Alltså det här med "Familjen annorlunda", vad är det? Helt ärligt så står den serien mig ända upp i halsen och då har jag bara tvingat mig igenom ett enda avsnitt, men det räcker eftersom man ändå bara får se samma sak i avsnitt efer avsnitt.
Det är "oj titta på vår tvätthög! Jag tvättar nog tusen maskiner om dan och ändå ligger här arton strumpor och alla är omaka, tihi!" I vilken normal barnfamilj är tvättkorgen alltid tom? Min tvätthög är också enorm trots att jag bara har två barn, självklart blir det mer med fler familjemedlemmar, är det konstigt och värt att filma?
Eller så får man följa familjen som tar med sig alla hundra barn och storhandlar på Ica, där få man beskåda en kundvagn full med mjölkpaket, en med blöjor, en med mamma Scans köttbullar och oj vilken tokrolig situation det blev när tvååringen fick ett psykbryt och låg på golvet i en hög och skrek för full hals.
Vill dom verkligen att vi ska tro att dom brukar ta med sig varenda unge till Ica, att dom inte alls gör det för att det blir bättre tv, så måste dom ju tycka att vi är totalt hjärndöda.
Sen kan man ju undra om det verkligen är så annorlunda när det är "dina, mina och våra" barn, att någon med tre barn flyttar ihop med nån som har två och så får dom två gemensamma är ju inte så himla otroligt men det gör ju knappast familjen till "annorlunda" och dessutom är det ju bara en stor barnkull varannan vecka. Det borde vara en regel för att få delta att det i alla fall är en stor hoper med gemensamma barn.
Jag tycker väl i och för sig att det är lite sekt över att skaffa så många barn, men det är ju bara min personliga åsikt. Att inte kunna ta hand om dom själv utan att äldre syskon tvingas bli extraföräldrar känns inte så rätt, att ärva kläder och saker från sina syskon är kanske inte ett stort problem men att behöva stå på tur för mammas eller pappas odelade uppmärksamhet borde vara jobbigt för vilket barn som helst.
För hundra år sen var det ju mer vanligt att man fick många barn och det är ju inget större fel på den generationen men då fanns inte preventivmedel så det var kanske inte så efterlängtat det där sjunde barnet, och då var samhället mer tillåtande för stora barnkullar också. Man föddes typ med grepen i hand och var ett välkommet tillskott i arbetslaget, idag måste man gå i skolan, lära sig sociala samspel, har rätt kläder, rätt saker och delta i fritidsaktiviteter och det krävs också att två föräldrar jobbar för att få ekonomin att gå ihop. Om man nu inte är arbetsskygg och tycker att barnbidraget räcker och skaffar fler barn som en inkomst. Men om man vill nåt mer för sina barn är ärvda kläder, Eldorados konserver och trasiga leksaker så måste man nog ha ett jobb för det är ju inte några miljoner man får i barnbidrag direkt.
Jag tycker det räcker med tre barn, jag säger som min vän Lina att "det finns inte plats i hjärtat för fler." Jag vill vara med dom jag har, älska dom och ge dom min tid och inte känna ångest över att någon får stå tillbaka, kunna vara med på fritidsaktiviteter och växa med dom utan att behöva stå och rulla vagn, amma eller springa efter en tvååring.
Men det är ju bara jag och helt ärligt så är det ju tur att alla är olika, annars hade nog världen varit rätt trist.

Nu är det nära mina vänner. Veckorna bara rusar fram och snart finns hon här, alldeles varm och levande och så innerligt efterlängtad.
Inne i magen är det oftast cirkuskonster hela dagarna, fötter och knän på väg ut genom bukhålan är inget jag längre förvånas över och det kan till och med göra ordentligt ont när hon far runt. Mina bröst har gått från pangtuttar (20+) till något säckiga men ändå helt ok tuttar (29+) till helt oigenkännliga pannkakor som läcker mjölk (dags dato) och kommer antagligen för alltid se ut som tomma icapåsar i fritt hängande tillstånd. Tack och lov har jag inte fått några nya bristningar (än) och även om jag ser ut som en sjöko så har jag bara gått up tio kg och faktistk blivit smalare i övrigt, bådar gott inför kommande amning.
Alla kläder är på plats, det tvättas för fullt och garderoben är full av pyttesockar, pyttebrallor, pytteklänningar och minibodysar, listan inför BB-väskan är gjord och alla papper är i en plastficka. Klappat och klart helt enkelt.
Häromdan bakade jag framgångsrikt kolakakor, chokladbröd och äpplekaka så nu finns det annat än fulkakor att bjussa på men nån mer bakhysteri än den som infann sig förra veckan har jag tyvärr inte sett röken av. Jag är mest trött och sover så länge jag bara kan på dagarna, innan jag slutade jobba hade jag massor av planer men dom flesta har gått i stöpet just på grund av tröttheten. En del säger "passa på att sova nu!" men jag vet ju att det nästan är värre att vänja kroppen vid mycket sömn, då lär ju den första tiden bara blir ännu jobbigare att tackla. Det bästa är dom dagarna jag lyckats hålla mig vaken från det att barnen gått till förskola/ fritids vid åtta, då kan jag somna i tid och sen förhoppningsvis sova hela natten istället för att vakna varannan timma. 
Sju veckor kvar, Mannen tror tidigare, jag senare. Vad tror ni?

Igår kom den över mig med sån hast att jag nästan inte hängde med själv, jag har ju längtat och undrat lite när den skulle inträffa men inte trodde jag den skulle överraska mig så.
Jag talar förstås om bakhysterin.
Mot slutet av varje graviditet har jag fått total baknoja och fyllt frysen med diverse olika godsaker som kan vara kul att plocka fram när allt löst folk kommer och ska klämma på bebisen. Med lilla Vild bakade jag minst femhundra pepparkakor under en vecka till exempel, lussekatterna sprutade ur öronen på oss och frysen gick knappt att stänga.
Den här gången hade jag planerat en massa olika småkakor att göra och som större mål även dammsugare, helst rosa med vit choklad men gröna skulle ockå gå bra. Dom skulle jag ta fram vid särskilt stora tillfällen och alla skulle häpna över hur goda och fina dom var.

     

Igår gjorde jag dom.
Ingen kommer häpna kan jag säga.
Sockerkakan som skulle smulas ner blev fantastisk och jag fick ångest över att göra sönder den, fyra deciliter smulor skulle det vara men jag använde åtta och blev ändå inte nöjd, smeten blev liksom för kladdig. 



"Arrakarom efter smak" stod det i receptet, inte så lätt att smaka av det eftersom man blev lite smakdöv i munnen efter en stund, det hade varit lättare om det stod nåt att rätta sig efter, typ "ej mer än en matsked". När halva flaskan var tömd hade jag fortfarande inte hittat den rätta känslan och det var ungefär här jag började ge upp. Kanske var jag inte skapt för att göra så fina bakverk?
Man skulle sen rulla till längder och ställa kallt, mina såg mest ut som långa smala bajskorvar, ojämna och halkiga men jag tänkte att lite frysning nog skulle göra susen. Det skulle nog förresten inte synas sen ändå när den fina rosa marsipanen klädde dom.



Den fina rosa marsipanen gick ju givetvis inte att köpa på Willys  utan det fick bli mandelmassa som färgats röd med tveksamt resultat, en halvröd torr grej såg det mest ut som. Jag lyckades bättre med den gröna men det var fortarande ingen "wow!-känsla" över det vilket vid det här laget faktiskt hade behövts.



Dom "rosa" liknades mest kopittar och dom gröna såg ut som monstersparrisar.
Efter att ha doppat dom i tokbillig blockchoklad från Willys som grynades sig och jävlades såg det ut som om jag överlämnat hela bakningen åt Vild och jag ville bara grina. Jag svor på att köpa kakjävlarna i fortsättningen och skulle egentligen ha hållt katastrofen hemlig, men så blev jag ändå inspirerad att göra nya idag.
Det kan ju inte bli sämre liksom. Så nu ska jag åka till Jätten och köpa punscharom, riktig marsipan och svindyr mörk choklad. Dom fula dammsugarna som nu ligger i frysen får åka med barnen på fotbollscuper, Mulleutflykter och lekplatsfika.
Utöver detta fatala misslyckande gjorde jag också "chokladbröd", i tanken hade jag vännen Karins halvsega och supergoda från i somras. Mina blev torra och rätt äckliga. Också en kaka som får åka med barnen.
Kolakakorna, som är en sak jag är bra på, blev för gräddade och hårda. Får också åka med barnen.
Det enda som egentligen lyckades igår var skink-och ostpajen jag gjorde, den blev snygg och god och fick bli matlådor till Mannen.

Häromdan när jag var i full färd med att städa toan kände jag lilla Vilds ögon på mig, hon synade ingående mitt jobb och log sedan förstående.
"Jahaaaaaa," sa hon som om hon just insett en självklarhet, "det är därför du städar. För du vill ha det fint."
Smart tjej det där, hon kommer nog gå långt.

Telefonförsäljarna har bytt taktik. Jag gillart inte.
Nuförtiden är det tydligen dörrknackning som gäller, plingplong bara sådär mitt i middagen. "Hej hej mitt namn är Störandeidiot Skitarsle och jag tänkte fråga dig om ditt elavtal. Har du tid en minut?"
Men dra åt helvete, nej inte en sekund har jag. Och så står man där med ett påklistrat leende och lyssnar till deras skitsnack medan ungarna har matkrig i köket.
Att säga nej till nån i telefon är en sak, jag kan till och med ljuga i telefon bara jag slipper höra vilket vrakpris det just nu är på bredband, men att stå och blåljuga nån rätt i ansiktet är inte riktigt min melodi. Man kan ju i och för sig tycka att lite fingertoppskänsla borde ingå i ett sånt jobb men å andra sidan hade man nog inte kunnat med att gå runt och ringa på hos folk på bästa familjetid om man hade det där filtret.
Idag hade annars varit ett ypperligt tillfälle för den stendöva pojkvaskern som ringde på hos mig att se att det var helt fel tillfälle, jag hade fyra barn hemma som levde rövare med badbollar plus att jag hade så ont att jag knappt kunde stå upprätt utan fick hålla under magen för att avlasta ryggen. Ändå skulle han gå på om det otroligt förmånliga avtal man kunde teckna med Comhem just idag, han verkade ha öron som bara uppfattade hans egen röst för vad jag än sa så fortsatte han med samma mening om och om igen och jag var på vippen att kväva honom med det där fåniga yrkesleget som dinglade runt halsen på honom.
Igår hände samma sak, jag hade precis lagt mig på soffan, Mannen och Vild var på simskola och Prinsen hos en kompis och det var bara jag och Simpsons. Plingplong!
"Nämen heeeeej! Jag heter ditten och datten och går runt i kvarteret idag för att informera om ett mycket förmånligt avtal ni kan teckna med oss just idag. Det är så att vi säljer brandsläckare för tio ziljoner spänn. Har du nån brandsläckare?"
Som tur är har jag ju det, det vet ju alla hur ofta den här kåken står i ljusan låga, och för en gångs skull kunde jag mota en försäljare på dörren redan efter tio minuter. Jag hämtade min lilla röda från Lidl årgång -04 och berättade att den minsann var klart godkänd för vårt lilla hushåll och dessutom var min pappa brandman sen tjugo år så var det nån som kunde brandsäkerhet var det jag. En något modifierad sanning på många plan men det sket jag i.
Frågan är om man ska sätta upp en lapp med "dörrförsäljare undanbedes!", för dom här skrupelfria människorna ser ju sig inte som försäljare. Dom tycker nog snarare att dom är godhjärtade samariter som befriar oss vanliga dödliga från dåliga elavtal, dyra telefonabonnemang och en säker död i vilda lågor. För min del skiljer dom sig inte ett piss från dom där som går runt i trasiga kläder och lämnar fram en lapp där det på knaglig svenska förklaras hur fruktansvärt deras gammelfasters mans kusins brosbarns apa har det i Bortre Långtbortistan och kunde jag kanske tänka mig att köpa en ful tavla för dyra pengar? 
Jag, som är glad om hyran kan betalas och maten mättar barnen, vill bara be alla fara åt helvete. Nej tack jag har inte råd, vill inte, har ingen lust, vill inte lyssna och behöver inte.

Äntligen är den här! Världens finaste och häftigaste vagn står och glänser i vardagsrummet.
Mannen är sådär nöjd, vagnen som sådan är inga fel med men att jag väljer att ha den ståendes framme och köra runt den i vår tändsticksask till lägenhet tycker han är lite jobbigt.

Idag kunde vi inte hålla oss längre, med solen i ansiktet och våren i luften packade vi med oss korv och bröd och begav oss ut på gården. Efter ett upprop från käraste Lorena samlades sen alla goda grannar och grillade för allt vad tygen höll, vi ses ju allihop ganska regelbundet även under vintern men det är ändå nåt särskilt med dom där otvungna träffarna över en kaffe ute vid lekplatsen.









Det jag med bestörtning insåg idag var att jag måste börja baka, det är ju tradition att jag kommer med kärringkakor (=småkakor som ex kolakakor eller brysselkex) efter en matdejt och nu är frysen tom. Tur att jag är ledig ett tag framöver.

Idag har jag spenderat tre timmar på Näl's "Obstetriska mottagning", låter både finare och roligare än det är kan jag lova.
Det hela började med en vanlig kontroll hos barmorskan, när jag beskrev hur sammandragningarna kändes och hur Lilys rörelsemönster varit dom sista veckorna blev hon fundersam och ville genast ringa förlossningsjouren. Jag - som inte tänkt så mycket på det utan bara trott att det nog är så det är att vänta trean - fick isbitar i magen, varför blev hon oroad? Och när jag sa att bebisen känns stor och magen mättes var den inte alls så stor som förväntat men då sa hon "ja, den har ju inte krympt i alla fall..." och funderade vidare. Jag skänkte Lily en tacksam tanke för att hon rörde på sig hela tiden, att sitta där med orosmolnen för ögonen utan att känna fosterrörelser hade varit döden.
Väl uppe på Näl fick jag först sitta med blåa ploppar på magen och registrera bebishjärtljud och eventuella sammandragningar, nervös och superstressad satt jag där och såg hennes hjärtljud svaja mellan 115 och 176 slag/ minut och Prinsens förlossning snurrade i bakhuvudet. Hans hjärtljud sjönk ju för varje värk och ville inte riktigt komma tillbaka ordentligt och det blev en rask avslutning med sugklocka, men han var ju i alla fall fullgången och skulle inte behöva spendera dom närmsta tio veckorna i kuvös efteråt.
När barnmorskan kom in frågade jag henne men hon var så nöjd så, "det är precis så det ska vara, en pigg och aktiv bebis!" kvittrade hon och jag slappnade av lite.
Efter ett ultraljud, som för övrigt konstaterade att lilla fröken Tvärsemot därinne låg på tvären, och kontroll av livmodertappen kunde en för tidig förlossning avblåsas och jag fick gå hem efter att dyrt och heligt ha lovat att gå direkt hem och vila. Läkaren tyckte det var helt befängt att jag skulle jobba mer men då jag övertygat henne om att jag bara hade två dagar kvar och lovat att inte göra mer än nödvändigt muttrade hon att "jaja men du måste ta det lugnt nu!"
Så lugnt var ordet, jag och barnen har haft en myskväll med härlig kvällsmat och fniss vid bordet, Mannen jobbar natt men hade dammsugit och gjort så fint här hemma innan så nu när barnen somnat ska jag bara duscha och sen lägga mig i sängen och kolla tv.
Lugnt.

Imorn ska jag till jobbet igen, har ju varit hemma en vecka och bara hasat runt men nu är det slut med det eftersom det gått sju dagar. Jag har varken ork eller lust att strida med Försäkringskassans "graviditet är ingen sjukdom" så jag har kämpat så länge det går, tyvärr tog kämpandet slut förra veckan och jag kände hur det var "Lily kvar i magen till mars" eller göra ett bra jobb som var dom enda alternativen och då sjukskrev jag mig själv.
Jag har ju världens bästa arbetskompisar så dom jobb jag gjort dom sista veckorna har varit dom fysiskt lättaste men jag har inte ens klarat det utan fått lämpa över en hel del på andra, en sak som inte alls känns ok, då är det ju bättre att jag är hemma så en ersättare kan göra det jag skulle gjort.
Nu har jag bara tre arbetsdagar kvar dock så det är bara att bita ihop.
I övrigt är allt som vanligt, jag pustar och är hur trött som helst, får fler och fler sammandragningar och har till och med börjat skissa på BB-väskan lite. Förvisso har varken Prinsen eller Vilda kommit på utsatt tid så chansen att jag går över med Lily är väl överhängande men när sammandragningarna kommer känns det som om det är dags att åka pronto, igår fick jag till och med lägga mig med värmedyna under nån timma när det var som värst. Så länge vi kommit in i mars får hon komma när som faktiskt, det gör absolut ingenting om hon väljer att komma tidigare.
Tankarna och känslorna inför kommande förlossning är svindlande, jag är helt klart livrädd och funderar på att inte göra det alls men inser att det nog är ett nödvändigt ont, ut ska hon ju. Jag kan ju tycka att det borde funnits nån annan kroppsöppning som var med anpassad för att pressa ut en annan människa, känns ju inte riktigt rätt att en fyrakilosklump ska sprätta upp ett så viktigt hål liksom. Munnen till exempel, är inte den större? I svåra stunder kan till och med skithålet kännas som ett bättre alternativ.
Eller varför har man inte ett ställe till exempel i armhålan som öppnas enbart vid förlossningar som är jättestort och där bebisen bara glider ut och sen stängs det igen? Inget som spricker och sen är odugligt i sex till åtta veckor och inte ens går att pinka ur, inget som används till annat och inget som ser ut som ett blomkålshuvud efteråt. Hade ju helt klart varit smartare.
Frågar man religiösa människor ska ju kvinnan ha fått förlossningssmärtorna som straff för att hon käkade det där äpplet i Edens lustgård. Vi andra vanliga människor inser ju att eftersom varken Eden, Adam, eller Eva funnits och det inte var Gud som skapade jorden helt magiskt på en vecka så är det bara en av naturens nycker att det gör så in i helvete ont och det är kvinnans uppgift att göra det eftersom mannen inte skulle klara det.
Hade det varit männen som var gravida hade det varit obligatorisk sjukskrivning från samlagsdagen, han hade inte lyft ett finger under vare sig graviditet eller ammning och det hade erbjudits samtalsterapi redan på BB. Har förresten svårt att tro att vi ens kommit till 2000-talet med mänskligheten, den hade antagligen dött ut rätt snart eftersom en man aldrig nånsin hade gått igenom mer än en förlossning.

Igår morse hämnades barnen.
Dom tassade in till oss innan vi vaknat och blåste livet ur sina partytutor, Mannen dog på fläcken och jag fick en hjärtinfarkt.

Det är stort, nästan helt magiskt. Lilla Vild ska på badtunnefest! Bara brudar, mat, snacks och bad ute i tunna, hur grymt som helst. Flickorna på förskolan ska ta med badrock, baddräkt och mössa och infinna sig hos kompisen om en halvtimma, Vild har packat sen klockan tre och kan knappt vänta med skorna.
Jag gillar sånt, engagemang. Särskilt när det gäller barnen, själv orkar jag knappt köra till och från träningar oavsett om jag är gravid eller inte så för våra stackars socialt undernärda barn är det en gudagåva om nåt sånt här händer. Imorn är det Prinsens tur, en pappa har hyrt en träningshall och ska köra fotboll och innebandy med några klasskompisar, Prinsen är eld och lågor och har redan ställt fram sin bandyklubba.
Jag önskar att jag var med lagd åt det hållet faktiskt, mer engagerad, en person som drar ihop en spontan grillfest, stafett med chokladpengar som vinst eller en tipspromenad sådär bara för att det är kul att ses. Man vinner så mycket på det, dels bättre relation med barnens kompisar och deras föräldrar men också en bra sammanhållning i kompisgruppen.
Jag tycker ju att en av dom största fördelarna med att bli förälder är alla nya kontakter man får, både jag och Mannen har ju fått massor med nya vänner genom barnen. Folk som vi annars aldrig råkat på är nu inräknade i den innersta kretsen av vänner och berikar vårt liv i stort sett dagligen, inte bara med sin närvaro, ett sms eller en "gilla"-tryckning på FB utan också med tryggheten i att jag kan ringa dom om något uppstår i skolan/ på förskolan, vi kan hjälpas åt med svåra saker och vi kan stötta varandra i föräldrarollen.

Nu är det dags, Vild står i hallen och ropar, hon ska ju "faktiskt på feeeest nu mamma!! Skynda´rej!"
*Rusar...*

Hjälp, jag drunknar. I papper. Tycker hela landet är pappersfixerat och undrar i mitt stilla sinne vart alla dessa
A4-ark med viktig text på egentligen tar vägen.
Vart du än är och vad du än ska göra så är det blanketter som ska fyllas i, skrivas under och kopieras, det värsta är att du själv sen förväntas spara alla kopior i all evighet omutifall dom skulle behövas nån gång om hundra år.
Mitt största dilemma för tillfället är försäkringspapper, som ni alla vet är det inte vårt starkaste område i familjen och jag försöker nu samla alla under ett tak, barnen, vi, bilen, hemmet och katten. Häromdan landade ett tvåkilos kuvert i brevlådan, där fanns alla papper som skulle läsas och fyllas i och jag dog på fläcken, vilket jäkla jobb! När man väl vänt ut och in på alla familjemedlemmar och avslöjat varenda liten nysning sen tidernas begynnelse ska man välja vilken nivå på föräkring man vill ha, alltså det som kallas "prisbasbelopp". Sitter man då med barnens papper är det lätt att man snubblar in på högsta beloppet och högsta ersättningen för "barnen är ju så värdefulla, tänk om nåt skulle hända!"
Ja, tänk om nåt skulle hända, självklart vill man bli ersatt om dom skulle förlora armarna eller synen eller så men det vet man ju att oavsett hur många hundratusingar du lagt på premier genom åren så kommer försäkringsbolaget ändå strida till sista blodsdroppen och du får vara glad om du blir ersatt för frimärkskostnaden. Och i ärlighetens namn, skulle nåt av barnen dö (hemska tanke!) så spelar det ingen roll hur mycket pengar man får ut, livet är ändå slut.
För att få lite klarhet i vad som är vad ringde jag upp pappa, det första han frågade var vad försäkringen kostade och sen fick han en stroke. "Herreguuud!" väste han i luren och fnös när jag frågade om det var dyrt, "dyyyrt?! Det är ju rena rååånet!" fortsatte han och jag kunde inte annat än hålla med när vi räknat på det tillsammans. Om alla tre barnen skulle ha samma försäkring, jag, bilen, katten och hemmet varsin så skulle det gå lös på drygt tusen spänn i månaden och det är kanske lite hårt.
Nu ligger alla papper på bordet uppdelade i högar och imorn måste jag ringa runt och kolla familjeförsäkringar och skit, om en vecka lär väl postboxen ramla ner från väggen av tyngden från alla kuvert med försäkringsofferter.

Igår tänkte vi skoja till det lite, Mannen och jag. Det började med att jag hittade två partytutor i ett skåp, barnen hade precis lagt sig och det var sådär tyst som det är alldeles innan sömnen kommer, och helt plötsligt fanns den bara där. Idén.
"Tänk om man skulle gå in och blåsa utav bara helvete, hade inte det varit kul?" föreslog jag och Mannen hängde genast på.
Vi smög fram till barnens rum och på "tre!" störtade vi in, tände taklampan och blåste för fullt i partytutorna. Reaktionen uteblev inte.
"HUUÄÄÄÄÄ!!!!" skrek Prinsen och blev blek av skräck, Vilda satte sig spikrak i sängen och ögonen höll på att ramla ur sina hålor. Mannen och jag skrattade så tårarna rann men skämtet uppskattades inte av barnen, dom grät i flera minuter och att få dom lugna igen tog säkert en halvtimma, tydligen trodde dom att åtta vilda monster kom in och skulle röva bort dom.
Jag förklarade pedagogiskt att det här skulle vara mycket roligare imorn än det var just nu men då började Prinsen gråta igen, "ska ni göra såhär imorn igen?!" hulkade han men lugnade sig när jag förklarat hur jag menade. Dessvärre tyckte inget av barnen att detta var roligt idag heller, dom är fortfarande oroliga att vi ska göra samma sak igen trots att vi svurit på att aldrig göra om det.
Nästa gång ska vi ta en vuvuzela istället.