Idag skämde jag ut Prinsen ordentligt, väldigt roligt fast ändå inte.

Pinsamt nummer ett; Han hade två kompisar här, en i samma ålder och en lite äldre, killarna satt vid datorn och jag försökte hitta lite plats till alla Vilds nya pysselsaker och såg chansen att slänga lite gammalt. I en plastlåda fanns bland annat massa Bionicles och "krigsgubbar" och jag frågade Prinsen om han fortfarande lekte med dom, tydligen en otroligt pinsam sak. "Nä! Dom vill jag väl inte ha!!" svarade han med rosiga kinder och stirrade ner i golvet.

Pinsamt nummer två; När grabbarna sen skulle gå ut ropade Prinsen hejdå från trappen, som den goda mor jag ändå är skrek jag tillbaka "hejdå älskling, puss puss!" Prinsen höll på att dö, milt sagt,och jag ursäktade mig med nåt stammande i stil med "men herregud, förlåt. Jag menade ju hej hej!"

Ångesten börjar släppa nu, kan andas igen. Vi har betalat räkningarna.
Alltid är det lika tragiskt, jag tror jag befinner mig i gränslandet mellan "ekonomisk katastrof" och "gömma fönsterkuvert i ett skåp tills killar med solglasögon knackar på dörren", jag klarar bara inte av att sätta mig och face the ugly truth.
I vanliga fall brukar Mannen ta tag i räkningarna i alldeles lagom god tid och inga större scener brukar utspelas men den här gången föll allt ekonomiskt ansvar bort av någon anledning. Lönen kom ju så tidigt och så skulle vi julhandla och så var det visst några klappar som saknades och så var det ju Vildas födelsedag och så... Ångest.
Idag när jag skulle handla mat på jobbet kände jag en stor klump i magen, tänkte att nu står det "medges ej" i rutan och så har jag inte ens en liten tjuga kvar att betala räkningarna med. Riktigt så illa var det tack och lov inte men det här var verkligen sista gången jag tog på spenderarbrallorna innan alla måsten är avklarade.

Två megautgiftsposter avklarade, skönt. Julen kom och gick utan några större överraskningar, jag jobbade till ett på julafton och löste sen av Mannen som började fyra, Tomten kom på utsatt tid och barnen var överlyckliga för sina klappar.
Fyra dagar senare, med andra ord idag, var det dags för Vildas födelsedag. Tyvärr blir det lätt lite "kaka på kaka" när två så stora dagar infaller så tätt, Vild blir liksom avtrubbad av alla paket och uppskattar inte alls det hon får på födelsedagen utan det dröjer innan hon kan ta in allt.
Men å andra sidan kan hon uppskatta sakerna under en ganska lång period och har vi riktig tur så kan jag gömma undan lite av pysselgrejerna tills lillasyster tittar ut.
Efter morgondagens arbetspass har jag tolv arbetstillfällen kvar innan havandeskapspenningen tar över, som det känns just nu är varje dag jag klarar att gå till jobbet en gåva så om jag genomför dom tolv dagarna är det ett rent mirakel. Jag både ser ut som och känner mig höggravid, som om jag skulle föda inom en veckas tid, och inte om tre månader.
Förra veckan kom också vår nya bil, väldigt roligt, vi fick slutligen sålt volvon till ett vrakpris och kunde med nöd och näppe hämta ut Sportagen. Det är så skönt att slippa oroa sig för smågrejer som slamrar och bara kunna sätta sig bakom ratten och köra.
I övrigt händer inte så mycket just nu, jag har ingen ork över för bloggen som ni märker men hoppas att inspirationen återkommer då jag fått vila ut. Ni får stå ut ett tag.

Lily verkar ha skaffat sig en egen liten dygnsrytm alldeles själv därinne i mörkret, hon håller i stort sett samma tider varje dag och det har hållt i sig i ungefär en månad.
Morgonen startar vid sex-halv sju med en massa sprattel, hårda sparkar och volter så jag nästan tappar andan men sen är tydligen energin i dom små benen slut för då blir det lugnt i många timmar.
Oftast känner jag inte av henne förrän efter lunchen på jobbet, vid halv tolv, då knör hon mest och verkar bara vilja ställa till det för mig. Hon sparkar och trycker neråt och ibland känns det som om hela livmodern ska ramla ut och landa på golvet med ett stänk.
Efter nån halvtimma blir det lugnt igen och så återkommer hon under eftermiddagen/ kvällen med ett himla liv, det är upp och ner, bort och fram och överallt på en gång ända tills jag går och lägger mig vid elvatiden.
Magen har växt så mycket nu att jag har svårt att nå govlet, hos barnmorskan förra veckan låg måtten på övre kurvan, vad det nu betyder, men jag var glad att det ens fanns en kurva att hamna på. Att sova på nätterna är i stort sett omöjligt, myrkrypningar i benen håller mig vaken i timmar och om jag väl somnar så börjar det strama i magen efter en stund och så måste jag välta över på andra sidan.
Nu har jag bara fyra veckor kvar på jobbet, känns både skönt och trist på samma gång. Jag har svårt att klara ens dom simplaste jobben och är långsam som en snigel på grund av sammandragningar och kramp och när jag kommer hem finns ingen energi kvar men samtidigt är det en fristad att sitta där med allas prat och en kaffemugg i handen. Jag ser fram emot att träffa mina vårdtagare och har nästan alltid roligt när jag är ute på jobben, dom kan verkligen förgylla den gråaste dan.
Jag ska försöka hälsa på åtminstone ett par gånger i månaden sen när jag väl gått hem, jag har ju inte jobbat så himla länge där och man vill ju inte bli bortglömd.

Idag har verkligen varit en dålig dag, på nästan alla plan, allt har gått emot mig och egentligen skulle jag bara vilja lipa i ett hörn nånstans.
På jobbet gick jag från den ena griniga vårdtagaren till den andra, deras dag var nog inte heller så bra och det mesta gick fel med följden att jag i slutet av dan var trött som en gris och helt deppig. Dessutom fick jag bakläxa på en förrådsbeställning jag gjort, jag har alldeles nyss börjat med såna saker och kan inte programmet riktigt. Det är både svårt och krångligt och inte blir det lättare av att dom personer jag kan ringa om hjälp antingen jobbar 20% och slutar innan tio på förmiddagen, inte kan svara på frågorna och inte heller kan ta reda på svaret eller om jag väl fått tid att träffa vederbörande spenderar min tid med sina egna privata mobilsamtal. Det enda jag kan göra är ju att försöka på egen hand men sen när det blir fel då går det förbannat bra att gnälla, nu måste jag åka till jobbet på min lediga dag imorn och försöka lösa det som jag bett om hjälp med flera gånger.
Hemma såg det ut som ett härbärge för hemlösa, det stank av kattlådan och tvätten vällde över tvättkorgens kanter, med tre dagar kvar till julafton och med två tusen saker att göra innan dess kände jag hur det knöt sig nånstans. Att ta tag i alltihop och tokstäda var inte direkt nåt alternativ med lilla bebisen i magen men bara åsynen av skiten fick det att krypa innanför skinnet.
Mannen och jag delade så gott det gick upp allt som skulle göras, jag tog det som innebar minst böjning och minst lyft; dammsugning och golvtorkning, och han fick äran att bädda rent, springa till tvättstugan och laga mat.
Efter ett par timmar började det se riktigt hyggligt ut, det luktade fräscht och alla golv var kliniskt rena, jag kände hur mitt inre gick ner i varv, dammsugaren ställdes undan för denna gång och jag började våttorka.
Då kommer Astor på att han bara m-å-s-t-e skita. Ner i kattlådan och ut med all sand, när stranden var anlagd klämde han ut fyra avlånga negerbollar och fortsatte sen gräva ut sanden på golvet.
Fram med dammsugaren igen.
Vid middagsbordet tappade Vild ut ett glas julmust, runt på golvet simmade miljoner små glasflisor i en sjö av must och vi tog återigen fram både dammsugaren och moppen.
Till slut blev vi i alla fall klara med allt och hemmet är i toppskick inför julen, vi ska ju förvisso jobba båda två men det är ju inte kul att komma hem till ett katastrofområde.
I söndags fick vi äntligen sålt volvon och det var ju förvisso en tolv kilos sten som föll från våra axlar men det innebar ju också att vi stod utan bil mitt i smällkalla vintern. Sportagen skulle tidigast bli klar imorn så ett jättelikt vardagspussel låg plötsligt framför oss, hur tar vi oss till och från jobben, skolan och dagis? Hur ska vi kunna handla mat? Så här års behöver ju folk sina egna bilar så att låna en under några dagar var helt uteslutet.
Tack och lov har vi underbara vänner en trappa upp så maten kunde vi handla igår och sen fick Mannen låna deras bil så han kunde ta sig till jobbet, så skönt att han slapp cykla i snödrivorna i -19 grader. I morse kunde vi låna ut Vilda till en annan vän som lämnade henne på dagis och jag och Prinsen fick skjuts till skolan och jobbet av min jobbarkompis, tänk vilken tur att man har så goa människor omkring sig!
Imorn kommer den då äntligen, bilen! Under eftermiddagen ska alla papper skrivas och sen får vi glida runt i en flång ny bil. Vi slipper tänka på allt som skramlar när man kör över farthinder, att det plötsligt lyser en röd lapma i instrumentpanelen eller att man inte kan låsa bagaget, allt är nytt och fullt fungerande. Det enda jag fruktar nu är sista-sekunden-handlandet på Överby på torsdag, bland miljarder skruttiga bilar är det ju lätt att man får en parkeringsskada menar jag. Vi kommer antagligen parkera två mil bort och sen släpa allt på en pulka.

Egentligen borde jag nog ta tag i den där julklappssäcken som står bredvid mig här i klädkammaren, måste ju inventera antal, storlek och värde innan klockan slår julafton. För andra året i rad har vi packat ner alla klappar i en gigantisk Ullredspåse, typ i storlek "hockeytrunk", och bara där eftersom vi alla andra år har gömt undan massa paket så bra att dom sen inte hittas.
Det lustiga med det är ju förstås när dom väl hittas, då verkar dom komma mycket mer till pass än dom skulle gjort på jul. För två-tre år sen hittade jag en hel påse med småprylar i blandad valör och i precis samma veva blev båda barnen sjuka och därefter kom ett barnkalas väldigt påpassligt. Helt fantastiskt. Men som sagt, nufötiden råder strikt nazistordning bland klapparna, och alla ligger på samma ställe.
Lilla Vild fyller ju år snart också, den 28:e december närmare bestämt, så när det gäller henne får man alltid köpa på sig dubbelt så många paket för att kunna täcka både jul och födelsedag. Sen får vi sitta där ett par kvällar innan jul och räkna och dela så det blir ungefär lika många paket båda dagarna och så måste det vara blandat "roliga, praktiska och tidsfördrivande".
Att köpa presenter till flickor är ju överlag mycket lättare, tycker i alla fall jag, än vad det är till pojkar. Gäller det en tjej mellan tre och sex år så är det bara att ta nåt glittrigt, pyssligt och rosa, hur enkelt som helst. En kille i samma ålder däremot, skitsvårt! Ska det vara Lego? Bakugan? Pokemonkort? Tuschpennor och block? Utklädningsgrejer? Agentprylar? Kanske är det för att Prinsen alltid varit så intresserad av sport att man bara behövt köpa just sportgrejor, och nu har han inträtt i den där tråkiga åldern då han önskar sig pengar. Lite småprylar har han i alla fall knåpat ner på önskelistan som lämnades till Tomten för ett par veckor sen, så några paket blir det.
Hoppas bara allt är klart nu så man slipper ut i stressen dagarna innan.

