I love to hate you

Idag kom beskedet. jag får behålla mitt jobb. Mycket bra nyheter.
Jag och jobbet har ju utvecklat en slags hatkärlek till varandra, lika mycket som jag avskyr det älskar jag att det är mitt eget. Kommunen har haft ett varsel hängandes ända sen innan semestrarna drog igång så det var en förlösande dag, även om jag har varit någorlunda säker på att få vara kvar så har det ändå funnits tvivel och att bli arbetslös i dessa tider är verkligen botten. Särskilt med en man på CSN.
Jag har alltid varit den som stått på andra sidan förut, varit den som blivit varslad och fått gå, men det är inte så kul på den här sidan heller. Antagligen har jag en eller två fina jobbarkompisar som får sluta och jag lider med dom, jag vill inte ha nåt nytt folk som klampar in och ska lära sig allt! Jag vill ha teamworket med mina vänner, det där att man gör sitt och inga förklaringar behövs, att man kan vara deppig en dag och få en kram eller att dela en glad nyhet, ta fem minuter utan att det egentligen finns tid men för att man behöver varva ner. Ett väl inarbetat mönster som snurrar på som ett maskineri.
Det är bajs med lågkonjunktur.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback