Sju dagar kvar. Förhoppningsvis sista veckan, upploppet liksom. I mitten av veckan hade jag en hel del sammandragningar som alla kändes som "this is the beginning" men inget mer, så fort jag vilade så avtog det. Hela helgen har det varit aplugnt, Lily har bara stökat litegrann och det enda som känts har varit den där lilla rumpan som seglat ensam över fosterhavet fram och tillbaka.
Jag inser ju att hur det än är så är det frågan om dagar nu, inte veckor (förhoppningsvis) och tiden är ju ute på söndag, jag har klarat det. Vi är i mål och får alldeles snart se hennes lilla ansikte.
Lilla Vild skulle ju kommit den 21 december 2005, julafton firades med nerverna på helspänn och folk idiotförklarade mig som skickade Mannen och Prinsen till Skövde i snöstorm på juldagen. Under mellandagsrean var jag övertygad om att det aldrig skulle bli nåt men sen small det till på kvällen den 27 och morgonen efter halkade hon ut med ansiktet upp efter åtta timmars brutal smärta. Sen fanns hon ju bara där, som om livet aldrig varit annorlunda och vi alltid haft en liten tjej med talibanfrisyr som skrek dagarna i ända.
Den där "tvåbarnschocken" som en del upplever lyste med sin frånvaro, även om Vild var värdelös på att sova så var hon aldrig nåt större problem, hon var glad och lättsam och hängde med på allt och vi behövde sällan anpassa oss till henne.
Lite så har jag ju räknat med att det blir den här gången också, men ju närmare vi kommer desto mer börjar tankarna på kolik, sönderammade tuttar och ändlösa vaknätter gnaga. Tänk om det blir hur jävla jobbigt som helst? Den enda trösten i dom tankarna är ju, förutom mina och Mannens tretton år tillsammans i ur och skur, att barnen är något större och kan förstå saker på ett annat sätt.
När Prinsen och Vilda var små och hade jobbiga perioder mantrade jag för mig själv "det går över, det går över, det går över" när jag satt där och buffade rumpor, torrammade och försökte överleva utan ett nervsammanbrott och det är nog lika bra att damma av den där gamla ramsan. Det kommer bli jobbigt, det kommer antagligen till och med bli skitjävlajobbigt och det kommer bli bråk mellan alla deltagare i familjen.
Men det går över.

Nio dagar. Nine days. En jävla massa timmar och minuter.
Jag avlider snart med den här jättemagen. Det enda jag vill, förutom sova, är att det ska starta. Jag är tristare än nånsin och orkar knappt ta mig fram, orkar inte göra mat och orkar inte hänga tvätt, inte städa och inte baka. Ingenting.
Bortsett från min trista gravidattityd är resten av familjen på rätt bra humör, barnen väntar spänt och man kan riktigt se på dom hur dom räknar sekunderna tills lillasyster ska komma. Mannen dammsuger och fixar här hemma och är väldigt noga med att allt görs som jag vill, han säger till barnen att dom måst ta hand om mig när han åker och jobbar och skulle en alltför hög pust undslippa mig får jag "blicken". Den där "är det dags?-blicken". Men det är det ju aldrig. Igår hade jag sista tiden hos barnmorskan och passade på att fråga hur länge man måste gå över om det blir aktuellt, två veckor och sex dagar var svaret på den frågan och jag ville grina.
Fattar ni, tre veckor! Det skulle jag säkert inte behöva göra försäkrade Eva lugnande när hon såg mitt chockade ansikte, lätt för henne att säga. Med Vild gick jag ju över sju dagar och höll på att stryka med.
Håll till godo med detta inlägg vänner för nåt mer orkas nog inte med innan hon är ute.

Här hemma råder ibland rena krigsstämmningen angående kläder, hur dom ska sitta och vad som passar med vad, ända sen Prinsen var liten har han varit extremt medveten om hur han vill se ut och det har aldrig gått att tvinga på honom något.
När Mannen jobbade med kläder var det ju inga problem att tillgodose hans hårda krav och han hade bara fräscha och snygga plagg i garderoben men nuförtiden är ju ekonomin lite tightare och därmed också Prinsens klädkonto mindre. Än så länge har han inte gått på dom riktigt stora och dyra märkena utan är nöjd med diverse sportmärken och det är vi ju tacksamma för, han är också bra på att förstå att man inte bara kan köpa utan att man kanske får önska sig och vänta på födelsedagen eller Tomten.
Det största problemet just nu är dock inte av ekonomisk art, det handlar om strumpor. Prinsen vill stoppa ner byxbenen i strumporna, inte sådär coolt som traktens högstadieelever, nej brallorna ska lindas runt benet rätt tight och sen ska strumporna dras utanpå h-e-l-a vägen upp. Det ser inte klokt ut.
För att vara helt ärlig ser han ut som ett hittebarn från Bonnhåla.
Jag försöker hålla mig på den pedagogiska sidan, jag uppmuntrar hans egentänk och viljan att ha en egen stil och tycker det viktigaste är att han känner sig snygg, då kan jag också kräva att han ibland gör mig till viljes och drar upp brallorna när vi ska göra nåt viktigt.
Mannen kan däremot inte alls komma överrens med dom där stolpiga benen med randiga strumpor långt upp mot knät, han får klåda i hela kroppen och mår fysiskt illa av att se tilltaget. Han tycker vi som föräldrar har en skyldighet att se idiotiska klädval och rädda barnen från en säker mobbningsdöd och jag kan till viss del hålla med. Jag såg själv ut som ett ufo hela skoltiden och önskar att någon ringt modepolisen redan i mellanstadiet men å andra sidan var det inte bara kläderna som gjorde mig till den felande länken, jag hade heller inte självkänslan att stå för vad jag tyckte och tänkte.
Prinsen har bra självförtroende och brukar faktiskt få kompisarna med på tåget när det gäller hans egna små modeflugor och skulle dom invända så tar han det. Antingen ändrar han sig eller så rycker han på axlarna och tycker det kvittar och fortsätter med sin egen stil.
Min största fasa är den där "vegan-skit-på-dig-samhället-fuck-you-hela-världen"-stilen, då man klär sig som en punkare, inte tvättar sina kläder och inte sköter sin personliga hygien utan luktar gammal dansk ost med piercingar på ställen man aldrig trodde gick att perforera. Börjar han luta sig åt det hållet kommer jag nog ångra att jag klagade på strumporna...

En sjuk mamma med bebis i magen, en sjuk son och en sjuk dotter. Ingen höjdarkombination kan jag säga.
Igår började halsen göra sig påmind, en lätt sveda när jag svalde skvallrade om att snart kommer det göra väldigt ont, och den där omisskännliga tröttheten i kroppen som bara kommer när man är på väg att bli ordentligt sjuk. En stund senare korkades näsan igen, ögonen började rinna och när vi hämtade Prinsen från skolan stod det klart att helgen inte skulle spenderas i karnevalyra direkt, han var trött och glåmig och klagade över värk i kroppen. Efter sista stoppet vid Mätbandets förskola där vi hämtade upp en liten Vild med ont i magen och illamående gick ridån ner, Mannen stod inför två jobbnätter och jag såg framför mig hur jag skulle få springa i skytteltrafik mellan sängarna.
Prinsen trycktes ner i soffan med en Alvedon på tungan, Fass.se luslästes om Vilds penicillin och jodå, magknip, lös avföring och illamående var en av de vanliga biverkningarna. Fram med ett glas Proviva och en ångande värmedyna och så ner med henne också i soffan. Själv tog jag två Alvedon och la mig i sängen, både jag och Prinsen hade stigande feber så här gällde det att hushålla med krafterna.
Där låg vi sen resten av eftermiddagen, en burkpizza blev middagen och pyjamasen kom på redan vid halv sju. Efter en spya från Vild och en saga om Guldlock slocknade vi alla tre innan klockan ens slagit 22.
Idag har vi gått runt som zombies, Vild gjorde ett tappert försök att gå till Mätbandets vinterfest som hon sett fram emot så mycket men vi fick vända vid parkeringen då magen satte stopp, gråtandes gick hon tillbaka hem med sin lilla vantbeklädda hand i min. Mammahjärtat ville ringa Gud och klaga.
Nu har vi sett en kul film och ätit glass så humören är rätt bra i alla fall, kanske kan vi ta oss an middagen snart, kanske kan vi skita i det och äta macka igen. Det har nog ingen dött av.

Läste nyss nån reklamremsa på Familjeliv, det stod "alla andra hämtar tidigt" och var från fackförbundet Kommunal. Min första tanke var, bra att dom äntligen börjar ta lite ansvar för sina medlemmar och kämpar för bättre arbetstider men när jag sen läste vidare så stod det "Kommunal kämpar för bättre öppettider på förskolan".
Jag är inte förvånad.
Däremot är det högst förvånande att ett fackförbund kan låta bli att skämmas inför sina medlemmar som varje månad betalar dyra pengar för medlemskap utan att få ett skit för dom.
Vi kommunalanställda, jobbar fortfarande enligt samma riktlinjer som min mamma gjorde under sextiotalet. Vi har delade turer till och med på vardagar, dom flesta jobbar varannan helg och ska vi ta ut en semesterdag så dras det inte bara den dagen utan lite mer så det blir drygt en dag för varje uttagen dag. Och allt det till en kraftig reducerad lön.
Men såklart, bättre öppettider i förskolan, kanske helst dygnet runt, skulle ju helt klart förbättra villkoren för småbarnsföräldrar. Allra helst för ensamstående, på så vis skulle dom ju helt kunna släppa ansvaret för sina barn och jobba mycket mer, man skulle till och med kunna jobba varje helg om man bara slapp det där med "ansvar", "kärlek", "familjeliv" och annan skit.

Två veckor och fem dagar kvar. I min värld två år och fem månader.
Jag är som en sjöko, kan knappt vända mig i sängen och får trycksår om jag spenderar mer än två timmar på varje sida, kan nästan inte gå och kommer inte ens fram till bordet när vi ska äta utan får bara hålla tummarna att allt stannar på gaffeln.
Ibland kan jag känna hur den lilla blomman därinne pressar sig ner i bäckenet, det isar i benet och man kan nästan höra hur det gnisslar som när frigolit gnids mot frigolit, jag hoppas det betyder att det snart är på gång för jag står inte ut så här länge till.
Det enda jag vill göra är att sova men det är inte så förenligt med simskola, handbollsträningar, middagsbestyr och ett ständigt pågående krig mot tvättkorgen. En dag som denna, med sol och blå himmel, kan man ju till och med i mitt tillstånd uppbåda tillräckligt med entusiasm för att hitta på något men hur ofta är dagarna såna?
Nej, jag måste nog lägga in en proposition till riksdagen om att slopa den sista graviditetsmånaden. Det kan dom väl gå med på, det är ju ändå Internationella Kvinnodagen idag.

För ett tag sen fick lilla Vild en cykel av sin kusin, en rätt sliten och rostig sak som egentligen var på väg till tippen men Vild var jätteglad och jag såg framför mig hur fin den skulle bli med lite färg och en ny korg. I ungefär det tillståndet har den sen förblivit, det enda som hänt är att den rostat mer, blivit mer sliten och vält tre tusen gånger så handtagen fått lera i varenda springa.
Igår tog vi en tur till Biltema och köpte cykelverkstadsgrejer, alltså nytt däck, innerslang, sprayfärg, korg, kedjeolja och lite annat smått och gott. Nu skulle det bli fixa av!
I morse vaknade jag med solen i ansiktet och kände i hela kroppen hur vårigt det var ute, jajamän, hela eftermiddagen skulle spenderas utomhus.
För en halvtimma sen kom jag in, stelfrusen och narig, olja på både kläderna och händerna men supernöjd med mitt dagsverke. Cykeln som legat i rostiga smådelar står nu och glänser i cykelkällaren, silvrig och lila med ny sadel och alla (nästan) skruvar på plats, lilla Vild är hur nöjd som helst och jag funderar på att öppna verkstad.
Tyvärr tog jag inga "före"-bilder men några "efter"-bilder kan jag bjussa på.





Hello Kitty, ett måste på ringklockan.

Jag har funderat lite på det där med namn den sista tiden, inte vanliga människonamn till bebisen i magen som man kanske kunde tro utan djurnamn.
Främst har jag undrat lite över hästnamn faktiskt, varför heter dom alltid så ocoola grejer som till exempel "Mistral", "Casanova" eller "Starlight"? Och vem döper dom? Är det snobbarna som äger dom? För i så fall är det ju inte så konstigt att dom har överpretientösa och krystade namn menar jag, lite "jag är bättre än dig för jag har tretusen bokstäver i mitt flashiga namn". Om jag hade en häst hade den hetat Kennet eller Hoffa eller nåt annat tufft och den hade ägt hela stallet den stått i, alla hästbrudar hade älskat hans slappa stil och glassiga sätt och han hade haft en avkomma i varje box.
Katter och hundar har ju fått lite upprättelse det sista och är inte längre tvingade till ett livslångt lidande med "Snufsan", "Tufsan", "Fiffi" eller "Baloo". Nu är det mer poppis att heta Leif som hund, eller Svenne som katt och helt plötsligt har dom mer status bland rivalerna i kvarteret. Däremot verkar kaniner och andra smådjur fortfarande fast bland "Kalle" och "Stampe" men förhoppningsvis kommer deras revanch snart också, för det är väl ändå häftigare att ha ett marsvin som heter "Razor" än "Lilltass"?

Skönt, lite feber och halsfluss var verkligen en bristvara här hemma men det rådde minsann lilla Vild på inatt. Hon vaknade med 39 grader och igenproppad hals och insåg med bestörtning att teatern dom skulle på med förskolan gick i stöpet, "mamma, om du bara visste hur trött jag är på att vara sjuk! Dumma feber!" grät hon med grötig röst.
Vi det här laget har hon ju varit sjuk så ofta att det börjar bli löjligt så vi gav oss iväg till vårdcentralen för att ta lite prover, nånting borde ju vara fel när man inte ens är feberfri en hel vecka innan nästa infektion slår till. Tydligen var jag verkligen ute och cyklade, efter tre timmars väntan (T-R-E TIMMAR, 3 timmar alltså!!) på vårdcentralen betraktades jag som Årets hönsmamma och fick ett flin med orden "små barn äääär sjuka ofta. Dom går ju på dagis och så vet du och träffar andra barn och virus sprider ju sig såååå lätt."
Lilla gumman typ.
Jag förklarade att för det första är Vild inte att klassa som liten längre, att immunförsvaret bygger upp sig dom första två åren är jag fullt medveten om, men hon fyller sex år i år och ska klara av att hänga med i skolan om bara ett halvår. För det andra, hon är ju för fan inte ens på förskolan, jag går ju hemma och hon har bara varit där tre eller fyra gånger sen förra infektionen. Hon träffar knappt några andra barn eftersom hon är sjuk så mycket och det kan inte bara vara virus när hon får positiva utslag på halsflusstesten. Det är inte normalt att ha feber varannan vecka och att inte klara av att återhämta sig, till och med förskolepersonalen har ju sagt att det måste vara nåt fel eftersom hon är så trött och inte orkar med att leka och inte har varit sig själv på hela hösten.
Men på Stavre vårdcentral, där är det nooormaaaaaaaalt.
Förra gången vi var där med halsfluss sa läkaren att "nästa gång får vi ta lite mer prover och se om vi ska ta bort mandlarna." Den här gången sa nästa läkare att "nästa gång ska vi ta lite mer prover men mandlarna tas absolut inte bort, nejdå, det här är en heeeeelt normaaaaaal infektion."
Far åt helvete säger jag och ringer en annan vårdcentral för remiss till Näl.

Det kan nog bli ordning på lilla Vild trots allt.
Häromdan satt hon på Spotify och lyssnade på Rasmus Seebach, ni vet han som sjunger den där danska låten, och ondgjorde sig över att titeln på cd:n var tryckt rätt över ansiktet på honom. "Men pappa ta BORT texten då!" sa hon uppretat flera gånger och kunde knappt hejda sin frustration över informationen att det inte gick.
Eric Saade är en annan stor kärlek, hon sitter på svt's hemsida och kollar "Popular" gång på gång, igår viskade hon alldeles hänfört "kolla, han är helt svettig och glänsig..." när hans ansikte kom i närbild. Mannen frågade lite skämtsamt om hon ändå inte tyckte att han var snyggare än Eric men bemöttes bara med ett skratt, "nähää, pappa!" flinade hon och Mannen teg.
Skönt att äntligen få styrt upp det där med tuttar och snygga brudar här hemma, nu kunde jag sitta och kolla "Minuten" när EMD var med och föreslå att Danny skulle ta av sig skjortan och utföra alla uppdrag i bar överkropp utan at bli nedröstad. Både jag och Vilda fnissade i vårt soffhörn när killarna avfärdade oss som tramsmajor, dom är ju bara avundsjuka kom vi överrens om.
Nu ska vi bara öva på vad som klassas som "hunk" och inte.