Nej fy, kära vänner. Nu är både orken och inspirationen helt slut.
Jag har varit hemma i ungefär en vecka nu och jobbade första dan idag, visserligen inte så särskilt lång eller slitsam men ändå tillräckligt för att jag skulle bli fullständigt utmattad.
Efter jobbet hämtades barnen upp och vi mötte mormor på Ekmans, lilla Vilds födelsedagstårta skulle beställas, och det blev ett smaskigt wienerbröd och en stunds vila.
Vidare bar det av till Överby, jag har ju som vanligt snålat in på vinterskor och stod med två par trasiga kängor men utan ett enda par nya i rätt storlek fanns. Tack och lov har Prinsen ärvt ett par skoter-skor av mina kusiner och med en filtsula blev dom nästan lagom, får duga tills barnbidraget ramlar in på kontot, då blir det tveklöst Viking-skor. Lillasyster får hålla till godo med en Kavat-kopia för några fjuttiga hundringar, hon sliter inte lika mycket och växer dessutom snabbare så hennes Viking får vänta tills nästa år. Förhoppningsvis betalar det sig att lägga tre gånger så mycket på en sko, framförallt för värmen och torrhetens skull, men kanske kan dom ärvas vidare.
Nu ska jag sätta mig i soffan en stund och försöka hitta lite kraft till att duscha, förhoppningsvis släpper sammandragningarna men annars hittar ni mig på förlossningen.

Ibland hopar sig fanimej allting. Antingen är allting toppen och livet flyter på som vanligt utan några större problem eller så händer allt på en gång och man hinner knappt andas mellan all skit.
Jag har spenderat helgen mer eller mindre liggandes, har haft rätt starka sammandragningar och väldigt ont över hela magen, kan inte göra särsilt mycket utan att få ont och känner mig som en kärring. Vet inte hur jag ska orka fortsätta jobba eftersom jag mest sinkar hela gruppen för tillfället, mina jobbarkompisar får göra mina jobb som jag inte klarar och efter en arbetsdag är jag så trött att jag bara kan sitta eller ligga.
Som om inte detta vore nog så har lilla Vild haft problem med magen en längre tid, hon är ju ett förstoppningsbarn från början och vi måste ge henne Movicol regelbundet för att hon ska kunna göra nåt alls. Dom senaste veckorna har det inte räckt utan hon har ändå blivit mer och mer hård och vaknar nästan varje natt och har ont och vill bajsa men kan inte. Inatt satt hon nästan en timma och försökte men det enda som hände var att hon kräktes, magen gör fortfarande ont och hon kan inte äta en smula.
Nu är vi på väg upp till Näl, väldigt roligt att sitta där en hel söndag, men förhoppningsvis kan dom på nåt sätt få ut allt som sitter därinne, antagligen är hela tarmsystemet igenkorkat.

Skönt, jag betalar nu ett högt pris för min tokaktivitet igår. Hela dan har jag gått med magen rätt ut som en spärrballong, den har varit alldeles hård och så fort jag böjt mig det minsta framåt har en molande obehagskänsla infunnit sig, ju längre dagen gick desto mer kände jag av det där obehaget och framemot fyratiden kunde jag nästan inte stå upp. Jag försökte ringa barnmorskan men såklart var alla stadens barnmorskor på kurs just idag och ingen gick att nå. Till slut fick jag ringa förlossningen, riktigt fånigt, men några andra alternativ fanns liksom inte.
Tanten i luren var så gullig och tog mig på största allvar, hon trodde nog inte det var nån fara med Lily utan mer att min kropp inte orkade, att jag inte ska jobba och inte greja hemma utan vila. Och inte vila hur som helst som man brukar, mitt i allt stök utan ligga ner och v-i-l-a.
Inte min grej. Jag som har massor att göra här hemma och dessutom är det städdag imorgon och tanken på att "vila" hemma med två överaktiva ungar som har dötrist låter sådär vilsamt. Att skicka Vild till dagis om det inte är alldeles oerhört nödvändigt känns inte heller bra för där ligger halva avdelningen i magsjuka och att ha Prinsen på fritids där nittio barn är inskrivna en heldag är ju kanske inte så lockande om man själv ligger på soffan.
Jag har enats med mig själv att i alla fall ligga ner under förmiddagen, Vild ska vara med mormor och Prinsen får gå hem efter skolan om han lovar att sköta sig själv. Städandet får väl helt enkelt stryka på foten, vi överlever väl antagligen ändå.
Tanken på att något skulle gå fel med lillasyster nu känns riktigt skräckinjagande och att föda henne nu, i vecka 25, är nog inte heller jättebra så det är nog bara att bita ihop och lägga sig ner.

Det måste vara nåt allvarligt fel med mina hormoner, ända sen jag blev gravid den här gången har jag drabbats av den ena neuroesen efter den andra. Jag hade räknat med att få städnoja och en släng av den där "boa-in-sig-"känslan men det som pågår nu är sjukt.
Klädkammaren är nu totalsanerad för andra gången sen i somras, jag har gått igenom alla Vildas kläder och staplat i kartonger som ska storlekssorteras, förrådet är soprent på "växa-i" och "växt-ur" kassar och alla garderober är tipp-topp.
Det allra värsta är att jag hela tiden hittar nya skåp, lådor och utrymmen att städa, det blir liksom aldrig nån känsla av färdigställande och ro utan det kliar i kroppen efter saker att slänga. Köksskåpen gnager i tankarna och linneskåpet färgsorteras i min hjärna, barnens hyllor och leksaker rensades för två veckor sen men skrivbordet däremot skulle behöva sig en omgång, kanske tre stora lådor vore bra också så man kan arkivera alla barns "spara-saker".
Alla såna här saker är sånt jag egentligen skulle göra när jag går hem i januari men jag tänker hela tiden att "jo men det är ju skönt att det är gjort så slipper jag ju det då. Så kan jag bara slappa." Men det fattar ju vem som helst att jag inte kommer klara av, antingen får jag ett svårt anfall av lappsjuka eller så kommer jag göra om alltihop. Det enda som finns kvar att göra nu är tvätta och vika Lilys kläder och skruva ihop och bädda sängen, allt annat är förberett. Nästan så man kan tro att hon kommer nästa vecka och inte alls om tre månader.
En sak man förstås kan ge sig på är ju att baka, snart är det ju Lucia och en pepparkaksdeg har ju ingen dött av. Ett projekt för imorgon helt enkelt.
Först ska jag bara...

Alltså ursäkta mej men jag måste bara få fråga... Det där med Facebook, det är ju kul och bra för att hålla kontakten och allt så, där är jag helt med.
MEN.
Varför varför varför skriver man exempelvis "jag älskar mina barn!", "min familj är allt!" eller "mina barn är världens bästa!" och går med i grupper som "älskar du dina barn, kopiera detta i din statusrad!" eller "om du är gift med världens bästa man, kopiera detta!"
Varför?
Är det nån som tvivlar på att du älskar dina barn? Har någon ifrågasatt dej som förälder? Är det en ömhetsbetygelse att berätta för dina FB-vänner att du älskar din man/ fru?
Varför startar ingen gruppen "mina barn suger, är fula och jag önskar jag gjort abort!" eller "min man är en blodsugande parasit som inte gör ett handtag här hemma och jag ska skilja mig omgående!" Det vore bra mycket roligare att läsa och skulle nog höja ett och annat ögonbryn.

Jag verkar ha gått in i nåt slags koma, hur mycket jag än sover så känner jag mig fullständigt utpumpad, trött och som om nån dragit ur sladden. Jag sov hela helgen men i morse var det ändå omöjligt att ta sig ur sängen, ögonen sved och kroppen ville inte vakna.
Det allra värsta är nästan den där stunden efter middagen, när man har uppbådat all energi till att laga mat, vara trevlig mot familjen, plocka undan hemma och kanske till och med hängt en tvätt och slutligen landat vid middagsbordet och fått en tallrik mat i magen. Då smäller den till. Medvetslösheten.
Ögonen går i kors och man undrar hur i all världen man ska orka diska och torka köket, bada barn och få dom i säng utan att tvingas ta in på klinik.
Kanske är det vintertrötthet, kanske är det Lily som stjäl min kraft, kanske borde jag gå i ide.

Idag hamnade bilen på Blocket, en finfin V70 till vrakpris, och bara en endaste liten intresserad har ringt. Han föreslog ett skambud som vi självklart tackade nej till men inte utan att det sved lite, vem vet hur lång tid det tar att få den såld nu. Den nya pärlan står ju och bara väntar hos bilhandlaren och det är så det kliar i fingrarna varje gång vi kör förbi.
När jag kom hem idag passade jag på att ringa upp fem stycken annonser i TTELA, ni vet dom där det står "alla bilar köpes...", men än så länge är det alldeles tyst i telefonen.
Om det finns någon intresserad därute så är det bara att höra av sig.



-02, 16.500 mil, automat. 69.500 spänn.