Allas vår kära tant, hon som var en symbol för det svenska medelklasshemmet och som sågs spankulera omkring på städernas gator dagligen förr, var är hon? Har hon tagit sina gråa fotriktiga skor, sina nylonknästrumpor och sin slitna handväska och kolavippat? Numera ser man bara blonderade fyrtioåringar med märkeskläder, fodrade läppar och sillisar, inte en tillstymelse till permanentat hår och knälånga kjolar så långt ögat når.
Detta är något jag undrat en tid och efter grundliga efterforsknignar har jag nu hittat henne, tanten, hon har flyttat in i hemmets lugna vrå och sitter nu med sin välvässade blyertspenna och författar insändare till allehanda tidsskrifter.
Hon gnäller om än det ena och än det andra, är det inte dagens häxjakt på dom stackars pensionärerna och deras utgifter så är det unga slynglar på motorcykel som förstör hennes trekaffe på balkongen. Hela insändaren genomsyras ev en bitterhet av sällan skådat slag och det är "dagens ungdom", "när jag var ung..." och "det var bättre förr" i ett sånt virrvarr att man blir svimfärdig.
Under alla mina år inom äldrevården har jag hunnit plöja igenom en hel del veckojournaler i stil med Allers, Hemmets veckotidning och Hemmets journal och dessa tidningar är något av ett Facebook för tanter. Här finns utrymme för obegränsat med gnäll men det har också blivit ett forum där tanter landet över kan mötas i sin frustration och ilska, dessutom kan man dela med sig av sina allra bästa husmoderstips och det är ju helt fantastiskt!
Man försöker i spalten "Mitt bästa tips" bräcka varandra i hemligheter och knep och i topp verkar tipsen på spisrengöring finnas, allt från folie till bakpulver avhandlas varje vecka och en del vågar sig till och med en formulering som "...till skillnad mot vad många tycks tro, så är vanlig aluminiumfolie..." för att spetsa till det.
Det allra bästa tips jag nånsin läst i dom här spalterna är ändå fyrabarnsmamman som hade löst problemet med alla mackor som skulle bres inför en förestående picknick, hon slängde helt enkelt ner smör och pålägg i en mixer och körde allt till en enda smet som hon sen bredde på mackorna. Det gick såå mycket fortare än att hyvla ost och leverpastej.
Idag fick jag dessutom läsa en gnällinsändare som hittills i mina dar är höjden av Tanteri; den bedrövade farmodern beklagade sig över en elak svärdotter som skällde ut henne då hon klippt barnbarnet (en flicka) i en "kort och moderiktig frisyr" utan att fråga. Hon kunde inte förstå att barnets mamma bar sig åt och talade till en farmor på det viset, inte ens ett tack för dom insparade frisörpengarna hade farmor fått.
Trots att den Svenska Tanten inte gör så mycket annat än gnäller är hon ändå som ett långvarigt skavsår, man vänjer sig och när det försvunnit kan man sakna den där kliande och ömmande sårskorpan.