Igår var det dags för den årliga cruisingen här i stan, vårluften blandades med stanken av brända bildäck och bensin och folk som inte sett dagens ljus på flera år passade på att sola rövspringan genom bilfönstret. Ett tag var luften så tung av avgaser att det liknade slaget vid Lützen och jag trodde vi skulle dö av koldioxidförgiftning.

Både jag och barnen hade huvudvärk när vi kom hem och jag tänkte i mitt stilla sinne att det kanske inte är så konstigt att det inte är några nobelpristagare som deltar i den där bilkaravanen.

Lilla Vild var som alla år helt tagen, hon fick lov att stå vid trottoarkanten med min mobil och ta bilder på bilarna och jag var lite oroad ett tag att hon skulle hoppa in i en förbipasserande med rejäl motor. Min största fasa är nämligen att hon ska hitta en Conny, Sonny, Johnny, Kenny eller för all del en Kevin och dra till landet där hon sen kommer bo i ett fallfärdigt hus med tre gamla bilvrak i trädgården och ett par ungar som alla har olika pappor.

Allt på grund av hennes förkärlek till raggarbilar liksom.

För ett par år sen såg vi en stor och skruttig van med dekalen "skratta inte Svensson, din dotter kan ligga i baksätet" och jag och Mannen såg med skräck på varandra. Vi insåg ju att det antagligen barkar därhän inom några år.

Nu har mobilen etthundratre bilder på raggarbilar i varierande skick, jag tänkte ge henne ett par dagar att titta på dom sen blir det papperskorgen med alltihop.

 

Fredagen är kommen, hallelulja! Inte för att jag slitit särskilt hårt den här veckan men ändå, själva fredagskänslan är oslagbar. Man har liksom kunnat se på folk i affären vilka som har en stundande ledighet framför sig, dom har omgivits av ett skimmer det är ett enda "äsch då, ingen fara!" när hälsenan mosats av en kundvagn. Till skillnad mot söndag eftermiddag när man har ett par översockrade och dyngtrötta ungar med sig och försöker få till en vettig middag, då är det väldigt lite "äsch då" kan jag säga.

Själv slutade jag redan klockan två och jag åkte hem med världens plan, idag skulle det bli grillat ute i trädgården, kanske en kotlett? Eller varför inte lite blandade rotfrukter i ugn och så några feta majskolvar?

Fyra timmar senare hade den grillade buffén förvandlats till en allvarlig fundering på hämtmat, alla var svinhungriga och allt utom att ställa sig vid spisen kändes som ett bra alternativ, tyvärr slutade det med bränd långkorv och stekt potatis men det mättade ju i alla fall. Jag tycker ju verkligen det är tråkigt att laga mat också, mycket kanske för att man aldrig får göra något färdigt från början till slut då Lilla alltid behöver hjälp av något slag. Är det inte en bajsblöja eller ett sår som "blööödej" så har hon vält ut nåt, rivit ut hela garberoben, målat på Vilds tapet med läppglans eller bara tömt frysen, så det som står på spisen blir liksom värmt flera gånger och i stort sett alltid bränt minst en gång. Känns ohälsosamt.

Imorn är jag ju förstås helt ledig, Lilla ska vara med mormor nästan hela dan så då ska jag passa på tror jag. Då kan det hända att det blir en riktig middag med grönsaker och allt!

Den Lilla blir så stor så fort! Redan två år och två månader, riktigt bortskämd och lika knäpp som dom andra två.

 

Sitter i soffan med Mannen och tittar på "Debatt" som ikväll har världens diskussion om upploppen i Husby, jag fattar verkligen inte vad problemet är!

Allt startade tydligen när polisen sköt en man som hotat omgivningen med kniv, mannen avled och helt plötsligt var allt som gått snett i hela samhället polisens fel. Att ungdomar med olika bakgrund drar runt på stan och inte har något att göra, att folk inte har ett arbete, att skolan inte tar ansvar, jada jada jada... Hade bara polisen låtit bli att skjuta den här mannen, som säkert var jättesnäll innerst inne och säkert aaldrig skulle hacka sönder nån med sin kniv, så hade allt varit toppen. Inte ett problem i sikte och bara blå himmel så långt ögat når.

Eller?
Det som nu händer i Husby är att ungar i tidiga tonåren springer runt och tänder eld på bilar, kastar sten på brandmän/poliser och slår sönder allmän egendom, det tycker jag har väldigt lite med polisen att göra. Är det inte föräldrarna som ska ansvara för sina barn? Det spelar väl mindre roll varifrån man kommer, föräldrar bör väl ansvara för sina barn både i Sverige, Iran och Afrika? Och hur kan man skylla regeringen för att ens unge är ute och ränner vid elva-tolv på natten, har det med ens egen dåliga utbildning och taskiga hemsituation att göra? Jag har inte heller nån särskilt bra utbildning, jag hade urusla betyg i skolan och kan fetglömma en eventuell högskoleutbildning, men jag lyckades ändå skaffa ett jobb. Och det allra konstigaste; jag lyckades ändå få min elvaåring i säng i tid, efter att ha gjort läxan och ha tagit fram rena kläder inför imorgon. Det ligger väl i var och ens egna intresse att skaffa sig en framtid, man kan ju inte sitta och vänta på att Reinfeldt ska ringa och erbjuda ett jobb, bostad och fet lönecheck?

För mig låter alla argument som något taget direkt från "Lorry"-sketchen där några nazister skyller allt dåligt dom gör på att dom inte har någon lokal. Jag fattar verkligen inte hur man kan tycka att det är rätt att kasta gatstenar mot brandmän/poliser som riskerar livet för andra människor bara för att polisen bedömt en situation som så hotfull att man väljer att använda sitt vapen. Tror knappast det var den polisens önskan att skjuta ihjäl mannen, han mår säkerligen väldigt dåligt, men vad hade hänt om mannen fått gå lös med kniven istället? Det är bara några år sen ett psykfall knivmördade en sexårig flicka på en förskola ochför ett par månader sen blev en sextonåring på väg till skolan attackerad med yxa, vad hade diskussionen gällt då? Att polisen måste få mer befogenheter och resurser? Att dom ingenting gör utan bara låter buset löpa?

 

 

 

När vi flyttade in i lilla Drömkåken passade vi på att köpa en riktigt fläskig tvättmaskin och rejäl tumlare, vi valde det dyraste märket med lång garanti och goda omdömen, allt för att hålla tvättberget så litet som möjligt under många år.

Det vi inte hade räknat med var att elen i källaren inte riktigt var anpassad för två stora maskiner som dagligen körs flera gånger, en fet luftavfuktare och en taklampa utan då går jordfelsbrytaren in och slår av hela skiten. Så när man kommer ner och tror att programmet är klart möts man av två stendöda maskiner som bara gått i typ tio minuter innan strömmen brytits.

Mannen har tillfälligt löst problemet genom att dra en förlängningssladd från garaget ända in i tvättstugan där tumlaren får sitta, men det känns lite osäkert och jag skulle nog helst se att all el dras om. Hela taket är ett enda skatbo av sladdar som dragits ner genom taket och vidare ut i olika rum, lite här och var slutar dom i en såndär plastkopp med små stumpar surrade med eltejp, och på vissa ställen finns eluttag som inte fungerar alls. Det allra bästa vore väl att börja om från början liksom, så man vet var det försvinner el och så man kan vara säker på att inte bli grillad när man tänder lampan i förrådet.

Det är ju bara så himla mycket man vill göra hela tiden, i Dockskåpet hade vi hamnat i nåt slags inredningsmässigt limbo där ingenting kändes vare sig viktigt eller roligt, men nu vill vi greja överallt hela tiden. Det som känns som prio ett är förstås hallen på övervåningen, där pryds väggarna av en lilablommig tapet med matchande tak och man blir nästan vimmelkantig av att titta på den. Tanken är att det ska bli ett litet tv-rum där barnen kan hänga när vi tröttnat på att lyssna Nickelodeons dubbade skrik, så den som känner sig träffad kan gärna få donera en miljard till möbler och tapeter.

Efter att ha bläddrat igenom senaste numret av "Villaliv" är jag helt säker. Det finns ingen annan anledning till att heminredningstidningar existerar än för att man ska må riktigt dåligt.

Tidningshyllorna fullkomligt kryllar av glänsande magasin med lantligt vitt, hur du bygger din egen bastu och gör-det-själv-tips på hur man på bästa sätt skumfogar fönster, javisst för är man det minsta händig klarar vem som helst att byta panel på den charmigt nedslitna krigsbaracken.

Nuförtiden ska allt också vara "en harmonisk blandning av gammalt och nytt", jag kan sätta mitt högra knä på att man inte kan hitta en endaste inredningstidning som inte har ett repotage om familjen i funkisvillan som av en händelse har hittat några Bruno Mathsson fåtöljer billigt på en loppis eller berättar en fyra spalter lång historia om farmors gamla ljusstakar som nu pryder sin plats på det lilla bordet man hittat i en container. Problemet med "en harmonisk blandning av gammalt och nytt"-trenden är att alla vill ha precis samma saker, alla letar snirkliga ramar på loppis, ropar in loppätna fåtöljer på auktion och inreder med soldisiga svartvita bilder på sina ungar. Verkligen unikt.

Och allt ser så vackert ut att man bara vill gråta.
Men vem bor så? Utan ett virrvarr av sladdar bakom tv:n, smutsiga handavtryck på dom fräscht vita väggarna och tolvtusen stinkande skor i en hög i hallen?

I jämförelse framstår mitt hus som ett polsk vandrarhem av låg klass och jag börjar tvivla på min känsla för inredning, vissa saker kan jag liksom inte inreda bort. Prinsens rum exempelvis, hade jag tänkt lite New Englandstil på med stjärnor och marinblått och vitt. Fräscht och charmigt. Det tyckte inte Prinsen, han och jag hamnade snabbt på kollisionskurs gällande vad som är snyggt att ha framme på display när han föreslog en hel hylla med tomma energidrycksburkar och jag fick inse att det faktiskt är han som ska bo och trivas i det rummet.

Och kanske borde jag ta mitt förnuft till fånga, huset är ju underbart charmigt och alldeles perfekt även utan att allt går ton-i-ton, fluffiga mattor och välplacerade stilleben med gamla böcker från Gustav Vasas tid.