"I nöd och lust"

Häromdan när jag låg och ammade passade jag på att bläddra i mammas ärvda Allers, där fanns ett repotage om en man som valt att bli s.k "anhörigvårdare". Hans fru hade fått en stroke och var även dement, jag som jobbat flera år i branschen vet att det är mer än ett heltidsjobb och otroligt krävande att ha en så sjuk människa i sin närhet, men han ville ändå vara nära henne och sa "vi har haft lust. Nu är det nöd."
Ungefär där började jag lipa.
Han såg ju bakom den dementa och sjuka kvinnan, han såg tjejen han blev kär i, som han skrattat med, fött barn med, ätit middag med och delat mer än halv sitt liv med. För honom var det ingen uppoffring, för honom var det självklart.
Jag kan ju i och för sig känna, idag i alla fall, att jag absolut inte skulle vilja att Mannen tog hand om mig om jag skulle bli gammal och sjuk. Det är inte rimligt att han ska torka min skit, mata mig och bli gråhårig av mitt nattliga stökande, jag ser hellre att han kommer till mig på hemmet med en kopp kaffe och en god kaka. Så kan vi sitta och fika ihop en stund, han utvilad och glad att se mig, och jag ren, fin i håret och i säkert förvar på ett hem.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback