" men när jag gjort en bit och räknat på det så blev det plötsligt en "fin-till-nyfödd-bebis-i-vagn-storlek" vilket jag påpekade för Mannen. Han tyckte det var en bra idé eftersom vi har flera gravida vänner och fattade inte alls att vi genast skulle påbörja försök på en lillebror, mina små hintar rann av som vatten på en gås.
Jag får helt enkelt fortsätta på filten och hoppas på det bästa, jag menar vem blir inte sugen på att vira in en bebis i en så fin filt?
Se upp, ni med muggar! Jag ska byta tillbaka till mina rosa!
I fredags var jag på Ikea, egentligen skulle jag bara handla plastmuggar men kanske kunde man hitta nåt annat skoj också. Jag och lilla vild hade tjejeftermiddag och vi skulle båda få göra nåt vi gillade, jag skulle köpa nya saker och Vilda skulle få äta på restaurangen, en win-win-situation helt enkelt.
Tre timmar senare var vi fattiga, det var inte bara plastmuggar som låg i vagnen utan även värmeljus, assietter, papperstallrikar, plastbackar, en lampa och tavelramar. Och allt var plastmuggarnas fel!
Förra året köpte jag två rör med sex muggar i varje, gula, gröna, rosa, blåa och oreanga fanns det och inte helt oväntat var det gul och rosa som användes mest. Så "mest" användes dom att dom till slut var borta.
Borta var även dom gröna och kvar fanns bara blå och orange, inte så kul.
När jag räknade dom så visade det sig att jag fortfarande hade tolv stycken men då fyra oreanga och åtta blåa, nånstans finns alltså tolv stycken i fräscht rosa, gul och grön. Detta kan ju bero på att varenda människa i Sveriges land är innehavare av dessa muggar och när man är på hemväg från stranden och ungarna skriker så öronen krullar sig rafsar man bara ihop rätt antal och stuvar in allt i bilen.
Sen står man där, med blått och orange i hela skåpet.
"Vi skickar dina varor i ett diskreeeet paket..."
Men visst är det lite roligt med just "diskret avsändare", alla fattar ju ändå när det ligger ett brunt paket utan avsändare eller företagslogga i brevlådan, det är ju knappast så att "Kentas snusk och sånt" smäller dit en stämpel innan man slänger det på lådan. Det hade i och för sig varit ganska roligt...
Vår brevbärare måste tro att vi är riktiga pervon som får såna paket med jämna mellanrum, det är en äldre dam som säkert inte vet att man kan beställa exempelvis mediciner på nätet utan hon drar genast slutsatsen att vi fått hem senaste utgåvan av "Debbie does Dallas" och ska tokknulla hela natten.
Men alltså, det där med märkeskläder...
Hade jag sketet ut pengar kanske jag också hade köpt en "skaaaaljacka" för sjuhundra till Prinsen men det känns så meningslöst. Vinterjackan växte han hopplöst ur i december, ärmarna slutade på underarmen och den gick knappt att knäppa, och eftersom vi köpte jacka och termobyxor i ett set (i september!!) så var ju brallorna givetvis för små i ungefär samma veva. Tack och lov hade vi en mycket bättre begagnad jacka i en påse i garderoben och tillsammans med en fleece har den funkat bra hela säsongen ut, byxor däremot har vi haft brist på och är nu inne på termobyxpar nummer tre.
Vantar och mössor har också gått åt i vinter, Prinsen har avverkat fyra par som nu ligger i soporna och har bara ett par kvar, Vilda har gått igenom tre par supervantar och får nu nöja sig med fingervantar och regnvantar.
Nu när regnperioden startat har jag insett att det rätt dyra regnställ jag köpte till Prinsen i höstas ser ut att passa Vilda, brallorna går inte ens till knäna på sonen och det är bara att ge sig ut i affärerna imorn.
Är jag ensam om detta problem? Hur leker andra barn? Mina älskar att vara ute och bra kläder är ett måste men att handla kläder på Polarn och Pyret när man kan få exakt likadana på Ge-kås (enda skillnaden är märket, jag svär på barnens liv!!) skulle aldrig falla mig in. Dels av princip eftersom jag tycker dyra barnklädesmärken bara skor sig på osäkra förstagångsföräldrar men också för att jag helt ärligt och sanningsenligt inte kan förstå meningen med det. Jag vet ju att barnen växt ur alternativt slagit sönder knäna på plagget på tre månader i alla fall.
Prinsen har nu dragit iväg i storlek och är inne i 146, han är alltså snart åtta år. Hur lång ska han bli? Tre och tjugo? Vi köpte fem eller sex par jeans i höstas som nu bara kan arkiveras i den bruna papperspåsen och Vilda är inte bättre hon, alla fina sommarkläder vi hade i en låda i källaren från Mannens tid som lagerchef är för små.
Det är bara att tömma garderoberna och köpa nytt. Som töms i höst för nya kläder. Som töms i vår för nya kläder. Och som töms nästa höst för nya...
Sommaren runt hörnet
Till slut var allt provat och märkt och jag kände mig tom. Som en shopoholic med maxat kreditkort. Jag som hade handlat så mycket bra grejer, vart var dom? Var det bara detta? För två tusen spänn?!
När jag granskat följesedeln lite noggrannare insåg jag att två tredjedelar av allt jag klickat hem skulle dröja, en del skulle komma om ett par veckor och en del inte förrän i maj. Hur funkar det, ni som kan? Betalar jag för all frakt då? Man kan väl tycka att H&M (som ju faktiskt inte är en liten independent modehandel på nätet som knappt överlever) borde stå för all frakt, även då man returnerar, men framförallt då dom inte har varorna i lager och man får invänta flera paket.
Båda barnen ville ha nya kläder till skola/ förskola imorn och jag var tvungen att bli Häxan Surtant, då skulle det ta fem minuter innan Vilda ritat på sig och Prinsen räddat en boll på rasten och slängt sig i gruset. "Till sommaren, barn, till sommaren." förklarade jag pedagogiskt och barnen glodde surt. Sommaren var ju bara en kvart bort, insåg jag inte det? Snön var ju nästan heeelt borta och dom för små gympaskorna nöttes i gruset på gården, man kunde ju till och med spela bandy!
Jag fick ändå dra gränsen nånstans, en turkos trikåkjol må vara Vildas högsta önskan men fleecefodrat regnställ får det bli ett par veckor till.
Basta!
Aldrig nöjd?
Visst är det konstigt, när livet verklilgen är på topp och allt verkar lösa sig på bästa sätt då går man och väntar på att nåt ska hända. Precis som att man inte förtjänar att ha det bra, att man måste lida lite för att uppskatta det andra.
Så är det för oss just nu. Det har varit snårigt under en ganska lång tid, faktiskt under hela förra året, både ekonomiskt och känslomässigt och vi har fått kämpa oss framåt i motvind. Det har gjort oss klokare och starkare som par, föräldrar och individer men det har även inneburit mycket tårar, gräl och tråkigheter.
Nu hade livet precis vänt, saker och ting föll på plats helt plötsligt hade vi inga motgångar, allt gick vår väg och jag hade kunnat räkna ut det. Att nåt skulle gå åt helsike.
Två verkligt skittrista situationer uppstod på mindre än en vecka och jag kände mig som en riktigt bitterfitta. "Jaha, vad vaaar det jag sa?!" mässade jag för Mannen, "jag VISSTE det!"
Aldrig får man vara riktigt glad. Men vem är det som bestämmer det egentligen? Vem är det som pekar och säger "för glad, här har du ett helvete."? Finns det ens nån eller är det jag själv som dragit på mig negativa händelser genom att förvänta mig tråkigheter?
Det man inte styr över då? Det som bara händer som man inte kan hjälpa?
Kanske borde man bli religiös, så man har nån att skylla på och som kan ta skulden för all skit man går igenom.
Paralympics
När man är i stort sett helt blind, varför väljer man då en sport som störtlopp eller storslalom? Eller om man är förlamad sen födseln, hur kan man då få för sig att "nämen, hockey är nog en gren för mig!"
Jag säger inte att man som handikappad eller rörelsehindrad av något slag måste sitta inne och tycka synd om sig själv, tvärtom så är jag djupt imponerad och hänförd över dessa människors drivkraft och viljestyrka. Jag tänker mest att det kanske inte är det mest naturliga att gå på i sportväg, jag själv hade till exempel inte känt att jag skulle vilja börja med curling om jag helt plötsligt blev förlamad.
