Upp och ner, ner och upp...

Här hemma går livet i moll rätt som det är, en förpubertal tioåring och en hormonstinn sjuåring slåss om platsen som norra Europas värsta dramaqeen och ibland undrar jag om inte Lilla med sina ett och ett halvt år är mognare. Det behöver inte vara några stora saker som går fel utan det räcker med att man häller upp för mycket mjölk i glaset för att underläppen ska börja darra, eller allra helst; att man häller upp MER mjölk i den andres glas. Ve och fasa, hur kan livet vara så fruktansvärt?!
Nu ikväll till exempel var allting som det skulle, Prinsen låg i sin säng och läste, Vilda i sin och letade snygga killar i skolkatalogen och Lilla käkade välling i pappas famn inne i sitt rum. Själv försökte jag hitta ett bra eluttag till fläkten som Vild envisas med att ha på varje natt, det hon brukar använda har på nåt magiskt sätt lossnat från väggen och känns inte vidare säkert. Enda tänkbara alternativet var att flytta fläkten femtio centimeter bakåt och sätta sladden runt hörnet inne i Lillas rum men inte då!
"Ska den stå däääärborta?! Amäh! Jag kan ju knappt seee den ens en gång jöööö!!!" fräste hon med en ton som hade fått vilken exorcist som helst att fly för livet.
Vad jag än gjorde och hur pedagogiskt jag än förklarade i åtminstone en minut fick jag samma gapiga ton tillbaka och till slut vrålade jag med att "nu får du för fan hålla käften! Ha inte den jävla attityden mot mig!!" varpå Vilda snäser "svär inte åt mig!" och knycker med nacken så jag i stort sett exploderade.
Jag släppte ner fläkten, släckte lampan och stampade moget nerför trappen.
Tio minuter senare kommer Prinsen ner och behöver hjälp med en app, han har precis ringt in till Mannen som sitter på toa och frågat om hjälp men fått svaret att "det får göras imorn, nu är det släckdags", men tydligen var det nåt som inte gick in.
Jag svarar som Mannen, det får göras imorn, och då brister min tioåring ut i hjärtlös gråt. "Det kommer ju ALDRIG att bli, det vet jag ju buuhääää!!" hackar han fram som om jag just gett honom fem minuter kvar att leva. "Det är ju ALDRIG nåt som funkar på min telefon äähääää!!"
Att han har typ trehundra appar som alla installerats under exakt samma gråtvisa verkade inte vara viktigt, han gråter hela vägen upp till rummet och drar sen till med ett såntdär hackande snörvel för att jag verkligen skulle förstå hans misär.
Hallelulja för att sommarlovet är över i alla fall känner jag såna här kvällar, då är dom i säng vid halv nio-nio och man kan få ett par timmar välbehövlig egentid innan nästa dag tar vid med i stort sett samma oljud.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback