Jag är Jenny
Ett par dagar efter Fars dag stod jag och Prinsen i kön inne på Willys, på ett ställ framme vid kassan promotades Zlatans bok "Jag är Zlatan" som årets fars dagsprsent. Prinsen, som tillsammans med sina systrar köpt dom sedvanliga kalsongerna, (välbehövligt men trist jag vet) föreslog boken som julklapp till Mannen.
Efter lite bläddrande i den ändrade han sig, "nej det är ju bara en massa text" förklarade han.
Jag undrar vad han föreställt sig när han såg boken? Okej Zlatan skriver en bok, han är ju rätt bra på fotboll liksom, då bör ju boken handla om det. Kanske tänkte Prinsen att det skulle finnas tips på passningsspel, filmningar eller bilder på schyssta målgester.
Jag kan ju i och för sig också undra, vad står det egentligen i boken? Vad som gjort Zlatan till den han är eller bara en massa självupptaget trams och skitsnack om övrigt löst folk?
Lilla
Lilla som för övrigt också fick en room make over när dom stora fick det, hon har ju förvisso inget eget rum men en egen liten hörna i vårt rum som blev extra mysig med Vildas gamla sänghimmel.
Grand opening!
Vi insåg för nåt halvår sen att vi förmodligen kommer bli tvungna att bo kvar här i dockskåpet åtminstone tills jag börjar jobba igen och började då fundera över hur man kunde göra barnens rum mer åldersanpassat och inbjudande för dom. Som det såg ut var det ju typ bara två sängar och två sängbord, alltså inga ytor för att pyssla, sitta med kompisar eller ställa upp priserna från fotbollen.
Före: (bilderna är från ett par år tillbaka när jag målade om och fixade deras rum sist)
Vi har visserligen tagit bort småbarnsgrejorna och så men på det stora hela var det så det såg ut.
Efter:
Dom har fått varsin loftsäng med skrivbord under, tack Ikea! Grymt bra och tillräckligt höga för att man inte ska få klaustrofobi när man sitter vid skrivbordet, jag kan stå rak under dom.
Vilda har spenderat 95% av sin vakna tid här, teckningar har producerats på löpande band och det tejpas, klistras och häftas otroliga kreationer.
Prinsens sida är lite mer strukturerad, här är datorn det viktigaste även om den oftast är inkopplad till tv:n. Skönt för honom att kunna sitta med sina kompisar och väldigt bra för läxarbetet som förut utfördes vid köksbordet bland kladd och smulor.
Den gosiga mattan är bra både till discodans och bebismys. Barnen har fått både Mannens dator och högtalare så nu blir det bara P3 på den gamla skraltiga radion i köket för oss, men vad gör man inte för lite lugn och ro?
Fjättrad vid spisen
När jag började göra mig i ordning fick jag ett släp bestående av Prinsen, "hur länge blir du borta? Kommer vi sova när du kommer hem?" frågade han oroat och verkade i det närmaste upprörd över att jag skulle lämna hemmet. "Vad ska du ta? Nåt gott va?" malde han på och kunde inte riktigt släppa det faktum att jag skulle genomföra kvällens dejt trots hans vädjande och tårfyllda röst. "Ameeen, måste du verkligen åka då? Nu när vi alla är hemma och inte pappa ska jobba? Det är ju så himla mysigt när vi är hemma allihop."
Helt ärligt så fattar jag inte vad allt det kom ifrån, på honom verkade det ju som om hela världen skulle gå under utan mig, det enda jag vet med säkerhet är att jag lämnar hemmet alldeles för sällan.
Att sitta på ett mysigt café medan höstregnet vräkte ner utanför fönstret och umgås med mina finaste och goaste vänner utan att nån spillde, skulle kissa eller ångrade att dom inte tog en glass var magiskt. En kväll jag kommer leva länge på, tack bästa Lorena och Sofia! ♥
För er som undrar så var vi här och fikade; www.cafegillet.se
Vilda tappar dom och Lilla får dom
Den första sprack igenom i lördags och då trodde jag i min enfald att det värsta var gjort men i eftermiddags var tandköttet så svullet att inte ens den lilla vita spetsen syntes längre och dom små kinderna blossade röda av begynnande feber så tydligen är det fler som vill upp.
Prinsen och Vilda hade båda ungefär tio tänder vid sin ettårsdag och båda fick dom med start vid fyra-fem månaders ålder så jag har ju väntat ett tag på Lillas små gryn, hon är ju sju månader alldeles strax, men nu känns det som att det räcker med en. Hon kommer säkert bombas med tänder nu eftersom hon är "så stor", stackars liten. Som tur är har hon inga problem med att ta Ipren i flytande form, vi försökte ju med Alvedon supp dom första gångerna hon fick feber men att ta sig in bakvägen på henne är som att bryta sig in i Fort Knox. Hon ålar sig och skriker som om elden vore lös och beter sig som om jag stoppat upp en falukorv i kanalen på henne, att ta tempen är helt uteslutet då man faktist riskerar att göra henne illa på riktigt. Tyvärr får vi då förlita oss på örontempen och det är ju inte så tillförlitligt på ett så litet pluttöra men man kan ju i alla fall utröna om hon har feber eller inte.
Jag har hört nånstans att man kan stryka på flytande Alvedon/ Ipren på ett ömmande tandkött, ingen som provat det? Den enda lindringen jag vet, förutom smärtlindrande medicin, är kylda bitringar och isglass i plastpåse så morgondagen går åt till att forska mer på det området. Fler tips emottages tacksamt!
En elefant balanserade...
För ett par veckor sen köpte jag lite fina inredningsprylar som ni säkert minns, bland annat ett blänkande renhuvud som stoltserade på hallväggen. Jag köpte flera fina grejer den dagen men Irene (som ett renhuvud bara måste heta) var det klart bästa köpet och jag kände att hela den gamla luggslitna lägenheten uppdaterades till en nyare och bättre version med hennes skimrande nos där på väggen.
Igår ramlade hon ner, Mannen vevade till med armen och sen hände det. Hon föll i stengolvet och tappade ett horn. På en sekund raderades alla Mannens goda sidor, alla våra år ihop, all kärlek till honom och allt han nånsin gett mig både känslomässigt och materiellt och jag fylldes av nåt svart och elakt. "Amäään va faaan??!!" skrek jag från min parkettplats på toaletten, "gick hon sönder nu??!!"
Mannen tittade skamset på mig och bad så hemskt mycket om ursäkt minst tusen gånger men det hjälpte inte, Irene var bruten, handikappad och skändad för livet. Aldrig mer skulle hennes blanka ögon stirra på mig från sin plats och jag kunde inte hjälpa det men jag kände hat. Varför skulle jag vara gift med det största klantarslet på norra halvklotet? Varför kunde han inte vara lite försiktig och inte bara gå på med sina långa armar överallt?
Not so cool.
Jag var faktiskt moget sur imorse också, bittert glodde jag på den krokiga lilla spiken som hafsigt spikats i våran blåbetongvägg för att så fort som möjligt pryda väggen med Irene men som utan tvekan slängt ner henne i golvet vid minsta motstånd. Alla försök med superlim var förgäves, det ville helt enkelt inte fästa på metall, och jag insåg att tiden med Irene var över.
När Mannen kom från affären förut hade han ett paket med sig, ett vitt och fint inslaget med svarta snören. Där i, väl inpackad i wellpapp, fanns en ny ren. Min fina man, den klantigaste och bästa i hela världen, hade köpt ett nytt och lika blänkande renhuvud som han lovade att sätta upp med en pluggad skruv.
Jajustja, det var ju därför jag älskade honom så himla mycket.
En ny ståtlig ren!
Lillasyster
Lilla så fin i klänning och rosett i håret, på väg till kalas.
Äntligen lite prylar!!
Mannen tycker att allt som inte är absolut nödvändigt för familjens överlevnad är onödigt, slöseri med pengar och helt uteslutet vilket resulterat i att vi inte har några tavlor, inga lister, inga mattor och nästan inga blommor. Fantastiskt kul och väldigt fint.
När jag fyllde år förra veckan fick jag tre presentkort, två på Åhléns och ett på en inredningsbutik inne i stan, och jag spenderade varenda krona på onödiga saker som inte fyller nån som helst funktion. Underbart!
Den här fantastiska buren ger ett fint mönster på väggen när ljuset är tänt, och när det inte är tänt är den fantastisk ändå.
En ståtlig hund behövs alltid.
Ett blänkande renhuvud som möter en i hallen, kan det bli bättre?
Glada diskhanddukar, äntligen slipper jag våra sunkiga med mörka fläckar från barnhänder som anser sig rena efter åtta sekunder under kallvatten.
Där satt hon!
Håller balansen...
...ramlar...
Kan själv!
Stora tjejen!
Gymkort? Nä, jag har ju kulorna.
Jag har svårt att tro att jag kommer glida runt som en ursnygg hemmafru med dom där jättebollarna skramlandes inuti, "men äsch då, det är väl inget att knipa fast dom här? Jag skulle lätt kunna hålla fast ett bowlingklot med dom här musklerna serru!"
Snarare kommer jag hasa omkring med benen ihop och knappt kunna röra mig utan att dom ramlar ut, det var ju ett mirakel att inte Lilla halkade ur redan i artonde graviditetsveckan.
Men man kan ju hoppas att dom på sikt gör lite nytta, jag vill ju inte bli inkontinent om ett par år, och sen ska det ju va grymt bra för sexlivet också säger dom. Inte vet jag hur dom skulle kunna se till så att jag 1, är tillräckligt pigg klockan 22:30 och alla barn sover, katten är matad, tvätten är hängd, middagsdisken är borta och allt är klart inför morgondagen och 2, verkligen känner för att ha ännu en kropp klistrad vi min nu när barnen ä-n-t-l-i-g-e-n sover och katten är mätt och 3, prioriterar ett samlag högre än sömn/ duscha i lugn och ro/ bajsa utan avbrott/ äta utan att nån häller ut en liter mjölk på bordet/ läsa Aftonbladet i mobilen utan att nån absoluut bara måste låna den och spela på. Men säkert är det jättebra om man inte är som en hink när det väl är dags för dom äktenskapliga plikterna, det kan ju vara en fördel om man märker när det väl händer.
Föräldraledig
Att vara hemma med bebis är underbart i alla lägen men det finns ett tillfälle då det är extra extra skönt; när klockan är sex på morgonen, mörkret ligger kompakt utanför fönstret och regnet vräker ner medan vinden viner runt knutarna. Då brukar Lilla vakna till och vara sugen på tutte, jag hämtar henne och så kryper vi ner under täcket igen, hon äter tidig frulle och jag somnar om.
Underbart.
Mamma=diktator, enväldshärskare och själutnämnd kung över barnen
Det är ju det som är det värsta med att hota, man måste genomföra det, så det gäller att inte vräka ur sig sånt man vet att man aldrig kommer stå för eftersom ungarna rätt snabbt lägger ihop ett och ett. Nästa gång vet dom att det funkar att gråta lite och så vips har mamma och/eller pappa fallit för krokodiltårarna.
I och för sig brukar väl genomförda hot-konsekvenser-bestraffningar resultera i att barnen uppför sig avsevärt mycket bättre, om man står vid sin sak två-tre gånger och ser till att straffet verkligen svider (spelförbud, lekförbud, utebliven träning, uteblivet lördagsgodis, tvförbud etc) så brukar det räcka med en varning nästa gång.
Det hjälper ju i och för sig inte idag, jag sitter ju fortfarande här och har trist, men jag har å andra sidan heller inte spenderat lånade pengar vilket känns skönt. Vilda har också börjat inse att livet blir skittråkigt om man hela tiden ska envisas med att käfta, skrika, vägra göra som man blir tillsagd och uppföra sig som en apa i offentliga sammanhang. I veckan har hon haft två dagars lekförbud samt en dag då hon inte fick gå på Nif, så förhoppningsvis kan vi ta tag i nästa vecka med lite gladare miner.
Stora tjejen!
Jag har dragit ner på amningen. Utan att Lilla är det minsta sur och faktiskt nästan helt utan att jag sörjer, antagligen är vi båda mogna och kroppen säger ifrån att det är dags för annan mat.
För ett par veckor sen märkte jag att Lilla ville ha mat oftare, ibland klarade hon sig knappt tre timmar mellan varje mål, och det var väl då jag började inse att min mat inte längre höll henne mätt så länge. Mentalt förberedde jag mig på att det snart skulle vara slut på våra egna stunder, Lilla krånglade så fort det var matdags och jag kände redan efter ett par dagar att jo, nu var det ok att byta ett mål mot gröt.
Ingen var gladare än Lilla när hon fick sitta med och äta vid frukosten, gröt och äpplemos serverades ur en rosa skål och hon tittade sig omkring vid bordet med en förnöjd min. "Vad mysigt" verkade hon tänka, "här sitter vi allihop och äter."
Nu ammar jag tre gånger per dag, morgon, middag och kväll och hon får även fylla på med lite gröt efter sista amningen för att klara sig natten igenom, och så får hon gröt och ett lagat mål där emellan. När jag är helt redo ska jag släppa på dom andra amningstillfällena med men inte riktigt än. Jag är nöjd med att ha kunnat ge henne mat i sex månader, med tanke på hennes viktkurva lär ju mjölken ha varit näringsrik, men vid sista invägningen såg vi att kurvan började plana och det kändes som ännu ett tecken på att det var dags för riktig mat.
Så nu blir det till att fylla kundvagnen med burkar igen, Prinsen är väl i stort sett uppvuxen på hemmagjord mat men när Vild kom fanns det varken tid eller ork för sånt präktighetstrams så hon framlevde sina dagar på Semperburkar och det gick rätt bra det med. Den här gången gör jag nog lite både och, än så länge äter hon mest vår mat men vi blandar nog upp med burkar också, på gården finns äppleträd så jag har fryst in både juice och mos men snart står jag där vid barnmatshyllan och prisar gud för att det finns på burk.
Enda nackdelen med att hon börjat äta vanlig mat är bajset, fy fan vad äckligt det luktar! Förut kunde man ju tömma soporna en gång per dag men nu måste man totalsanera efter varje bajsblöja och en gasmask står högt på önskelistan. Att Prinsen byter en enda blöja till kan vi ju bara fetglömma, han hulkar ju till och med i hallen.
Hjälm, paraply, öronproppar och ett evigt tålamod.
Vilda gör skäl för sitt namn dagligen numera, SMHI borde klass 4-varna hela Halvorstorp och ge oss ett skyddsrum där vi kan gömma oss när hon får sina utbrott. Sexårskrisen har slagit till med full kraft och som grädde på moset har vi en lillasyster som stjäl nästan all uppmärksamhet, bara gör gulliga saker och som alla kompisar vill vara med.
Att vara Vilda nu kan inte vara så enkelt och jag gör vad jag kan för att underlätta, jag försöker ge henne fullt fokus, lyssna på henne och vara nära och ge massor med kärlek men det är så svårt att inte trampa snett. Ena stunden är allt jättebra och hon är hur mjuk och snäll som helst, hon skrattar och vi har det mysigt och så pang! Utan att veta det har jag förnekat henne något eller gett en tillsägelse och så blåser det upp, innan man vet ordet av så är stormen över en med skrik, tårar och övrigt som hör hysterianfall till.
Även om vi gått igenom den här perioden förut och även om jag verkligen gör allt för att stå stark genom raserianfallen så är det så svårt! Att ha ett barn som vänder upp och ner på himmel och jord för att man inte får tuggummi dagligen eller inte kan ta på sig strumpbyxorna själv är otroligt krävande, och det är hur trist som helst att slänga in henne på rummet fem-sex gånger per dag. Känns som om hon spenderar mer tid gråtandes i sitt rum än nån annanstans just nu.
Igår bråkade hon i stort sett från morgon till kväll och däremellan var hon lika uppkäftig som en religiöst uppfostrad fjortonåring så till slut var jag tvungen att utfärda ett lekförbud. Alltså är hon förbjuden att leka med kompisar idag efter skolan, en sak jag verkligen ångrar eftersom det ösregnar ute och en av hennes närmsta vänner som bor alldeles runt hörnet också slutar tidigt idag. Men jag måste ju stå på mig och genomföra hotet, det känns inte orimligt hårt och det var faktiskt på sin plats efter en hel dags bråk och skrik men usch vad jag kommer ha en jobbig eftermiddag.
Veckans humorinslag
Smart med tanke på att dom var i en gympasal.
