Nu har jag suttit med näsan på Familjeliv en bra stund och läst det ena sura inlägget efter det andra om hur hemska alla män är som inte uppvaktar sina hårt arbetande flickvänner/ fruar på Mors dag och helt ärligt; vad är det för fel?
Mors dag må vara ett påfund av handeln från början men det har blivit ännu en dag då bittra och gnälliga mammor med dålig självkänsla kan sura över att dom inte blivit uppvaktade med fanfarer, konfetti, helikopterflygningar, juveler och parader av SINA MÄN! Inte barnen utan männen.
Förlåt mig, har jag missförstått något? Var det inte MORS dag? Ska då inte barnen uppvakta? Är tanken att pappan ska uppvakta först sin fru och sen också sin egen mor?
Jag vet att jag ylade över min uteblivna morsdagspresent för nåt år sen men i ärlighetens namn var det mer snack än verkstad, självklart skulle jag också bli besviken om varken Mannen eller barnen skulle komma ihåg en sån dag men jag förväntar mig ingen särskild uppståndelse. Fina teckningar och papprullar med glitter är också fint och framförallt; det kommer från barnen.
Visst måste man styra upp ett firande eller ett presentinköp och självklart är det fint om man får hjälp med småbarn och hushållsjobbet en sån dag men jag tror ni förstår vart jag vill komma med mina åsikter.
Tydligen har det blivit en anledning till skilsmässa att inte bli tillräckligt uppvaktad den här dagen, mammor landet över packar sina väskor och går i vredesmod ut genom dörren. "Där fick han minsann. En vecka utan hushållerska/ städerska/ tvätterska/ barnskötare kanske lär honom att köpa halsband till nästa år."
Pytt, nästa år har han en yngre, gladare och kåtare tjej att köpa presenter till.

Årets första dopp är avklarat! Jag, som är en bradkruka av rang, har doppat hela min kropp utom håret i Sjölandasjön. Det var kallare än Norra Ishavet och om man tittade noga så såg man fortfarande små isbitar flyta runt bland all lera och vass. Vilda som är lite förkyld med en envis och rosslig hosta och skulle väl egentligen inte ens klä av sig men hon badade hon med, det finns ju tack och lov hästkurer med antibiotika om hon nu skulle dra på sig en lunginflammation.
Prinsen och Mannen ska såklart vara värst, dom doppade sig redan i början av veckan men jag var faktiskt på jobbet då, nån i den här familjen måste ju tjäna pengar menar jag.
Förra årets första dopp gjordes också runt mors dag, kanske blir det en tradition?

I lördags var vi på "Monster Jam" i den stora staden Göteborg, Prinsen var såld redan vid ljudet av dom stora bilarna och när dom hoppade, voltade och mosade andra bilar fick han något religiöst i blicken. Lilla Vild däremot var svårflörtad, hon närde inget som helst intresse för monsterbilarna och frågade redan efter tio minuter när vi skulle åka hem, gnällde om godis och att det minsann var lördag och då man åt just godis, att hon var kissenödig och törstig, varm och trött.
Efter en stund kom det en tjej som sålde godis från en såndär korg man har på magen, hon gick runt på läktaren och passerade även oss. Vilda blev asförbannad. Med kinderna hoptryckta av hörselkåporna skrek hon (eftersom hon inte hörde sig själv) "ameeen!! Hon bjur ju inte oss!!" och blängde surt efter tjejen.

Astor - cykelreparatören - tar en välförtjänt paus i arbetet innan han kör igång med Vildas cykel.

I helgen gick Prinsens beryktade åttaårsfest av staplen. Det började med ett coolt discokalas på Butler's där 19 spralliga barn lekte "pusseta", käkade spaghetti med "köffärsås" och drack alldeles för mycket dricka. Höga på socker varvade dom svåra dansnummer med att planlöst rusa runt runt så när mammorna och papporna skulle hämta tillbaka sina älsklingar rann svetten ur håret på varenda unge. Prinsen stod med apatiskt gapande mun och fånstirrande blick vid dörren och tackade så mycket för deltagandet och delade ut den obligatoriska godispåsen. På vägen hem frågade han hur han skulle orka med det vuxenkalas som väntade.
Två timmar senare dök släkt och vänner upp, fattiga som vi är hade vi endast korv med bröd på menyn men jag hade försökt väga upp det med att baka en jäkla massa kakor så dom som inte blev mätta kunde alltid ta en extra kolakaka.
Som ni kanske minns från förra året (eller inte för er som var närvarande...) så blev det i stort sett ett fylleslag här på gården då vi firade Prinsens 7-årsdag, det blev så illa att en del personskador rapporterades in dagen efter.
I år höll det sig något lugnare men när jag vaknade vid halv åtta på söndagens morgon åkte spyan hiss i halsen, jag var kallsvettig och helt torr i munnen. Den planerade Ge-Kås'resan höll på att gå i stöpet men som tur var tog SysterYster på sig ansvaret för att köra ner och hon, mamma och jag kunde slösa dom sista pengarna på onödigt krimskrams i alla fall.

Häromdan när jag var ute på Överby såg jag en intressant sak, en tjej som kom gående mot mig verkade ha tagit på sig kjolen på fel håll. Det var en ganska kort och snäv modell med hög slits, en slits som antagligen skulle suttit i bak men som nu visade trekanten istället.
Det ställde mig inför dilemmat "påpeka eller inte" och jag fick beslutsångest. Skulle jag bara rusa fram och säga "du, varenda människa kan se dina trosor!" eller skulle jag bara låta det gå obemärkt förbi? Innan jag bestämt mig för vilket så var hon borta och jag fastnade i tanken på vad som händer när hon själv inser vilket aspinsamt misstag hon gjort. Dessutom hade hon en kompis med sig som faktiskt måste klandras lite också, det är ju en väns plikt att avstyra alla såna situationer menar jag och hon borde väl för guds skulle se en sån sak? Tänk att inse at man flanerat runt på stans största köpcenter och visat snippan, mitt i lunchrushen.
En annan gång för många år sen gick det en tjej förbi mig som hade stoppat in bakdelen av en fotlång kjol i trosan, det såg inte klokt ut och jag drog till och med efter andan för att ropa efter henne men i sista sekunden ångrade jag mig. Då var jag bara i tonåren och lutade mer åt underhållningsvärdet i det hela än åt det empatsiska hållet så jag lät henne gå förbi och fortsätta framåt på trottoaren.

Jag har gjort det enda rätta, jag står för mitt misstag och sätter förlustpengarna för filten på Blåsarkontot. Jag skickar den till Norge och tar tacksamt emot slantarna.
Visst var den jättefin och alldeles underbar helt klart men jag kan göra en ny, det var ju roligt att den blev såld tycker jag för det hade jag nog inte trott. Och inte för det priset.
Nu har jag startat en ny auktion på en likadan filt, men med reservationspris, en filt som förvisso inte riktigt finns mer men som givetvis tillverkas snabbt och lätt OM nån skulle nå ända upp till garnkostnaden.

Här go'vänner, varsegoa!
Skratta åt mig, håna mig, förlöjliga mig. Vad ni vill. Jag bjuder er på det helt gratis bara idag.
Jag har ju som bekant lagt ut min finfina ullfilt på Tradera, inte för att sälja den som man kan tro utan mest för att kolla läget lite. Om det skulle finnas intresserade.
Eftersom den var så skitdyr att göra (i runda slängar 600-700 kr) så ville jag gärna ha igen i alla fall garnkostnaden om jag skulle genomföra försäljningen.
Problemet är att jag, trots intensiv bevakning ända in i slutsekunden MISSADE att lägga bud själv och filten såldes till en människa i Norge för en spottsyver! Inte klokt.
Jag är så in i helvete dum i huvudet att det borde vara spöstraff på mig.
Det var ju bara att ta tjuren vid hornen, skämmas och emaila människan sanningen. *Rodnar*
Jag skrev exakt som det var, att filten inte skulle säljas så billigt och att jag helt enkelt inte kan sälja den. Däremot lovade jag att göra en till henne/ honom om personen kan tänka sig att stå för garnkostnaden.
Inte bra. Inte roligt. Och verkligen inte ok.
Men vad ska jag göra??! Radera Traderakontot och gå under jorden?
Kanske det enda raka.
Jag kommer antagligen få så dåligt omdöme att det är lika bra att sätta eld på datorn. Hela Norge kommer antagligen gå med i en Facebookgrupp som heter "Jenny är ett svin" och den kommer nå rakethöjder på bara fem minuter.
Fan vad jag är dum.

Igår spelade Prinsen för första gången riktig match i fotboll, vi åkte redan tidigt på morgonen till ett s.k "sammandrag" (=ett gäng kortare matcher för yngre spelare) och satt sen i solen hela förmiddagen. Fikakorgen var med och för lilla Vild var den det absolut viktigaste, tänk att man bara kunde gå och ta kakor hur som helst utan att nån vuxen begränsade!
För spelarna i Prinsens ålder fanns inget som hette "regler, passningsspel och lagpositioner" utan det enda som räknades var målgörandet och målgester, dagens matcher vanns allihop av Prinsens lag så just målgester var ett ämne som avhandlades på hög nivå. Mot slutet av dagen försökte vi förlädrar heja fram assisten lite mer än själva målgöraren så det inte skulle gå obemärkt förbi när nån gjort ett superframspel och som sen avslutades av nån målsugen.
Eftersom det var min första match också så kan jag nog komma undan för den här gången men jag kände hur den där vansinnesföräldern bara låg under huden och tryckte, den som stövlar över planen och skriker fula ord åt det andra laget, buar när dom andra gör mål och totalsågar den lilla barnhejaklacken som sjunger ramsor om motståndarna.



Laguppställning!



"Mamma, bara jag får nummer 13 på tröjan! Då gör jag nog mål!" Visst gjorde han mål!



I stridens hetta.



Sockrade munkar - ett måste.



Föräldralägret.



Som tur var hade Vilda med sig Kittyhuset.



Vad annat finns det att göra på en stor gräsmatta än kullerbyttor?

Gaaahh!!! Varje år samma sak! Nu konverterar jag fan till Jehovas vilken dag som helst!
Jag pratar självklart om Prinsens födelsedagskalas, det är ju en förbannad soppa varenda gång. Vem ska man bjuda? Alla? Vilka ska man inte bjuda? Hur många kan man låta bli att bjuda innan det blir pinsamt och dålig stämning?
Mannen och jag har fört en vild diskussion hela veckan men utan nån lösning i sikte och nu börjar det dra ihop sig om vi ska ha nån som helst framförhållning.
Hade det varit ett "vanligt" kalas som firas hemma hade det inte funnits några problem överhuvudtaget, då hade vi bjudit hela klassen rakt av och alla hade varit nöjda, men i år tänkte vi göra något lite extra för Prinsen. Dels för att belöna honom för all hjälp jag fått under tiden som Mannen läst men också för att ge honom lite plåster på såren för alla saker och aktiviteter han fått avstå på grund av ekonomiska skäl, så han ska få ha ett coolt discokalas på Butler's.
För att ha råd med det har vi sålt det mesta av barnens fonder och på menyn dom närmsta åren står det "Luftsoppa med vattensås" men det får det vara värt.

Nu till problemet; Första vändan av inbjudningslistan bestod av 15 barn från klassen (Prinsen inkl), både killar och tjejer, och då återstod 9 som inte blev bjudna. Ett lagom antal för att det inte skulle bli känsligt och ett helt lagom antal att bjuda med tanke på priset.
Vid andra vändan hade antalet från klassen ökat till 17 barn (Prinsen inkl) och då återstod bara sju som inte blev bjudna, känsligt värre. Dom barn som var bjudna var dom som Prinsen leker med ofta och som är schyssta både mot vårt barn och mot andra, och dom som inte fanns med var några som han inte pratar med så mycket och ett par som faktiskt inte är hyggliga vare sig mot Prinsen eller andra. Att bjuda dom två extra gjorde inte så stor skillnad i pris så på den fronten var det helt ok.
Tredje vändan hade jag och Mannen för en stund sen och nu blev problemen genast mycket mycket värre. Han tyckte att vi skulle "make a statement" och bjuda alla barn i klassen utom två.
Det är två killar som sen dag ett kommit ihop sig med Prinsen, givetvis inte helt utan anledning alla gånger men många av dom, vilket vi även hör från annat håll så det är inte bara mitt ömma modershjärta som talar. Dessutom är dom snuskigt elaka mot andra barn vilket får mitt blod att koka. Inte ok och goa kompisar enligt mig och inga jag vill lägga en spänn på.
Så dår står vi där, jag är helt i linje med mannen och kan absolut stå för vårt beslut inför både dom oinbjudna barnen och deras föräldrar men Prinsen då? Hur blir det för honom? Det är ju inte meningen han ska få ta skit för en sak som vi vuxna tycker, att han ska skämmas för ett moralikst beslut som jag och Mannen tagit eller känna sig dum då dom två killarna frågar varför.
Och alla andra mammor och pappor? Vad ska dom säga och tänka om oss? Förvisso så står jag som sagt för beslutet i så fall och kan förklara för dom att jag inte vill bjuda in barn till Prinsens kalas för att det känns lite kymigt att han får höra att han är en "jävla bögjävel" av deras barn tre gånger i veckan. Men man vet ju hur snacket går; "Jaha, och dom tror att deras son är en sån ängel då?!" Och "minsann, om inte Prinsen skrek fula ord åt deras lilla raring igår?! Vilka tror dom att dom är?!"
Prinsen ska ju sällskapa med klassen i ett par år till menar jag så det kan ju vara dumt att sätta honom på kant redan i ettan, men å andra sidan känner jag som sagt inte för att ha dom här två barnen i min närhet.
Fanfanfanfan!
Mannen hävdar att det kommer lösa sig ändå eftersom det alltid blir ett par bortfall men nu handlar det ju inte om pengar längre, det handlar om vem som blev bjuden och vem som inte blev det.
Egentligen finns det ju bara två alternativ, det ena är att göra om hela listan och bara bjuda dom som han verkligen vill och låta "övriga" vara.
Eller att bjuda alla.
Vi får väl ta vända nummer fyra imorn.

Jag ser fler och fler ålderstecken för varje dag som går, det är verkligen sorgligt. Inte nog med att ansiktet håller på att förfalla och likna en bulldog, pannan är som en nyplöjd åker och ett grått hårstrå har tittat fram utan nu ser dessutom händerna riktigt gamla ut. Dom är liksom helt skrynkliga och ser ut att ha lite för mycket hud på sig, jag får dra åt runt handleden skithårt för att få dom att bli släta. Snart hittar jag nog sånadär åldersfläckar också, bruna.
En annan sak jag märkt den senaste tiden är att jag väljer bort Rixfm för P3 eller i allra värsta fall; mot P4!!
Helt galet.
Jag orkar bara inte höra samma låtar om och om igen och har ingen som helst lust att höra vad "klockan närmar sig" eller vilken dag det är eftersom jag än så länge klarar av att söka mig den informationen själv. Däremot tycker jag det är skönt att höra Lotta Bromé prata med dagens gäst eller skratta åt "Christer" och deras vinklar på saker och ting. Till och med på morgonen lyssnar jag hellre på "Morgonpasset" än "Morronzoo" eftersom man bara drar en massa repriser från dagen innan eller "läser i tidningen" på Rixfm.
Jag är verkligen på väg att bli kärring. I år blir jag ju för guds skull 33 (!!) vilket är hur konstigt som helst eftersom jag inte känner mig en dag över 29. Hade nån frågat och jag fick svara vad som känns mest rätt så hade det nog varit svaret, nånstans mellan 27-29. Kanske är det fortfarande ok att flamsa runt i nåt år till men sen är det väl dags att växa upp och mogna lite, trist.

Jag säger bara en sak, mäklare. Ett sånt folk.
Hela förra veckan spenderade jag i telefonen med en ung stroppig kille från Swedbank, vi var med i budgivningen på ett litet hus här i krokarna och allt var så nervigt att jag nästan svimmade. Det var första gången och allt var nytt, jag frågade mäklaren tusen frågor och höll tät kontakt med honom via telefonen för att inte missa något bud.
Det sista jag hörde av honom var i fredags då vi stod på delad förstaplats med en annan budare, vi hade vår lägenhet som lockbete då paret i huset inte hade någonstans att ta vägen efter försläjningen. Mäklaren lovade att ringa under eftermiddagen/ kvällen och vi väntade spänt.
Vi väntar än kan jag säga.
Inte ett pip har hörts men däremot står det på hemnet att ytterligare en budare nu har lagt ett bra mycket högre bud än oss, verkar liiiite konstigt tycker jag när mäklaren redan sagt att affären skulle avrundas under fredagen. Känns lite som att han haft någon bakom ryggen som nu fått veta att alla andra budare lagt sig och inte tänker gå högre. Särskilt eftersom han sa till mig i mitten av veckan, då jag ännu inte lagt nåt bud, att det nog är bäst att göra något nu för det är svårt att komma in senare.
Är det verkligen så svårt att plocka upp luren och ringa runt till fyra olika personer och säga att "tyvärr, ni var för fattiga era snåla jävlar så huset är sålt till nån annan som kan ge mig mer provison."
Kanske ingår inte det i mäklarskolan, svårt att få in en kurs i telefoni mitt bland alla tiopoängare i otrevlighet, snorkighet, oärlighet och överlägsenhet.

Jag måste bara fråga, karlar (för det är ALLTID ALLTID bara karlar) som snyter sig ute, hur fräscht är det? Är det bara jag som har problem med detta?
Jag menar dom som bara blåser rakt ut ur näsan varhelst det passar, så snor och kråkor flyger runt i det allmänna luftrummet. Trodde det var något man gjorde mitt ute i skogen och enbart när man höll på att kvävas av sitt eget snor men tydligen är det en företeelse man kan se vart som helst.
Är det inte lite äckligt? Och hur tänker dom som gör så? Tänker dom att "nämen oj då, en äcklig snorkråka, bäst att fräsa ut den dierkt här på stört så alla ser hur fruktansvärt motbjudande den är." eller vad?

Jag är ju som bekant inte särskilt bra på att vänta, man kan nog utan att ljuga säga att jag är den mest otåliga personen i nordvästra Europa. Allt ska ske nu på en gång och helst igår, måste jag invänta exempelvis besked från nån myndighet, banken, skolan etc så hamnar jag i nåt slags mentalt limbo och kan inte fungera normalt. Ni minns väl hur det var när jag var helt fast i Drömkåkens klor? Vansinne kan man bara klassa det som.
Det jag i efterhand insett var att det var då, när Drömkåken var på tapeten, som min lärdomsresa startade. Någon högre makt hade fått för sig att nu jävlar skulle jag lära mig att vänta. Sen har det varit många många tillfällen när jag fått spader och börjat min nagelbitande hysteri över alla grejer jag vill ha, hus, högskoleplats, nytt jobb... ja ni vet, men allt jag önskat har glidit mig ur händerna.
Efteråt kan jag förstå att det jag då helst av allt ville inte var det smartaste eller ens det lämpligaste, kanske till och med det som fått mig och Mannen att gå skilda vägar/ gå under ekonomiskt men då när jag stod där mitt i allt så hade jag ingen förmåga att se konsekvenserna av min önskan.
Nu, ett och ett halvt år senare, känner jag mig fullärd och faktiskt kan jag också en känna ett inre lugn.
Jag måste inte möblera ett hus jag hittat på Hemnet och sen tycka att alla andra spekulanter är nazister. Jag måste inte in på högskolan till vilket pris som helst. Jag överlever även om vi inte kan göra några stora livsförändringar det närmsta året och livet kan faktiskt vara ganska bra när det är "som vanligt".
Just "som vanligt" är något jag för tillfället värderar ganska högt, kanske gör man det då allt vänts upp och ner och skakats som en snöglob flera gånger under kort tid. Idag är allt precis som vanligt, och jag älskar det.