Jag vet, det är ju inte klokt kära vänner. Att vi Ä.N.T.L.I.G.E.N ska flytta till ett eget hus! Barnen ska få varsitt rum, jag får ett nytt kök, Mannen ska få ett eget litet krypin i källaren där han kan sova ifred efter sina nattpass och vi får en egen trädgård att fylla med leksaker.
Det lustiga är att huset i fråga är det jag skrev om för ett litet tag sen, det som drogs tillbaka av säljaren då hon inte nöjde sig med det bud vi gav, vi hade ju redan släppt det och gick och väntade på nästa objekt när mäklaren ringde. En förlikning senare sitter vi här, med pennan i högsta hugg för att skaffa oss ett lån på flera miljoner.
Allt gick i en rasande fart, lägenheten skulle fotas och läggas på nätet, mäklaren hade gått en kurs i homestyling och gick fram som en tornado bland alla våra prylar. Bort med den, bort med den och bort med varenda pryl där, chop chop bara och vips såg det riktigt fräscht och snyggt ut i vårt lilla dockskåp. På tre dagar hade lägenheten över sjuhundra träffar på nätet!
Idag är det två dagar kvar till visningen och jag har kraftig ångest, hela klädkammaren är full av lådor som måste bort, två fönster ska pustas, barnens rum är en sanitär olägenhet och tvättkorgen har shanghajat badkaret. Att få något gjort är i stort sett omöjligt, om jag plockar undan och gör fint i ett rum så går Lilla dit i samma ögonblick jag går ut och på en sekund ser det ut som en knarkarkvart igen.
Mamma har lovat att komma och hjälpa mig på onsdag och lika mycket som jag ser fram emot det så fasar jag. Hon är ju så extremt pedantisk att hon skulle kunna få en operationssal att framstå som en soptipp och med tanke på hur lite jag städat dom senaste åren så lär jag få en ordentlig lektion. Och jag kan till viss del hålla med henne, mina köksluckor så ut som fan och när jag tog en stol och dammade av gardinstången förstod jag helt plötsligt varför Vild hade astma, men i ärlighetens namn; det finns väl inget tristare än att städa? Jag har hållt på i flera dagar nu och känner att jag hellre hugger av mig båda benen än fortsätter såhär.
Fast förvisso, att se hur det riktigt skiner om stället gör ju mig ganska glad, och det känns så fräscht när man inte ser en enda fläck fast solen ligger på, så jag måste väl erkänna att det kanske vore läge att göra en rejäl storstädning i alla fall en gång per år. Då kanske man inte heller hade behövt flera dagar på sig för att få rent...

Lilla Vild är Sveriges absolut främsta expert på att vinna tid vid läggdags, hon kan hitta på dom konstigaste anledningar till att hon just ikväll inte kan somna.
Förutom klassikern "glömde kissa", så är en vanlig orsak att komma upp att örhänget ramlat ur. Sådär bara helt magiskt, plopp så föll det ur. Väldigt konstigt. Hon får då en anledning att svänga förbi soffan och ta reda på vad vi ser på, ställa tusen frågor om vad filmen/serien handlar om, inventera godisskålen och berätta hundra saker som hänt i skolan. Sist det här hände pressade jag henne lite och frågade om det verkligen, verkligen inte var så att hon pillade ut det själv? Njaaää... Ja kanske hade det hänt nån enstaka liten gång att hon hade gjort det, och efter det har alla små örhängen konstigt nog suttit kvar.
Ikväll hade hon lurat färdigt.
Lurat färdigt på nästa underliga anledning att titta förbi soffhänget. "Mamma. Mina trosor är borta." säger hon helt allvarligt. Hur dom hunnit "komma bort" under dom tio minuterna hon legat i sängen och försökt sova är ju något av ett mysterium men så var det. Borta.
Tänk om hon tappar trosorna lika lätt om ett par år? Fatta att vi är illa ute, jag kommer väl bli mormor innan jag fyllt 40. Och hur pinsamt blir det inte på föräldramötena? Nä, här får göras en roccad, såhär kan vi inte ha det!

Igår drog Prinsen en fuling på Mannen, han berättade med gråtsvajig röst att han tycker det är så hemskt att han minsann aaaldrig får nåt när det är inne. Han fick inte nån Onepiece förrän "alla" hade det och det inte var så coolt längre, han har inte fått en cool bmx, han fick sin Xperia när "alla andra" (två kompisar i klassen) redan fått sina... Stackars Prinsen borde nästan få samtalsterapi så synd var det om honom. Och nu ville han ju så jättejättegärna ha det där spelet som "alla andra" har, "Call of duty black ops".'
Mannen veknade inför valpögonen på en sekund och lovade att åka direkt ut och köpa spelet idag, Prinsen svängde 180 grader i humöret och gjorde kullerbyttor på hallgolvet. Men så blev han stilla, "eller..." sa han fundersamt, "jag kanske ska köpa "GTA IV" (bilspel) istället..."
Köpa?! Jag kved av skratt där jag satt vid köksbordet och bevittnade Mannens lilla curlingbana, jorå nu hade han helt plötsligt öppnat upp för inköpet av skitdyra spel så nu verkade Prinsen tro att man kunde få precis vad som helst. 
Efter lite diskussion fram och tillbaka där Prinsen vägde för och emot med båda spelen bestämde han sig för "Call of duty" och gick nöjt och la sig.
När han så slutade skolan idag trodde jag i min enfald att han skulle komma hem på två röda, säkert med en kompis i släptpåg också, för att bänka sig framför tv:n. Jag hade bestämt mig för att han idag skulle få spela ända fram till läggdags eftersom spelet var nytt, så Vilda hade fått stränga restriktioner gällande tv:n i deras rum.
Döm om min förvåning när Prinsen ringer efter en timma och är och leker med en kompis. Så efterlängtat var det spelet liksom...
Efter en stund kom det i alla fall två spelsugna killar och stängde in sig på rummet, jag lät dom hållas och efter tre timmar när kompisen blivit hemringd kunde man se fyrkanterna avteckna sig runt ögonen. Rödmosig och med hjärnan full av mos sa Prinsen lyckligt "jag ska spela lite till sen mamma!"

Åh vad surt, skit också! Det där finfina drömhuset blev inte vårt, det blev faktiskt ingens kan man säga. Eller ja, hon som bor i det nu kommer väl fortsätta bo där antar jag för hon totalvägrade ta vårt bud och drog tillbaka försäljningen.
Så konstigt och otroligt envetet kan jag tycka.
Huset var ju inte så stort, bara 100 kvm, och behövde byta både tak, dräneras och byta badrumsgolv på stört utöver flera "mindre" renoveringar som också var ganska akuta så att försöka få ut 1,650 miljoner för det är lite väl mycket positivt tänkande. Vi föreslog väl i stort sett ett skambud (1,350) men i ärlighetens namn; huset hade varit till salu i ett halvår och inte en enda människa hade varit intresserad så varför inte liksom?
När vi pratat med olika fackmän så stod det klart att dom allra mest akuta renoveringarna skulle gå lös på runt 300.000 kronor och med det i bakhuvudet kände vi att det inte var läge att spendera för mycket på själva köpeskillingen, take it or leave it.
"Nä, hon vägrar." var mäklarens svar på det. Synd sa vi, ska hon kanske välja nån av alla dom andra som stod på kö för att köpa huset med halvruttet tak? Eller jaha justja, det fanns visst inte nån. Det slutade med att jag idag sa att vi, av humanitära skäl, kunde ge 1,450 men inte en krona till och då valde hon att dra sig ur. Käring!
Man undrar ju lite vad hon tänker sig nu, ska hon lägga om taket själv? Kanske har hon en händig kompis som kan hjälpa till, hoppas i så fall att det inte är samma kompis som hjälpte henne lägga klinkersgolv i badrummet för han vände ju golvbrunnsmanchetten fel så där går det in fukt...
Jaja, nu slutar vi vara bittra och går vidare. Alldeles strax kommer det poppa upp ett nytt hus som vi kommer älska.
Alldeles alldeles snart, måste bara stå ut i dockskåpet liiite till.

Och förresten, för er som undrar över vårt nya Drömhus; det är nära. Nästan så man kan lukta på det.
Men bara nästan.

Herregud, ibland undrar jag hur personalrekryteringen går till på vissa företag. Är det nån som blundar och pekar på alla ansökningsbrev eller har dom en apa som får välja fritt?
Man kan ju verkligen ifrågasätta tillvägagångssättet när det gäller Telenor store ute på Överby, det står ju helt klart, där har jag bara träffat en enda människa som åtminstone utgav sig för att veta vad han pratade om, i övrigt verkar det bara vara Miss "femma i allt" från Spånvägens high school som står där.
Idag var jag ute med min ganska nya telefon och försökte få ett av fåren att förstå att den inte fungerade som den skulle, bland annat kunde man inte längre komma åt Facebook, "nää..." svarade tjejen svävande, "så gör ju Facebook ibland, den appen är nog inte så bra..."
Nä, det tror du?
Jag skulle egentligen vilja förklara att hennes app inte var rätt installerad i huvudet men avstod då barnen var med, jag fick helt enkelt lösa problemet på egen hand, men man kan ju verkligen börja fundera när man inte får nån som helst hjälp med en vara som faktiskt kostar flera tusen. Köpt är köpt liksom, skyll dig själv att den är mos efter ett halvår.
Kanske är det såhär det blir när varenda stackare är arbetslös därute i landet, ta den som är snyggast och skit i meriter, kunskap, erfarenhet och servicemind. Hellre 21, snygg och totalkorkad än 48 och skitsmart eller?

Idag har jag och Lilla varit på förskolan och hälsat på, träffat fröknarna och dom nya kompisarna och kollat in lokalen lite. Lilla var imponerad över deras dockor, dockvagnar och akvariet och ville helst leka med allt på en och samma gång, hon haskröp så fort det bara gick mellan stationerna och slet åt sig dom dockor hon kom åt. Upprörande tyckte en liten flicka i tvåårsåldern, hon gjorde några försök att bända loss Lillas händer från bebisarna men gav upp rätt snart, troligen kommer Lilla få lära sig den enda vägen när hon väl börjar; den hårda vägen.
Samlingen var en klar höjdpunkt, alla små satt så fint och sjöng och Lilla klappade händerna och tjöt av förtjusning, en bit banan på det och sen var förmiddagen fulländad. Vi passade på att gå hem när barnen gick ut och Lilla slocknade i vagnen, min lilla har blivit så stor!
När Prinsen skolades in var jag ett vrak, jag grät i kapp med honom i bilen och var ett oerhört dåligt stöd för honom, stackarn, men jag klarade bara inte av att stå där med ett leende och övertyga honom om att det skulle bli såå roligt när jag gått medan han skrek i förtvivlan och ville till mammas famn. Med Vild gick inskolningen obemärkt förbi och ingen kan knappt minnas hur det var, hon var så nöjd och glad överallt att det nog gick av bara farten. Den här gången finns ju ingen kvar att hämta och lämna så jag får helt enkelt göra en storsatsning själv här under våren, tänkte gå dit en dag i veckan och vara med på några samlingar, lite utelek och lite vanlig innelek och verkligen se till så hon känner sig hemma redan vid inskolningen. Ska bli roligt att se vilka kompisar hon får, storabarnen leker nästan bara med sina gamla dagiskompisar, självklart har kretsen drygats ut med några men grunden är den lilla skaran från Mätbandet.

Ni som har lite äldre barn vet jag pratar om, den där stunden när dom ligger i sin säng och ska sova, då när alla tankar och funderingar kommer, när man undrar om döden, rymden och allt annat som kräver flera timmars diskussion. Det var precis ett sånt ögonblick det kom, erkännandet.
Prinsen hade köpt och druckit en Boost energidryck.
Han visste att jag skulle bli både arg och besviken men kunde ändå inte stoppa orden, nu var han så rädd att hjärtat skulle stanna att han bara var tvungen att berätta. Vi pratade en stund och kom till samma slutsats som dom andra gångerna han av olika anledningar druckit/smakat på/lånat/fått energidrycker och han lovade lika dyrt och heligt som innan att han aaaldrig mer skulle ens titta på en burk med sånt innehåll. Säkert.

Att han gör dumheter en eller flera gånger kommer jag lämna nu, detta inlägget ska istället få handla om en söt liten kiosk vid namn "Lill-Brittas".
Det är nämligen så att denna gulliga lilla affär med ett så sött namn har en hel del shady business för sig. Den ligger lämpligt placerad i källaren på ett hyreshus bara ett stenkast från Fridaskolans ingång och är på så vis en guldgruva för barn som inte gillar skolmaten, hellre en kexchoklad och en cola än skolans sönderkokta potatisar och grå fisk liksom. Och jag klandrar absolut inte ungarna för det valet, det hade jag också gjort, diskussionen med skolmaten är ju aldrig upphörande och bör kanske redas i från ett annat håll.
Problemet är ju att man gör det så skitenkelt för skolungarna att ta beslutet, att man inte ens låter dom sitta sig igenom fyra lektioner straffhungriga så dom lär sig att ta med en frukt/ käka från salladsbuffén/ ta åtta knäckemackor eller helt enkelt våga smaka på maten utan ger dom det sämsta tänkbara alternativet innan dom hunnit blinka.
Att det finns en kiosk eller annan slags servicebutik i närheten av en skola är ju kanske inget nytt, men det som är twisten med just "Lill-Brittas" är att man valt placering utifrån just skolan och att man enbart har öppet under skoltid. Det enda sätt att vara mer tydlig i sitt budskap "jag skiter i dina ungar bara dom köper av mig" hade varit att stå på torget med megafon.
Nåväl, deras öppettider och placering kan jag knappast styra över, däremot visar det sig att det är just i denna lilla uuuurgulliga affär som Prinsen och två vänner köpt sina energidrycker. Utan några som helst problem kunde nioåringarna köpa flera burkar, inte ens ett "ska ni verkligen ha dom där?" kunde försäljaren kosta på sig.
"Här varsegoda, ta några porrtidningar och lite folkisar också vettja!"

Dagen efter gick Mannen dit för att försöka få lite klarhet i historien, vi är tacksamma att han hade käkleder för annars hade han fått rulla in sin haka på bästa serietidningsmanér.
Försäljaren förstod inte för en sekund att det kanske var olämpligt att småbarn köpte eller drack energidryck, hon var mest intresserad av pengarna den kunde inbringa till kassan. "Amäh, annars går dom ju upp till 'Aspen' och köper det ju. Dessutom finns det ingen lag som säger att det är förbjudet."
Nä, sådeså!
Smart tjej det där, förresten; det är väl inte olagligt att knulla en hund heller?
Att man undgått dom senaste årens larmrapporter om hur farliga energidryckerna är, att dom är totalförbjudna i vissa europeiska länder och att man kopplar flera av landets ovanligt brutala mord till just intaget av taurin verkar ju inte bara konstigt utan faktiskt som att vederbörande är helt verklighetsfrånvänd.
Mannen gjorde tappra försök med att förklara hur det blir för barn med diagnoser om dom dricker såna drycker, att det gör lärarnas jobb så ofantligt mycket svårare med åtta superspeedade ungar i klassen, att det finns rekommendationer som säger att det är olämpligt för barn under femton år att dricka det och att man faktiskt kan få hjärtflimmer och muskelkramper av det men det var som att kasta pärlor åt svin. Hon kunde i och för sig tänka sig att om Mannen berättade hur prinsen såg ut så kunde hon låta bli att sälja till just honom. Vänligt.

Att det är föräldrarnas jobb att uppfostra barnen är jag fullständigt på det klara med, att det är vi som ser till så dom går till skolan utan pengar fattar jag med och det är inte alls det som detta handlar om. Det handlar om att göra en farlig sak så otroligt lättillgänglig, alla vet att det inte finns någon lag som säger nej men dom flesta handlare som har en gnutta sunt förnuft ser till så barn under femton år inte får lov att köpa energidrycker.
Men som sagt, det är dom med sunt förnuft. Dom som skiter i vilket och bara vill ha in cash låter vem som helst köpa vad som helst. Dom som "Lill-Brittas".