Igår kom den över mig med sån hast att jag nästan inte hängde med själv, jag har ju längtat och undrat lite när den skulle inträffa men inte trodde jag den skulle överraska mig så.
Jag talar förstås om bakhysterin.
Mot slutet av varje graviditet har jag fått total baknoja och fyllt frysen med diverse olika godsaker som kan vara kul att plocka fram när allt löst folk kommer och ska klämma på bebisen. Med lilla Vild bakade jag minst femhundra pepparkakor under en vecka till exempel, lussekatterna sprutade ur öronen på oss och frysen gick knappt att stänga.
Den här gången hade jag planerat en massa olika småkakor att göra och som större mål även dammsugare, helst rosa med vit choklad men gröna skulle ockå gå bra. Dom skulle jag ta fram vid särskilt stora tillfällen och alla skulle häpna över hur goda och fina dom var.

     

Igår gjorde jag dom.
Ingen kommer häpna kan jag säga.
Sockerkakan som skulle smulas ner blev fantastisk och jag fick ångest över att göra sönder den, fyra deciliter smulor skulle det vara men jag använde åtta och blev ändå inte nöjd, smeten blev liksom för kladdig. 



"Arrakarom efter smak" stod det i receptet, inte så lätt att smaka av det eftersom man blev lite smakdöv i munnen efter en stund, det hade varit lättare om det stod nåt att rätta sig efter, typ "ej mer än en matsked". När halva flaskan var tömd hade jag fortfarande inte hittat den rätta känslan och det var ungefär här jag började ge upp. Kanske var jag inte skapt för att göra så fina bakverk?
Man skulle sen rulla till längder och ställa kallt, mina såg mest ut som långa smala bajskorvar, ojämna och halkiga men jag tänkte att lite frysning nog skulle göra susen. Det skulle nog förresten inte synas sen ändå när den fina rosa marsipanen klädde dom.



Den fina rosa marsipanen gick ju givetvis inte att köpa på Willys  utan det fick bli mandelmassa som färgats röd med tveksamt resultat, en halvröd torr grej såg det mest ut som. Jag lyckades bättre med den gröna men det var fortarande ingen "wow!-känsla" över det vilket vid det här laget faktiskt hade behövts.



Dom "rosa" liknades mest kopittar och dom gröna såg ut som monstersparrisar.
Efter att ha doppat dom i tokbillig blockchoklad från Willys som grynades sig och jävlades såg det ut som om jag överlämnat hela bakningen åt Vild och jag ville bara grina. Jag svor på att köpa kakjävlarna i fortsättningen och skulle egentligen ha hållt katastrofen hemlig, men så blev jag ändå inspirerad att göra nya idag.
Det kan ju inte bli sämre liksom. Så nu ska jag åka till Jätten och köpa punscharom, riktig marsipan och svindyr mörk choklad. Dom fula dammsugarna som nu ligger i frysen får åka med barnen på fotbollscuper, Mulleutflykter och lekplatsfika.
Utöver detta fatala misslyckande gjorde jag också "chokladbröd", i tanken hade jag vännen Karins halvsega och supergoda från i somras. Mina blev torra och rätt äckliga. Också en kaka som får åka med barnen.
Kolakakorna, som är en sak jag är bra på, blev för gräddade och hårda. Får också åka med barnen.
Det enda som egentligen lyckades igår var skink-och ostpajen jag gjorde, den blev snygg och god och fick bli matlådor till Mannen.

Häromdan när jag var i full färd med att städa toan kände jag lilla Vilds ögon på mig, hon synade ingående mitt jobb och log sedan förstående.
"Jahaaaaaa," sa hon som om hon just insett en självklarhet, "det är därför du städar. För du vill ha det fint."
Smart tjej det där, hon kommer nog gå långt.

Telefonförsäljarna har bytt taktik. Jag gillart inte.
Nuförtiden är det tydligen dörrknackning som gäller, plingplong bara sådär mitt i middagen. "Hej hej mitt namn är Störandeidiot Skitarsle och jag tänkte fråga dig om ditt elavtal. Har du tid en minut?"
Men dra åt helvete, nej inte en sekund har jag. Och så står man där med ett påklistrat leende och lyssnar till deras skitsnack medan ungarna har matkrig i köket.
Att säga nej till nån i telefon är en sak, jag kan till och med ljuga i telefon bara jag slipper höra vilket vrakpris det just nu är på bredband, men att stå och blåljuga nån rätt i ansiktet är inte riktigt min melodi. Man kan ju i och för sig tycka att lite fingertoppskänsla borde ingå i ett sånt jobb men å andra sidan hade man nog inte kunnat med att gå runt och ringa på hos folk på bästa familjetid om man hade det där filtret.
Idag hade annars varit ett ypperligt tillfälle för den stendöva pojkvaskern som ringde på hos mig att se att det var helt fel tillfälle, jag hade fyra barn hemma som levde rövare med badbollar plus att jag hade så ont att jag knappt kunde stå upprätt utan fick hålla under magen för att avlasta ryggen. Ändå skulle han gå på om det otroligt förmånliga avtal man kunde teckna med Comhem just idag, han verkade ha öron som bara uppfattade hans egen röst för vad jag än sa så fortsatte han med samma mening om och om igen och jag var på vippen att kväva honom med det där fåniga yrkesleget som dinglade runt halsen på honom.
Igår hände samma sak, jag hade precis lagt mig på soffan, Mannen och Vild var på simskola och Prinsen hos en kompis och det var bara jag och Simpsons. Plingplong!
"Nämen heeeeej! Jag heter ditten och datten och går runt i kvarteret idag för att informera om ett mycket förmånligt avtal ni kan teckna med oss just idag. Det är så att vi säljer brandsläckare för tio ziljoner spänn. Har du nån brandsläckare?"
Som tur är har jag ju det, det vet ju alla hur ofta den här kåken står i ljusan låga, och för en gångs skull kunde jag mota en försäljare på dörren redan efter tio minuter. Jag hämtade min lilla röda från Lidl årgång -04 och berättade att den minsann var klart godkänd för vårt lilla hushåll och dessutom var min pappa brandman sen tjugo år så var det nån som kunde brandsäkerhet var det jag. En något modifierad sanning på många plan men det sket jag i.
Frågan är om man ska sätta upp en lapp med "dörrförsäljare undanbedes!", för dom här skrupelfria människorna ser ju sig inte som försäljare. Dom tycker nog snarare att dom är godhjärtade samariter som befriar oss vanliga dödliga från dåliga elavtal, dyra telefonabonnemang och en säker död i vilda lågor. För min del skiljer dom sig inte ett piss från dom där som går runt i trasiga kläder och lämnar fram en lapp där det på knaglig svenska förklaras hur fruktansvärt deras gammelfasters mans kusins brosbarns apa har det i Bortre Långtbortistan och kunde jag kanske tänka mig att köpa en ful tavla för dyra pengar? 
Jag, som är glad om hyran kan betalas och maten mättar barnen, vill bara be alla fara åt helvete. Nej tack jag har inte råd, vill inte, har ingen lust, vill inte lyssna och behöver inte.

Äntligen är den här! Världens finaste och häftigaste vagn står och glänser i vardagsrummet.
Mannen är sådär nöjd, vagnen som sådan är inga fel med men att jag väljer att ha den ståendes framme och köra runt den i vår tändsticksask till lägenhet tycker han är lite jobbigt.

Idag kunde vi inte hålla oss längre, med solen i ansiktet och våren i luften packade vi med oss korv och bröd och begav oss ut på gården. Efter ett upprop från käraste Lorena samlades sen alla goda grannar och grillade för allt vad tygen höll, vi ses ju allihop ganska regelbundet även under vintern men det är ändå nåt särskilt med dom där otvungna träffarna över en kaffe ute vid lekplatsen.









Det jag med bestörtning insåg idag var att jag måste börja baka, det är ju tradition att jag kommer med kärringkakor (=småkakor som ex kolakakor eller brysselkex) efter en matdejt och nu är frysen tom. Tur att jag är ledig ett tag framöver.

Idag har jag spenderat tre timmar på Näl's "Obstetriska mottagning", låter både finare och roligare än det är kan jag lova.
Det hela började med en vanlig kontroll hos barmorskan, när jag beskrev hur sammandragningarna kändes och hur Lilys rörelsemönster varit dom sista veckorna blev hon fundersam och ville genast ringa förlossningsjouren. Jag - som inte tänkt så mycket på det utan bara trott att det nog är så det är att vänta trean - fick isbitar i magen, varför blev hon oroad? Och när jag sa att bebisen känns stor och magen mättes var den inte alls så stor som förväntat men då sa hon "ja, den har ju inte krympt i alla fall..." och funderade vidare. Jag skänkte Lily en tacksam tanke för att hon rörde på sig hela tiden, att sitta där med orosmolnen för ögonen utan att känna fosterrörelser hade varit döden.
Väl uppe på Näl fick jag först sitta med blåa ploppar på magen och registrera bebishjärtljud och eventuella sammandragningar, nervös och superstressad satt jag där och såg hennes hjärtljud svaja mellan 115 och 176 slag/ minut och Prinsens förlossning snurrade i bakhuvudet. Hans hjärtljud sjönk ju för varje värk och ville inte riktigt komma tillbaka ordentligt och det blev en rask avslutning med sugklocka, men han var ju i alla fall fullgången och skulle inte behöva spendera dom närmsta tio veckorna i kuvös efteråt.
När barnmorskan kom in frågade jag henne men hon var så nöjd så, "det är precis så det ska vara, en pigg och aktiv bebis!" kvittrade hon och jag slappnade av lite.
Efter ett ultraljud, som för övrigt konstaterade att lilla fröken Tvärsemot därinne låg på tvären, och kontroll av livmodertappen kunde en för tidig förlossning avblåsas och jag fick gå hem efter att dyrt och heligt ha lovat att gå direkt hem och vila. Läkaren tyckte det var helt befängt att jag skulle jobba mer men då jag övertygat henne om att jag bara hade två dagar kvar och lovat att inte göra mer än nödvändigt muttrade hon att "jaja men du måste ta det lugnt nu!"
Så lugnt var ordet, jag och barnen har haft en myskväll med härlig kvällsmat och fniss vid bordet, Mannen jobbar natt men hade dammsugit och gjort så fint här hemma innan så nu när barnen somnat ska jag bara duscha och sen lägga mig i sängen och kolla tv.
Lugnt.

Imorn ska jag till jobbet igen, har ju varit hemma en vecka och bara hasat runt men nu är det slut med det eftersom det gått sju dagar. Jag har varken ork eller lust att strida med Försäkringskassans "graviditet är ingen sjukdom" så jag har kämpat så länge det går, tyvärr tog kämpandet slut förra veckan och jag kände hur det var "Lily kvar i magen till mars" eller göra ett bra jobb som var dom enda alternativen och då sjukskrev jag mig själv.
Jag har ju världens bästa arbetskompisar så dom jobb jag gjort dom sista veckorna har varit dom fysiskt lättaste men jag har inte ens klarat det utan fått lämpa över en hel del på andra, en sak som inte alls känns ok, då är det ju bättre att jag är hemma så en ersättare kan göra det jag skulle gjort.
Nu har jag bara tre arbetsdagar kvar dock så det är bara att bita ihop.
I övrigt är allt som vanligt, jag pustar och är hur trött som helst, får fler och fler sammandragningar och har till och med börjat skissa på BB-väskan lite. Förvisso har varken Prinsen eller Vilda kommit på utsatt tid så chansen att jag går över med Lily är väl överhängande men när sammandragningarna kommer känns det som om det är dags att åka pronto, igår fick jag till och med lägga mig med värmedyna under nån timma när det var som värst. Så länge vi kommit in i mars får hon komma när som faktiskt, det gör absolut ingenting om hon väljer att komma tidigare.
Tankarna och känslorna inför kommande förlossning är svindlande, jag är helt klart livrädd och funderar på att inte göra det alls men inser att det nog är ett nödvändigt ont, ut ska hon ju. Jag kan ju tycka att det borde funnits nån annan kroppsöppning som var med anpassad för att pressa ut en annan människa, känns ju inte riktigt rätt att en fyrakilosklump ska sprätta upp ett så viktigt hål liksom. Munnen till exempel, är inte den större? I svåra stunder kan till och med skithålet kännas som ett bättre alternativ.
Eller varför har man inte ett ställe till exempel i armhålan som öppnas enbart vid förlossningar som är jättestort och där bebisen bara glider ut och sen stängs det igen? Inget som spricker och sen är odugligt i sex till åtta veckor och inte ens går att pinka ur, inget som används till annat och inget som ser ut som ett blomkålshuvud efteråt. Hade ju helt klart varit smartare.
Frågar man religiösa människor ska ju kvinnan ha fått förlossningssmärtorna som straff för att hon käkade det där äpplet i Edens lustgård. Vi andra vanliga människor inser ju att eftersom varken Eden, Adam, eller Eva funnits och det inte var Gud som skapade jorden helt magiskt på en vecka så är det bara en av naturens nycker att det gör så in i helvete ont och det är kvinnans uppgift att göra det eftersom mannen inte skulle klara det.
Hade det varit männen som var gravida hade det varit obligatorisk sjukskrivning från samlagsdagen, han hade inte lyft ett finger under vare sig graviditet eller ammning och det hade erbjudits samtalsterapi redan på BB. Har förresten svårt att tro att vi ens kommit till 2000-talet med mänskligheten, den hade antagligen dött ut rätt snart eftersom en man aldrig nånsin hade gått igenom mer än en förlossning.

Igår morse hämnades barnen.
Dom tassade in till oss innan vi vaknat och blåste livet ur sina partytutor, Mannen dog på fläcken och jag fick en hjärtinfarkt.

Det är stort, nästan helt magiskt. Lilla Vild ska på badtunnefest! Bara brudar, mat, snacks och bad ute i tunna, hur grymt som helst. Flickorna på förskolan ska ta med badrock, baddräkt och mössa och infinna sig hos kompisen om en halvtimma, Vild har packat sen klockan tre och kan knappt vänta med skorna.
Jag gillar sånt, engagemang. Särskilt när det gäller barnen, själv orkar jag knappt köra till och från träningar oavsett om jag är gravid eller inte så för våra stackars socialt undernärda barn är det en gudagåva om nåt sånt här händer. Imorn är det Prinsens tur, en pappa har hyrt en träningshall och ska köra fotboll och innebandy med några klasskompisar, Prinsen är eld och lågor och har redan ställt fram sin bandyklubba.
Jag önskar att jag var med lagd åt det hållet faktiskt, mer engagerad, en person som drar ihop en spontan grillfest, stafett med chokladpengar som vinst eller en tipspromenad sådär bara för att det är kul att ses. Man vinner så mycket på det, dels bättre relation med barnens kompisar och deras föräldrar men också en bra sammanhållning i kompisgruppen.
Jag tycker ju att en av dom största fördelarna med att bli förälder är alla nya kontakter man får, både jag och Mannen har ju fått massor med nya vänner genom barnen. Folk som vi annars aldrig råkat på är nu inräknade i den innersta kretsen av vänner och berikar vårt liv i stort sett dagligen, inte bara med sin närvaro, ett sms eller en "gilla"-tryckning på FB utan också med tryggheten i att jag kan ringa dom om något uppstår i skolan/ på förskolan, vi kan hjälpas åt med svåra saker och vi kan stötta varandra i föräldrarollen.

Nu är det dags, Vild står i hallen och ropar, hon ska ju "faktiskt på feeeest nu mamma!! Skynda´rej!"
*Rusar...*

Hjälp, jag drunknar. I papper. Tycker hela landet är pappersfixerat och undrar i mitt stilla sinne vart alla dessa
A4-ark med viktig text på egentligen tar vägen.
Vart du än är och vad du än ska göra så är det blanketter som ska fyllas i, skrivas under och kopieras, det värsta är att du själv sen förväntas spara alla kopior i all evighet omutifall dom skulle behövas nån gång om hundra år.
Mitt största dilemma för tillfället är försäkringspapper, som ni alla vet är det inte vårt starkaste område i familjen och jag försöker nu samla alla under ett tak, barnen, vi, bilen, hemmet och katten. Häromdan landade ett tvåkilos kuvert i brevlådan, där fanns alla papper som skulle läsas och fyllas i och jag dog på fläcken, vilket jäkla jobb! När man väl vänt ut och in på alla familjemedlemmar och avslöjat varenda liten nysning sen tidernas begynnelse ska man välja vilken nivå på föräkring man vill ha, alltså det som kallas "prisbasbelopp". Sitter man då med barnens papper är det lätt att man snubblar in på högsta beloppet och högsta ersättningen för "barnen är ju så värdefulla, tänk om nåt skulle hända!"
Ja, tänk om nåt skulle hända, självklart vill man bli ersatt om dom skulle förlora armarna eller synen eller så men det vet man ju att oavsett hur många hundratusingar du lagt på premier genom åren så kommer försäkringsbolaget ändå strida till sista blodsdroppen och du får vara glad om du blir ersatt för frimärkskostnaden. Och i ärlighetens namn, skulle nåt av barnen dö (hemska tanke!) så spelar det ingen roll hur mycket pengar man får ut, livet är ändå slut.
För att få lite klarhet i vad som är vad ringde jag upp pappa, det första han frågade var vad försäkringen kostade och sen fick han en stroke. "Herreguuud!" väste han i luren och fnös när jag frågade om det var dyrt, "dyyyrt?! Det är ju rena rååånet!" fortsatte han och jag kunde inte annat än hålla med när vi räknat på det tillsammans. Om alla tre barnen skulle ha samma försäkring, jag, bilen, katten och hemmet varsin så skulle det gå lös på drygt tusen spänn i månaden och det är kanske lite hårt.
Nu ligger alla papper på bordet uppdelade i högar och imorn måste jag ringa runt och kolla familjeförsäkringar och skit, om en vecka lär väl postboxen ramla ner från väggen av tyngden från alla kuvert med försäkringsofferter.

Igår tänkte vi skoja till det lite, Mannen och jag. Det började med att jag hittade två partytutor i ett skåp, barnen hade precis lagt sig och det var sådär tyst som det är alldeles innan sömnen kommer, och helt plötsligt fanns den bara där. Idén.
"Tänk om man skulle gå in och blåsa utav bara helvete, hade inte det varit kul?" föreslog jag och Mannen hängde genast på.
Vi smög fram till barnens rum och på "tre!" störtade vi in, tände taklampan och blåste för fullt i partytutorna. Reaktionen uteblev inte.
"HUUÄÄÄÄÄ!!!!" skrek Prinsen och blev blek av skräck, Vilda satte sig spikrak i sängen och ögonen höll på att ramla ur sina hålor. Mannen och jag skrattade så tårarna rann men skämtet uppskattades inte av barnen, dom grät i flera minuter och att få dom lugna igen tog säkert en halvtimma, tydligen trodde dom att åtta vilda monster kom in och skulle röva bort dom.
Jag förklarade pedagogiskt att det här skulle vara mycket roligare imorn än det var just nu men då började Prinsen gråta igen, "ska ni göra såhär imorn igen?!" hulkade han men lugnade sig när jag förklarat hur jag menade. Dessvärre tyckte inget av barnen att detta var roligt idag heller, dom är fortfarande oroliga att vi ska göra samma sak igen trots att vi svurit på att aldrig göra om det.
Nästa gång ska vi ta en vuvuzela istället.

På tal om skägg, när jag väntade lilla Vild fick jag ett tunt fjun på hela halsen, när jag först såg det höll jag på att svimma och ville bara lägga mig ner och självdö av skam men efter några veckor insåg jag att det inte syntes så särskilt väl och inte heller kändes. När hon väl var född försvann det och så gick livet vidare.
Denna graviditet, då jag ju också väntar en tjej, har varit likadan. Skägget kom tidigt och egentligen borde väl det ha varit tecken nog så ett könsultraljud för dyra pengar kunde slopats helt. Skillnaden är att jag denna gång gått in med en annan attityd till min kroppsbehåring, jag har öppet visat och skrattat åt tomtehakan och har inte gjort så stor sak av det.
För en kvart sen kom Prinsen men "Guiness rekordbok 2011" i händerna och sa "snacka om att du har TUR mamma!! Kolla här!" Och så visade han denna bilden.

På måndag börjar Prinsens skola igen, dags för tidiga morgnar och läxor efter ett par veckors frihet. Mannen och jag har lite delade uppfattningar om just det där med skolstart igen efter semestrar och lov, eller kanske framförallt om hur länge man ska sova veckan innan det är dags.
Jag har alltid varit en kvällsmänniska som älskat sovmorgon och är trött ändå när klockan ringer, oavsett om jag gått upp åtta dan innan och somnat innan tio på kvällen, så för mig har det varit en prioritering att verkligen få sova ut ända in i det sista. Att man sen inte somnar före två på natten och är som en överkörd råtta när klockan ringer fyra timmar senare har liksom inte varit så relevant, man har ju ändå sovit gott natten innan. Hellre plåga sig en morgon då man måste än att frivilligt släpa sig ur sängen bara för att.
Mannen däremot, tycker det är viktigt att "vända rätt dygnet" och få lite fason på livet i god tid innan man ska tvingas ur sängen i ottan. Han sätter klockan och väcker barnen senast nio helst en vecka innan semestern/ lovet är slut, en sak som givetvis innefattar mig eftersom det ska ätas gemensam frukost, och som dessutom innebär att barnen går runt i dvala den veckan. För inte somnar dom tidigare bara för att dom går upp vid nio, om dom väl kommer i säng innan elva så ligger dom ju och vrider sig och ropar att dom inte kan sova eller är varma eller att det kliar eller så är dom törstiga eller...
När jag och Mannen träffades kunde han få för sig att sätta klockan på typ åtta eller nio en vanlig ledig lördag bara för att "komma upp och få nåt gjort", helt galet. Jag har aldrig förstått mig på såna människor, själv satte jag klockan på kvart över sex bara för att få nöjet att stänga av den och somna om.