Vändningsförsöket som var inbokat idag kom av sig, tack och lov. Lily hade påpassligt vänt sig för egen maskin nån gång under helgen och låg så fint med huvudet neråt när ultraljudsapparaten surrade igång, man kunde riktigt se hur hon flinade åt oss där hon låg och låtsades som om ingenting hänt.
Jag har ju haft god tid på mig att lusläsa om alla risker och farligheter som kan inträffa vid vändningar och var i stort sett helt inställd på ett planerat snitt, som i mina tankevurpor blev till en mardröm där kirurgen slinter med kniven och hackar sönder hela mig som stendör med Lily i slamsor på magen.
Nu får jag istället inse att det blir ännu en bebis som ska ut genom ett alldeles för litet hål vilken dag som helst i stort sett och det enda vi kan göra är att vänta. I och för sig kände jag mig nästan lite snuvad på hela grejen med kämpandet, svetten, lustgasen och det där förlösande ögonblicket när bebisen väl glider ut då jag gått och funderat på hur det skulle bli med ett snitt så det kanske är lika bra ändå.
Nu håller vi bara tummarna för att hon ligger kvar, barnmorskan sa att huvudet bara var lite rörligt vilket kan tolkas som att hon är på väg att fixera sig men med flickorna i familjen Svenson kan man ju aldrig vara riktigt säker.
Tre veckor och fyra dagar kvar, en evighet.



Kanske inte en lilja (Lily) men väl en söt bebis i en annan blomma.

Jag är inte bara mamma, hushållerska och städerska. Jag är även datatekniker.
Här hemma är det ett ständigt pågående krig om vem som ska använda Spotify och vem som ska få använda Mannens sprallans nya laptop, och det gäller att hålla räkningen på vilket barn som använt vad sist. Förutom det måste man även komma ihåg lösenord och veta vilken sida det där bästa roligaste spelet fanns på samt hur man hittar alla bidragen till melodifestivalen.
Alla dom där sakerna klarar jag, inga problem, jag står där med stekspaden i ena handen och delar på bråkande barn med andra, klickar fram rätt adress med foten och skriver ner titeln på Eric Saades senaste med andra foten.
Problemen börjar när man hör "mammaaa... det hände nåt..." eller "ameeeen! Nu funkar det ju inte!!!" Allra värst är det när båda barnen kommer från varsin ringhörna och bredbandet plötsligt fått för sig att stöta på anslutningsproblem, en sak som händer alldeles för ofta. Men så har vi ju trygga och pålitliga Bredbandsbolaget också...
Då blir det till att kavla upp ärmarna, reparera anslutningar, starta om datorer, ringa support och skälla, koppla om routers och sladdar och vänta tålmodigt tills anslutningen lika plötsligt hittar signal igen. Ibland är det lite enklare problem som behöver lösas, som att Vild klickat fram åtta olika flikar och datorn inte klarar mer "Bolibompa.se" eller att Prinsen råkat hamna på nån shady sida som hängt sig, men jorå; en mamma/datatekniker/medlare klarar väl det med?

Nu är goda råd dyra! Ytspriten är slut!
Den flång nya flaskan jag öppnade inatt har hällts över handtag, toalett, dusch, badkar och golv i överflöd och inne på toa luktar det nu som på Tulpangården. Men jag är beredd att göra vad som krävs för att hålla den där jävla bacillen kort.



Lilla Vild har så duktigt svalt minst trettio vitpepparkorn idag och båda barnen spritar sig så gelen knappt hinner torka på händerna, jag och Mannen är nästan maniska i hygientänket och vill knappt titta på stackars Prinsen av skräck för att smittas.
Nu är det bara att vänta, 72 timmar är gränsen och då är vi ju förstås inne på måndagen och petar men har inget mer hänt innan söndag kväll så vågar jag nog fundera på om vi klarat oss med blotta förskräckelsen.

Härligt. Det här var verkligen vad vi behövde, orkade och klarade av.
Eller inte.
Egentligen började alltihop redan i måndags, jag har ju haft ganska ont till och från dom sista månaderna av graviditeten men har insett att det liksom bara är att gilla läget. Det är inte skönt att vara med barn och det gör ont mot slutet, så är det ju för nästan alla och det enda att göra är att vila, vila och åter vila. I måndags började åter en såndär "smärtperiod", ont ned mot ljumskarna och svårt att röra mig överhuvudtaget, till och med liggandes på sidan hade jag ont och inget verkade hjälpa. Tisdagen kom och gick med samma symptom och jag började undra hur Lily därinne egentligen hade det, hon hade inte rört sig alls mycket jämfört med akrobatiken som brukade pågå och jag började självklart oroa mig. Igår var livet fruktansvärt, allt jag tog mig för gjorde apont och framemot eftermiddagen kunde jag knappt stå, Lily låg fortfarande oroväckande stilla och jag ville bara gråta.
På kvällen insåg jag att läget inte alls var under kontroll och ringde förlossningen, sa som det var och fick givetvis komma på stört, hela familjen packade in sig i bilen, klockan var mycket och varken jag eller Mannen var intresserade av att jag skulle åka själv så hela vägen till Näl pumpades barnen med information, hot och böner om att uppföra sig.
Väl på britsen med barnmorskans klämmande och tryckande på magen vaknade Lily, hon for runt och spretade med armar och ben som om inget hänt och jag klassades som neurotisk. En sak jag i och för sig kan ta för oron dom senaste dagarna har inte varit så rolig och att känna hennes lilla kropp hicka, sprattla och snurra är värt alla anteckningar om "hönsmamma" och "nervös moder" i min journal.
Efter en ultraljudskoll fick jag i alla fall klart för mig varför jag har så ont och det är ju för att hon fortfarande ligger på tvären. Livmodern är inte gjord för det förklarade läkaren för mig och bokade in ett vändningsförsök redan på måndag.
Nu är jag superstressad över hela situationen, dels över smärtan som vändingen kommer innebära men också rädslan inför ett eventuellt kejsarsnitt, det var ju inte så jag hade tänkt det. En del av mig säger att jag ska skita i vändningen och vägra, då får hon komma med snitt, men den andra delen av mig är livrädd för komplikationer, ärrvävnad och ond bråd död.
Väl hemma igen tog jag två alvedon och gick och la mig, helt slut och full av tankar lyckades jag i alla fall somna men efter bara tre timmar fick jag ett brutalt uppvaknade. Prinsen låg dubbelvikt över toaletten och kaskadspydde.
Så fortsatte natten och fortfarande klockan tio i morse låg han där och hulkade stackarn, både han och jag är dödströtta. Mannen försöker sova efter sin arbetsnatt och lillasyster Vild är pigg som en mört, hon tycker visst hon kan leka med kompisar och gå till förskolan. Tack och lov var det ok med grannen att leka ute så sen nån timma grävs det ute i snön, Prinsen ligger i sängen och kollar film och jag spritar, tvättar och torkar.

Ikväll börjar "Big Brother" igen, en dokusåpa som jag och Mannen slaviskt följde under första säsongen för åtta-nio år sen. Det kändes nytt, spännande och roligt och vi kunde lätt sitta igenom dom där timmarnas repris på söndan bara för att vara uppdaterade inför kvällens direktsändning.
Idag känns allt som kan klassas som "dokusåpa" omodernt, desperat och pinsamt. Deltagarna är en lagom avmätt blandning av brats, bimbos, white trash och fula, allt för att skapa motsättningar och bråk från första sekund och givetvis ingår en aldrig sinande ström av alkohol. Allt för tv.
Jag erkänner att jag kommer titta, i alla fall första avsnittet, men det är ingen omöjlighet att jag sen följer skiten hela säsongen ut. Jag kollar även på "Paradise hotel", jag mår fysiskt illa av att se idioterna men tittar ändå. Jag har nog sett varenda såpa som sänts vid närmare eftertanke, "Baren", "Villa medusa", "Farmen", "Bartenderskolan"... Trots att jag tycker hela upplägget är vidrigt så sitter jag där och har åsikter om deltagarna och deras val.
Just att delta i en dokusåpa är en sak jag absolut kommer förbjuda mina barn att göra, ska valet stå mellan det eller testa LSD så måste jag nog välja syran. Så illa är det mina vänner.
Den senaste tiden verkar också en ny sorts såpa ha gjort entré, lite spin off på "Välkommen till Köping". Nu ska ett gäng mer eller mindre handikappade driva ett hotell och allt ska givetvis filmas, resten av Sverige förväntas sitta med ett milt leende på läpparna och tycka att "naaaw, va söta dom är!" när dom lagar mat, städar och står i receptionen. 
För mig känns det som om tv-bolagen behandlar dom som djur, som om man satt ett gäng chimpanser att driva företag och så ska vi sitta där och tycka det är gulligt. Jag vet inte vilka mentala hinder människorna i just hotellsåpan har men är rätt övertygad om att dom inte behöver betraktas som "tokroliga" utan som vanliga människor som faktiskt kan sköta sitt jobb lika bra som alla andra. Att utsätta dom för situationer där deras mentala styrka tveklöst står i centrum enbart för att göra kul tv känns nästan som mobbning och borde åtalas.
Kanske har jag fel, kanske har deras anhöriga tillfrågats och tagit beslut, kanske är detta en sak dom själva tycker är superkul och en utmaning. I så fall, jättekul. Hoppas det blir exakt så roligt som dom tänkt sig och en sak dom minns för resten av livet. Blir det som tv3 har tänkt, ett skämt på deras bekostnad, så hoppas jag det inte sätter spår i hjärtat och blir en sak dom ångrar.

Vi har som dom flesta vet två katter i vår ägo, en stor svart som heter Astor och en lite mindre röd som heter Emil. Innan barnen kom behandlade vi dom stackars katterna som bebisar, dom fick dyr mat, massa kärlek och delade vardagen på samma villkor som mig och Mannen.
När sen Prinsen gjorde entré förändrades en hel del, dels genom en skär och skrikig sak som viftade helt okontrollerat åt alla håll och som inte gick att lita på för fem öre men också genom att det inte längre var ok att uppföra sig hur som helst. Att vråla högt klockan fyra på morgonen, inte ok. Att slåss och bråka högljutt, inte ok. Ligga i bebisens säng/vagn/babysitter/bilstol eller på hans täcke, inte ok, särkskilt inte med tassar som just varit i rabatten. Kort och gott, det mesta som varit lugnt innan blev helt plötsligt ett stort no-no och jag kände mig usel.
Inte nog med alla förbud, det fanns heller inte så mycket ork över för två mjuka killar, när bebisen väl somnat och lämnade min kropp ifred en minut eller två så ville jag bara vara ensam. Ville ha en egen liten frizon utan någon som krävde kärlek.
Det var då vår granne Lennart kom in i bilden, en ensam äldre man som mer än gärna öppnade dörren för en stackars försmådd katt som längtansfullt stirrade in genom rutan. Hos Lennart fick dom göra precis som dom ville, han köpte fisk från fiskbilen och skämde bort dom ordentligt, rätt snart var dom rultiga men lyckliga och jag och Mannen sa inte emot. Katterna kom och gick både hos oss och hos Lennart och vi visste att det alltid fanns en famn över.
Så har det nu varit i dom snart nio år som Prinsen funnits, ju äldre barnen blivit desto mer tid har katterna spenderat här hemma men Lennart har alltid funnits vid sidan. Nu är det ju snart dags för nästa bebis att flytta hit, under hela graviditeten har jag varit helt allergisk mot katterna och jag antar att nyföddhetshormonerna bara kommer göra det ännu värre. Inte allergisk som i snuvig eller klåda utan mer att jag bara är så trött på dom att jag inte står ut.
Det spelar ingen roll om dom är ute eller inne, dom är alltid på fel sida dörren verkar det som, ska in med skitiga tassar eller klöser i gardinen för att komma ut, skriker efter mat varannan timma, hårar ner, sitter på köksbordet och slickar sig i röven, sölar mat överallt och om man mot bättre vetande lämnar bordet med mat kvar så är dom där och gnager.
Mannen tycker jag är orättvis och tar katternas parti, säger att det snart går över och att jag bara är ur spår nu på grund av graviditeten. Möjligt säger jag, det lär ju tiden utvisa ganska snart, men jag känner mig som en såndär tokig katt-tant med 135 katter i en pytteliten lägenhet. Det är liksom 300% katt och 4% människa här just nu och det är inte en helt rättvis fördelning, särskilt inte med tanke på vad dom bidrar med till hushållet.

En sak som känns extra bra med att vara lyxhustru är att man slipper dom där eviga vab-dagarna. Lilla Vild har ju varit mer sjuk än frisk i sitt femåriga liv känns det som, alla sjukor som Prinsen sluppit undan har träffat lillasyster med full kraft, och jag har haft mer kontakt med Försäkringskassan än med Mannen i perioder. Den här veckan har hon haft feber och ont i halsen, igen, och för en gångs skull har jag inte haft ångest och tagit tempen på henne helt maniskt för att räkna ut i vilken timma hon kan gå tillbaka till dagis utan hon har helt enkelt fått vara hemma hela veckan.
Den senaste tiden har mest gått åt till funderingar, om hur förlossningen ska bli och hur ont det kommer göra, hur det kommer bli att sitta och amma dygnets alla timmar medan hemmet förfaller och framförallt tanken på OM det tittar ut en pojke.
Vi har ju fått ett hundraprocentigt svar och även sett världens minsta snippa på tv men tänk OM det blivit nåt fel... För vår del gör det inte ett dugg om det blir en liten son till, han är också efterlängtad och välkommen men det kommer nog ta ett bra tag innan förvåningen släpper. Han kommer nog få ha rosa brallor dom första veckorna och lilla Vild kommer gråta blod men vi kan ju torka tårarna med tusenlapparna som vi fått i skadestånd av ultraljudskliniken.
En annan tanke som dyker upp rätt ofta är att bebisen kommer ut och är/ blir utvecklingsstörd på något sätt, ibland känns hennes rörelser så krampiga och ryckiga att jag tänker att nu jäklar har hon världens konstigaste syndrom som gör hela kroppen spastisk och hon kommer aldrig kunna varken gå eller prata. Såna tankar hör väl till antar jag, det var likadant med dom andra små odjuren och så vitt vi vet är dom ganska normala.

Ibland får lilla Vild låna min telefon, hon brukar spela på den men den senaste tiden har fotograferingens ädla konst blivit ett stort intresse och det knäpps bilder på allt som är vackert.
Här kommer ett axplock av konstverken jag hittat;



Slottet på bilstolsfickan.



Coop Forums restaurang, Överby.



MagnetBarbie i sin finaste snurrkjol.



Krokusar på vardagsrumsbordet.



Självporträtt.



Hello Kitty på jeansbenet.



Sin hand.

Efter att ha gått igenom alla bilder inser jag varför minnet helt plötsligt är fullt, nästan 200 bilder och obegripliga filmer tar tydligen mer plats än man kan tro.

Idag har jag och Astor varit slående lika. Han har legat på fönsterbrädet hela dan, bara vänt på sig med jämna mellanrum för att undvika skavsår, och jag har legat i sängen hela dan endast iförd Snobben-nattlinne. Skönt.
Jag försöker med alla medel få lilla Fröken att förstå att hon måste vända sig så det blir mer plats för mig och mina rörelser men utan resultat, det enda som verkade ha lite effekt var att idag ligga helt stilla på sidan. Hon har nu flyttat från diagonalt läge med huvudet under bröstet och fötterna i ljumskarna till att ligga precis på tvären så jag känner fötterna under revbenen och huvudet under andra sidans revben, om möjligt en ännu värre position än innan.
Min stackars familj tycker mest jag är ett nödvändigt ont, Mannen tittar på mig och försöker visa medlidande men man kan rätt lätt se att han tycker mer synd om sig själv, och barnen håller sig ur vägen så gott det går. Det enda positiva med mitt tillstånd i deras ögon är nog att det finns mer godis hemma än vanligt.
42 dagar kvar, lång väntan, men snart ligger det nog en liten rosa här.

Alltså det här med "Familjen annorlunda", vad är det? Helt ärligt så står den serien mig ända upp i halsen och då har jag bara tvingat mig igenom ett enda avsnitt, men det räcker eftersom man ändå bara får se samma sak i avsnitt efer avsnitt.
Det är "oj titta på vår tvätthög! Jag tvättar nog tusen maskiner om dan och ändå ligger här arton strumpor och alla är omaka, tihi!" I vilken normal barnfamilj är tvättkorgen alltid tom? Min tvätthög är också enorm trots att jag bara har två barn, självklart blir det mer med fler familjemedlemmar, är det konstigt och värt att filma?
Eller så får man följa familjen som tar med sig alla hundra barn och storhandlar på Ica, där få man beskåda en kundvagn full med mjölkpaket, en med blöjor, en med mamma Scans köttbullar och oj vilken tokrolig situation det blev när tvååringen fick ett psykbryt och låg på golvet i en hög och skrek för full hals.
Vill dom verkligen att vi ska tro att dom brukar ta med sig varenda unge till Ica, att dom inte alls gör det för att det blir bättre tv, så måste dom ju tycka att vi är totalt hjärndöda.
Sen kan man ju undra om det verkligen är så annorlunda när det är "dina, mina och våra" barn, att någon med tre barn flyttar ihop med nån som har två och så får dom två gemensamma är ju inte så himla otroligt men det gör ju knappast familjen till "annorlunda" och dessutom är det ju bara en stor barnkull varannan vecka. Det borde vara en regel för att få delta att det i alla fall är en stor hoper med gemensamma barn.
Jag tycker väl i och för sig att det är lite sekt över att skaffa så många barn, men det är ju bara min personliga åsikt. Att inte kunna ta hand om dom själv utan att äldre syskon tvingas bli extraföräldrar känns inte så rätt, att ärva kläder och saker från sina syskon är kanske inte ett stort problem men att behöva stå på tur för mammas eller pappas odelade uppmärksamhet borde vara jobbigt för vilket barn som helst.
För hundra år sen var det ju mer vanligt att man fick många barn och det är ju inget större fel på den generationen men då fanns inte preventivmedel så det var kanske inte så efterlängtat det där sjunde barnet, och då var samhället mer tillåtande för stora barnkullar också. Man föddes typ med grepen i hand och var ett välkommet tillskott i arbetslaget, idag måste man gå i skolan, lära sig sociala samspel, har rätt kläder, rätt saker och delta i fritidsaktiviteter och det krävs också att två föräldrar jobbar för att få ekonomin att gå ihop. Om man nu inte är arbetsskygg och tycker att barnbidraget räcker och skaffar fler barn som en inkomst. Men om man vill nåt mer för sina barn är ärvda kläder, Eldorados konserver och trasiga leksaker så måste man nog ha ett jobb för det är ju inte några miljoner man får i barnbidrag direkt.
Jag tycker det räcker med tre barn, jag säger som min vän Lina att "det finns inte plats i hjärtat för fler." Jag vill vara med dom jag har, älska dom och ge dom min tid och inte känna ångest över att någon får stå tillbaka, kunna vara med på fritidsaktiviteter och växa med dom utan att behöva stå och rulla vagn, amma eller springa efter en tvååring.
Men det är ju bara jag och helt ärligt så är det ju tur att alla är olika, annars hade nog världen varit rätt trist.

Nu är det nära mina vänner. Veckorna bara rusar fram och snart finns hon här, alldeles varm och levande och så innerligt efterlängtad.
Inne i magen är det oftast cirkuskonster hela dagarna, fötter och knän på väg ut genom bukhålan är inget jag längre förvånas över och det kan till och med göra ordentligt ont när hon far runt. Mina bröst har gått från pangtuttar (20+) till något säckiga men ändå helt ok tuttar (29+) till helt oigenkännliga pannkakor som läcker mjölk (dags dato) och kommer antagligen för alltid se ut som tomma icapåsar i fritt hängande tillstånd. Tack och lov har jag inte fått några nya bristningar (än) och även om jag ser ut som en sjöko så har jag bara gått up tio kg och faktistk blivit smalare i övrigt, bådar gott inför kommande amning.
Alla kläder är på plats, det tvättas för fullt och garderoben är full av pyttesockar, pyttebrallor, pytteklänningar och minibodysar, listan inför BB-väskan är gjord och alla papper är i en plastficka. Klappat och klart helt enkelt.
Häromdan bakade jag framgångsrikt kolakakor, chokladbröd och äpplekaka så nu finns det annat än fulkakor att bjussa på men nån mer bakhysteri än den som infann sig förra veckan har jag tyvärr inte sett röken av. Jag är mest trött och sover så länge jag bara kan på dagarna, innan jag slutade jobba hade jag massor av planer men dom flesta har gått i stöpet just på grund av tröttheten. En del säger "passa på att sova nu!" men jag vet ju att det nästan är värre att vänja kroppen vid mycket sömn, då lär ju den första tiden bara blir ännu jobbigare att tackla. Det bästa är dom dagarna jag lyckats hålla mig vaken från det att barnen gått till förskola/ fritids vid åtta, då kan jag somna i tid och sen förhoppningsvis sova hela natten istället för att vakna varannan timma. 
Sju veckor kvar, Mannen tror tidigare, jag senare. Vad tror ni?