Det senaste årets skolföljetong har rört upp känslor ska jag säga, inte helt oväntat kanske, och för ett par veckor sen fick jag också veta att min blogg tydligen lästs av lärarna på Prinsens skola.
När man skriver på nätet så får man ta sånt med i beräkningen, oavsett hur liten läsarkrets man än har så bör man tänka en gång extra innan man publicerar ett par väl valda ord. Rätt var det är så har man gjort sig ovän med någon och läsarantalet skjuter i höjden, helt plötsligt står man där med ett påstående man inte riktigt hade velat dela med hundratals människor.
Jag minns en sak jag skrev för nåt år sen, jag hade hört nånstans att engelska skolor valt att ta bort förintelsen ur sin skolplan och jag blev väldigt upprörd. Detta var tydligen helt osant tack och lov, och efter två dagar valde jag att ta bort inlägget jag skrivit, jag blev faktiskt rädd för vem som skulle läsa mina arga ord.
Sen dess har jag alltid lusläst alla mina inlägg och ställt mig frågan "kan jag stå för det här?" innan jag klickar iväg det, och jag står för vartenda ord.
Detta är min blogg, mina ord och min verklighet. Jag väljer vad jag ska skriva och det man måste komma ihåg är att det bara är min sida som återges, orden ni läser är alltså vansinnigt partiska och absolut inte särsklit objektiva. Om jag till exempel öser skit över min man för att han uppfört sig som ett svin kanske man ska ha i åtanke att jag säkert varit ett minst lika stort svin tillbaka.
Prinsens skolgång har hittills kantats av tråkigheter, bråk och tårar. Vi har varit lessna allihop här hemma och stått som frågetecken inför alla saker som Prinsen varit inblandad i, och självklart skriver jag ner mina känslor inför det. Min sorg och min förtvivlan över att mitt barn inte mår bra. För mig är det inte ett barn att få på rätt köl eller en hård nöt att knäcka för specialpedagogen utan mitt allt. Det är min son som diskuteras och det är inte så konstigt att orden blir hårda.
Dom två första terminerna i nollan byttes fyra personal ut vilket var oerhört korkat gjort av skolans ledning, situtationen förvärrades ytterligare och vi kände oss totalt maktlösa som föräldrar. Dagligen kom Prinsen hem och berättade att andra barn sagt saker till honom, saker som en sju-eller åttaåring absolut inte ska säga, och att han till och med blivit hotad till livet. Hur allvarligt det nu kan vara när det kommer ur en barnamun, men Prinsen blev ändå väldigt rädd. Planen på att byta skola formades och jag ville bara ta ungjävlarna bakom huset och klappa till.
Saker och ting började förbättras när vi hade ett möte för ett par veckor sen, vi fick berätta hur vi kände det och fick äntligen respons. När vi gick därifrån hade både Martin och jag gråten i halsen, både av glädje för att äntligen blivit lyssnade på och av sorg för att Prinsens första skolår varit helt åt helvete.
Sen dess har det gått åt rätt håll, Prinsen har blivit starkare och har fått modet att välja rätt när konflikter uppstår, och han gör inte lika ofta dumma grejer. Hans fröknar hjälper honom så mycket och vi är dom evigt tacksamma för att dom ser honom, hör honom och bryr sig om oss allihop.
Vi tar en dag i taget och jag vet att vi jobbar mot samma mål både hemma och i skolan, jag vet att Prinsen känner sig trygg och att han tycker mycket om sina fröknar. Kanske är vi snart ur den här trista spiralen.

På Aftonbladets hemsida finns en länk till en såndär datingsida, där rullar namn och bilder upp och alla är såklart skitsnygga. Man kan ju undra varför i herrans namn dom måste söka kärleken på nätet om dom nu är så snygga, har dom träarm? Eller kanske Tourettes och måste skrika könsord var och varannan minut? Eller puckel på ryggen?
Sen har dom ju så coola namn också, typ Atlas, Sunshine och såntdär. Eller som han jag såg nyss när jag startade nätet, "Sir John".
Inte vet jag men någon med det namnet som annonserar efter love på nätet och som dessutom ser bra ut... Lite finn fem fel tycker jag.

Det måste vara den klart bästa syskonuppställningen med en storebror och en lillasyster. Brorsan och hans kompisar får liksom en massa snygga tjejer gratis genom syrrans kompisar och likadant för syster.

Idag fick vi klart för oss hur det kommer bli:
Vilda skulle gå med Prinsen ut och leka med hans kompisar, som dyrt och heligt lovat att ta hand om henne, men dom nya skorna gick inte att knäppa.
"Killar..." kvittrade Vild med sin mjukaste stämma, "kan ni hjälpa mig med skorna?"
Men det kan man ju skriva upp att innan man vet ordet av så är det "kan ni hjälpa mig med läxan?" eller "oj då, jag kan visst inte nå den där boken högst uppe på hyllan..." och "jag kan visst inte nå bh-bandet i bak, kan du hjälpa mig...?"

Snabbhandling på Jätten; pensionärer så långt ögat når, inte en människa under nittioåtta bast. Med darriga händer vrider och vänder dom på varenda vara i affären på jakt efter ett bra bäst-före-datum, bästa pris och lagom storlek. Att alla havregrynspaket är exakt lika stora och väger på grammet lika mycket verkar inte bekomma Agda i hennes intensiva undersökning.
I varje gång står ett butiksbiträde (eller vad det nu heter) och packar upp varor och varenda stackare har en liten kö med rollatortanter bakom sig, alla vill såklart veta om leverpastejen inte finns i mindre förpackningar, om man inte kan få be om halva osten istället för den jättestora fjärdedelen med Präst eller så vill dom bara tala om att mjölken dom köpte förra veckan (och som dom har med sig och visar som bevis) minsann hade kort bäst-före-datum och surnade INNAN den var slut. Hujeda mej.
Vid kassorna ringlar köerna milslånga, vagnar med knappa botten fylld står på rad och jag inser att den inte används för att få plats med så mycket varor som möjligt utan som rollator. När alla grejor åkt genom kassan och det är dags att betala börjar tanterna gräva i väskan efter plånboken, eller portmonän som det tydligen heter, och sen börjar helvetet.
Kontant betalning såklart, på öret ska det stämma, och innan människan sett valören på sedeln har det gått åtta år. Att kassörskan förtvivlat intygar att det visst är en femhundring spelar ingen som helst roll utan här ska glasögonen fram. Vid det här laget är jag på god väg att betala leverpastejen, havregrynen och Mor Jennys kåldolmar ur egen ficka bara tanten lämnar plats åt nästa generation.
Två timmar senare är jag äntligen på väg hem, förvisso kan jag tycka det är det allra bästa om alla över sjuttio handlar på dagtid så vanliga människor kan göra det efter jobbet men tänk dom stackars människor som sitter i kassan. Dom måste stå ut med sånt här hela förmiddagarna och sen kommer alla stressade barnfamiljer med gapiga ungar på eftermiddagen. Dom borde ha nåt slags risktillägg.