Som mamma till tonårsbarn måste jag ändå invända lite mot läroplanen i skolan idag. Missförstå mig inte, det är jättebra att barnen lär sig om verb, klassiska kompositörer som Vivaldi och olika sorters kol och dess kretslopp, MEN jag vill ändå flika in med några ämnen som man skulle kunna kalla "livskunskap".

Exempel på några ovärdeliga lärdomar följer nedan:

 

*Vad händer när toalettrullen är slut? 

-Svar: Den måste bytas ut omedelbart. Att låta den hänga kvar och skämmas på sin hållare, med bara en liten remsa kvar, innebär total katastrof för nästa person. I värsta fall är det en gäst som för att rädda sig själv tvingas gå igenom badrumsskåpet på jakt efter något att torka sig med.

Som tonåring (eller man) är det lätt att tro att rullen automatiskt fylls på över natten, men jag kan säga att riktigt så enkelt är det inte. Det är en person som manuellt flyttar över den tomma rullen ner i pappersinsamlingen och byter till en ny. Vanligtvis är det mamman i familjen som löser detta problem, om hon av någon anledning inte tar uppdraget på allvar eller befinner sig på annan ort kan kaos uppstå och bytet tom rulle/ ny rulle uteblir helt. Då samlas istället tomma rullar på golv, bakom element, på badkarskanter och bakom kranar och har man riktig otur havererar fästet till element/ kran och anordningen släpper med stora kostnader som följd. 

Denna kurs finns på helfart en termin, 100 hp.

 

*Hur blir kläderna rena?

-Svar: Dom måste åka tvättmaskin i lämplig temperatur. Kläder som är sunkiga av tonårssvett blandat med dyr parfym gillar att samlas i högar i olika delar av huset, gärna under sängar, bakom byråer eller ibland också i garderoben bland det rena. Detta är inget Anticimex tar sig an, utan kräver en manuell rörelse där man helt enkelt skyfflar upp all smutsig tvätt och lägger det i en behållare kallad "tvättkorg". Därifrån följer olika alternativ beroende på hur många curlingborstar som finns i familjen, men det klassiska är att dom vuxna tröttnar på att tjata och tvättar, viker och lägger in dom rena kläderna i garderoben. Det vanligaste är att detta sker endast om kläderna redan finns i tvättkorgen, i övriga fall skyfflas dom in till tonåringens rum där dom ligger på golvet tills dom är för små.

Denna kurs kan endast läsas på halvfart på grund av kursens omfattning, 75 hp.

 

*Jag har inga pengar, men måste ha den här dyra tröjan, vad gör jag?

-Svar: Skaffa dig ett jobb. Ett jobb betyder att man ska befinna sig på sin arbetsplats vid angiven tid, utföra sysslor enligt överenskommelse fram tills en viss tid många dagar i rad. Oftast måste detta ske utan tillgång till sociala medier, möjlighet att ta selfies med öppen mun och vill det sig riktigt illa kanske man måste låsa in telefonen i sitt skåp i omklädningsrummet och inte kolla på den igen förrän arbetsdagen är slut.

Om detta sköts på ett bra sätt genererar det något som kallas "lön", en i förväg bestämd summa pengar som kommer in på kontot i slutet av månaden. Du kan också vara sjukskriven från jobbet på grund av utbrändhet, ont i levern eller näsblod, detta genererar lite mer än den lön du skulle fått om jobbat, men det kräver läkarintyg. Telefonnummer till läkare som utfärdar dessa intyg hittar du via googlesöket "intyg latjävel".

Denna kurs läses på helfart fyra terminer, 200 hp. Är du sjukskriven har du redan all kunskap och behöver inte gå i skolan mer, fortsätt leva på andras skattepengar bara.

 

Detta är endast ett axplock av olika kurser som borde klämmas in i högstadiet/ gymnasiet, kanske kunde man korta sommarlovet med ett par veckor för att ha livsskola? 

Det är ju val om ett par veckor så det är väl i sista minuten, men jag ska nog ställa upp. 

 

Här kommer lite bilder från min fina nya husvagn! Det kanske är lite kaos, men jag rev ut hela innehållet redan andra dagen...

Jag har dessutom helt glömt hur man laddar upp bilder i samma storlek, får en snygg ram runt och hur man får dom att ligga snyggt i linje, ni får ge det lite tid.

 

Varenda sommar när det är dags att ta fram små söta sandaletter och fina ballerinaskor tänker jag att jag ska fixa till fötterna, måla naglarna i snygg färg och ha sådär mjuka hälar som alla andra har. Jag sköter det i ungefär tre dagar, sedan har jag elefantfötter igen.

Den här semestern tog jag mig dock i kragen och fotbadade en gång i veckan, målade naglarna minst tre gånger i fina sommarfärger och smörjade fötterna noga varenda kväll, dom var som supermodellfötter och jag svävade nästan fram. Sen kom vardagen igen, när jag får panikågest och måste stressa runt som en jävla galning och göra mackor, matlåda, plocka fram kläder och fan och hans moster, och inte alls har varken tid eller ork till nåt fotbad eller ens en liten klick salva och vips är elefantfötterna tillbaka. Hälarna känns som treans sandpapper och tånaglarna som för bara ett par veckor sen skimrade i glittrigt rött har nu en vit kant längst ner och ser ut att tillhöra en gammal käring.

Jag äger ju förstås inte ens ett par söta sandaletter utan hasar mest runt i ett par utslitna Filatofflor som ser ut som båtar, så det kanske passar med käringfötter.

I våras slog jag i och för sig på stort, jag köpte ett par Converseskor till mig själv, till fullpris utan minsta lilla rea eller rabattkupong. Det är första gången sedan Jack såg dagens ljus för drygt 16 år sedan jag köper skor nån annanstans än Ica eller Skopunkten, och i dom får mina fnasiga hälar ändå lite stjärnstatus. Det är ju som dom säger att man hellre gråter i en limousine än en gammal Skoda.

Lustigt också att jag trånat efter just ett par egna äkta Converse i säkert tio år, så köper jag dom här vita som är så vita att det nästan gör ont i ögonen att se på dom, och första jag gör är att tappa ut tre stora Cola Zero över dom i ett litet fyllerus. Just i det ögonblicket vill jag minnas att jag verkligen såg det roliga i det och gapskrattade, men sen dagen efter när jag såg att min ena älsklingssko var brun var gråten nära. 

Om fyra veckor ska vi till Kreta, där kommer det verkligen vara läge för snygga fötter och jag bör lägga manken till om inte folk ska larma den lokala hälsovårdsmyndigheten och stänga poolen så fort jag doppat tårna. Jag får väl skava av nagellacket också, kanske ska köpa nåt nytt till och med? När vi kommit hem är ju hösten här, så då lär det inte behövas nåt mer fotfixande på många månader utan jag kan dra runt i tjocka strumpor och låta nagellacket växa bort.

En torsdagsnatt för två veckor sen hittade jag en säljesannons på Facebbok, en snubbe ville kränga sin gama husvagn för 2500 spänn. Den var bara använd till övernattande gäster och i uselt skick, det fanns liksom inget annat än sängarna i den och det krävdes en hel del jobb för att få den duglig, men nånting i mig sa ändå " köp den!" 

Jag, som alltid föraktat husvagnandet i alla dess former, dom små plastblommorna, pyttesmå staket runt pyttesmå uteplatser på pyttesmå campingplatser, tyckte plötsligt det verkade vara en kul idé! Den där vagnen skulle man ha, tänkte jag, snygga till den för en billig peng och sen kunde den få vara festivalvagn åt Jack, tjejkvällsvagn åt Emilia och kanske möjligen att jag skulle kunna packa in Mannen och bo på camping nån natt.

Dagen efter hade hjärnan skissat upp en plan: först och främst skulle det köpas in en husvagn i något bättre skick, ett par tusenlappar till så kunde man få en ganska hygglig vagn med åtminstone kök och garderob, men ändå var så billg att man kunde gå lös på den med färg och roller. Det var tvunget med ett litet kök och ett fungerande kyl, att den inte var full av fukt och mögel och att den överlag inte luktade gammal sunk och var ofräsch. 

En sak ledde till en annan och fem dagar senare hämtade vi en jättefin liten Cabby från -83 i Grästorp!

Vi hade hållt allt hemligt från barnen, så när Emilia och Lily såg vad som plötsligt stod på garageuppfarten lät det som om Justin Bieber gått förbi, Jack däremot var mer samlad. "Du är sjuk i huvudet." var väl ungefär hans exakta ord, för att efterföljas av en ganska lång harang om vart åbäket skulle stå, att det skulle likna Morran och Tobias' hus nu, och att han inte skulle åka en meter i den.

Först tänkte vi bara känna lite på vagnen, provcamapa på garageuppfarten och kanske fixa till nån lampa och gardiner i den, men den gick liksom inte att stoppa, ni vet den där känslan man kan få, att man bara måste skruva i nåt, såga av nåt eller måla nånstans.

Som det ser ut just nu har jag skruvat isär i stort sett hela vagnen, plockat bort varenda list, hela toalettinredningen, röjt ur garderoben, tagit ut alla dörrar och skåpsluckor och rivit ner varenda sladd och grundmålat med vitt. Jag tror på allvar att grundkravet för att få jobb i en husvagnsfabrik är att du är färgblind, det spelar ingen roll om man tittar in i en ny husvagn/ husbil eller i en från tidigt sextiotal för dom ser likadana ut. Träfärgade väggar och luckor och dynor med mönster där inte ens en rejäl spya skulle märkas. Man kan ju undra varför man gör så? 

Om inte min telefon hade legat i Lilys rum just nu så hade jag kunnat ladda upp bilderna på underverket, men ni får helt enkelt överleva tills imorn, då ska ni få en beskrivning också, på hur jag tänkt.

Nu ska jag sova!

Herregud, det är knappt man vet vart man ska börja! Hur många år har egentligen gått sedan jag var inne på bloggen sist? Det är nog en hel istid mellan mina inlägg, så trist!

 

Här kommer en kort recap om huvudpersonen: mig!
*Gift med Mannen som jobbar som polis och gärna undrar om vi verkligen måste köpa den där saken just nu.

*Mamma till Jack 16 år, full av anledningar till att slippa plocka ur diskmaskinen, Emilia 13 år och ständigt på en skör tråd mellan skratt och gråt och så Lily då förstås, 7-åringen vars föräldrar antagligen är en tromb och en elvisp.

*Matte till den ganska nya och fantastiskt gulliga katten Basker, tio månader.

*Trollhättans stads allra bästa planerare.

Eller ja, det där sista kanske inte är exakt helt sant, men eftersom inga undersökningar gjorts så tänker jag att vi lämnar det så.

 

Jag började ju jobba som planerare i samma veva som mitt sista inlägg, och man skulle ju kunna tro att jobbet tagit kål på mig fullständigt eftersom bloggtystnad uppstod, men riktigt så illa var det inte tack och lov. Det är dock stor skillnad att jobba med människor VS datorer. Gjorde man nåt mindre bra hos en vårdtagare kunde man alltid skylla på att denne var dement och förvirrad, i datorerna loggas vartenda steg man tar och man får försöka hitta på att man har fel på uppkopplingen eller att programmet har en bugg.

Livet rullar i alla fall på ungefär som för alla andra kan jag tro, jobb, storhandla, fritids, tvätta, göra middag, sova osv i en evig cirkel utan slut. Känns vuxet.

Nu har jag i alla fall tänkt ta upp bloggandet igen, så håll till godo!