Tänk när man blir gammal, vilken skräck! Eller äldre kanske jag ska säga, för jag får väl erkännna att jag inte precis är nån liten ungmö längre.

Att behöva vänta på hjälp från hemtjänsten och vara helt utlämnad till andra människor för att ens kunna gå och bajsa. "Nädu Harry, du får faktiskt vänta nu. Jag frågade ju dig för en halvtimma sen om du skulle gå på toaletten men då tackade du nej, nu måste jag hjälpa Ingmarie." Så får Harry sitta där med en taxnos i röven utan att kunna göra ett dugg, och om han inte håller sig väl med kärringarna från hemtjänsten vet man ju hur det går. Jotack, då får man vänta ännu längre.

Eller om man blir så sjuk att man måste flytta till hemmet, ve och fasa, sitta där i en lägenhet med Borosantapeter och lukta kiss. Den ena dagen slutar och den andra tar vid i en ständig ström av likgiltighet. Har man tur kan man få gå på rullstolscafé och käka mosad våffla och lyssna på nån gammal stofil som spelar Säkkijärvi polka på dragspel. Tjo vilket ös.

Politikerna har i alla år manglat den s.k "välfärden" i landet så nu gäller den tydligen enbart höginkomsttagare med villa och lantställe i skärgården, alla 30-och 40-talister som byggde Sveriges grund och samhälle stoppas enkelt undan på kommunala boenden där dom i bästa fall får 4,2 minuter med personalen per dygn. Men förhoppningsvis har dom vid det laget redan blivit så utmattade av stafettläkarens gissningslek och medicinhantering att dom inte längre orkar protestera.

Jag är nu inne på mitt femtonde år i äldrevården, det var ju inte riktigt så jag hade tänkt det när jag tackade ja till det där sexmånaders vikariatet men det var så det blev. Under åren har jag provat andra områden som jag alltid trott och tänkt var drömjobbet men efter ett tag har jag alltid fallit tillbaka till slutet av livet och jag börjar fatta nu. Jag fattar att jag gillar det, eller faktiskt älskar det. Jag och mina jobbarkompisar måste göra allt vi kan för att ge våra gamla en rättvisare vård, för att förgylla den mosade våfflan med några blåbär från skogskanten och trolla med knäna så man kan få ha det bra även om man inte längre bidrar till samhället i form av skattepengar.

Och helt ärligt, vi gör det jävligt bra.

Idag kände jag mig som värsta överklassbitchen, hela mitt liv ställdes på ända och den noga uppgjorda dagsplaneringen sprack redan innan klockan nio på morgonen, städerskan kom nämligen två och en halv timma tidigare än vanligt.

Så istället för att käka lyxfrukost i lugn och ro med Lilla när storabarnen gått till skolan fick jag rusa runt som en skållad råtta och plocka upp alla leksaker, renbädda sängarna och stuva runt i diskmaskinen så det blev fri lejd för henne att dammsuga. Jag och Lilla fick vackert dra på oss foppatofflorna och åka hem till gamla gården, där fanns det i och för sig inte bara flådigt sällskap i form av Lillas bästis Vilda och mina bästisar hennes föräldrar utan också kaffe och sol, så vi hade en helmysig förmiddag.

Ibland när jag berättar för någon att vi har städhjälp så låter det som att vi är högavlönade och bara går och drar i morgonrock hela dagarna, men vi prioriterar faktiskt bort en hel del annat kul för att ha råd med det, det är värt varenda spänn men vi har ju inte pengar i överflöd direkt. Både jag och Mannen jobbar ju heltid så det blir inte mycket tid över, och att ta en ledig dag till att storstäda... Nej tack säger jag bara. Och känslan när man kliver innanför dörren, den där eftermiddagen när det är regngrått och kallt ute, klockan är nästan fem och alla är dyngtrötta och doften av Ajax slår emot en... Golven är skinande rena, allt är undanplockat och inte en endaste liten mattfrans har hunnit förirra sig, hämtmaten intas med tända ljus och sen är det bara soffrodel hela långa kvällen. Så skulle man ha det alla dagar!

 

Nä alltså, nu har jag nått totalt döläge. Heminredningen har havererat och inget blir bra, den där "lagomchabby-vintage-nytänk-looken" jag eftersträvar känns mer som... taget direkt ur Elloskatalogen och jag kan verkligen inte komma ur det.

Mitt främsta problemområde är vårt minivardagsrum, det sitter ju liksom ihop med köket så jag slits mellan att matcha färg och stil eller att låta vardagsrummet vara en egen liten oas som är lite modernare och med mer svart/grå/vit som grund och några detaljer i samma toner som köket.

Under hela året har jag ältat gardinsköp till exempel, ska det vara längder? Kappa? Öljetter? Färg? Ska jag helt enkelt gå på trendig klassiker och köra den där vita knyt-hissgardinen som finns i var kvinnas fönster eller ska jag gå på Indiskavarianten och flippa ur med färger och tofsar?

Dessutom vill jag ju att det ska vara både mysigt och ombonat i fin samklang med unikt och genomtänkt och det är lite här min hjärna kokar över och blir mos. Jag har insett att jag verkligen behöver hjälp, kanske ska man bara ta nån stilsäker i omgivningen och slita in i vardagsrummet. "Do your thing!" liksom...

Den som har bra tips är mer än välkommen att göra en insats.

Igår var det dags för den årliga cruisingen här i stan, vårluften blandades med stanken av brända bildäck och bensin och folk som inte sett dagens ljus på flera år passade på att sola rövspringan genom bilfönstret. Ett tag var luften så tung av avgaser att det liknade slaget vid Lützen och jag trodde vi skulle dö av koldioxidförgiftning.

Både jag och barnen hade huvudvärk när vi kom hem och jag tänkte i mitt stilla sinne att det kanske inte är så konstigt att det inte är några nobelpristagare som deltar i den där bilkaravanen.

Lilla Vild var som alla år helt tagen, hon fick lov att stå vid trottoarkanten med min mobil och ta bilder på bilarna och jag var lite oroad ett tag att hon skulle hoppa in i en förbipasserande med rejäl motor. Min största fasa är nämligen att hon ska hitta en Conny, Sonny, Johnny, Kenny eller för all del en Kevin och dra till landet där hon sen kommer bo i ett fallfärdigt hus med tre gamla bilvrak i trädgården och ett par ungar som alla har olika pappor.

Allt på grund av hennes förkärlek till raggarbilar liksom.

För ett par år sen såg vi en stor och skruttig van med dekalen "skratta inte Svensson, din dotter kan ligga i baksätet" och jag och Mannen såg med skräck på varandra. Vi insåg ju att det antagligen barkar därhän inom några år.

Nu har mobilen etthundratre bilder på raggarbilar i varierande skick, jag tänkte ge henne ett par dagar att titta på dom sen blir det papperskorgen med alltihop.

 

Fredagen är kommen, hallelulja! Inte för att jag slitit särskilt hårt den här veckan men ändå, själva fredagskänslan är oslagbar. Man har liksom kunnat se på folk i affären vilka som har en stundande ledighet framför sig, dom har omgivits av ett skimmer det är ett enda "äsch då, ingen fara!" när hälsenan mosats av en kundvagn. Till skillnad mot söndag eftermiddag när man har ett par översockrade och dyngtrötta ungar med sig och försöker få till en vettig middag, då är det väldigt lite "äsch då" kan jag säga.

Själv slutade jag redan klockan två och jag åkte hem med världens plan, idag skulle det bli grillat ute i trädgården, kanske en kotlett? Eller varför inte lite blandade rotfrukter i ugn och så några feta majskolvar?

Fyra timmar senare hade den grillade buffén förvandlats till en allvarlig fundering på hämtmat, alla var svinhungriga och allt utom att ställa sig vid spisen kändes som ett bra alternativ, tyvärr slutade det med bränd långkorv och stekt potatis men det mättade ju i alla fall. Jag tycker ju verkligen det är tråkigt att laga mat också, mycket kanske för att man aldrig får göra något färdigt från början till slut då Lilla alltid behöver hjälp av något slag. Är det inte en bajsblöja eller ett sår som "blööödej" så har hon vält ut nåt, rivit ut hela garberoben, målat på Vilds tapet med läppglans eller bara tömt frysen, så det som står på spisen blir liksom värmt flera gånger och i stort sett alltid bränt minst en gång. Känns ohälsosamt.

Imorn är jag ju förstås helt ledig, Lilla ska vara med mormor nästan hela dan så då ska jag passa på tror jag. Då kan det hända att det blir en riktig middag med grönsaker och allt!

Den Lilla blir så stor så fort! Redan två år och två månader, riktigt bortskämd och lika knäpp som dom andra två.

 

Sitter i soffan med Mannen och tittar på "Debatt" som ikväll har världens diskussion om upploppen i Husby, jag fattar verkligen inte vad problemet är!

Allt startade tydligen när polisen sköt en man som hotat omgivningen med kniv, mannen avled och helt plötsligt var allt som gått snett i hela samhället polisens fel. Att ungdomar med olika bakgrund drar runt på stan och inte har något att göra, att folk inte har ett arbete, att skolan inte tar ansvar, jada jada jada... Hade bara polisen låtit bli att skjuta den här mannen, som säkert var jättesnäll innerst inne och säkert aaldrig skulle hacka sönder nån med sin kniv, så hade allt varit toppen. Inte ett problem i sikte och bara blå himmel så långt ögat når.

Eller?
Det som nu händer i Husby är att ungar i tidiga tonåren springer runt och tänder eld på bilar, kastar sten på brandmän/poliser och slår sönder allmän egendom, det tycker jag har väldigt lite med polisen att göra. Är det inte föräldrarna som ska ansvara för sina barn? Det spelar väl mindre roll varifrån man kommer, föräldrar bör väl ansvara för sina barn både i Sverige, Iran och Afrika? Och hur kan man skylla regeringen för att ens unge är ute och ränner vid elva-tolv på natten, har det med ens egen dåliga utbildning och taskiga hemsituation att göra? Jag har inte heller nån särskilt bra utbildning, jag hade urusla betyg i skolan och kan fetglömma en eventuell högskoleutbildning, men jag lyckades ändå skaffa ett jobb. Och det allra konstigaste; jag lyckades ändå få min elvaåring i säng i tid, efter att ha gjort läxan och ha tagit fram rena kläder inför imorgon. Det ligger väl i var och ens egna intresse att skaffa sig en framtid, man kan ju inte sitta och vänta på att Reinfeldt ska ringa och erbjuda ett jobb, bostad och fet lönecheck?

För mig låter alla argument som något taget direkt från "Lorry"-sketchen där några nazister skyller allt dåligt dom gör på att dom inte har någon lokal. Jag fattar verkligen inte hur man kan tycka att det är rätt att kasta gatstenar mot brandmän/poliser som riskerar livet för andra människor bara för att polisen bedömt en situation som så hotfull att man väljer att använda sitt vapen. Tror knappast det var den polisens önskan att skjuta ihjäl mannen, han mår säkerligen väldigt dåligt, men vad hade hänt om mannen fått gå lös med kniven istället? Det är bara några år sen ett psykfall knivmördade en sexårig flicka på en förskola ochför ett par månader sen blev en sextonåring på väg till skolan attackerad med yxa, vad hade diskussionen gällt då? Att polisen måste få mer befogenheter och resurser? Att dom ingenting gör utan bara låter buset löpa?

 

 

 

När vi flyttade in i lilla Drömkåken passade vi på att köpa en riktigt fläskig tvättmaskin och rejäl tumlare, vi valde det dyraste märket med lång garanti och goda omdömen, allt för att hålla tvättberget så litet som möjligt under många år.

Det vi inte hade räknat med var att elen i källaren inte riktigt var anpassad för två stora maskiner som dagligen körs flera gånger, en fet luftavfuktare och en taklampa utan då går jordfelsbrytaren in och slår av hela skiten. Så när man kommer ner och tror att programmet är klart möts man av två stendöda maskiner som bara gått i typ tio minuter innan strömmen brytits.

Mannen har tillfälligt löst problemet genom att dra en förlängningssladd från garaget ända in i tvättstugan där tumlaren får sitta, men det känns lite osäkert och jag skulle nog helst se att all el dras om. Hela taket är ett enda skatbo av sladdar som dragits ner genom taket och vidare ut i olika rum, lite här och var slutar dom i en såndär plastkopp med små stumpar surrade med eltejp, och på vissa ställen finns eluttag som inte fungerar alls. Det allra bästa vore väl att börja om från början liksom, så man vet var det försvinner el och så man kan vara säker på att inte bli grillad när man tänder lampan i förrådet.

Det är ju bara så himla mycket man vill göra hela tiden, i Dockskåpet hade vi hamnat i nåt slags inredningsmässigt limbo där ingenting kändes vare sig viktigt eller roligt, men nu vill vi greja överallt hela tiden. Det som känns som prio ett är förstås hallen på övervåningen, där pryds väggarna av en lilablommig tapet med matchande tak och man blir nästan vimmelkantig av att titta på den. Tanken är att det ska bli ett litet tv-rum där barnen kan hänga när vi tröttnat på att lyssna Nickelodeons dubbade skrik, så den som känner sig träffad kan gärna få donera en miljard till möbler och tapeter.

Efter att ha bläddrat igenom senaste numret av "Villaliv" är jag helt säker. Det finns ingen annan anledning till att heminredningstidningar existerar än för att man ska må riktigt dåligt.

Tidningshyllorna fullkomligt kryllar av glänsande magasin med lantligt vitt, hur du bygger din egen bastu och gör-det-själv-tips på hur man på bästa sätt skumfogar fönster, javisst för är man det minsta händig klarar vem som helst att byta panel på den charmigt nedslitna krigsbaracken.

Nuförtiden ska allt också vara "en harmonisk blandning av gammalt och nytt", jag kan sätta mitt högra knä på att man inte kan hitta en endaste inredningstidning som inte har ett repotage om familjen i funkisvillan som av en händelse har hittat några Bruno Mathsson fåtöljer billigt på en loppis eller berättar en fyra spalter lång historia om farmors gamla ljusstakar som nu pryder sin plats på det lilla bordet man hittat i en container. Problemet med "en harmonisk blandning av gammalt och nytt"-trenden är att alla vill ha precis samma saker, alla letar snirkliga ramar på loppis, ropar in loppätna fåtöljer på auktion och inreder med soldisiga svartvita bilder på sina ungar. Verkligen unikt.

Och allt ser så vackert ut att man bara vill gråta.
Men vem bor så? Utan ett virrvarr av sladdar bakom tv:n, smutsiga handavtryck på dom fräscht vita väggarna och tolvtusen stinkande skor i en hög i hallen?

I jämförelse framstår mitt hus som ett polsk vandrarhem av låg klass och jag börjar tvivla på min känsla för inredning, vissa saker kan jag liksom inte inreda bort. Prinsens rum exempelvis, hade jag tänkt lite New Englandstil på med stjärnor och marinblått och vitt. Fräscht och charmigt. Det tyckte inte Prinsen, han och jag hamnade snabbt på kollisionskurs gällande vad som är snyggt att ha framme på display när han föreslog en hel hylla med tomma energidrycksburkar och jag fick inse att det faktiskt är han som ska bo och trivas i det rummet.

Och kanske borde jag ta mitt förnuft till fånga, huset är ju underbart charmigt och alldeles perfekt även utan att allt går ton-i-ton, fluffiga mattor och välplacerade stilleben med gamla böcker från Gustav Vasas tid.

 

 

I helgen var jag och storabarnen på äventyr i Göteborg, vi skulle tilsammans med flera av Prinsens klasskompisar och deras mammor se genrepet av melodifestivalen, käka gott och sova på hotell. Det var ju evigheter sen jag kunde avsluta ett samtal med någon av dom och ännu längre sen vi kunnat njuta av en måltid utan att någon spillde/ bajsade eller helt enkelt vägrade sitta kvar vid bordet så det var ett välkommet avbrott för oss alla tre.

Vi tog tåget ner redan klockan halv två på fredagen, äggmackor och Risifrutti stod på menyn och var nog lika pirriga allihop när tåget började rulla. Skulle vi hamna i Västerås? Satt vi på fel plats? Hade vi med alla väskor? Var alla barn med?

 

 

Att handla kläder till Prinsen är som att spela rysk roulette, inte för att man riskerar livet kanske men väl den mentala hälsan står på spel så fort man sätter foten i en klädaffär.

Dels är han otroligt petig med hur det ska se ut och det är ju bra, man vill ju inte ha ett barn som går runt och ser ut som en tönt, men framförallt är han sjukt känslig för hur plaggen sitter och känns. Det ska inte vara för stort, inte för litet, inte för tight, inte för kort, inte för långt, för varmt, för brunt, för stickat eller för fel och tyvärr är det inget man kan avgöra på bara en provning. Enligt Prinsen kan man aldrig veta om en tröja är perfekt förrän man använt den ett tag, vilket gör det lite svårt att använda sig av "öppet köp" eftersom det för det mesta kräver att plagget är oanvänt.

Särskilt fjantig är han när det gäller byxor, det går absolut inte att ens fundera på att ta på sig ett par som inte faller honom i smaken till tvåhundra procent, och självklart ska han känna sig nöjd och fin, men just byxor är ganska dyrt så när man köpt ett par som han bara tokälskar i en vecka och sen vägrar ta på sig blir man ju så less. Detsamma gäller skor, också en sak som gräver hål i hushållskassan, och då ska man inte tro att det funkar med Skopunktens "köp tre, betala för två". Nä, det ska vara Adidas, Nike eller nåt annat sportmärke och helst en modell som fotbollskändisarna har, och egentligen skulle det ju vara helt okej att spendera mycket pengar på en bra sko men då gäller det ju att han använder den.

Häromdan köpte vi ett par vita nya sneakers, inte jättelämplig årstid kanske men det var ju inte så att Prinsen direkt brann av iver över att köpa ett par av höstens modeller som nu var på rea, och han var i ett skriande behov av nya skor. Problemet var att just den skon han valt ut bara fanns upp till 38 och egentligen skulle han behöva en 39:a, men han körde en rätt övertygande ramsa om att den passade så bra så bra och absolut inte var för trång.

Nu, två dagar senare, tycker han att skon inte bara klämmer och är i minsta laget utan också för kall. Att det står ett par flång nya Vikingkängor på skohyllan som är gjorda för den här årstiden verkar inte bekomma honom det minsta, för "dom ser ju asmuppiga ut!"

Ja och vad säger man, det är väl utsidan som räknas? Hellre kall och snygg liksom...

Det finns verkligen en för alla, oavsett hur man är, ser ut eller luktar så finns det alltid en person nånstans därute i världen som fastnar för en. Det kan man ju ha svårt att tro när man är tjugo och bara måste måla naglarna innan man går till Ica, men så är det och det är ju bara helt underbart!

Den där konstiga, ensamma och udda tjejen i skolan, som hade bruna skor och platt hår, jajamän hon hittar drömprinsen hon med. Killen på macken, tunnhårig och överviktig, kan det verkligen vara nån som vill ha honom naken? Jodå, en dag står hon där och blir sådär råkär i just den killen.

Och det spelar liksom ingen roll att dom inte passar in i samhällets trista ramar, dom är ändå vackrast i världen inför sin partner, och vad gör det då om man inte har ett hårsvall som Tom Jones eller tuttar som står rätt upp. Synd bara att man inte fattar det förrän man är trettio, man skulle ju egentligen behöva den insikten nånstans i tonåren då man blir hysterisk över minsta hårstrå som inte ligger precis rätt.

Jag har haft usel självkänsla ända sen jag var liten, ivrgit påhejad av mina skolkompisar fattade jag redan i tvåan att jag inte dög och aldrig skulle passa in, och det tog många år innan jag kunde känna att jag visst var en bra person. Att det faktiskt fanns nån som ville vara med mig.

Det var förstås innan det stora förfallet började, nu är jag glad att Mannen inte får blödande ögon när han ser mig.

Det ska ni i alla fall tänka på, ni duger som ni är. Inte bara duger förresten, ni äger!

När Lilla låg i magen hamnade jag en kväll på ett sexparty, där fanns allt från små diskreta vibratorer i ljusrosa till löspenisar i gummi i storlekar som knappt skulle gå in i ett sjölejon och försäljarens väska verkade inte ha någon botten. Jag, som var tjock som en gris och knappt kunde torka mig i röven själv, hade noll sexlust. Man kan utan att ljuga säga att om någon erbjudit mig ett liv helt utan sex hade jag där och då tackat ja.

Tack och lov var det ingen som gjorde det, och jag kunde helt på egen hand inse att om innehållet i den där livmodern skulle ut så kunde det vara bra med något som hjälpte till att rätta till saker och ting sen. Jag köpte helt enkelt ett par geishakulor.

Nu har dom legat i en låda i mitt nattduksbord i två år.

Jag vet inte om det är storleken som skrämmer mig, eller om jag bara är för feg för att stoppa upp något, eller om jag kanske tänker att jag kan glömma dom eller... Eller så har jag bara dåliga ursäkter.

Helt ärligt så tänker jag att även om jag är som en hink mellan benen och musklerna knappt kan hålla kvar en ynka liten musprutt så är jag orolig att jag inte kan få ut dom. Dom är skitstora! I och för sig ganska tunga också men ändå. Jag trodde dom skulle vara som små tunga puttekulor i metall som bara halkade ut om man inte passade sig.

Jag fattar ju ändå att jag nog kanske ska prova dom, man vill ju inte kissa på sig när man fyller fyrtio liksom, och hur kul kan det vara för Mannen? Typ "är jag inne eller...?"

Man kanske ska börja med två minuter en dag i veckan? Det sorgliga vore ju om jag inte ens kan hålla kvar dom den lilla pyttestunden, tänk om dom bara slafsar ut så fort jag reser mig, då börjar jag grina.

 

...i alla fall en storasyster som Vild. ♥

 

Som ett första steg mot en fräsch och beboelig källare rensade vi igår rejält, fyra vändor till tippen med fullastad bil blev det och helt plötsligt var det något mer överskådligt där nere.

Tanken när vi köpte huset var att göra ett av rummen till ett övernattningsrum till Mannen så han skulle kunna sova i lugn och ro efter och inför nattjobb, men nu när vi bott in oss känns det inte längre aktuellt. Mannen sover bra i sovrummet och verkar inte bli störd av resten av cirkusen och rummet behövs till förvaring av diverse skit vi samlat på oss. Nu ska vi istället måla alla väggar samt lägga klinkers på alla golv och det allra minsta lilla skräckutrymmet ska tydligen bli bastu.

Drömmen vore att kunna ha en gillestuga, ett mysrum där ungarna kunde hänga med sina kompisar och spela/ se på film och bara va ifred, men vår källare är liksom för mycket källare för att nånsin kunna bli mysig. Det blir alldeles för mycket jobb och pengar som ska ut innan det ens går att vara där mer än en kvart, dels är det kallt eftersom det bara är betongväggar och betonggolv men det är också lågt i tak och massor med rör och ledningar som löper som ett virrvarr i taket.

Vi trodde att vi skulle behöva dränera också men det råder lite delade meningar om den saken, en besiktningsman från försäkringsbolaget som var här sa att det var rent nonsen, det skulle räcka med en bra avfuktare och när vi pratat med grannar i liknande hus så verkar det stämma. Dom som har dränerat har fortfarande fukt i sina källare, det är tydligen för att husen är byggda på en mosse och vattnet rinner under bottenplattan så det är omöjligt att komma åt, och avfuktaren håller ju luftfuktigheten nere på ca 50% vilket är helt okej.

Nu när allt skräp är borta ska vi skruva loss några bänkar och hyllor som också ska till tippen, sen är det bara att börja måla. Så inom ett par år ska vi nog vara igång...