När vi var på badhuset sist fick vi stifta bekantskap med ett särskilt släkte, badvakter.
Dom höll till i klunga och var oerhört viktiga för badhusets överlevnad, gästerna som råkade befinna sig på deras territorium verkade mest förpesta arbetsmiljön och att hålla militärisk ordning runt hopptornet var inte ett sätt att sköta arbetet på. Det var ett kall.
Tre-fyra stycken badvakter cirkulerade runt hopptornets fundament och dirigerade ungar genom att peka med hela handen och förnedra dom med syrliga kommentarer, det kunde väl varenda småunge fatta att man absoluuut inte kunde få lov att hoppa från sjuan förrän halv två?! En liten stackare som råkade välja fel håll ur bassängen fick sig en avhyvling så öronen fladdrade och jag häpnade, i mitt stilla sinne tänkte jag ut lömska planer på att dräpa första bästa som fick för sig att använda den tonen mot mitt barn.
Visserligen, jag kan förstå att det är jobbigt att dagarna i ända behöva styra upp potentiellt livsfarliga situationer som våghalsar sätter sig i, att det är en påfrestning att lyssna på brölande tonårskillar som försöker imponera på dom fnissiga tjejerna och att det inte är en mental utmaning att plåstra om skrapade knän, men det är trots allt det som är deras jobb.
Vid ett tillfälle när nåt barn fått sina fiskar varma flög fan i mig, lilla Vild frågade mig varför badvakterna var så arga och jag förklarade pedagogiskt med hög stämma att badvakter minsann var såna som inte fick bli poliser då dom ansågs olämpliga. Fånigt jag vet, men det kändes skönt.