Ojojoj, vilken skräck! Jag och Mannen har just genomlevt dom tre första filmerna i "Paranormal activity" och jag är räddare än nånsin. Fast inte så mycket för spöken och/eller demoner utan för Mannen.
Det har liksom alltid hängt i, den där tjusningen i att skrämma skiten ur sin älskade, att stå helt tyst utanför toadörren i flera minuter och bara vänta in sekunden då den öppnas. Det räcker oftast med att bara stå där lite för nära som en vålnad men vill man ta i lite extra kan man hoppa fram och säga "wäääh!!" också, det tar alltid skruv.
Igår efter vi sett del två, den läskigaste, i serien gick Mannen ner i skräckkällaren för att starta tumlaren, han passade på att knacka spökllikt i väggarna och ställa ytterdörren på glänt för att jag skulle bli rädd men det bet inte riktigt. Däremot passade jag på att gömma mig och hoppa fram när han gick förbi hallen, jag kunde se ryckningarna innanför bröstkorgen när han kippade efter andan och jag kved av skratt. Tre sekunder senare insåg jag att jag just startat en lek jag inte hade lust med.
"Nu är det krig" väste Mannen när han återfått andan och jag blev rädd, klockan var nästan två och jag behövde både duscha och kissa innan jag kunde krypa ner i sängen men det betydde ju att jag 1, skulle behöva sitta ner tillräckligt länge för att han skulle hinna gömma sig och 2, att jag skulle stå så jag varken kunde se eller höra vad han tog sig för. Sen skulle jag dessutom behöva ta mig genom mörka hallen uppe med alla dörröppningar och sen också genom hallen nere med ytterdörren bakom mig. Med andra ord som gjort för att jag skulle behöva vård på akutpsyk i flera veckor.
Jag gjorde det enda rätta, hotade med uteblivet sex på grund av att jag inte duschat och tvingade honom att sitta utanför badrummet medan jag duschade med glasögonen på. Som tur är har vi glasbetong istället för duschdraperi så jag kunde se honom hela tiden.
Ikväll såg vi del tre, inte riktigt lika läskig men tillräckligt för att man skulle börja svettas, förhoppningsvis har Mannen släppt tanken på att jag ska skrämmas ihjäl och jag kan göra mig i ordning i lugn och ro.
Förhoppningsvis.