Vilda gör skäl för sitt namn dagligen numera, SMHI borde klass 4-varna hela Halvorstorp och ge oss ett skyddsrum där vi kan gömma oss när hon får sina utbrott. Sexårskrisen har slagit till med full kraft och som grädde på moset har vi en lillasyster som stjäl nästan all uppmärksamhet, bara gör gulliga saker och som alla kompisar vill vara med.
Att vara Vilda nu kan inte vara så enkelt och jag gör vad jag kan för att underlätta, jag försöker ge henne fullt fokus, lyssna på henne och vara nära och ge massor med kärlek men det är så svårt att inte trampa snett. Ena stunden är allt jättebra och hon är hur mjuk och snäll som helst, hon skrattar och vi har det mysigt och så pang! Utan att veta det har jag förnekat henne något eller gett en tillsägelse och så blåser det upp, innan man vet ordet av så är stormen över en med skrik, tårar och övrigt som hör hysterianfall till.
Även om vi gått igenom den här perioden förut och även om jag verkligen gör allt för att stå stark genom raserianfallen så är det så svårt! Att ha ett barn som vänder upp och ner på himmel och jord för att man inte får tuggummi dagligen eller inte kan ta på sig strumpbyxorna själv är otroligt krävande, och det är hur trist som helst att slänga in henne på rummet fem-sex gånger per dag. Känns som om hon spenderar mer tid gråtandes i sitt rum än nån annanstans just nu.
Igår bråkade hon i stort sett från morgon till kväll och däremellan var hon lika uppkäftig som en religiöst uppfostrad fjortonåring så till slut var jag tvungen att utfärda ett lekförbud. Alltså är hon förbjuden att leka med kompisar idag efter skolan, en sak jag verkligen ångrar eftersom det ösregnar ute och en av hennes närmsta vänner som bor alldeles runt hörnet också slutar tidigt idag. Men jag måste ju stå på mig och genomföra hotet, det känns inte orimligt hårt och det var faktiskt på sin plats efter en hel dags bråk och skrik men usch vad jag kommer ha en jobbig eftermiddag.

I helgen ska Mannen jobba, han gör natt hela helgen och har bara åtta timmar mellan varje pass så han sover typ sju timmar, kissar och åker sen tillbaka till jobbet. I sommar har jag och barnen utrymt rätt omgående på morgonen, vi har legat på stranden, åkt nånstans eller bara suttit på gården och sörplat kaffe och saft med vänner men nu när det är kallare ute blir det rätt svårt att hitta på saker som inte kostar pengar. Eftersom ett hus inte står på inköpslistan sådär på stört så har vi pratat om andra alternativ för dagsovandet, det finns övernattningsrum på polisen men dom är ofttast bokade av folk som jobbar i andra städer. Mina föräldrar har ju ett stort hus och där är han alltid välkommen men sen finns det också ett litet "gästhus" här i föreningen, ett litet hus med pentry, badrum och bäddsoffa som vore helt perfekt för Mannen att låna. Där är han ju fortfarande hemma men kan få sova i lugn och ro utan att nån "bara ska..." eller att Lilla vrålar så öronen blöder.
Huset kostar ju pengar att låna men naiva som vi är trodde vi nånstans att boende i föreningen som dessutom alltid tillfrågas när det behövs ett handtag kunde få låna det till ett reducerat pris, särskilt med tanke på att det i så fall skulle bli regelbundet.
Oj vad fel vi hade. Minsann kostade det 150 riksdaler per dygn oavsett. Så för den här helgen hade det i så fall kostat oss nästan femhundra, en nätt liten peng man i stort sett kunnat bo på hotell för istället. Tack för det Trastsångaren. (Eller ska vi säga fascistsångaren?)
Nästa gång det frågas om hjälp med något ska vi ta ut en avgift vi med, Mannen tjänar väl en tvåhundring i timman och jag något mindre, så ett par hundralappar för varenda liten fråga från styrelsen är väl på sin plats?

Jaha nu är hösten här igen, var det inte vinter alldeles nyss? Vad hände med sommaren, var det ens nån sommar eller fanns det bara ett par dagar inemelllan med lite mer sol än vanligt?
Lilla jäser som en fin bulldeg och väger nu 10,2 kilo och stoltserar med 70 centimetrar över golvet, hon är alltid glad och smakar på allt som bjuds. Igår fick hon en miniportion med stuvade makaroner och en köttbulle och smaskade i sig varenda smula, jag ammar fortfarande helt men känner att det strax är läge att trappa ner. Jag måste bara ställa in mig mentalt på det först, Lilla har nog inga som helst problem med att byta ut mig mot en tallrik det är mer jag som inte kan släppa taget.
För nån vecka sen insåg jag att det är helt omöjligt att fortsätta med liggdelen till vagnen, hon låg med fötterna på kanten även när huvudet var längst upp och det såg mer ut som en tvångslåda än en skönt och mysig säng. I sittdelen åker hon nu kungligt och tycker nog helst att vi ska köra den jämt. Vi köpte också en ny bilbarnstol då hon fick pressas ned i babyskyddet under stora protester så nu är vi utfattiga men oj vad säkert alla barn sitter.
Från och med måndag står jag inskriven på bemanningseneheten och kan börja jobba som timanställd, känns både skönt och inte. Självklart skulle jag vilja gå hemma och dra länge till men att behöva "slösa" bort alla föräldradagar redan när hon är liten kändes inte rätt, vi har ju båda jobb som innebär att vi måste vara borta kvällar, helger och röda dagar och då är det bra att ha en del sparat. Hur härligt är det inte att kunna ta ledigt exempelvis på höstlovet och göra nåt kul ihop? Eller att ta en vecka mitt i mörkaste november och bara slappa, med några bra filmer, vattenfärger, nya spel och lite godis?
På det här viset får ju dessutom Mannen möjlighet att rå om sina tre ungar på ett annat sätt och jag kan bidra till det övertrasserade kontot lite grann.