Hata tekniken
Alltså, teknik i all ära men var inte livet enklare innan man satt och svor framför datorn? Så fort man ska göra nåt så kraschar hela programmet och man får rutan med "programmet har stött på ett problem och måste stängas" slängd i ansiktet. Detta händer i synnerhet när jag vill ladda upp bilder, som igår när jag tagit kort på barnen vid lekplatsen, då kan man inte ens öppna fotoprogrammet. Och så fort man vistas på nätet så kommer det upp flertalet rutor med typ "obs du är inte skyddad mot virus, köp vårt virusprogram!" eller "varning din dator kanske kan kapas, köp vårt spionprogram!" och så får man hålla på och klicka ner i flera minuter innan man kan återgå till vad det nu var man gjorde.
Funderar på att gå på rehab och sluta använda skiten men då kan jag ju inte blogga förstås, det vore ju förödande.
Varm och go
Kass i magen
Tack.
Är detta ett resultat av inflationen?
Jag har ju hört om neddragningar och kris i ekonomin men nånstans måste man väl ändå dra gränsen?
Jag, Hitler och Göbbels
Ja, att vi tyckte det var fint, att Vilda skulle slippa dom flesta problem som uppstår med piercing då hon inte brydde sig ett dugg om hålen utan lät det läka fint och att hon skulle slippa gå runt med bara ett hål eftersom hon fegat ur vid sex års ålder tyckte vi var tillräckligt med argument. Vilda själv var så stolt och visade glatt upp blingblinget för omvärlden.
Efter en vecka tappade hon ett örhänge då det fastnat i linnet som hon drog av sig, vi letade länge men hittade aldrig ploppen så dagen efter köpte vi ett nytt par som bara skulle tryckas i.
Trodde jag.
Hålet hade redan slutit sig och jag fick pressa rätt hårt för att lyckas tränga igenom men tyvärr utan resultat, det enda som hände var att Vilda blev livrädd för allt vad örhängen heter och skrek högt så fort man nuddade örsnibben. Hon fick helt enkelt gå runt med ett örhänge i väntan på att hålet skulle växa ihop helt och vi kunde ta ett nytt och människorna som förfasat sig så över vårt tilltag fick nu rätt bra med vatten på sin kvarn.
Efter två månader gjorde vi om hela proceduren, Emlakräm på örat och Alvedon i magen, Vilda sa inte ett pip och kom ut med två små pärlor istället. Sen har allt varit hur bra som helst fram tills igår då jag frågade henne om vi inte skulle byta till dom fina röda diamanterna nu, när jag tog ut det ena örhänget (det som hela tiden varit fint och som suttit där i nästan tre månader) rann det ut lite blod och när jag sen satte i det nya skrek Vilda i högan sky. Jag fattade ingenting.
Det visade sig att det på baksidan bildats en blodblåsa inuti örsnibben som såklart gjorde jätteont, jag hade ju spritat både mina händer och örhänget så det sved nog rätt bra på lilla Dockan. Det var bara att ta sitt förnuft till fånga, det hålet får också växa ihop och så får vi se om vi tar ett nytt innan jul.
Det är bara så typiskt att detta händer just oss, vi som hela tiden sagt att det skulle gå så bra och att man minsann gör så på alla barn i mellanöstern och södra Europa.
Bara så du vet...
"Min mamma kan också cykla utan stödhjul!"
"Förbannade jävla... faaaan!!"
Tittuuuuut!
Att lagra information
Världskriget pågår för fullt här hemma, ända sen den lilla gråa lådan gjorde entré har saker och ting gått över styr. Första kvällen när vi suttit en stund och spelat började jag undra när alla dom där världarna jag kände igen skulle komma, den där isvärlden och den där när man kunde hoppa runt i en sko. Efter flera timmars kämpande insåg jag till min bestörtning att jag tänkte på Super Mario 3 och där satt jag och plågade mig genom ettan med all sin dåliga grafik.
Dessutom visade sig att min man, som jag hittills trott lidit av en allvarlig minnesstörning, visst kunde komma ihåg saker. Kanske inte att ställa upp skorna på hyllan, ta med gympakläderna till Prinsen eller köpa mjölk, men att det fanns extraliv i den stenen och att man kunde fuska i det röret har tydligen etsat sig fast i hårddisken. Det kallas väl prioritering?
Nu har vi övergått till Super Mario 3 och gliringarna haglar, jag - som räknas som internationell expert i området - påpekar gärna om Martin missar "ett upp" eller ramlar av nån åkande balk medan han tycker det är nödvändigt med "loser" eller "du är så jävla värdelös" så fort jag råkar dö lite.
Ibland kan vi enas och kämpa gemensamt om det är en särskilt svår värld men så fort den är avklarad återgår vi till det bittra kriget, det lär bli en lång natt.
"Pax för att va Mario!"
Efter många veckors tjat, vädjan och förhandling hade jag lyckats. Jag fick förstås avlägga en ed och Prinsen fick glasklara regler men ändå; jag fick låna Lorenas old school Nintendo!
Kvällen skulle ägnas åt Super Mario-turnering och så fort barnen slocknat började jag gräva i korgen, fram med sladdar, spelkassetter och så den klassiska gråa lådan, det pirrade i hela mig av förväntan. Men... skulle det inte finnas en strömsladd? jag genomsökte korgen en gång till men utan resultat, strömsladden saknades och vår turnering fick avblåsas. Fasen också!
Nu fick lördagskvällen istället ägnas åt akvariestäd och färdigställande av dom små benvärmarna, vilket i sig också visade sig bli en besvikelse eftersom garnet inte räckte till två stycken och jag har ingen aning om vad det är för sort så nåt nytt nystan lär jag väl inte hitta. Jaja, man kan väl inte få allt här i livet, jag har ju ändå världens bästa jobb så några motgångar får jag väl ta.
Old news
Idag visade jag Lina. "åh vad fint! Jag önskar att jag kunde sticka jag med, jag fick köpa på HM."
Va fan? På HM? Jaha, snart har varenda unge i hela Trollhättan benvärmare. Men Vildas är i alla fall hemgjorda.
Antikdeckare
* två och femtio
* ett gammalt stelt snorpapper
* kvitto från Willys på snus, bananer och mjölk
* mina vantar som jag letat efter i typ två veckor
Härlig är jorden
Jag har nämligen ont i ett bröst. Väldigt ont.
För nåt år sen hittade jag en knöl som inte ville försvinna, jag gick till vårdcentralen och fick givetvis träffa en manlig läkare i min egen ålder som svettigt klämde på mina pannkakor. Jodå, en knöl stor som en femtioöring kunde han känna därinne och vips hade jag en tid för mammografi.
Det trycktes och mosades en hel förmiddag inne på mammografimottagningen och jag var yr av oro, kanske skulle dom bli tvugna att göra biopsi med en fet nål! Slutligen gick en läkare över bröstet grundligt med ultraljud och kunde sen - till min stora lättnad - konstatera att knölen bara var ytlig och tydlig vävnad. *Djup suck*
Nu vet jag inte om det är samma knöl jag känner eller en ny men den här är i alla fall betydligt mer lätt att hitta och känns större och dessutom har jag dom senaste månaderna varit öm i bröstet Lite som man blir vid mens men det har inte släppt och sen igår har jag haft en stickande smärta så fort jag rört armen.
När jag med gråten i halsen pratade med bröstmottagningen idag fick jag i alla fall ett lugnande besked; det som gör ont brukar inte vara nåt farligt i dom här sammanhangen. Jag andades ut men tog i alla fall tacksamt emot en remiss till ny mammografi.
Ikväll pratade jag med min andra hälft Angelica som påstod att hon minsann hört preciiis tvärtom, men inte skulle jag oroa mig! Sen pratade jag med mamma som också sa att hon hört tvärtom. Tack snälla. Nu är jag svettig och mår illa och kommer inte kunna sova en blund.
En very important kurs
Livet som studenthustru är förstås lite enklare nu eftersom jag slipper stå ut med alla "vi har lärt oss ett nytt grepp idag, nu får du va demonstrant. Men gör lite mer motstånd då!" men då pratar han i alla fall med mig. Som det är nu hör man bara knapprandet på datorn och bläddrandet bland sidorna i världens tjockaste böcker, ibland med undantaget av en överstrykningspenna som glider över nån viktig rad.
Jag är åter förpassad till garderoben och den gamla harven, laptopen ska tydligen användas av ägaren.
Barnvakt
Igår var vi på bio, något som inte hänt sen Sagan om ringen-trilogin härskade på biograferna i landet. Barnen skulle övervakas av Thilda, (17 år) dotter till ett par mycket kära vänner, och jag hade mentalt förberett några viktiga saker hon behövde veta. Inte så att jag misstror hennes handhavande med barnen utan snarare för att jag känner mina barn och vet hur illa det kan gå.
Jag; stressad som en korv på grund av bristande tidsperspektiv "När dom ska sova sen så kan du dra ner persiennerna..."
Thilda; "Jamen tack för tipset! Det ska jag verkligen komma ihåg."
Jag; irrar runt som en förvirrad psykpatient "Dom brukar sova med lavalampan och... öh...sen kanske dom ska äta...nån macka eller så..."
Thilda; demonstrerar nu med tydliga rörelser att jag ska in i duschen "Jenny, du har baaraa dig själv att tänka på, gör din grej nu så fixar jag resten."
Väl inne på toa hör jag hur Thilda försöker få Vilda från cykeln, "nu ska vi gå in" säger hon och Vilda gör genast ett utbrytningsförsök med ett gapigt "nähä!", jag får stressklåda och ser för min inre syn hur barnen gör myteri och kör loppet med världens snällaste barnvakt. "Det ska vi visst!" säger Thilda och tar Vilda i handen och helt plötsligt är Vilda hur medgörlig som helst, kanske kommer det gå bra?
När vi ska gå får Prinsen akut separationsångest och det sista vi ser är hans gråtröda ansikte klistrat mot köksfönstret, inte bra, stackars Thilda kommer behöva terapi för att inte stersilisera sig efter det här. Jag överlägger jag med mig själv om jag ska skicka sms och fråga om allt är lugnt men tanken på att allt faktiskt är lugnt och att jag bara stör med mitt smsande får mig till besinning.
Efter filmens slut cyklar vi snabbt hem, vi måste ju rädda Thilda och få barnen i säng, det är ju trots allt skola imorn.
Hemma är allt tyst. Köket är klinikst rent. Barnen sover gott, mätta och rena.
Jag och Martin står som fågelholkar.
"Dom käkade fil och äggmacka till kvällsmat och sen läste vi sagan om bajskorvarna och så somnade dom väl vid halv åtta-tiden." sa Thilda "sen röjde jag lite i köket."
Vi har nu skickat in adoptionspapper, Prinsen har ju alltid önskat sig en storasyster.
