Det märks att sommarlovet varit extra långt i år, barnen har frågat om det inte är dags för skolan att börja snart och man kan riktigt se tristressen krypa innanför skinnet på dom. Dom bråkar all vaken tid och häromnatten skrek till och med Prinsen i sömnen på sin lillasyster, det är som om dom letar fel på varandra bara för att få ut lite frustration och energi. Uppförandet överlag har försämrats så mycket att dom numera beter sig som om dom vore adopterade direkt från apberget på Kolmården, "amäh måste jag duka AV?!" låter det istället över en sak som innan sommaren sköttes utan fråga, "varför måste alltid JAAAAG?!" är en annan klassiker som hörts ofta dom senaste veckorna, jag funderar allvarligt på att reagera likadant nästa gång det frågas över middagen, den rena tvätten eller skjutsen till stranden.
Den stora frågan är ju egentligen varför i hela friden det blir så här varje ledighet? För det blir det ju och det är tack och lov inte enbart här utan jag har hört samma tongångar från alla föräldrar, under ledigheten förfaller barnens uppfostran mer och mer och till slut är dom som degklumpar som varken kan eller vill nåt annat än ligga på soffan och sucka "amäh! Åh jag har så tråkiiiiitt!!"
För det är ju inte så att reglerna hemma skiljer sig så värst mycket från maj till juli, och det är inte så att barnen resten av året uppför sig fint i skolan och som puckon hemma som ju borde vara fallet om skolan stod för regler och uppfostran.
Antagligen är det väl bristen på andra vuxna som säger samma sak som mamma och pappa, under ett lov är det ju oftast bara familjen som umgås och då finns där ingen annan som säger till när gränsen går.
Även om jag varit ledig hela året och inte har ett jobb att gå tillbaka till nu när hösten gör entré kan jag inte annat än hålla med dom som säger att det ska bli skönt med rutiner igen, att få tillbaka lite struktur på vardagen. Barnen behöver sina kompisar, jag behöver tid ifrån dom och hemmet behöver lite regniga och kalla dagar.

För att riktigt greppa det roliga i det här måste man ha lite förhandsinfo; Vilda och jag har alltid skojat om Eric Saade och hur snygg han är, att han säkert vill hångla med oss och att han borde göra sina nummer naken och inoljad. Prinsen tycker detta är så pinsamt att han vill sjunka genom jorden så fort det kommer på tal, han rodnar nästan bara han hör nån av Erics låtar.

Hur som helt så fortsätter Prinsen sin humorshow;

Prinsen; Mamma, det var ju så synd att du var på toa precis då men du vet på melodifestivalen? Den där riktiga du vet?

Jag; Mmm.

Prinsen; Du vet då klädde han ju av sig. Helt naken.

Jag; Nähä?! Är det sant?! (Spelar grymt chockad och gapar av förvåning)

Prinsen; Jorå, och han var helt glänsig av oljan vetdu, ja man såg ju allt.

Jag (gapskrattar vid det här laget); Lägg AV!! Såg man hans magrutor då?

Prinsen; Nä. Faktiskt inte. Repen var i vägen.

Jag; Vilka rep?

Prinsen; Ja han hade ju rep runt hela sig, dom ville ju hålla honom kvar men han försökte ta sig ut ur tv:n till dig, han vill ju ha dig.

Prinsen; "Mamma, idag är det verkligen opassande att dra Norgeskämt."

Jag; "Mm, idag får vi tänka på dom som bor där och har vänner och så där."

Prinsen; "Det finns säkert dumma människor som gör det ändå, kanske den där 'varför smyger norrmännen på   apoteket?'"

Jag; "Det gör det nog, men det betyder ju inte att man inte tycker synd om norrmännen bara för att man skojar om dom. Svenskar och norrmän har alltid gnabbats så men innerst inne tycker vi om varandra jättemycket. Det är ju våra grannar. Förresten, varför gör dom det då? Smyger?"

Prinsen (som inte kan låta bli att skratta); "För att inte väcka sömntabletterna haha!"

"Vårt liv går för mycket i slentrian, försök tänka outside the box" förklarade Mannen när jag undrade varför alla soffkuddarna var vända med dragkedjan ut efter att vi dammsugit hela sofframen. Verkligen fint.
Ingen av oss orkade vända tillbaka dom heller så där står soffan nu och ser helt vrickad ut, men lite nytänk är det ju, det får jag hålla med om.

I Uddevalla finns ett underbart ställe; Emaus lantgård. En liten gård i kommunens regi där getter, grisar, katter och höns går fritt omkring, det finns hästar och ponnyridning och massor med kaniner man får klappa, dom har även en liten snickeriverkstad där barnen får spika, såga och bygga. Det finns en stor lekplats med bänkar och grill och en härlig promenadslinga i bokskogen som omger gården, allt är gratis och det är öppet nästan jämt.
När jag var liten var Emaus ett ställe man åkte till på skolresa och ryktet säger att man gör det än idag, tvåhundra år senare, men det är först som förälder jag har börjat uppskatta denna lilla oas en halvtimma hemifrån. Mina barn kan sysselsätta sig en hel dag där och jag kan sitta i solen med en kaffe.
Idag var vi där med Syster Yster och hennes Måns, trots att det regnade hemma sken solen för oss och det var alldeles lagom varmt.

Grisen Pigge gick runt och snokade i allas fikakorgar på jakt efter nåt gott.



Härliga lekplats!





Vilda klappar kaninerna, alla var finast, sötast och mjukast men den allra bästa var den vita.



Prinsen gillar alla djur men vill hemskt gärna ha en egen kanin. Eller en hund. 

Lite bilder från minisemestern i Stockholm förra veckan.



Slöa ungar kollar film i sängen.



Kent Agent och hans sidekick fikar på Kista Galleria.



I Stockholm har till och med fikan gone mad, här trängs kaka modell XL med glass och kolasås.



Vilda bidrar med en bild på det viktigaste.



Snyggaste Mannen och finaste vännen Julia promenerar i solen mot Skansen och allsången.



Barnen och lillkusin Iris i bergbanan på väg uppför berget på Skansen.

Vi tog en tur bland alla djuren och passade på att se genrepet på allsången men det var så grymt mycket folk att det inte gick att få nån bild på kändisarna.
Efter vår lilla snabbvisit måste jag nog erkänna att jag omvärderat Stockholm, förut har jag avskytt både staden och dess invånare, men nu kan jag sträcka mig till att inte gilla alla som bor där och tycka rätt bra om staden. Då vi åkte rätt oplanerat och bara stannade två dagar såg vi inte så mycket så vi planerar redan en längre tur om ett par veckor. Förutom klassiska turistmål måste jag även kolla in fler gallerior, det fanns ju såå mycket roligt att handla!

När Prinsen och Vilda var små tyckte jag det där med amning var riktigt jobbigt, det gjorde ont och var svårt att få till och blev aldrig helt bra, jag kunde inte förstå hur mammor kunde tycka det var en mysig stund och kände mest en lättnad när det var över. Jag kunde aldrig ligga och amma utan var tvungen att gå upp vid varje matning nattetid och satt där i soffan och frös med stel rygg, nu i efterhand kan jag ju tycka att jag heller aldrig ansträngde mig särskilt mycket för att felsöka och lösa problemen men där och då gjorde jag nog det jag kunde.
Den här gången, den allra sista, kände jag att jag skulle ge allt för att få amningen att fungera. Redan under graviditeten funderade jag ut lösningar för hur brösten skulle hamna i bästa position, har man megatuttar som jag så är det inte bara att hänga ut dom och låta lilla bebisen snutta hur som helst utan det krävs lite fixande. På BB prövade jag tusen olika ställningar och hittade till slut äntligen ett sätt som var bekvämt för både mig och Lillan, både liggandes och sittandes.
Helt plötsligt var amningen dom bästa stunderna på hela dan, att få en egen stund med Lillan ifred från kladdiga barnhänder och störande måsten var underbart och jag kände mer och mer att det var det här jag var gjord för. Lillan ökade i vikt som en hetsätande från Texas och jag ammade på så fort hon öppnade munnen, jag kröp mer än gärna upp i sängen med henne och njöt av vår egentid, hennes grejande händer och blå ögon som såg varje milimeter av mitt ansikte.
Nu är hon ju snart fyra månader och jag börjar få panik, snart ska gröten fram och alla smakportioner och majsbågar och allt vad det är. Jag vill inte! Jag vill att hon ska vara bebis länge länge till, tiden går för fort. På kvällarna har jag svårt att lägga henne ifrån mig för då har en dag till gått och hon blir större och större hela tiden, snart är hon tre år och inte alls min lilla bebis mer.
Men vem säger att hon absolut måste få i sig gluten vid fyra månaders ålder? Måste jag verkligen ge henne gröt redan? Jag vill så gärna fortsätta amma ett tag till och känner inte alls att hon måste pröva annat, hon är ju så nöjd ändå och sover gott hela nätterna.



Dom där händerna som hela tiden grejar ska jag alltid minnas.



Stunden då vi är helt själva, bara hon och jag.

Den här helgen är det Fallens Dagar här i stan, Mannen har till sin stora glädje blivit inkallad till extrajobb så jag har travat runt stadens gator med alla tre barnen i två dagar nu. I varje hörn finns något som barnen vill göra, köpa eller äta och som självklart kostar pengar, en sak som kan vara nog så svår att förstå när man är barn.
Barnen hade fått en stor peng av mormor och båda hade dessutom kvar pengar från Cypernresan så på väg ner till stan i fredags förklarade jag att dom nu fick spendera sina egna pengar på det dom ville göra, jajamänsan det skulle dom göra.
Vi började med Vildas Knatteprov, ett lopp på 800 meter för dom minsta barnen. Jag, Prinsen och Lillan hejade på världens duktigaste tjej som fick både medalj och glass efteråt! På väg tillbaka till centrum fanns en hoppborg som båda barnen såå gärna ville hoppa i, jag sa ja och glada ställde dom sig i kön, när det sen var deras tur och dags att betala dom tio kronorna det kostade trumpnade båda två som om dom ätit en påse citroner. "Ska VI betala?!!" kved Vilda och såg förtvivlad ut, "med VÅRA pengar?!!"
I den andan fortlöpte sen dagen och eftermiddagen, barnen fick göra och köpa i stort sett vad dom ville men för egna pengar och helt plötsligt var det inte så noga med all skit dom annars bara måste ha. Kanske var det inte nödvändigt att hoppa hoppborg fem gånger på raken när det kostade 25 kronor varje gång? Kanske måste man inte ha både den rosa och den blåa godisremmen?
Först kände jag mig snål som förnekade barnen det dom ville ha och tyckte synd om dom som måste slösa sina sparade pengar men så tänkte jag efter lite, jag hade inte särskilt mycket jag heller och varför skulle jag betala allt när barnen hade mer pengar än mig? Jag och Mannen är inte några rika människor och även om vi inte köpt nåt särskilt så har det ändå gått åt 900 kronor dom här två dagarna.



Duktigaste tjejen har gått i mål!



Bästa sysselsättningen!



Vilda och kusin Sander åker kaffekopparna.



Jag och Lillan! Tänk vilken konstig kamera det är i min mobil, jag ser ju skitgammal ut!



Prinsen provar att gå på vatten.



Svårt tyckte Vilda.

När vi var på badhuset sist fick vi stifta bekantskap med ett särskilt släkte, badvakter.
Dom höll till i klunga och var oerhört viktiga för badhusets överlevnad, gästerna som råkade befinna sig på deras territorium verkade mest förpesta arbetsmiljön och att hålla militärisk ordning runt hopptornet var inte ett sätt att sköta arbetet på. Det var ett kall.
Tre-fyra stycken badvakter cirkulerade runt hopptornets fundament och dirigerade ungar genom att peka med hela handen och förnedra dom med syrliga kommentarer, det kunde väl varenda småunge fatta att man absoluuut inte kunde få lov att hoppa från sjuan förrän halv två?! En liten stackare som råkade välja fel håll ur bassängen fick sig en avhyvling så öronen fladdrade och jag häpnade, i mitt stilla sinne tänkte jag ut lömska planer på att dräpa första bästa som fick för sig att använda den tonen mot mitt barn.
Visserligen, jag kan förstå att det är jobbigt att dagarna i ända behöva styra upp potentiellt livsfarliga situationer som våghalsar sätter sig i, att det är en påfrestning att lyssna på brölande tonårskillar som försöker imponera på dom fnissiga tjejerna och att det inte är en mental utmaning att plåstra om skrapade knän, men det är trots allt det som är deras jobb.
Vid ett tillfälle när nåt barn fått sina fiskar varma flög fan i mig, lilla Vild frågade mig varför badvakterna var så arga och jag förklarade pedagogiskt med hög stämma att badvakter minsann var såna som inte fick bli poliser då dom ansågs olämpliga. Fånigt jag vet, men det kändes skönt.

Skulle ju ha lagt in lite badbilder efter vår senaste tur till Nordkroken men livet kom i vägen...
Här kommer istället ett bildmedley från varma dagar sommaren 2011.





Även fjärilar behöver bajsa.





Kusin Måns och vännen Sarah gräver ner lilla Vild. Prinsens långa ben vilar ut på filten.



Min stora prins!

Häromdan när jag låg och ammade passade jag på att bläddra i mammas ärvda Allers, där fanns ett repotage om en man som valt att bli s.k "anhörigvårdare". Hans fru hade fått en stroke och var även dement, jag som jobbat flera år i branschen vet att det är mer än ett heltidsjobb och otroligt krävande att ha en så sjuk människa i sin närhet, men han ville ändå vara nära henne och sa "vi har haft lust. Nu är det nöd."
Ungefär där började jag lipa.
Han såg ju bakom den dementa och sjuka kvinnan, han såg tjejen han blev kär i, som han skrattat med, fött barn med, ätit middag med och delat mer än halv sitt liv med. För honom var det ingen uppoffring, för honom var det självklart.
Jag kan ju i och för sig känna, idag i alla fall, att jag absolut inte skulle vilja att Mannen tog hand om mig om jag skulle bli gammal och sjuk. Det är inte rimligt att han ska torka min skit, mata mig och bli gråhårig av mitt nattliga stökande, jag ser hellre att han kommer till mig på hemmet med en kopp kaffe och en god kaka. Så kan vi sitta och fika ihop en stund, han utvilad och glad att se mig, och jag ren, fin i håret och i säkert förvar på ett hem.

Högtryck! Sol och blå himmel, sandiga pannkakor och lata dagar i solen. Just det där 'i solen' är ju nåt man borde ta i beaktning, särskilt när man bränt sig vartenda sommar dom senaste tjugofem åren, men tydligen är det nåt som inte går in i min tröga skalle. Igår spenderade fyra femtedelar av familjen dagen på Nordkroken utan solskydd, not cool. När vi kom hem stirrade Mannen med bestörtning på Lillan, 'har du bränt henne?!' ropade han och höll på att kvävas av ilska. 'Nej nej, hon är bara varm' försökte jag och kände på hennes hettande kind. Hur det var möjligt att hon bränt sig när hon inte ens varit i solen var en gåta men att det faktiskt hänt stod helt klart, hennes runda lilla ansikte lös rött som ett signalljus. Tack och lov verkade hon inte ha ont av det och nästa bvc-besök var inte förrän om två veckor, Kerstin hade antagligen ringt myndigheterna på stubinen om hon sett Lillan. När vi funderat en stund insåg jag att det paraply-parasoll hon legat under större delen av dan släppt igenom dom där farliga strålarna i alla fall, det var bara ren tur att hon inte var mer bränd än så. Idag var vi mer förberedda, en ny flarra solkräm, femton pannkakor och massa goda mackor packades innan vi styrde kosan mot Vänerns pärla Nordkroken. Kanske är det något kallt i vattnet ännu, i alla fall för en kruka som mig, men att sitta på stranden med en kaffe och se alla lyckliga barn är rätt okej det med.

I söndags var vi på Liseberg, en dag fylld av skräck och illamående.
Jag har alltid kunnat åka allt utom snurrande saker utan problem, och jag har varit mer speedad än barnen så fort man klivit innanför grindarna. För nåt år sen, när Prinsen ÄNTLIGEN nådde 140 cm och fick gröna pluppar på alla attraktioner, var jag överlycklig, Mannen åker ju varken mycket eller gärna så nu kunde jag få lite sällskap. Vid förra årets besök låg ju Lillan i magen så då fick jag hålla mig till Sagoslottet men i år, this was the year liksom. Jag och Prinsen, ett med g-krafterna.
Vi började med Prinsens favorit, Uppswinget - den stora jättegungan uppe på berget, som han hummit med två gånger redan innan jag kämpat mig uppför backen med vagnen. Redan innan åkturen startat fick jag darr på läppen, "sitter vi verkligen fast nu?" frågade jag den unga tuggumituggande sommarjobbaren som kollade allas bälten. "Jarå, det gör du allt" lovade hon men jag tvivlade, ut över hela Göteborg skulle vi åka i 80 km/timma endast fastspända med en bygel. Jo jag tackar jag.
Jag skrek högre än jag nånsin gjort tidigare och svalde spyan flera gånger, att jag ens överlevde är ett mirakel. Prinsen informerade mig om att alla pekat och skrattat åt mig och att han skämdes över min fjollighet.
Illamåendet visste inga gränser och jag stapplade ner med två luftsteg mellan varje steg, popcorn och cola kanske kunde avhjälpa hissåkandet i halsen?
Efter några bitar pizza och lite lugn och ro styrde vi återigen stegen mot berget och en av mina favoriter, "Uppskjutet", här skulle det minsann bli åka av. Jag och Prinsen satte oss och knäppte fast bältet, sen började återigen en bekant känsla infinna sig. Dödsångest har jag för mig den kallas.
Jag såg framför mig hur min, eller ännu värre Prinsens, bygel lossnade och hur landningen i Mölndal blev plågsam.
Jag kämpade mig i alla fall igenom några av attraktionerna, mest för barnens skull, och försökte att inte känna mig som en kärring. Var detta ett ålderstecken eller bara orsakat av att magens alla organ inte ännu hamnat på rätt ställe efter graviditeten?
Att det helt klart hade med min ålder att göra insåg jag när vi satte oss i den nya "Atmosfear", skräcken var överväldigande. Helt ärligt har jag aldrig varit så rädd förut i hela mitt liv. Ever.
Jag var så rädd att jag inte kunde prata, jag blundade hela vägen upp och vågade bara göra en kort kik då vi stannat på toppen, fruktansvärt. Jag säger det igen; dödsångest.
Väl nere på marken övertygade jag Mannen att det inte alls varit farligt och att han visst skulle prova, vit i ansiktet kom han sen tillbaka med ungefär samma upplevelse som mig.
Den enda som inte kände nån skräck alls inför dom 146 metrarna man föll fritt i 110 km/timma var Prinsen. Han sprang från utgången till ingången minst åtta gånger och var i extas över adrenalinet som pupmade i hans kropp.
När vi trötta och hungriga satte oss i bilen vid halv elva var jag på vippen att dö, jag mådde så illa att jag övervägde att ta svängen via Sahlgrenska. Hela vägen hem spydde jag, vad jag än försökte få i mig kom upp lika snabbt och det var först hemma jag kunde behålla en bit ostkaka som jag åt i sömnen. Med alla kräkstopp, ett amningsstopp och tokvrål av Lillan tog hemresan nästan två timmar och vi kände oss helt slut allihop.
Inför nästa besök ska jag se till att ha tagit en Postafen och en Sobril, jag vägrar bli gammal och feg.



Mannen och barnen i Flumeride.



Prinsen och Vilda fjantar sig i barnbåtarna.



Vagnen var bra att lasta vinster på!



Skräck!



Världens modigaste Prins med sina nya kompisar på väg upp.



Den enda som tog besöket med ro var Lillan, hon sov en stund men ville sen hänga på armen så hon kunde se spektaklet.