Tack snälla för alla fina kommentarer angående Prinsens skola, det värmer mycket! ♥♥

Dagen i skolan gick bra, jag fick se att Prinsens problem är klart mildare än ett par av dom andra pojkarnas och jag märkte också att hans infall kom efter lunchen (idag i alla fall) då han är mer trött än på morgonen. Den ljudvolymen som var i klassrummet kan enbart beskrivas som öronbedövande och att sitta där dag ut och dag in och försöka koncentrera sig på uppgifterna samtidigt som myrorna lever om i brallan måste vara mission impossible.
Jag förstår att barnen tappar fokus och blir uppjagade av varandra, och att det dessutom finns ett par riktiga bråkstakar (om man nu får lova att säga så) i klassen gör inte saken bättre. Det enda dom bidrog med under dagen var "håll käften din jävla bög!" "jag ska döda dig" samt en massa stök och bråk i klassrummet som fröken inte tog tag i och det är ju givetvis dom här barnen som får Prinsens odelade uppmärksamhet.
Han kan helt enkelt inte tygla sig och göra smarta val när dom här killarna finns i närheten utan han hänger med på alla deras idiotupptåg, och gör samma dumma grejer som dom, och kommer sen hem med ångest över att han sagt dumma saker till nån/ knuffats/ gjort sönder något eller bråkat på lektionen.

Jag fick också klart för mig att ingen personal finns i närheten för att övervaka dom här barnen på rasterna utan dom får fritt spelrum till alla dumma infall.
Varenda gång det har varit problem där Prinsen varit inblandad har fröken preciiiis vänt ryggen till, att hon sen inte ens kan redogöra för vad som skett innan bråket uppstod eftersom hon egentligen inte alls varit i närheten verkar ingen bry sig om.
Jag, med min obefintliga högskoleutbildning, kan ju tycka att man kanske ska punktmarkera "sprallisarna", ha en personal som alltid befinner sig där dom är och som kan styra upp alla situationer som uppstår. Dom är ju nästan alltid tillsammans har jag förstått så att ha en rastvakt på sju-åtta pojkar är väl inte snedfördelade resurser?

En sak som gjorde mig väldigt lessen var att se min pojke sitta ensam i hörnet, alla andra har en bänkkompis utom han. Tydligen har han stört grannen på lektionen och blev då placerad ensam, också en såndär grej man måste läsa flera hundra högskolepoäng för att komma på. Såklart var klassföreståndaren ledig idag och "måndagsfröken" visste inte nåt om detta så nåt skäll kunde jag unte dela ut heller men jag kan lova er att imorn är det jag som ringer rektorn.
Den dagen jag spenderade i skolan gav mig tillräckligt på fötterna för att strida ännu mer, jag vet att Prinsen har dåliga sidor som han måste jobba med men att han skulle ha stört så mycket efter två veckor att han får sitta ensam är helt orimligt. I så fall vet jag tre pojkar som borde placeras i källaren för det uppförandet dom hade var alldeles uppåt väggarna och Prinsen är i alla fall inte elak, respektlös eller skriker könsord.

Jag pratade länge med "fritidsfröken"  på lunchen, hon jobbar verkligen för att Prinsen ska komma rätt och vi har en bra dialog, jag kunde ge henne tips på hur vi gör i olika situationer och jag berättade om den killen vi ser hemma i Prinsen. Han som har ett hjärta av guld och alla känslor utanpå kroppen, han som ställer upp i vått och torrt, han som alltid ser din nya frisyr/ dina nya skor/ den nya tröjan och som säger "vad snygg du är idag!" en vanlig sketen tisdag.
Det är den killen vi måste få fram mer av, den killen som är min pojke och om det innebär att jag ska stånga pannan blodig mot den kommunala skolan VS en överenergisk sjuå så må det vara hänt.

Skulle aldrig ha öppnat den där bag-in-boxen, nu går jag och skåpsuper som en annan alkismorsa. Inte bra.
Idag tänkte jag dessutom att eftersom jag ändå sitter fast här utan bil - och därför inte ska köra nånstans - kan jag ju passa på att ta ett glas när jag lagar middag.
Och ett glas rött är ju så gott till kräftsoppa.
Och ett glas vin sitter väl fint när ungarna äntligen somnat och jag får lite egentid.
Framför mig står ett fjärde glas men nu vågar jag inte dricka mer, är lite rädd att tappa omdömet totalt och bjuda in alla grannar på fest. Ögonen känns lite tunga också, rött vin verkar ha den effekten på mig, rena rama sömnmedlet.
Tack och lov kommer Martin hem imorn kväll så vi får ett slut på det här fylleriet.

Aahh...jag kan riktigt känna hur friden sänker sig över mig. Barnen sover, akvariet är städat, tvätten hängd, golven dammsugna och disken diskad. Vinet upphällt och kvällen är bara min.
Martin åkte till Stockholm igår och det är riktigt skönt att vara på en man hand, barnen sköter sig så exemplariskt och är bara hur underbara som helst och jag får mycket viktigt egentid. Jag har alltid varit något av en ensamvarg och värdesätter tiden då jag får tänka utan att bli avbruten, fundera på livets stora frågor, dagdrömma, läsa eller bara sitta ner med en kopp kaffe i total tystnad. Ingen radio, inga frågor, inget mer än jag. Utan det går jag sönder.
Dom första dagarna när Martin åkt brukar därför gå åt till återhämtning men efter två-tre dagar när ensamheten börjar bli tråkig så går tiden såå långsamt och jag längtar varje sekund.
Den här gången kommer han hem på helgen, annars stannar dom uppe även då eftersom det blir så långt att åka för en dag hemma, men nu hade dom tydligen inga lektioner på fredagen och börjar inte igen förrän på tisdag så då blir det ju lite tid hemma med familjerna.
Jag jobbar ju såklart hela helgen men jag slipper i alla fall pussla ihop livet med barnvakt, det är jobbigt både för barnen och mig och jag börjar känna mig som en plåga för stackars mormor och morfar som får ställa in sina aktiviteter för att hjälpa mig.
Jag har lovat att hälsa på varje vecka när dom hamnar på hemmet men det känns som om man kanske skulle göra något mer, dom har ju i alla fall ställt upp i ur och skur i ett och ett halvt år menar jag. Kanske en fin middag eller så? Vi är ju gjorda av pengar så en Happy Meal kan vi nog fixa fram.

Moraltest

Din älskade lilla dotter drämmer bildörren stenhårt rätt in i bilen bredvid när ni parkerat, det blir ett stort märke och en avsevärd buckla.

Vad gör du?

A: Går runt bilen ymingt svettandes, du våndas över kostnaden men inser sen att det enda raka är att lämna en lapp där du lämnar en djup och innerlig ursäkt, namn, telefonnummer (både mobil och hem) adress samt personnummer.

B: Efter skadekontroll låtsas du att du glömt något viktigt hemma, stuvar in ungen i bilen igen och åker sen därifrån som om inget hänt. På vägen ber du en bön att ingen såg vad som hände och tog ditt registreringsnummer.

C: Ojar dig högt och tydligt över vad som hänt, tar fram papper och penna och skriver en lapp som du lämnar på bilens vindruta. Alla omkring dig tror att du lämnat dina uppgifter men i själva verket har du skrivit "glöm inte köpa Revaxör" på lappen.

Ni som känner mig behöver inte fundera på mitt val.

Idag kom beskedet. jag får behålla mitt jobb. Mycket bra nyheter.
Jag och jobbet har ju utvecklat en slags hatkärlek till varandra, lika mycket som jag avskyr det älskar jag att det är mitt eget. Kommunen har haft ett varsel hängandes ända sen innan semestrarna drog igång så det var en förlösande dag, även om jag har varit någorlunda säker på att få vara kvar så har det ändå funnits tvivel och att bli arbetslös i dessa tider är verkligen botten. Särskilt med en man på CSN.
Jag har alltid varit den som stått på andra sidan förut, varit den som blivit varslad och fått gå, men det är inte så kul på den här sidan heller. Antagligen har jag en eller två fina jobbarkompisar som får sluta och jag lider med dom, jag vill inte ha nåt nytt folk som klampar in och ska lära sig allt! Jag vill ha teamworket med mina vänner, det där att man gör sitt och inga förklaringar behövs, att man kan vara deppig en dag och få en kram eller att dela en glad nyhet, ta fem minuter utan att det egentligen finns tid men för att man behöver varva ner. Ett väl inarbetat mönster som snurrar på som ett maskineri.
Det är bajs med lågkonjunktur.

Vad har jag gjort? Detta kommer inte sluta bra det känner jag på mig, disaster waiting to happen liksom.
Jag har köpt en veckoförbrukning av dietpulver på Sportlife, jag ångrade mig redan i kassan och dessutom var det apdyrt men jag kunde inte med att säga det eftersom tjejen i kassan bubblade av förväntan å mina vägnar.
Tanken är att jag ska klämma i mig tre påsar pulver om dan och inte ens tänka på nån annan mat, inga ägg, ingen liten sockerbit till kaffet, inga vindruvor och ingen juice. Inte ens en smula mat får slinka ner genom strupen på heeela veckan (förutom på lördag eftermiddag då vi ska på 60-årsfest, jag vägrar vara en partypooper) och jag börjar bli desperat. Bilder av goda lasagner och feta hamburgare svichar förbi ögonen och jag kan bara tänka på alla goda saker jag ska äta nästa vecka, mitt blodsocker är nere på minus hundra nu och jag är som en bålgeting.
Jag förstår inte varför inte jag kan gå ner i vikt som vanliga människor, med mer motion och mindre mat, det funkar helt enkelt inte. Förra våren satsade jag till femhundra procent, jag tränade två eller tre dagar i veckan (vilket är mycket när man inte tränat alls innan) och jag var stenhård mot mig själv gällande maten. Så höll jag på i två månader utan att gå ner ett gram, inte ett enda gram! Inte ens en liten ynka milimeter försvann runt röven utan den vaggade på som om inget hänt, snacka om att tappa lusten.
Just därför tänkte jag nu chocka mig själv med en svältkur, allt för att se resultat snabbt. Men med tanke på att jag redan nu, klockan halv tio dag ett, är utsvulten och på vippen att sätta tänderna i barnen råder det delade meningar om huruvida jag kommer klara det.

Allas vår kära tant, hon som var en symbol för det svenska medelklasshemmet och som sågs spankulera omkring på städernas gator dagligen förr, var är hon? Har hon tagit sina gråa fotriktiga skor, sina nylonknästrumpor och sin slitna handväska och kolavippat? Numera ser man bara blonderade fyrtioåringar med märkeskläder, fodrade läppar och sillisar, inte en tillstymelse till permanentat hår och knälånga kjolar så långt ögat når.
Detta är något jag undrat en tid och efter grundliga efterforsknignar har jag nu hittat henne, tanten, hon har flyttat in i hemmets lugna vrå och sitter nu med sin välvässade blyertspenna och författar insändare till allehanda tidsskrifter.
Hon gnäller om än det ena och än det andra, är det inte dagens häxjakt på dom stackars pensionärerna och deras utgifter så är det unga slynglar på motorcykel som förstör hennes trekaffe på balkongen. Hela insändaren genomsyras ev en bitterhet av sällan skådat slag och det är "dagens ungdom", "när jag var ung..." och "det var bättre förr" i ett sånt virrvarr att man blir svimfärdig.
Under alla mina år inom äldrevården har jag hunnit plöja igenom en hel del veckojournaler i stil med Allers, Hemmets veckotidning och Hemmets journal och dessa tidningar är något av ett Facebook för tanter. Här finns utrymme för obegränsat med gnäll men det har också blivit ett forum där tanter landet över kan mötas i sin frustration och ilska, dessutom kan man dela med sig av sina allra bästa husmoderstips och det är ju helt fantastiskt!
Man försöker i spalten "Mitt bästa tips" bräcka varandra i hemligheter och knep och i topp verkar tipsen på spisrengöring finnas, allt från folie till bakpulver avhandlas varje vecka och en del vågar sig till och med en formulering som "...till skillnad mot vad många tycks tro, så är vanlig aluminiumfolie..." för att spetsa till det.
Det allra bästa tips jag nånsin läst i dom här spalterna är ändå fyrabarnsmamman som hade löst problemet med alla mackor som skulle bres inför en förestående picknick, hon slängde helt enkelt ner smör och pålägg i en mixer och körde allt till en enda smet som hon sen bredde på mackorna. Det gick såå mycket fortare än att hyvla ost och leverpastej.
Idag fick jag dessutom läsa en gnällinsändare som hittills i mina dar är höjden av Tanteri; den bedrövade farmodern beklagade sig över en elak svärdotter som skällde ut henne då hon klippt barnbarnet (en flicka) i en "kort och moderiktig frisyr" utan att fråga. Hon kunde inte förstå att barnets mamma bar sig åt och talade till en farmor på det viset, inte ens ett tack för dom insparade frisörpengarna hade farmor fått.
Trots att den Svenska Tanten inte gör så mycket annat än gnäller är hon ändå som ett långvarigt skavsår, man vänjer sig och när det försvunnit kan man sakna den där kliande och ömmande sårskorpan.

