Häromdan fick jag ett sms från min kusin Idah, hon hade fått nys om en finfin lekstuga som mina flickor kunde få och glädjen stod högt i tak här hemma. Tänk, en alldeles egen liten stuga, med spis och små möbler, Vilda blev helt blank i ögonen och drömde sig bort, en egen lekstuga har stått överst på önskelistan i många år men har ju varit helt ogenomförbart så länge vi bott i lägenhet.
Senare på kvällen fick jag däremot en klump i magen, en konstig och kall känsla spred sig i kroppen och jag blev rädd. Vi har det alldeles för bra, slog det mig. Alltså alldeles FÖR för bra.
Förutom varandra och tre jättefina fantastiska barn har vi ett eget litet slott, mysigt och hemtrevligt på alla sätt, vi har jobb båda två, pengarna räcker, vi har fina vänner och egentligen finns inget mer att önska av livet. Förutom att det rullar på såhär underbart då, och det är lite det jag är rädd att det inte gör. Framförallt för att jag kan känna mig oförtjänt av all den här lyckan, mitt liv har varit jättebra i väldigt många år och jag kan inte se att jag lidit nåt särskilt för att kunna njuta av friden som finns. Men så kan jag också tycka att det ligger nåt i talesättet "efter regn kommer solsken" vilket i så fall också skulle kunna anammas bakvänt. Alltså att efter solsken kommer regn, efter allt det här braiga och roliga kommer nåt jobbigt och hemskt att hända.
Eller är jag alldeles för pessimistisk? Kanske fånigt att tänka så ens, att vi har det bra nu är ju inte bara ödets nyck menar jag, vi har ju faktiskt sett till att få det så och borde väl i så fall också kunna fortsätta ha det bra utan dåligt samvete. Man kan ju inte plåga sig själv bara för att förtjäna lyckan.
Eller vad tänker ni? Måste man förtjäna lycka eller kan man se till att skaffa sig lycka på egen hand och njuta av den utan Ågren?

När man som jag gått lite överstyr med lördagsgodiset och bär runt en hel del extravikt kan man göra ganska intressanta observationer. Dels verkar det vara fritt fram att fälla kommentarer om ens storlek hur som helst, som att vi feta inte hade någon självinsikt överhuvudtaget utan helt plötsligt fick veta av den vänliga människan mitt emot att "jahaaaaa, jag är för tjock alltså?! Varför har ingen sagt nåt?"
Eller att man med pedagogisk stämma försöker förklara för sin unge att "nej tanten framför har inte en bebis i magen, hon har bara ätit för mycket mat", då vill jag bara vända mig om och säga "och nej, alla är inte lika fula och rynkiga som din jävla morsa heller, det är nog bara hon som råkat så illa ut."
 Varför kan man inte bara hålla sig till att ALLA MÄNNISKOR ÄR OLIKA? Ska vi säga "han har bara solat lite mycket" om färgade människor? Eller "han har bara inte knullat rätt tjej än" om bögar?
Det allra bästa med att vara tjock är i alla fall att man alltid har en förklaring till alla eventuella krämpor man kan råka på i livet, det beror ju såklart på att man är just tjock. Om man på nåt vis missar det när man ser sig i spegeln eller provar kläder är inte sjukvården sen att påpeka.
"Hej jag tror jag har öronniflammation, jag har feber och jätteont i örat."
"Jamen det är verkligen inte konstigt, du är ju smällfet."



Varför är inte detta okej? Vad gör en valk här och där?

Welcome to Denmark! Följande inlägg bör läsas på danska men en kraftig brytning kan också gå bra för den som inte behärskar världens coolaste språk. Här är alla män superhotta och tjejerna svävar liksom runt på brunbrända ben och så fort dom öppnar munnen så svimmar Mannen, man skulle i stort sett kunna dödshota honom utan påföljd bara man gör det på danska.
Vi sitter på Vigsö Feriecenter, ett ställe mitt ute i ingenstans, med fyrhjulingar, badland, lekplatser, hoppkuddar och havet alldeles inpå knuten. Tyvärr är vädret oerhört danskt, stormigt och mulet, men inte särskilt kallt i alla fall och det lär ju knappast vara blå himmel och värmebölja hemma heller. Det är skönt att känna att man är iväg liksom, även om det nu inte blev nån strand med turkost vatten. Det var ju väldigt lockande att sätta sprätt på alla semesterpengar på en enda gång då när vi hittade det där lilla huset i Spanien, vi till och med övervägde att bila ner, men nu i efterhand inser man ju att det kanske inte nödvändigtvis är målet i sig som gör susen.
Och förresten, att ens överväga en bilresa på tre dagar är ju barnsligt. Vi kom ju inte ens till Lilla Edet innan Vilda började yla "när är vi frammeeeeee??!!" och jag blev åksjuk av alla jävla vägbyggen.
Väl framme på Stenaterminalen mådde alla utom Mannen (som körde) så illa att vi satt med varsin påse i knät, tack och lov blev barnen kärnfriska när vi blev utsläppta på bildäck men själv har jag fortfarande sjöben. Det var ren snålhet som gjorde att jag inte spydde ner buffébordet inne i restaurangen kan jag säga.
Imorn är vistelsen här på fericentret över och vi drar vidare ut i det lilla landet under oss, kanske kommer vi aldrig hem igen då både Mannen och jag känner oss som hemma, och i så fall testamenterar vi Slottet till våra fina vänner Micke och Titti, bara dom lovar att aldrig tapetsera om.


"Ska vi åka med den båten mamma? Med den jättestora? Får bilen plats med?! Kan man kissa där då? Finns det mat, ska vi äta mat därinne? PÅ båten? Mamma, ska vi det?"


Vilda leker i leklandet med lillasyster. Världens finaste! ♥




Bästa killen i hela världen! ♥






Nu vankas det kartoffelmos och röööööe pölse!!


Utsikten, havet slåt in alldeles bakom sanddynen i fjärran.


Vildas fina stensamling.

För er som tänker att ni ska plundra Slottet på värdesaker nu när jag så öppet berättar att vi är långt borta kan jag bara säga; be my guest. Det dyraste vi äger är tapeterna på Vildas vägg men tror inte andrahandsvärdet är så himla högt på begagnade tapeter.

Denna dagen, ett liv. En av dom sällsynta soliga dagarna uppenbarade sig idag när vi vaknade och snabbt som ögat rafsades korv med bröd ner i en väska och vi begav oss mot stranden för att maxa timmarna innan bankmötet klockan två. På vägen dit kunde inte Lilla sluta hosta, en såndär rethosta där man halvspyr ut hostan verkade ha tagit över hennes kropp och hon svalde frukosten flera gånger innan magen gjorde verklighet av hotet och tömde sig över bilstol, framsäte och Lilla. Att ställa in årets första strandbesök med utlovad glass för att åka hem och tvätta bilen var inte ett alternativ så det var bara till att börja torka, själva upphovet till situationen skulle ju gå att blaska av i vattnet men jag insåg ju att jag skulle behöva skrapa loss spyrester från bältet hela eftermiddagen.
När vi körde hem sen, när bilen stått och jäst i solen i nästan tre timmar, fick vi köra med rutorna nere, det var som att köra runt på en bakfylla. Verkligen härligt att komma direkt till bankmötet då, inte nog med att jag hade korvochbrödklet med ketchup och smält chokladkex på klänningen utan en svag stank av spy omgav mig också.
Kvällen spenderades inte helt oväntat med att städa bilen och tvätta bilstolar, men även en helmysig kvällsmat med kära kusin Sara hanns också med. Där satt vi i skenet av levande ljus och käkade macka och drack te ur PIP-muggarna som bäst när vi ramlade in på ämnet "spöken/seanser/övernaturligt", barnens ögon blev större och större och allteftersom vi berättade historier blev dom också tystare. Annars är det ju en ständig ström av ord som kommer ur dom små munnarna men nu var komcentrationen på topp.
Inte jättesmart av mig och Sara märkte jag sen, barnen var helt livrädda och vågade inte släppa mig ur sikte för en hundradels sekund, dom cirklade runt mig som flugor runt skit och jag höll på att gå ner dom mer än en gång.
Det slutade med att Vilda fick sova över inne hos Prinsen och jag fick sitta på övervåningen och hålla vakt tills dom somnat.
Funderar på att ta fram Prinsens Scream-mask och rusa in till dom under hysteriska skrikanden...