Världens roligaste mamma
Det allra roligaste hon gjort i år är ett museiebesök, förvisso blev det i slutändan uteblivet tack och lov men det var själva tanken som var både hisnande, skräckinjagande och fantastiskt roligt.
Mamma och pappa hade lovat att passa barnen en dag i höstas när jag och Mannen skulle till Ullared, vi skulle åka tidigt och inte komma hem förrän sent så dom planerade in massa roliga saker att ta ut monstren på.
En av dessa barnvänliga aktiviteter bestod i ett besök på ett museum, en jättefin idé som säkert hade fallit väl ut om det gällt nåt i stil med "Leksaksmuséet" eller "kuddmuséet".
Riktigt så tänkte inte mamma, hon och pappa bjöd in barnens jämngamla kusin och avslöjade glatt planen för dom tre huliganerna; "vi ska åka till ett glasmuseum!"
Haha. Jag frågade om dom verkligen avslutat den tanken och om dom var helt säkra på att det var ett bra uppslag på barnaktiviteter?
Det skulle bli såå roligt och inte skulle vi oroa oss inte. Nejdå.
Tack gode gud så var muséet stängt när dom kom dit, istället gick dom en sväng på det närbelägna repmuséet vilket var helt i linje med barnens syn på "Rör ej!"
Jag kan riktigt se för mitt inre hur lilla Vild "bara ska känna" på nån gammal vas och hur Prinsen "bara skulle vända sig om" och råkar stöta till världens äldsta glas eller nåt. När dom inte ens kan få ett vanligt Ikea-glas halvfullt med mjölk att stå rakt här hemma så ligger det nära till hands att bli lite svettig när man föreställer sig dom i samma rum som prylar värda mer än min årslön.
Jennys Nyårskarameller
Eller förresten, nu när jag funderat en stund, årets bästa är att Drömkåken inte blev vår. Hade vi flyttat in där, i ett ofärdigt, iskallt och brutalt omodernt hus med en livsfarlig markförorening som granne hade vi nog inte överlevt. Varken mentalt eller som familj.
Årets sämsta; Den äktenskapliga jättekris vi gick igenom i våras var helt klart ett lågvattenmärke. Det är fel att älta och vi har kommit vidare och är förhoppningsvis starkare nu så vi blickar framåt istället.
Årets nykomling; Att vännens dotter fått flytta hit permanent har förgyllt allas liv betydligt, hon och våra små odjur kommer bra överens och även om hon ibland är en kopia av sin far är det skönt att ha henne här.
Nyårslöfte inför 2010; Jag har väl aldrig varit en hejare på att hålla några nyårslöften, förra året lovade jag till exempel att träna lite oftare. Ha! Ett skämt. Jag har varit på Sportlife tre gånger tror jag. Det här året ska jag lova nåt enklare, till exempel att ta mig lite mer tid med barnens spel.
Förhoppningar inför 2010: Precis som förra året hoppas jag på ett litet hus, men den här gången har jag lite mer verklighet innanför pannbenet och nöjer mig med en lagom stor kåk utan gifter i marken.
Tablettmissbrukare
Den här julledigheten som jag längtat så efter har verkligen tagit sig nya vändningar, jag som trodde jag skulle få spendera dagarna i backen med glada barn, varmkorv och varm choklad har istället fått ligga i sängen och stirra i taket. Dom första dagarna läste jag Jessica Anderssons bok som Syster gav mig i julklapp men när den var slut återstod inget annat än att slå rekord på mobilspelen.
Igår morse satte jag mig bara i soffan och grinade, ingen hade fått sova eftersom min svullna hals gör det omöjligt att andas normalt och jag snarkar som en fet gammal gubbe, halsen bara pulserade av smärta och att ens försöka svälja var otänkbart.
Prinsen med sitt stora hjärta kramade mig och strök mig sen över ryggen sådär som jag alltid gör när han är lessen och så sa han "åh mamma, jag tycker så synd om dig! Jag önskar jag kunde få det istället så du slapp." Finaste pojken, han har passat upp på mig som en överbetald butler.
Eftersom Ipren inte hjälpt mot febern och värken har jag fått komplettera med Alvedon var fjärde timma, ett tablettintag värdigt en missbrukare, och nu säger magen ifrån. Sen det här började har jag knaprat i mig ett paket Alvedon, en och en halv karta Ipren och så några Kåvepenin så nu bränner det ordentligt i magen kan jag säga, ska ge mig på lite fler vita piller i form av Omeprazol för att stilla vulkanen därnere.
Det är säkert bara en enda kemisk soppa i magen vid det här laget med tanke på att jag bara fått i mig nån macka och lite fil, en pytteliten bit pizza och en varm korv sen i söndags.
I vanliga fall brukar jag ha åstadkommit en liten nyårskrönika såhär års men eftersom läget har varit som det har varit så har det fallit bort, kanske knåpar jag ihop nåt imorn men om vi inte hörs innan så;
Gott Nytt År!!!
Fyra år idag!
Tyvärr har vi fått flytta på hennes kalas två gånger på grund av halsfluss men nu i veckan ska det bli av och ingen är gladare än hon, "jag fyller ju fyra år då med!" jublade hon när vi kunde ringa runt och bjuda in igen.
Jättesjuk
Jag har fått halsfluss.
I lördags började en mystisk krypande känsla sprida sig i kroppen, lite värk i lederna och lite ont i halsen hade jag också men inget allvarligare än så. På söndagen var jag övertygad om att jag fått influensan, huvudet höll på att sprängas och det kändes som om jag fått rejält med stryk av ett basebollträ. Det allra värsta var att jag blev tvungen att sjukskriva mig måndag och tisdag, dom enda dagarna över jul och nyår jag inte fått ledigt, så pinsamt.
Idag när jag vaknade stod det klart för mig att barnen skänkt sin halsfluss till mig, jag kunde knappt andas och skakade av feber. En konstant spykänsla har hållt i sig hela dan och att äta har varit otänkbart vilket resulterade i att jag för en stund sen trodde mig ha magsjuka då jag fick yrsel och magknip.
Som tur är har barnen lekt ute i timmar både idag och igår så Mannen kunnat få en välförtjänt paus, stackarn.
Nu ligger jag nerbäddad i soffan med en skål godis framför näsan, tyvärr kan jag inte hålla jämt tempo med Mannen och barnen eftersom det tar sån tid att svälja så jag får ta dom där som ingen annan vill ha, men jag är så ompysslad och uppassad att jag funderar på att bli sjuk lite oftare.
Julvirus
Både Prinsen och Vild ligger i halsfluss, dom gråter i samstämmig kör och ligger tillsammans och huttrar under en filt i soffan, dom orkar inte ens bråka om tv:n.
Idag fick vi inse att det enda tänkbara var en tur till jourcentralen, med båda ungarna ylandes i baksätet inför det kommande hulkprovet slirade vi runt i snöyran. Som tur var hade ingen annan passat på att insjukna i nån konstig julsjuka så vi fick komma in med en gång och doktorn behövde inte ens köra ner topsen i halsen på dom, det räckte med en titt på Prinsens fotbollshals.
Penicillin skrevs ut till båda två och innan vi visste ordet av så satt vi i bilen igen. Nu ylades det igen, mest av självömkan, men lika jävla jobbigt att lyssna på och vi utlovade enorma mängder godis bara dom höll tyst.
Efter ett besök på Jätten ska vi nu krypa ner under täcket i soffan, en film om en magisk leksaksaffär ska ses och vi hoppas det blir en lugn natt.
Det värsta är nog inte att dom är sjuka, det har man liksom vant sig vid efter sju års föräldraskap, det värsta är att vi inte kan vara ute och leka i snön! När det för en gångs skull är ett underbart vinterväder och det lovas snö i flera dagar så sitter vi inlåsta med sjuka barn. Som grinar hela tiden.
God jul alla fina läsare!
Kära värld, är julafton redan här?! Jag fattar ingenting, nyss var det ju för tusan första december... För mig är det den bästa tiden på hela året, jag går och myser hela december och äter gärna julmat varje dag, kanske skulle jag bo på Julstjärnan?
Dom senaste dagarna har ägnats åt julklappsinslagning/-räkning, barnen måste få exakt lika många och milimeterrättvisa är det enda tänkbara. Vi firar ju med min syster och hennes familj som också innefattar en son som är lika gammal som Prinsen och det är av största vikt att vi har full koll på klappantal och vad som skall komma från Tomtens säck så att inga konflikter uppstår.
Än så länge är barnen alldeles för små för att förstå värdet av julklapparna så det är antalet som är det viktiga, tio var plus två från Tomtens säck blev det till slut. Det är väl först om ett par år man får dra ner på det, när dom önskar sig mobiler, märkeskläder och annat dyrt.
Imorse vaknade lilla Vild med feber och ont i halsen, hon har varit som en berg-och-dalbana hela dan och har nu den där särskilda stanken ur munnen som man får när man har halfsluss så antagligen har hon blivit smittad av Prinsen. Dessutom ser Prinsen ut som om han svalt en penna på fel håll, två stora knölar sticker ut ur halsen på honom och han har jätteont ända upp i näsan, så det är väl lika bra att gå till jourcentralen och få penicillin. Jag brukar vara en motståndare till det ända in i det sista men nu verkar det som om det bara går runt och eftersom Prinsen inte blivit frisk än efter två veckor så kanske man behöver nåt ordentligt.
Särsklit roligt är det ju att sitta där på juldagen, vi lär säkert vara ensamma...
"Ja goddag, vilken prisyr önskas idag då?"
Prinsen var först ut men tyvärr är hans behandling inget jag kan rekommendera, jag tyckte han skulle ägna sig åt att kamma och massera hårbotten men han ville prompt lära sig göra tofsar och flätor för att kunna impa på tjejerna i klassen så det blev till att sitta där med spännen och snoddar i hela håret.
Lilla Vild var mer inne på min linje, hon kammade och kammade i flera minuter och ville att allt skulle ligga helt slätt och fint på ryggen, allt var fantastiskt och bra ända tills hon började kamma uppåt. På en sekund blev stora delar av håret tupperat och vi fick avbryta samarbetet, Vild fattade nog inte riktigt vidden av katastrofen utan la tröstande en arm om mina axlar. "Jaa mamma. Det kan göra lite ont hos prisören ibland" sa hon och klappade mig på ryggen.
Prisa Myrornas!
Idag har vi varit inne i stan och åkt skridskor, den vanliga fredagsaktiviteten är ju att gå till badhuset men nu har det stängt ett tag för utbyggnad så då bytte vi det mot skridskoåk istället. Under vintern finns det en liten men söt skridskobana mitt på torget och där kunde man också hyra skridskor för 40:- vilket var bra då ingen av barnen hade några.
När vi kom dit hade inte uthyrningen öppnat ännu så vi passade på att gå in på "Myrornas" och vad hittade vi där? Perfekta skridskor till båda barnen för åttio spänn! Hallelulja!
Prinsens är svarta och visst ser man att dom är använda men dom är absout inte slitna, vi betalde femtio kronor för hans och kommer lägga femtio till imorn på en slipning men det känns helt klart bättre att ge hundra än fyra hundra som ett par nya i hans storlek kostar. Han kommer ju ändå växa ur dom till nästa vinter.
Lillans gick lös på trettio kronor, vita tjejgriller som också var fräscha och i bra skick. Hon åkte ju inte alls förra året så vi tänkte väl att hon mest skulle ligga på isen och gapa och sen vägra åka men där bedrog vi oss, hon svajade runt som en liten isprinsessa och ville aldrig gå av isen. Visst ramlade hon i början men efter en liten stund fick hon in balansen och åkte sen fram och tillbaka på den lilla banan.
Det var inte det lättaste att få med Prinsen på bild, han svichade mest förbi i ett suddigt blurr lite här och där.
Omknyt, lite varm choklad och ostmacka!
Paråkning på hög nivå!
Prinsesstårta
Jag började med en rund sockerkaksbotten, hade behövt en större form men i brist på annat och med prototypen för ögonen gjorde jag det bästa av situationen. Delade den i två delar och lade mellan "tårtfyllning" från Dr.Oetker, en rosa massa som smakar jordgubb och som säkerligen består av 98% kemikalier.
Nästa steg var en våning till så jag gjorde en kaka till som jag skar i en mindre cirkel, som sagt en större botten hade verkligen behövts så till det stora fyraårskalaset får jag leta upp en. "Slottet" blir liksom lite litet annars och det var svårt att få ordentligt med plats för tornen.
Andra våningen delades också i två och fylldes med samma rosa klet, den ställdes sen mitt på bottenvåningen och så bredde jag ut grädde på alltihop. Grädden skulle egentligen varit rosa men tydligen gick karamellfärgen åt till glasyren på pepparkakorna...
Dom små tornen består av muffinsar med frosting och uppochnervända strutar, tyvärr hade jag bara veka pappersformar som såklart smetade ut allt till en enda stor muffinskaka med pappersfyllning så jag fick lappa ihop delarna. Man får föreställa sig höga, fina muffins istället.
Jag satte fast muffinstornen med tandpetare för att dom inte skulle halka av slottet, med en större botten slipper man det skeva intrycket och halkrisken.
Fint glittrigt strössel pryder det färdiga verket. pytteströssel uppepå och stora rosa och vita strösselpärlor på sidorna.
Lite skev och med platta torn men fin ändå. I toppen av strutarna ska det sitta flaggor men det hade vi inga heller så jag tog lite serpentin.
Tungvrickare
Imorse pratade vi om just halsfluss och att man inte ska pussas på munnen och så för att man kan smitta, Prinsen passade på att skämta till det;
"Haha! Sluss! Tänk om det kom en båt rakt ner i halsen och ville slussa!"
Först fattade vi ingenting men sen insåg vi att Prinsen trodde det hette "halssluss". Verkligen roligt!
En gång när han var i femårsåldern satt han och Mannen och kollade på gamla kort, Mannen skrattde och sa att när Prinsen var liten så sa han "hårstrådd" till "hårstrå". Prinsen skrattade åt sin egen dumhet så magen hoppade men så blev han plötsligt tyst. "Men... vad heter det då?" sa han sen med ett förvirrat uttryck.
Iiiihh!!
*Den ensamma, lättklädda och snygga tjejen smyger runt i ett främmande hus och pillar på alla grejer
*Den unga, vältrände killen blir fast i mördarens mörka, skräckiga hus medan den snygga tjejen fattar noll utanför fönstret
*Tjejen, som till slut fattar att det är fara å färde, låser in sig i bilen och misslyckas med att köra över mördaren
*Kompisarna missar viktigt nödsamtal från tjejen eftersom dom idkar sexuellt umgänge
Ja, ni fattar. Det kunde varit vilken skräckis som helst.
Vem är du? vem är jag?
Verkar konstigt tycker jag, visst förstår jag att man kan tappa minnet och så men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken att han fejkar alltihop. Tänk bara, tjugofem år med frun, sjutton år på samma trista verkstadsjobb, ingen höjdarlön och ingen pension i sikte. Kanske är frun en riktigt satkärring som tjatar hål i huvudet på honom, jobbet är så tråkigt att klockorna stannar och det enda han egentligen vill göra är måla men alla måsten och vardagen gör det omöjligt.
Nä men om jag bara skulle ta och skita i allt, låtsas som om jag inte minns nånting och vips slipper jag både tjatiga frun, jobbet och alla krav. Jag får en plats på nåt fint korttidsboende där jag blir omhändertagen, får mat och hjälp med allt jag vill, ibland får jag komma hem men då är det frun som passar upp på mig istället och jag får chansen att måla hela dagarna. Livslång semester liksom.
Kanske inte världens enklaste sak att fejka, tids nog skulle man väl bli upptäckt och vad i hela friden ska man säga då? "Hoppsan..." Sen måste det ju bli segt att spela koko hela livet ut, han var ju ändå bara i femtioårsåldern och då är det ju ett tag kvar menar jag.
Brukar det inte vara så att minnet helt plötsligt bara släpper och kommer tillbaka? Han hade nog inte så höga poäng på minnestesterna men eftersom han inte var dement eller hade några skador på hjärnan så kanske det kan komma tillbaka?
Det får man väl hoppas, både för hans och familjens skull.
Det där med julgåvor...
Vi bor som bekant i en bostadsrättsförening, den styrs med järnhand av en samling halvsenila gubbar som tror att Trastsångaren är en egen stat. Här får man inte grilla, inte tvätta på röda dagar, inte slänga torra kvistar i den angränsande skogen, inte slänga vilket skräp som helst i papperskorgarna och inte ha roligt.
Mestadels skiter vår huslänga i reglerna och lever ett ganska vanligt liv vilket ställer till oreda i ledet, tanterna håller ibland på att storkna bakom sina spetsgardiner när dom ser alla hemskheter vi tar oss till och dom kan inte snabbt nog ta sig till telefonerna för att ringa presidenten.
Minsann om inte vi lämnade föreningens teskedar ute hela natten efter Prinsens sjuårskalas! Minsann om inte vi stod med bilen på gården i tio minuter häromdan! Och minsann! Minsann så tvättade vi i tvättstugan som tillhör hus B för ett par veckor sen! Jodå. Minsann.
Kärringarna ser och hör allt, dom är som gud nästan. Till exempel så ser dom vem som ställer bilen var, dom ser vem som slänger McDonaldspåsar i papperskorgarna (ajabaja!) och dom vet precis vem som våttorkar golvet efter avslutad tvättid och vem som skiter i det (jag).
Tyvärr tar deras röntgensyn slut där så dom ser inte vem som kastar en sten genom rutan på en bil som står parkerad utanför fönstret, dom ser inte vem som snor moppen som står i stället mitt på gården och dom ser verkligen inte ungdomarna som hoppar på biltaken på helgerna.
Men sånt ska man väl inte lägga sig i heller, nejdå. Det är väl bättre att spara krutet tills slynglarna i huset mittemot väsnas och står i när klockan är över åtta på kvällen, så får man verkligen inte bete sig.
På gården finns också en vaktmästare, han liknas mest vid Groundskeeper Willie i "Simpsons" och muttar mest när man ser honom. Föreningens äldremän har gjort det till en fin och anrik tradition att samla in en tia till honom varje jul, "för att visa vår uppskattning" som det så fint heter. Säkerligen bor här en tre-fyra hundra familjer som då lägger en tia var, ni fattar ju själva vilken jätteuppskattning han får.
För att göra sitt jobb.
Det är inte det att jag missunnar honom pengarna, inte alls, jag tycker bara man kunde lägga dom slantarna till exempelvis dom hemlösa/ barncancerfonden/Röda korset/ den ensamna grannen som ingen bryr sig om/ Bris/ Friends/ Läkare utan gränser...
Vem som helt faktiskt. Jag ser inte nödvändigheten i att vaktmästaren får tusentals kronor extra varje jul bara för att han gjort sitt jobb. Det tycker jag han ska göra ändå.
Pärlor både fram och bak
För ett tag sen virkade jag en mössa till Vilda, en grå med vit kant och i glittrande garn blev det. Helst hade hon nog velat ha en i rosa men eftersom hon har flera olika rosa och röda ytterplagg tänkte jag hålla färgvalet lite mer neutralt. Vilda tyckte det var fruktansvärt av mig och ratade mössan från första stund, "jag vill ha en rosa!" var det enda hon sa, otacksamma unge.
Dagen efter beklagade jag mig på jobbet men inte en enda sympati väcktes, "det är väl klart hon ska ha en rosa!" bräkte mina kollegor i kör. Mina argument om dom olikfärgade ytterkläderna höll inte, såklart skulle prinsessan ha en rosa mössa om hon ville!
Sagt och gjort, dagen efter gick jag in i garnaffären och letade upp det mest rosa jag kunde hitta, ett flerfärgat garn i ljusrosa, mellanrosa, ceris och lite ljusgrönt och självklart i en glittrande modell, som grädde på moset gjorde jag en stor blomma med Kitty i mitten. Reaktionen uteblev inte, mössan gjorde succé både hemma och på förskolan och redan andra dan fick jag ett beställningsjobb.
Och om man gillar rosa är den helt fantastisk, själv är jag mer lagd åt det neutrala hållet som sagt men har man en fyraårig dotter så har man. Det är väl bara att anpassa sig.
Såhär glad blir man om man tvingas ha den grå istället för den rosa...