Nu gillar ju inte jag curling överhuvudtaget så det finns ju fler anledningar till just det valet men ni fattar vad jag menar, det hade liksom känts lite onödigt att välja en sport som kräver armstyrka om det är just det jag inte har.
Men som sagt, tur är det att det finns människor som är mer våghalsiga än jag och som kan ge oss en lite mer intressant sida av sportens värld. En med lite mer utmaningar.
Heja på säger jag!
Marskatter
Har man dammsugit så bara måååste dom båda gå i lådan, gräva ut all sand på golvet och sen sprätta runt med tassarna så all sand åker runt i hela lägenheten. Har man torkat av bordet så är det tydligen ett inre tvång att kliva runt med lortiga tassar och smutsa ner, klia sig så håret ligger som en duk och gärna tvätta sina privata delar där vi sen ska äta.
När barnen lagt sig och försöker somna så går dom båda ut och in ur rummet och jamar, vilket såklart medför att barnen blir tokiga och inte kan somna.
När man äntligen landar i soffan för kvällen och får en stund för sig själv tar det mindre än en minut innan Astor står och trampar med sina sju kg på mitt bröst, två cm bredvid mig på armstödet ligger Emil och stirrar avundsjukt.
Det dåliga samvetet förföljer mig och jag känner mig som en häxa som funderar på att ta bort dom, jag älskar ju såklart dom båda men dom har blivit som två senila gubbar som inte vet vart dom ska ta vägen. Så fort man tar ett steg får man en katt under fötterna, så fort man står nära en bänk eller ett bord så hoppar Emil upp på en och sitter sen som en papegoja på en pirat.
Att släppa ut dom funkar inte heller, då tar det max fem minuter innan dom sitter på balkongen och jamar högt, då måste jag ju släppa in dom så inte grannarna blir arga. Under dom fem minutrarna har dom varit nere i rabatten och vänt så tassarna är leriga, att tvätta sig själva verkar inte stå överst på listan heller utan vi ska torka med en handduk när dom kommer in. Om man råkar glömma det så hoppar dom rakt upp i soffan och kliver runt och gör spår, alternativt i sängen.
Jag förlorar snart förståndet! Vems idé var det att skaffa katt? Vad är det för fel på vandrande pinnar?
Rätt yrkesval
"Mamma! Hur mycket pengar hade han egentligen?! Han hade ju GULDskyltar överallt!"
Jag förstod att min kära son menade sånadär skyltar som vanligtvis finns hos läkare (allra helst privatpraktiserande) och som även satt på ytterdörren och upplyste oss om vem som stod för kotknackandet.
"Ja, en inne på toa till och med! Det stod 'rök inte på toaletten tack' och så en i väntrummet också. På den stod det 'väntrum'."
Jag upplyste om att pappa just spenderat en mindre förmögenhet därinne så nu kunde ju ryggbändaren gå och köpa sig en ny skylt.
"Jaa, och så jobbar han ju i samma hus som den där halsbandsaffären där. Han kan ju bara gå och handla vad han vill."
En gladare jag
En nackdel är också att barnen får låånga dagar på fritids/ förskola men överlag är detta ändå en soklar förbättring för vår familj, och sen när Mannen väl börjar jobba så kommer det ju förändras lite eftersom han då kommer arbeta oregelbundet.
Bortsett från att jag är så fruktansvärt trött på kvällarna känner jag mig så mycket piggare, vi kommer upp i tid på morgonen alla fyra och utan minsta (oftast!) tjafs är vi iväg härifrån i god tid och utan stress. Att sen få spendera dagen i dagsljus, få frisk luft och mycket promenader gör så gott både för kroppen och själen, jag känner mig som en helt ny människa.
Härligt, soligt, roligt, ledigt!!
Nu njuter jag verkligen av livet, äntligen har vi lite medgång och kan slappna av och slippa slussa runt barnen hos barnvakter, mötas i dörren och pratas vid på telefon.
Tänk att det kan vara så bra!
Snygg naken
Idag gick jag lös på min garderob och slängde ALLT som inte används, ALLT som sparats till "då jag vaknar och väger 49 kg", och ALLT som var fult. Det blev tretton soppåsar.
Nu finns tyvärr inget kvar i garderoben och Mannen, som precis klev innanför dörren, påpekade att jag antagligen kommer få gå naken framöver men så hade inte jag tänkt. Jag hade snarare en shoppingrunda i åtanke, då jag köper på mig sånt som jag kommer använda och som faktiskt passar NU och inte den där morgonen när jag vaknar och väger 49 kg.
Till exempel har jag blivit kär en en tunika från Gina Tricot, på deras utmärglade tolvåring till modell är det förstås mer en klänning i oversizemodell men på mig blir det en fin och skön tröja modell "dölja valken på ryggen" och jag är stolt ägare till en röd och en blå. Dom har också superbra linnen i lång modell och tjockare kvalitet så man slipper visa varenda liten hålighet på magen.
Som sagt är byxor ett stort problem men kanske ska man satsa mer på kjolar och leggings eller klänningar längre fram i vår, jag har ju stått ut med sportbrallan ett tag och det ska nog gå lite till.
Dessutom har jag storstädat troslådan och slängt allt utom två bh:ar och några trosor så det kanske är på sin plats med lite nytt där med. Cash please!
Nya jobbet
Det tar verkligen på krafterna att jobba dagtid, säger jag efter två dagar...
Det finns inte ett uns ork kvar i min kropp och jag är fullständigt utpumpad, det beror väl kanske mer på att det är ett nytt jobb och massor att lära sig än att jag gått upp 05:30 två dagar i rad. Idag hyrde jag "Upp" och käkade Willy's pizza med ungarna i soffan, att göra middag var helt otänkbart och att ens sitta uppe och kolla "Desperate Housewifes" är bara att glömma.
Jobbet är väldigt omväxlande, man gör frukost hos en person, hjälper en annan med påklädning och kanske bäddar man bara sängen hos en tredje. Sen har man en del städ, inköp och ledsagningar, matdistrubition och promenader under eftermiddagarna, inte så fysiskt tungt jämt men det är ingen brist på saker att göra.
Jag har ju fått världens lyxschema, enbart dagtid och bara två av sex helger (även dom dagtid) vilket känns som en dröm. Lite för bra för att vara sant... Det som är sagt är att dom tiderna ska hålla sig året ut och kan sen förändras men det känns som om det inte kan bli värre än vad jag hade på Gullvivan.
Det värsta är när man ska in i en ny grupp tycker jag, på Gullvivan hade jag ju min trygghet, jag kände alla och kunde jobbet på mina fem fingrar, nu helt plötsligt känner jag ingen och har ingen given plats i gruppen. Man kan inte bara kasta sig in i ett samtal hur som helst och man måste berätta allt från början, hur stora barnen är, vad Mannen gör, hur gammal jag är, vad jag gjort innan...
Det blir ju såklart bättre med tiden, alla är trevliga och jag tror absolut att jag kommer känna på samma sätt för dom som jag gör för mina Gullvivare men tiden fram tills dess är så lång. Önskar jag kunde spola fram lite.
Vänner klarar man sig inte utan
Nää vet ni vad, det där bensinkortet har inte kommit fram. Verkligen ett mysterium måste jag säga.
Jag och Mannen fick till slut göra eld upphör och se oss besegrade, vi delade lika på skulden (även om jag vet att Mannen innerst inne vill skylla allt helt på mig eftersom han är säääker på att jag använde det sist. Jag tvekar. Men som sagt...) och blåste av grälet.
Pengar till Stockholmsresan löste sig och han kom iväg ändå, trist nog med våran bil vilket ställer till ganska mycket problem för mig. Tack och lov har jag underbara vänner som ställer upp i vått och torrt och utan er hade den här familjen aldrig klarat Mannens studier. Ni är helt fantastiska och jag älskar er sååå mycket!!
Tack tack tack för all hjälp jag fått och får under den här tiden, barnen passas, skjutsas, hämtas, matas, kramas och jag får låna bilar, blir skjutsad och hämtad som om jag hade privatchaufför. Inte klok vilka fina människor vi omger oss med, vi har verkligen tur.
Varför läxor? Inte tar jag med mig tanterna hem efter jobbet.
Första terminen i skolan var det väldigt skoj så fort läxböckerna kom fram men nu får man pressa ut dom ur väskan och låsa fast Prinsen vid bordet när dom ska göras. Familjen Planering är ju också rätt bra på att göra den första dan, vi sparar den absolut inte tills efter NIF klockan halv nio på kvällen innan den ska vara klar.
Inte då.
