"Undrar om vi blir bruna nu?" frågade jag mamma när vi styrde kosan mot öarna i kanalen med lilla skönheten Tyra. Morfar styrde och Mannen satt bak och samtalade med Syster medan piraterna (Vilda, Prinsen och Kusin Måns) satt i optimistjollen vi hade på släp.
Tanken var att göra om resan vi gjorde -07 då vi grävde ner en skatt på en av öarna, nu var det dags att märka upp platsen där juvelerna var nedgrävda för att kunna göra en karta för framtida bruk.
Som alla gånger när familjerna är ute stötte vi även denna gång på en del problem, bl.a med ett förlorat ankare, en optimistjolle som tog in stora mängder vatten och höll på att kantra med Mannen och Prinsen i samt en möjlig köldskada, men det största problemet var ändå att motorn på Tyra inte ville gå som den skulle. Den hackade och rök och ville inte alls gå på låga varv, men fram till ön kom vi utan några större missöden, det var värre när vi skulle därifrån.
Då Prinsen och Mannen befann sig i sjönöd då dom seglat fast med jollen halvvägs över kanalen skulle vi hämta upp dom och sen köra hemåt, så vi packade ihop bohaget och hoppade i Tyra, ankaret var (återfunnet på botten och upphämtat) upptaget och jag hade precis kastat loss och knuffat ut oss. Pappa vred om nyckeln men utan resultat, Tyras motor bubblade inte ens igång. Han försökte en gång till men med samma sorgliga utgång, ännu tyckte vi andra att detta var ganska roligt och fnissade i vårt vinrus, pappa var inte lika uppåt utan muttrade mest där han stod böjd över relingen och försökte se var felet fanns.
Efter ungefär fem minuter hade vi drivit såpass långt att vi hörde hur Prinsen grät i jollen "vi kommer aaaaldrig hem!!!" men då blev vi plötsligt bönhörda. Motorn hostade igång! Vi fiskade upp Prinsen och Mannen och kunde sen puttra in till båtklubben och nå torra land, motorn ska in på reparation och turerna med Tyra lär utebli ett litet tag.



Finaste Vilda!

Storebror och lillasyster



Dom tre piraterna



Optimistjollen blev en negativistjolle med allt vatten, ingen ville segla.



Till slut på väg hemåt igen.

Bilden av Stallbackabron är ett starkt minne från barndomen, känslan av att närma sig bron (och därmed också båthuset och hemma) efter många veckor på Vänern/ havet var fantastisk.

Och att blir brun eller inte hade jag inte behövt oroa mig för, efter en hel dag i solen utan något som helst skydd är jag för tillfället mer lik en signalkräfta än människa och att sova på våra sandpapperslakan lär vara uteslutet.

Idag har jag bestämt mig, jag ska gå med i en såndär viktklubb på nätet. Det känns som om det är dags att bli av med graviditetskilona jag packade på mig genom att äta ett kg smågodis om dan hela Prinsens tid i magen.
Jag är inte riktigt säker på vad jag ska äta eller när men jag antar att det framgår av hemsidan, värre än sist jag försökte akutbanta blir det nog inte. Då dog jag nästan av svält men enda skillnaden var att jag inte orkade kliva upp på vågen eftersom jag var så svårt undernärd.
Jag har ju som alla säkert vet gjort många mer eller mindre bra försök att gå ner i vikt, oftast brister det på att jag har jävligt dålig karaktär och inte orkar hela vägen. Eller att jag inte planerar ordentligt en dag och måste göra nåt snabbt och inte så nyttigt att äta, då tycker jag att jag redan har pajat allting och lika gärna kan tokäta resten av dan också och ta nya tag dagen efter. Tyvärr brukar den där "dagen efter" ramla ur minnet och så är jag inne på samma bana igen.
Jag har väl inga större förhoppningar om att lyckas denna gången heller men jag har under en tid kännt att jag inte riktigt känner igen min spegelbild, jag tror att jag är skitsnygg och helt normalviktig så när jag ser en blek och biffig tant stirra tillbaka så tar det en sekund innan jag fattar att det faktiskt är jag. Det är inte så kul av många anledningar, dels är det inte roligt att inte kunna vara så fin som man vill men sen är det inte så himla bra för kroppen heller antar jag.
Nu tänker jag att det är dags. Tiden är inne när speglen och verkligheten behöver stämma överrens.

Man kan säga såhär, jag var inte snygg. Hemmet var en totalkatastrof. Barnen på sitt värsta rethumör.
Helt enkelt så gick allt fel som kunde gå fel.
Jag pratar om fredagen.
Jag var förkyldare än jag varit på många år, febrig, hostig och helt täppt i båda näsborrarna. Näsan var så söndersnorad att stora skinnflagor spretade runt hela området, håret hade jag i en halvt nerhalkad trasslig knut och det var så flottigt att man kunde spegla sig i det, jag hade inget annat än mitt tio år gamla Snobben-nattlinne på mig och hade precis stekt 30 pannkakor så glasögonen var nedsolkade med stekflott och hade halkat ner på näsan.
I hallen stod det fem soppåsar, dom flesta sen tre-fyra dagar tillbaka i tiden och med jästa matrester i sig, men eftersom jag var så aptät i näsan så kände jag inte av nån stank, och dom verkade faktiskt passa in i misären som hemmet i övrigt befann sig i.
Då ringer det på dörren.
Utanför står sifo-killen som jag tydligen bokat en intervju med. Han ser lite nervös ut och jag inser att det antagligen luktar sopstation hemma hos oss, barnen far runt som yra höns och retar gallfeber på varann och mitt i skiten står jag. I mitt nattlinne.
Sen passerar en dryg timma då jag snällt svarar på allt han vill veta, mest handlar det om EU och det är så tråkigt att jag nästan dör. Vilda gör sitt bästa för att ytterligare spä på min ångest, hon kastar Astors glitterfisk på mig, rullar runt under bordet och killar både mig och frågekillen på fötterna, ropar "mammamammamammamammamammamammamammamamma!!!!" tills jag svarar och ska prompt sitta i mitt knä och ha händerna på mina kinder. Prinsen hjälper inte direkt till där han ligger i soffan och hejar på henne genom att skratta åt tokigheterna och innan intervjun är slut har jag blodsmak i munnen.
Efteråt är jag helt slut, jag orkar inte ens skälla på barnen utan låter dom hållas. Dom slutar väl slåss om en av dom skulle dö resonerar jag och börjar röja i köket.