Oj oj oj, Slottsskogen är stooooor! Varför har ingen sagt det? Dessutom pågår en jävla töntig musikfestival där just nu vilket medför att man inte kan gå vart som helst utan man måste följa vissa avspärrningar och alternativa vägar.
Jag och barnen anlände i god tid för att se först sälmatning sen pelikanmatning och sist pingvinmatningen, hittade en billig parkering jättenära parken och i bra fart satte vi av. Vi följde skyltarna och snubblade fram mellan alla trailers, lyfte vagnen över massa utrustning och klev runt i lerigt gräs eftersom man gjort avspärrningarna så smala att man inte kan mötas med vagn.
Efter en stund insåg jag att vi, trots att vi faktiskt borde haft tillräckligt med tid, inte skulle hinna till sälarnas matning, vägen såg inte ut som den brukar och...en bilväg mitt i alltihop? Detta måste ju vara fel? Vi kom upp på ett stort fält där man spelade frisbeegolf och hittade en vänlig själ som upplyste oss om att vi kunde gena över fältet, gå nerför backen, ta vänster uppför en annan backe och vips skulle vi vara framme. Lätt som en plätt.



Uppför uppför uppför. Barnen traskade på och frågade saker hela tiden, jag var nästan död och kunde inte svara utan ljudade bara mellan flåsen.

Fältet bestod till 95% av högt gräs och att ta sig över det med en vagn lastad med 1st Vilda (som gick alldeles för sakta på egen hand) och 1st välpackad fikaväska var ett uppdrag för gladiatorer och när vi väl fick asfalt under hjulen höll jag på att svimma av syrebrist. Genomsvettig och högröd i ansiktet krälade jag efter barnen som sprang fram till pingvinernas bassäng för att hinna se den sista lilla fisken segla genom luften, besvikelsen var stor och jag fick dyrt och heligt lova att aldrig mer gå fel.



När vi satte oss ner för att vila och dricka lite saft började åskan mullra in och jag smidde planer på ett massmord på dom jävlarna som ställt en stor trailer med utrustning framför skylten som pekade mot fågelhuset, eftersom vi missade den fick vi gå den jättelånga omvägen på säkert två eller tre kilometer över fältet itsället för att komma rakt på sälarna och fåglarna. Skulle det nu börja åska och regna när vi bara hade sommarkläder på oss skulle jag giftmörda både festivalarrangörerna och meteorologerna på yr.no som lovat sol hela dan.
Som tur var drog ovädret över och inget regn föll på oss, vi hälsade på i Barnens zoo och lekte en stund på lekplatsen innan vi åkte hem igen.



Vilda var lite rädd för getterna som lufsade runt och störk sig runt folk för att bli klappade men vågade sig fram med storebrors vakande öga.



Stora svarta grisar fanns det också, dom var inte så mjuka som getterna men väldigt söta.



Lite som mig och Martin.

Jag måste bara få fråga, dom här krönikorna i typ GT och Aftonbladet och så, vad i hela fridens namn är poängen med dom? En kille som bor i det förlovade landet skriver om restauranger som har världens godaste minestronesoppa och affärer där man kan köpa den senaste plattan från ett band ingen människa hört talas om.
Jag förstår inte.
Jag ger blanka fan i om "The Cave" på lower east side har en fantastisk gurkpaj eller om man kan pruta till sig blåsfisk från asien på en skum tvärgata "off Main str". Det är väl fullständigt meningslös information eller?
Kanske lite som min blogg... men jag kablar inte ut mig i kvällsblaskor i alla fall.
Jag hade kunnat skriva en bättre och roligare krönika själv, ge mig ett ämne och jag ska briljera! Det är väl ingen konst att hitta på dravel från väst, ingen vet ju om det är sant i alla fall och jag tror knappast man tänker kolla upp det om man väl åker dit. "Jaha du Gunnar, nu ska vi allt se! Härinne ska dom servera en soppa så god som vore den gjord av änglar! Det ska vi allt bli två om!"

Igår värvade jag en ny slav, Lilla Vild.
"Äääälskling... kaaaan inte du hjälpa mig med en jättejätteviktig sak?" bönade jag och hon föll direkt. "Såklart jag kan!" kvittrade hon och hoppade på ett ben. "Jo, det är så att jag undrar om inte du kan dammsuga lite?"
"JAAAAAAAA!!!!! JA! JA! JAAA!" jublade hon och blev alldeles till sig av glädje. Kul att nån uppskattar en sån trist sak...
Sen dammsög hon lite varstans i säkert 45 minuter, "ta allt skräp du ser" sa jag och det gjorde hon, hade man inte vetat att det egentligen var väldigt mycket damm kvar typ under soffan och så så hade man trott att en vuxen hade gjort det. Men, som dom säger; övning ger färdighet.

Jag är världsbäst på att handla billigt, jag borde faktiskt få nåt slags pris eller så tycker jag. Gärna ett fett stipendium så jag slipper leta röda lappar...
Eftersom vi är dom fattigaste människorna på denna planet  och har överlevt hela sommaren på endast min usla lön (dock med tveksamt resultat och inget jag kan rekommendera) har jag lärt mig fylla kylen med frukostar, middagar och däremellan för under en femhundring. Inte illa va? Tyvärr får jag nästan alltid göra avkall på min annars ganska sunda inställning till ekologiska varor, det går liksom inte att motivera en vara som är fem spänn dyrare än en från Willys egna sortiment när man vet att man kan köpa ett paket flingor för den femman.
Det ska bli riktigt intressant sen när man väl får två löner, (även om Martins aspirantlön inte är så hög så lär den ju va mer än han har nu) då borde man ju kunna leva supersnålt ett tag och spara miljoner. Eller så är vi så förbannat trötta på vårt ekonomiska trångmål att vi bara handlar på Jätten, bara ekologiskt och bara svindyr gourmetmat. Nä, vi äter ute såklart, morgon middag och kväll. OCh åker taxi till restaurangen. Nej, limotaxi. Och bjuder in alla våra vänner.

Bra idéer:

*Äta grönsaker
*Dricka mycket vatten
*Motionera
*Räkna till tio innan man skriker
*Tänka innan man talar

Dåliga idéer:

*Äta fyra stora bitar av Lorenas kladdkaka med kokoskakatopping (obs! Detta kan vara en riktigt dålig idé då man lätt får sura uppstötningar)
*Låta Prinsen prova elracket till insekter (kan också vara en väldigt dålig idé då både man och barn blir avigt inställda till en)
*Dricka tre rom&cola, två Breezer och en Dooley´s och sen tro att man klarar av att borsta tänderna på barnen

Gaaah!!! Helt uppäten av mygg! Jag får fullständig panik av alla mygg ute nu, gårdsfesten fick en abrupt avslutning när alla rusade in för att undkomma kräken. Jag fattar inte ens att dom får finnas, jag menar inte ens fåglarna äter dom väl?
Idag imponerade jag stort på mina fina vänner, det var hemskt roligt för det är inte så ofta jag kan glänsa med nåt men det här var tydligen helt enastående; jag kan göra en knut på ett godissnöre med munnen. Det är inte jättesvårt och efter en stunds övning så hade jag lärt upp flickorna men känslan av att han impat på dom kommer jag leva på länge.



Lorena och Titti visar stolt upp sina nyvunna färdigheter.



Gårdsfest! Alltid lika trevligt, spontant och roligt!



Vi fick rädda en liten mus som Lorenas katt Tudor försökte göra kvällsmat av, ingen hade hjärta att se på när lilla musen sprang för livet och Tudor efter som en elak jätte. Vi bosatte honom i en plastlåda med ett hus av äggkartong och sen fick han kattmat, knäckebröd och solrosfrön att äta. Vi tänkte han skulle få återhämta sig i lugn och ro och sen springa hem igen när han läkt.