Fördelen med att bo i bostadsrättsförening med en styrelse på trehundra år

Dagarna efter det berömda sjuårs-slaget härute på gården, när det festades så hårt att styrelsen för bostadsrättsföreningen tvingades ha ett möte med min kära man, har rullat på så fort att jag inte märkt av bloggabstinensen förrän först idag.
Egentligen var det väl tänkt mer som ett traditionellt "vuxenkalas" med släkt och vänner till oss men nånstans längs vägen spårade det ur och blev världens pangfest istället, barnen härjade fritt och vi satt ute ända tills sena natten. Alla utom Martin förstås, som "somnade" vid elvatiden...
Dagen efter var vicevärden ute och felsökte festområdet redan klockan halv åtta på morgonen, han spatserade runt som en av kungens män med händerna bakom ryggen och skakade på huvudet, maken till misär hade han inte skådat sen kriget. Fem minuter senare ringde telefonen första gången, jag hade tack och lov stängt av ljudet men vid halv tio kändes det som om han var på väg att få en stroke där på andra sidan luren så vi svarade.

Vicevärden, med en djup suck; -Jaa, jag vet inte vad jag ska säga...

Martin, fortfarande inte helt nykter; -Nähä, hur menar du då?

Vicevärden; -Det är ju heeelt oacceptabelt att ni lämnar gården i ett sånt skick!

Martin; -Öh...vad menar du?

Sen pågick samtalet i en hätsk ton i flera minuter, tydligen hade vi - som arrangerat denna fylleskandal - fullständigt ansvar för, inte bara oss själva och våra barn, utan också för uppträdandet hos gästerna, dom andra boende som också deltog i kalasandet samt dom eventuella besökarna till andra boende på gården.
Att någon lämnat en tom flaska likör ute var verkligen inte acceptabelt! Och vad var det som låg kvar på bordet? Om inte teskedarna från föreningslokalen!
Martin lovade dyrt och heligt att genast städa upp i sopstationen och därmed basta.
Tre minuter senare hade vi plockat ihop den röda sopsäck med grillfestrester som lämnats ihopknuten men som fåglarna pickat små hål i, plockat in dom fjorton teskedar som (minsann) tillhörde föreningslokalen och absoluuuut inte fick lämna den och torkat av bordet med chokladsås som barnen spillt.
Hujdea mej vilken misär.
I och med denna fest har familjen Svenson splittrats, Martin tycker vi ska göra så lite väsen av oss som möjligt och bara följa alla regler dom vill medan jag vill göra precis tvärtom. Så fort jag säger nåt ute på gården så måste jag skrika "om det är okej där bakom spetsgardinerna????!!" efteråt och "ojdå! Får man ha så här roligt här på gården, kanske sticker det i ögonen på dom som inget annat liv har än att glo bakom gardinerna???!!" om vi brister ut i skratt.
Barnen är helt indoktrinerade och fullständigt på min linje, dom skrämmer sina kompisar med den sura vicevärden och sktisura vaktis och glor tillbaka på kärringarna med pudelfrissa som gömmer sig bakom Cellbes allra billigaste gardinkappa.
Från och med nu ska mitt liv gå ut på att göra livet för kärrningarna så surt som möjligt.
Moget va?

Kommentarer
Postat av: MiaLii

Hahah jag är helt med på din linje, jag skrker också åt fönstertittarna och mummlar högt om dom går förbi, eftersom det ryktas på våran gård att vi är med i HA bara för att vi har en kompis med mc så kan jag fixa ihop ett gäng som kan komma och bränna lite gummi så kärringarna storknar på eran gata.

2009-05-22 @ 11:27:31
URL: http://www.mialii.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback