Frozen margarita, piña colada och cuba libre
Ville bara göra er lite avundsjuka, har hittat bilder på "vårt" hotell Cavo Maris i Fig tree bay. Visserligen kan bilderna vara förskönade och stylade men om hälften stämmer så är det i alla fall ett paradis och jag kan knappt bärga mig!
Pilates, yoga och Tai Chi
Har just kommit hem från ett träningspass, Body balance 60 min, och känner mig piggare, mjukare och tre cm längre än när jag gick in i lokalen. Det var första gången jag var där och läste bara snabbt om passet på nätet innan jag bokade så jag visste ingenting om vad man skulle göra, det stod "en blandning av Pilates, yoga och tai chi" och i min enfald tänkte jag att det kude väl inte vara så jobbigt.
Eller hur.
Lokalen var nedsläckt och lystes bara upp av levande ljus och ett litet lysande träd, lugn musik strömmade ur högtalarna och alla satt på mattor på golvet, ingen pratade och ingen hade skor. Uppvärmningen som följde var varierade rörelser som kallades "solhälsning", "krigaren", "solens krigare" och "kobran", jag kan säga att det ser jävligt enkelt ut när man ser det på tv men att göra det själv...inte lätt.
Jag böjde och töjde och efter passet på avslappningen kände jag att jag jobbat igenom varenda muskel i kroppen, det brände i magen av ansträngning och hela jag var slut. Verkligen ett skönt sätt att öka smidigheten, rörligheten i alla leder och styrka, jag tänker absolut fortsätta en gång i veckan.
Man kan ju undra hur man kan låta kroppen förfalla som jag har gjort, den är ju liksom byggd för rörelse och det är ju inte konstigt att överviktiga har ont i leder, knän och ryggar, tänk på allt som ska bäras upp. Det känns som om jag varit fången i ett skal dom senaste åren, varje gång jag sett mig själv i spegeln har jag fått en chock och undrat vad i hela friden som hänt, "det där är ju inte jag!" men det är tyvärr den bistra sanningen. Förhoppningsvis menar jag allvar med min träning nu och slappar inte till mig som jag gjort alla andra gånger, kanske kan skalet spricka nu och den riktiga jag får komma ut. Jag lovar inget men jag ska verkligen försöka.
Eller hur.
Lokalen var nedsläckt och lystes bara upp av levande ljus och ett litet lysande träd, lugn musik strömmade ur högtalarna och alla satt på mattor på golvet, ingen pratade och ingen hade skor. Uppvärmningen som följde var varierade rörelser som kallades "solhälsning", "krigaren", "solens krigare" och "kobran", jag kan säga att det ser jävligt enkelt ut när man ser det på tv men att göra det själv...inte lätt.
Jag böjde och töjde och efter passet på avslappningen kände jag att jag jobbat igenom varenda muskel i kroppen, det brände i magen av ansträngning och hela jag var slut. Verkligen ett skönt sätt att öka smidigheten, rörligheten i alla leder och styrka, jag tänker absolut fortsätta en gång i veckan.
Man kan ju undra hur man kan låta kroppen förfalla som jag har gjort, den är ju liksom byggd för rörelse och det är ju inte konstigt att överviktiga har ont i leder, knän och ryggar, tänk på allt som ska bäras upp. Det känns som om jag varit fången i ett skal dom senaste åren, varje gång jag sett mig själv i spegeln har jag fått en chock och undrat vad i hela friden som hänt, "det där är ju inte jag!" men det är tyvärr den bistra sanningen. Förhoppningsvis menar jag allvar med min träning nu och slappar inte till mig som jag gjort alla andra gånger, kanske kan skalet spricka nu och den riktiga jag får komma ut. Jag lovar inget men jag ska verkligen försöka.
Hur gör man barn?
Ända sen jag blev gravid med lilla Sessan har jag fasat för Den Stora Frågan. Den där man inte riktigt vet hur man ska svara på men ändå vill hålla sig väldigt neutral och avslappnad till, som man absolut inte tycker är konstig eller pinsam utan heeeelt normaaaal. Ni vet "hur gör man barn?"
Jag tror jag var i vecka 38-40 nånting och magen stod ut som en ballong när Prinsen för första gången frågade, men det han undrade var inte hur vi gjort utan hur bebisen kommit in i magen. Jag förklarade att från början var den bara ett litet litet frö hos pappa och som sen kom in i min mage och växte och växte och att det nu var en nästan färdig bebis. Han frågade inte vidare utan var nöjd med det så jag slapp svara på hur i allsindar fröet från pappa kommit in i mig.
Idag när vi klev ur bilen efter dagis sa Prinsen "mamma, idag läste vi en bok på dagis där det stod att när man gör barn så stoppar man in snoppen i snippan."
Jag svimmade en smula och förbannade dagis som inte givit nån som helst signal på att detta hamnat på dagordningen, men försökte hålla en cool min inför min nyfikne nästansexåring. "Jaha" svarade jag, "ja, så är det ju." Väntan. Vad skulle komma nu?
"Men... alltså, är det sant?"
"Ja, så gör man barn."
"Men... har du gjort det?!" Stora ögon stirrade på mig med en blandning av avsmak, fasa och nyfikenhet.
Jag fortsatte låtsas som om detta var det mest naturliga i världen och svarade på dom frågor han ställde, inga utvecklande svar utan bara exakt på det han frågade. Precis som man ska enligt all världens forskare och läkare och pedagoger, men innerst inne ville jag bara att diskussionen skulle ta slut. Jag ville heller inte ge honom nån idé om att han skulle pröva detta på kompisarna så jag vågade aldrig säga att det bara var för vuxna.
Hela dan har detta stötts och blötts, var det verkligen sant? Gjorde alla så? Hade alla bebisar blivit till så? Detta var nog det mest konsitga och underliga min son hört i sin dag och man kunde riktigt se hur hans hjärna gick på högvarv för att bearbeta denna mystiska information.
Jag kan inte förstå att man aldrig är förberedd på såna här saker, varför ska man stå som ett illrött fån inför sina barn som faktiskt egentligen bara vill veta svaret på en ganska normal fråga? Är det den gamla biologilektionen som ringer i huvudet på oss, när läraren med falsettröst och högröd i ansiktet tog fram en kådis och försökte stamma fram användnigsområdet? Herregud, visste man inte vad som skulle hända med en sån när man gick i åttan så var man väl frikyrklig.
Dessvärre har ju världen förändrat en smula, nu ska man ha haft trekant, analsex och tiotalet partners innan man fyllt sexton för att verka normal. Internet står ju mer eller mindre för den utbildningen och när man ser det utbudet så kan man förstå stressen hos en femtonårig tjej som är oskuld, säger nej till tvåan eller inte vill strippa på klassfesten. Det gäller väl att föregå allt detta, att ge dom en hälsosam syn på hela fortbildningskedjan från start så dom inte lär sig en massa dynga av en porrfilm på nätet.
Kanske kan jag låta lite krass, jag pratar ju ändå om en sexåring men ni fattar vart jag vill komma. Världen är ju trots allt hård och kall, särskilt mot tonåringar.
Jag tror jag var i vecka 38-40 nånting och magen stod ut som en ballong när Prinsen för första gången frågade, men det han undrade var inte hur vi gjort utan hur bebisen kommit in i magen. Jag förklarade att från början var den bara ett litet litet frö hos pappa och som sen kom in i min mage och växte och växte och att det nu var en nästan färdig bebis. Han frågade inte vidare utan var nöjd med det så jag slapp svara på hur i allsindar fröet från pappa kommit in i mig.
Idag när vi klev ur bilen efter dagis sa Prinsen "mamma, idag läste vi en bok på dagis där det stod att när man gör barn så stoppar man in snoppen i snippan."
Jag svimmade en smula och förbannade dagis som inte givit nån som helst signal på att detta hamnat på dagordningen, men försökte hålla en cool min inför min nyfikne nästansexåring. "Jaha" svarade jag, "ja, så är det ju." Väntan. Vad skulle komma nu?
"Men... alltså, är det sant?"
"Ja, så gör man barn."
"Men... har du gjort det?!" Stora ögon stirrade på mig med en blandning av avsmak, fasa och nyfikenhet.
Jag fortsatte låtsas som om detta var det mest naturliga i världen och svarade på dom frågor han ställde, inga utvecklande svar utan bara exakt på det han frågade. Precis som man ska enligt all världens forskare och läkare och pedagoger, men innerst inne ville jag bara att diskussionen skulle ta slut. Jag ville heller inte ge honom nån idé om att han skulle pröva detta på kompisarna så jag vågade aldrig säga att det bara var för vuxna.
Hela dan har detta stötts och blötts, var det verkligen sant? Gjorde alla så? Hade alla bebisar blivit till så? Detta var nog det mest konsitga och underliga min son hört i sin dag och man kunde riktigt se hur hans hjärna gick på högvarv för att bearbeta denna mystiska information.
Jag kan inte förstå att man aldrig är förberedd på såna här saker, varför ska man stå som ett illrött fån inför sina barn som faktiskt egentligen bara vill veta svaret på en ganska normal fråga? Är det den gamla biologilektionen som ringer i huvudet på oss, när läraren med falsettröst och högröd i ansiktet tog fram en kådis och försökte stamma fram användnigsområdet? Herregud, visste man inte vad som skulle hända med en sån när man gick i åttan så var man väl frikyrklig.
Dessvärre har ju världen förändrat en smula, nu ska man ha haft trekant, analsex och tiotalet partners innan man fyllt sexton för att verka normal. Internet står ju mer eller mindre för den utbildningen och när man ser det utbudet så kan man förstå stressen hos en femtonårig tjej som är oskuld, säger nej till tvåan eller inte vill strippa på klassfesten. Det gäller väl att föregå allt detta, att ge dom en hälsosam syn på hela fortbildningskedjan från start så dom inte lär sig en massa dynga av en porrfilm på nätet.
Kanske kan jag låta lite krass, jag pratar ju ändå om en sexåring men ni fattar vart jag vill komma. Världen är ju trots allt hård och kall, särskilt mot tonåringar.
Syokonsulent?
Vad ska jag bli när jag blir stor? Denna fråga har gäckat mig i flera år och har nu tagit över mitt liv helt och hållet. Jag läste till undersköterska av den enda anledningen att jag ville fortsätta till sjuksköterska och det var något jag varit säker på sen mellanstadiet, men när jag väl fick chansen att se hur det var att arbeta som sköterska blev jag helt avskräckt. Det var absolut inget för mig och jag började istället fundera över andra yrkesval, tandsköterska, massör, förskolelärare, socialpedagog, sjukgymnast, skolsyster, bvc-sköterska... Inget har egentligen lockat mig och jag har alltid tänkt att jag skulle bestämma mig längre fram i livet, det skulle säkert komma över mig en dag när jag minst anade det. Eller inte.
Dom senaste veckorna har jag legat vaken på nätterna och funderat, jag är lite över 30 nu och inte för att jag är lastgammal på nåt vis men tiden går ju obarmhärtigt framåt, det är snart dags att göra verklighet av en eventuell högskoleexamen. Om en månad börjar Martin läsa till polis, en dröm han haft sen han var liten, och jag önskar så att jag var lika säker på ett framtida yrke, att jag drömde om något och kände läslusten krypa i mig men jag kan inte för mitt liv komma på vad jag ska göra med mig själv. Det enda jag vet är att jag inte överlever på Gullvivan länge till, arbetstiderna liknar ju mest ett fångläger, lönen är usel och att dessutom slava varannan helg... helt obegripligt! Det borde vara olagligt att anställa människor under sådana förhållanden.
Det allra värsta är att jag egentligen trivs rätt bra som undersköterska, jag hade säkert stannat där om jag bara haft ett utvecklande och roligt jobb men hur fasen ska man få det? Alla såna jobb (bb, akuten, förlossningen mm) är ju redan upptagna och där lär man ju aldrig få en anställning, särskilt inte sen dom eminenta diktatorerna på Område 1 inte ens kan ge en tjänstledigt fyra veckor för att provjobba.
Igår gick jag och funderade hela dan och när kvällen kom hade jag tagit ett beslut, jag ska läsa till lärare. Lågstadielärare. Det är något jag tänkt på sen jag var liten men det har liksom aldrig kommit upp på tapeten eftersom jag varit så säker på att jag skulle bli sköterska. Kanske kan man läsa in en eller två kurser på kvällstid också medan Martin läser, då har man ingen press på sig heller utan man kan ta det i sin egen takt (antar jag) och sen tillgodoräkna sig dom poängen. Nu återstår bara det där med betygen, det är säkert apsvårt att komma in och jag har inga toppbetyg direkt, men visst är det synd att man ska basera hela sin framtid på dom val jag gjorde när jag var sjutton?
Jag la fram min plan lite försiktigt för Martin nyss, det betyder i verkligheten att vi inte kommer kunna skaffa det där stora huset så fort han är klar, kanske får man tänka över beslutet med ett barn till flera gånger och vi kommer ha dålig ekonomi dom närmsta sex-sju åren. Han verkade inte jättenöjd men jag kan inget annat än hoppas på att han stöttar mig i detta lika mycket som jag stöttar och har stöttat honom i hans livsdröm.
Dom senaste veckorna har jag legat vaken på nätterna och funderat, jag är lite över 30 nu och inte för att jag är lastgammal på nåt vis men tiden går ju obarmhärtigt framåt, det är snart dags att göra verklighet av en eventuell högskoleexamen. Om en månad börjar Martin läsa till polis, en dröm han haft sen han var liten, och jag önskar så att jag var lika säker på ett framtida yrke, att jag drömde om något och kände läslusten krypa i mig men jag kan inte för mitt liv komma på vad jag ska göra med mig själv. Det enda jag vet är att jag inte överlever på Gullvivan länge till, arbetstiderna liknar ju mest ett fångläger, lönen är usel och att dessutom slava varannan helg... helt obegripligt! Det borde vara olagligt att anställa människor under sådana förhållanden.
Det allra värsta är att jag egentligen trivs rätt bra som undersköterska, jag hade säkert stannat där om jag bara haft ett utvecklande och roligt jobb men hur fasen ska man få det? Alla såna jobb (bb, akuten, förlossningen mm) är ju redan upptagna och där lär man ju aldrig få en anställning, särskilt inte sen dom eminenta diktatorerna på Område 1 inte ens kan ge en tjänstledigt fyra veckor för att provjobba.
Igår gick jag och funderade hela dan och när kvällen kom hade jag tagit ett beslut, jag ska läsa till lärare. Lågstadielärare. Det är något jag tänkt på sen jag var liten men det har liksom aldrig kommit upp på tapeten eftersom jag varit så säker på att jag skulle bli sköterska. Kanske kan man läsa in en eller två kurser på kvällstid också medan Martin läser, då har man ingen press på sig heller utan man kan ta det i sin egen takt (antar jag) och sen tillgodoräkna sig dom poängen. Nu återstår bara det där med betygen, det är säkert apsvårt att komma in och jag har inga toppbetyg direkt, men visst är det synd att man ska basera hela sin framtid på dom val jag gjorde när jag var sjutton?
Jag la fram min plan lite försiktigt för Martin nyss, det betyder i verkligheten att vi inte kommer kunna skaffa det där stora huset så fort han är klar, kanske får man tänka över beslutet med ett barn till flera gånger och vi kommer ha dålig ekonomi dom närmsta sex-sju åren. Han verkade inte jättenöjd men jag kan inget annat än hoppas på att han stöttar mig i detta lika mycket som jag stöttar och har stöttat honom i hans livsdröm.
Kung i baren
Att betala räkningar är bara så jäkla mycket öken att det är löjligt! Jag är ju en ekonomisk idiot också vilket inte gör saken bättre. Så fort lönen trillar in så åker vi och storhandlar, sen är det dom vanliga räkningarna som ska betas av plus flertalet diverseräkningar från olika fina saker jag beställt från nätet/ vunnit på Tradera, barnen behöver nästan alltid nya kläder eller skor och så vips är allt slut.
Hade nån av oss i familjen haft nåt som helst ekonomiskt sinnelag så kanske vi hade kunnat spara till en resa/ gå till frisören/ köpa nya kläder osv lite oftare men som det ser ut idag går jag runt med mitt Visakort som en penisförlängare och drar det i alla möjliga kortläsare dom första dagarna och sen får Martin betala mat och övrigt resten av månaden för mina pengar är slut. Jag är en såndär person som helst inte ens öppnar räkningarna när dom kommer, jag öppnar inte ens postboxen ifall det skulle råka ligga ett fönsterkuvert där, och det skulle aldrig falla mig in att ta ett kontoutdrag när jag hämtar ut pengar, jag vill inte veta hur illa det är. När jag nån gång ibland loggar in på nätbanken får jag magknip och blundar med ena ögat när "mina konton" öppnas, jag mår rentav illa av att se hur kass jag är på att hantera pengar. När vi skulle skriva på nya lånepapper så påpekade damen att det inte såg så jätteljust ut eftersom mitt konto övertrasserades minst två gånger i månaden.
However (för att göra bloggen lite internationell) så har jag nu tagit ett beslut, jag ska sköta mig, inte handla, inte spendera, inte investera eller vad man nu väljer att kalla mina impulsköp. Jag ska helt enkelt försöka hålla i slantarna. Idag har jag till och med frivilligt betalat räkningarna, jag har sett hur mycket pengar jag har kvar och jag vet att mer än så finns inte.
Inte i mina fickor i alla fall, men Martin brukar ju ha en buffert.
Hade nån av oss i familjen haft nåt som helst ekonomiskt sinnelag så kanske vi hade kunnat spara till en resa/ gå till frisören/ köpa nya kläder osv lite oftare men som det ser ut idag går jag runt med mitt Visakort som en penisförlängare och drar det i alla möjliga kortläsare dom första dagarna och sen får Martin betala mat och övrigt resten av månaden för mina pengar är slut. Jag är en såndär person som helst inte ens öppnar räkningarna när dom kommer, jag öppnar inte ens postboxen ifall det skulle råka ligga ett fönsterkuvert där, och det skulle aldrig falla mig in att ta ett kontoutdrag när jag hämtar ut pengar, jag vill inte veta hur illa det är. När jag nån gång ibland loggar in på nätbanken får jag magknip och blundar med ena ögat när "mina konton" öppnas, jag mår rentav illa av att se hur kass jag är på att hantera pengar. När vi skulle skriva på nya lånepapper så påpekade damen att det inte såg så jätteljust ut eftersom mitt konto övertrasserades minst två gånger i månaden.
However (för att göra bloggen lite internationell) så har jag nu tagit ett beslut, jag ska sköta mig, inte handla, inte spendera, inte investera eller vad man nu väljer att kalla mina impulsköp. Jag ska helt enkelt försöka hålla i slantarna. Idag har jag till och med frivilligt betalat räkningarna, jag har sett hur mycket pengar jag har kvar och jag vet att mer än så finns inte.
Inte i mina fickor i alla fall, men Martin brukar ju ha en buffert.
Storebror vill ha pengar
Jag bara frågar; tv-licensen? Vad i hela friden ska vi med den till? Det är väl bara statens snåla sätt att håva in pengar för nåt man inte vill ha. Som en bluffaktura ungefär, man ska betala massa pengar för nåt man aldrig beställt och som visar sig var ett enda stort ingenting.
Tittar man på tv-tablån för TV 2 klockan åtta och framåt en lördagskväll så ser den ut ungefär så här;
*Veckans konsert, repris från igår
*Plogen, oxen och ladan, en bondes liv på trettiotalet
*Helgmålsbön, från Otterbäckens kyrka med Ove Kota
*Språka på hokuspokuska
*Äggen och hönorna, en extisensiell debatt mellan den ryske författaren Vdrmskij Klmtghsrlor och Pia Stolpe
Vad händer? Är det detta jag betalar flera hundra för varje kvartal? Rena skämtet! Nej, tacka vet jag dom reklamfinansierade kanalerna. Det är lite som den där reklamen på radion, hon som vill köpa en papegoja och får en katt på köpet, om jag inte vill se på tvåans pissutbud eller höra P4 väst's katastrofalt kassa sändningar så måste jag ändå pröjsa eftersom jag har en tv-sändare. Ja, gud förbjude att jag skulle smygkolla på "Plogen, oxen och ladan" det vore riktigt illa.
Tittar man på tv-tablån för TV 2 klockan åtta och framåt en lördagskväll så ser den ut ungefär så här;
*Veckans konsert, repris från igår
*Plogen, oxen och ladan, en bondes liv på trettiotalet
*Helgmålsbön, från Otterbäckens kyrka med Ove Kota
*Språka på hokuspokuska
*Äggen och hönorna, en extisensiell debatt mellan den ryske författaren Vdrmskij Klmtghsrlor och Pia Stolpe
Vad händer? Är det detta jag betalar flera hundra för varje kvartal? Rena skämtet! Nej, tacka vet jag dom reklamfinansierade kanalerna. Det är lite som den där reklamen på radion, hon som vill köpa en papegoja och får en katt på köpet, om jag inte vill se på tvåans pissutbud eller höra P4 väst's katastrofalt kassa sändningar så måste jag ändå pröjsa eftersom jag har en tv-sändare. Ja, gud förbjude att jag skulle smygkolla på "Plogen, oxen och ladan" det vore riktigt illa.
Saknad; brun mjukiskanin med lös tråd på tassen och långa sammetsöron. Hittelön!
Idag ramalde lönen in på kontot, jippii! Precis som alla andra med övertrasserade konton -givetvis på grund av en urusel lön, inte för att man tokhandlat i December - har vi ätit mjöl och vatten i flera veckor och kunde idag äntligen ge barnen näringsriktig och god mat som omväxling. För att fira denna stora dag åkte jag och barnen till Överby (köpcentrum) och letade kläder till Prinsen, han har växt som ogräs under hösten och alla byxor är både för korta och för tighta i midjan. Dessutom har det stackars barnet bara kalsonger i strl 116 fast han borde ha 122-128 så dom går han hela tiden och drar i eftersom dom korvar sig i rumpan.
Det visade sig rätt snart att det där med att handla (särskilt kläder) med barnen inte är en dans på rosor och jag fick med nöd och näppe gått igenom tre olika affärer innan vi fick avbryta och åka hem.
Efter en heldag i klädaffärerna åkte vi sen till jätteWillys och storhandlade, barnen var sådär glada. I samma hus som jätteWillys fanns också Europris och tog vi ett varv därinne först, "vi kanske hittar nåt vi behöver" sa Martin i sann shopoholic-anda.
En minut senare var lilla Vild spårlöst borta, jag hade fasntat framför ljushyllan och Martin och Prinsen gick igenom vantbeståndet så hon vandrade iväg på egen hand. Nu känner vi ju den där lilla så det krävdes ingen Sherlock för att hitta henne direkt, hon stod såklart på godisavdelningen och smockade i sig diverse löst som fanns på golvet. Hon erkännde på stört och visade glatt vad hon hade i munnen, en mumsig blandning av Salta Katten, Viol och kexblandning som med all säkerhet redan varit inne i flera munnar.
Väl inne på Willys blev det sju resor värre, Sjövilda skrek som om hon suttit i tortyrkammaren på Guantanamo Bay genom frukten, frysdiskarna, torrvaror, hygien, städ och tvätt så inne på kylvaruavdelningen bad jag Martin på mina bara knän att få bryta upp en förpackning nappar och se om det kunde få tyst på odjuret. Jag insåg förstås det dumma i det, hon har inte ens frågat efter sina nappar på två dagar men vad gör man när man blir desperat? Jag vill till och med trycka in en napp på Prinsen när han vrålar som värst.
Hur vi klarade oss genom helvetshandlingen vet jag inte men ut kom vi i alla fall, barnen var nöjda med en påse fredagsgodis mellan sig och jag och Martin njöt av tystnaden.
När vi kom hem förstod vi att älsklingkaninen låg kvar på golvet vid kassa 3.
Det visade sig rätt snart att det där med att handla (särskilt kläder) med barnen inte är en dans på rosor och jag fick med nöd och näppe gått igenom tre olika affärer innan vi fick avbryta och åka hem.
Efter en heldag i klädaffärerna åkte vi sen till jätteWillys och storhandlade, barnen var sådär glada. I samma hus som jätteWillys fanns också Europris och tog vi ett varv därinne först, "vi kanske hittar nåt vi behöver" sa Martin i sann shopoholic-anda.
En minut senare var lilla Vild spårlöst borta, jag hade fasntat framför ljushyllan och Martin och Prinsen gick igenom vantbeståndet så hon vandrade iväg på egen hand. Nu känner vi ju den där lilla så det krävdes ingen Sherlock för att hitta henne direkt, hon stod såklart på godisavdelningen och smockade i sig diverse löst som fanns på golvet. Hon erkännde på stört och visade glatt vad hon hade i munnen, en mumsig blandning av Salta Katten, Viol och kexblandning som med all säkerhet redan varit inne i flera munnar.
Väl inne på Willys blev det sju resor värre, Sjövilda skrek som om hon suttit i tortyrkammaren på Guantanamo Bay genom frukten, frysdiskarna, torrvaror, hygien, städ och tvätt så inne på kylvaruavdelningen bad jag Martin på mina bara knän att få bryta upp en förpackning nappar och se om det kunde få tyst på odjuret. Jag insåg förstås det dumma i det, hon har inte ens frågat efter sina nappar på två dagar men vad gör man när man blir desperat? Jag vill till och med trycka in en napp på Prinsen när han vrålar som värst.
Hur vi klarade oss genom helvetshandlingen vet jag inte men ut kom vi i alla fall, barnen var nöjda med en påse fredagsgodis mellan sig och jag och Martin njöt av tystnaden.
När vi kom hem förstod vi att älsklingkaninen låg kvar på golvet vid kassa 3.
Fass.se
Martin driver mig till vansinne! Det är han bra på i vanliga fall men idag är det alldeles extremt, han har världens rethosta och hostar minst en gång i minuten. Jag vet att jag borde hysa sympatiska känslor för min kära make (ni vet ju hur sjuka killar kan bli) men varje gång jag hör honom dra efter andan för ännu en hostattack så kryper det i mig, jag vill bara dänga till honom.
Egentligen är det ju synd om honom, det förstår jag med, har man väl haft rethosta en gång så vet man hur apjobbigt det är och det är knappast så att man vill hosta, det går bara inte att stoppa. Allt det här kan jag förstå men ändå blir jag helt galen av ilska och säger med onödigt vass röst att han måste ta hostmedecin och att han absolut inte kan hålla på så här inatt. "För då kommer du inte få en blund i ögonen..." tillade jag sen så han skulle förstå att jag hade hans bästa i åtanke.
Egentligen är det ju synd om honom, det förstår jag med, har man väl haft rethosta en gång så vet man hur apjobbigt det är och det är knappast så att man vill hosta, det går bara inte att stoppa. Allt det här kan jag förstå men ändå blir jag helt galen av ilska och säger med onödigt vass röst att han måste ta hostmedecin och att han absolut inte kan hålla på så här inatt. "För då kommer du inte få en blund i ögonen..." tillade jag sen så han skulle förstå att jag hade hans bästa i åtanke.
............................................
Det har nu passerat fem minuter sen ovanstående skrevs och vi har kommit på orsaken till att Martin hostar. För att göra en lång historia kort; han har under tio års tid haft en mer eller mindre intensiv klåda, först bara i hårbotten men den har spridit sig över hans överkropp dom senaste åren för att nu vara som värst på armarna. Han ligger i perioder vaken på nätterna och bara kliar och kliar så han blöder, kan inte sitta, inte ligga, inte leva. Han har fått dom mest häpnadsväckande mediciner såsom antidepressiva medel med biverkningar som självmordstankar, nedsatt njurfunktion, onormalt sätt att gå, fientlighet, mani, förvirring, halluciantioner, mardrömar och muskelkramper för att göra ett axplock.
Idag fick han den senaste i raden av miraklekurer för att stilla klådan; en kräm som tydligen kan gå ner i luftvägarna och orsaka andnöd och rethosta. Så nu har han
*Kräm för klådan
*Bedövningskräm för att lindra svedan från den första krämen
*Hostmedicin för att kunna sova.
Som amatör kan väl jag tycka att man kanske skulle göra en större utredning och ta reda på orsaken till klådan istället för att lindra den. Man kan väl dra på stort och göra en forskningsstudie, han kanske är först i världen med en tokovanlig sjukdom, sånt kan man säkert få forskningsbidrag för.
Det har nu passerat fem minuter sen ovanstående skrevs och vi har kommit på orsaken till att Martin hostar. För att göra en lång historia kort; han har under tio års tid haft en mer eller mindre intensiv klåda, först bara i hårbotten men den har spridit sig över hans överkropp dom senaste åren för att nu vara som värst på armarna. Han ligger i perioder vaken på nätterna och bara kliar och kliar så han blöder, kan inte sitta, inte ligga, inte leva. Han har fått dom mest häpnadsväckande mediciner såsom antidepressiva medel med biverkningar som självmordstankar, nedsatt njurfunktion, onormalt sätt att gå, fientlighet, mani, förvirring, halluciantioner, mardrömar och muskelkramper för att göra ett axplock.
Idag fick han den senaste i raden av miraklekurer för att stilla klådan; en kräm som tydligen kan gå ner i luftvägarna och orsaka andnöd och rethosta. Så nu har han
*Kräm för klådan
*Bedövningskräm för att lindra svedan från den första krämen
*Hostmedicin för att kunna sova.
Som amatör kan väl jag tycka att man kanske skulle göra en större utredning och ta reda på orsaken till klådan istället för att lindra den. Man kan väl dra på stort och göra en forskningsstudie, han kanske är först i världen med en tokovanlig sjukdom, sånt kan man säkert få forskningsbidrag för.
Sorg i mammahjärtat
Det verkar som om lilla Vild tagit ett stort steg idag, hon har somnat utan napp. Det är ju egentligen den käraste ägodel hon har och att somna utan en i munnen och en i var hand var för två veckor sen helt otänkbart men efter den gågna helgens munblåsor/-sår har hon tydligen brutit vanan. När jag kom till dagis idag så lämnade jag över livräddaren: en liten liten bebisnapp som i yttersta sugbehovsnödfall funkat en stund och lugnat en annars oregerlig och ilsken Sessa men fröken bara tittade på mig och sa "Hon använder inte napp här. Vi har erbjudit henne vid varje vila men hon säger nej." Chock.
Jag var som ett levande frågetecken när jag gick därifån, vad skulle vi göra nu? Skulle vi ta bort napparna helt? Hon hade ju ändå somnat utan hela helgen och om hon kunde klara det på dagis så... Men var jag mogen för det? Då skulle hon ju inte vara min bebis längre! Skulle alla dom där bebisgrejorna vara slut snart?
Det var likadant med Prinsen, han och Tisse hade en dag bestämt att dom skulle åka till Hunneberg och gräva ned napparna, Prinsen var ändå tre år och det var verkligen dags, men då fick jag ett psykbryt. Jag kunde bara inte släppa taget om min tro på att han fortfarande var liten och ställde till ett jävla liv, såklart fattade Prinsen att jag var osäker och efter en dag var napparna tillbaka. Så fånigt, och synd på en sån grej som Tisse och Prinsen kunde haft.
Idag kom alla dom här känslorna över mig igen och jag blev ännu mer tveksam, tänk om vi inte skaffar ett barn till? Då är detta sista gången jag har en liten, kunde jag verkligen låta det vara slut så fort? Prinsen räknas ju inte ens som småbarn längre enligt staten så det kanske vore på sin plats att klämma ut dom sista dropparna, det kunde väl inte skada att hon hade napp lite till?
Slutligen tog förnuftet över och jag insåg hur dumt det vore att börja igen så jag förslog för lilla Vild att hon skulle slå in napparna i fint paket och ge till dom nyfödda bebisarna på BB. Succé! Klart bebisarna skulle ha dom, hon var ju stora tjejen!
Efter en stunds vridande och skruvande i sängen somnade hon utan ett ljud, hon frågade vid ett tillfälle men jag sa bara att dom skulle ju bebisarna få och det var helt ok. Det är väl bara att inse, det är dags för hönsmamman att släppa taget.
Jag var som ett levande frågetecken när jag gick därifån, vad skulle vi göra nu? Skulle vi ta bort napparna helt? Hon hade ju ändå somnat utan hela helgen och om hon kunde klara det på dagis så... Men var jag mogen för det? Då skulle hon ju inte vara min bebis längre! Skulle alla dom där bebisgrejorna vara slut snart?
Det var likadant med Prinsen, han och Tisse hade en dag bestämt att dom skulle åka till Hunneberg och gräva ned napparna, Prinsen var ändå tre år och det var verkligen dags, men då fick jag ett psykbryt. Jag kunde bara inte släppa taget om min tro på att han fortfarande var liten och ställde till ett jävla liv, såklart fattade Prinsen att jag var osäker och efter en dag var napparna tillbaka. Så fånigt, och synd på en sån grej som Tisse och Prinsen kunde haft.
Idag kom alla dom här känslorna över mig igen och jag blev ännu mer tveksam, tänk om vi inte skaffar ett barn till? Då är detta sista gången jag har en liten, kunde jag verkligen låta det vara slut så fort? Prinsen räknas ju inte ens som småbarn längre enligt staten så det kanske vore på sin plats att klämma ut dom sista dropparna, det kunde väl inte skada att hon hade napp lite till?
Slutligen tog förnuftet över och jag insåg hur dumt det vore att börja igen så jag förslog för lilla Vild att hon skulle slå in napparna i fint paket och ge till dom nyfödda bebisarna på BB. Succé! Klart bebisarna skulle ha dom, hon var ju stora tjejen!
Efter en stunds vridande och skruvande i sängen somnade hon utan ett ljud, hon frågade vid ett tillfälle men jag sa bara att dom skulle ju bebisarna få och det var helt ok. Det är väl bara att inse, det är dags för hönsmamman att släppa taget.
Ågren hos den barnsliga
Varför gör jag så? Vad är det för fel på mig? Jag kan inte riktigt begripa varför jag ska lägga mig i överhuvudtaget, jag är ju knappast tvingad att läsa!
Jag menar förstås min kommentar på Englas blogg, förvisso ligger det nåt i det jag säger, man ska verkligen tänka sig för, jorden är inte frisk längre och om alla skulle fortsätta konsumera i samma takt som nu så finns vi snart inte kvar längre. Men å andra sidan har jag svårt att tro att Engla själv står för skulden till jordens undergång och att anklaga henne för det och göra henne lessen är väldigt orättvist. Vet inte varför jag bara måste mucka så, det bara kommer över mig ibland och om Martin då inte ger nåt resultat så kanaliserar jag hela grälsjukan vidare. Inte så moget.
Jag har i alla fall emailat Engla och sagt ungefär detta och bett om ursäkt om jag sårat henne så förhoppningsvis får jag inga mordbrev med posten imorgon...
Jag menar förstås min kommentar på Englas blogg, förvisso ligger det nåt i det jag säger, man ska verkligen tänka sig för, jorden är inte frisk längre och om alla skulle fortsätta konsumera i samma takt som nu så finns vi snart inte kvar längre. Men å andra sidan har jag svårt att tro att Engla själv står för skulden till jordens undergång och att anklaga henne för det och göra henne lessen är väldigt orättvist. Vet inte varför jag bara måste mucka så, det bara kommer över mig ibland och om Martin då inte ger nåt resultat så kanaliserar jag hela grälsjukan vidare. Inte så moget.
Jag har i alla fall emailat Engla och sagt ungefär detta och bett om ursäkt om jag sårat henne så förhoppningsvis får jag inga mordbrev med posten imorgon...
Blodgivare ger med hjärtat
Idag har jag varit och lämnat blod för första gången, väldigt händelserikt. Förra veckan när jag blev uppringd så sa damen i telefonen att "barnen få såå gärna följa med" men jag tvivlar på att hon visste vem hon pratade med.
Jag förklarade för Prinsen flera gånger i bilen att jag skulle sitta fast i en slang och omöjligt kunde jaga honom och Vild runt avdelningen så jag skulle vara väldigt tacksam om han kunde hjälpa till att hålla ordning på sin syster. Prinsen lovade dyrt och heligt att vara en hjälpsam storebror.
I väntrummet slogs dom först om ett pussel och slängde bitarna omkring sig men då kom Eva i luckan och lovade dom varsin bulle och ett glas saft om dom kunde uppföra sig medan mamma lämnade blod, barnen lovade och vi gick in.
Tro det eller ej men när det väl plockades fram nålar, slangar och påsar blev barnen Svenson som små ljus, dom drog fram varsin liten stol och satt bredvid mig och tittade storögt på allt blod som rann genom slangen. "Är det blod? Där i? Blod? På riktigt?" frågade Prinsen tusen gånger och var djupt imponerad av att jag inte skrek när jag blev stucken med jättenålen. Lyckligtvis var det tomt på folk och damerna som jobbade kunde ägna sig helhjärtat åt mina odågor, dom fick en specialrundvandring och fick kolla på alla spännande saker som fanns och vips så var det klart. Hur enkelt och snabbt som helst, ALLA borde lämna blod, det borde stå i lagen!
Sen fick jag välja bland massa fina glas, muggar (från Rörstrand) och tröjor, ett presentkort som går att använda i nästan alla mataffärer eller att skänka pengarna direkt till barncancerfonden. Innan vi gick fick vi lite fika och ett parkeringskort att använda så jag slipper betala nästa gång jag ska dit, verkligen lyx!
Jag förklarade för Prinsen flera gånger i bilen att jag skulle sitta fast i en slang och omöjligt kunde jaga honom och Vild runt avdelningen så jag skulle vara väldigt tacksam om han kunde hjälpa till att hålla ordning på sin syster. Prinsen lovade dyrt och heligt att vara en hjälpsam storebror.
I väntrummet slogs dom först om ett pussel och slängde bitarna omkring sig men då kom Eva i luckan och lovade dom varsin bulle och ett glas saft om dom kunde uppföra sig medan mamma lämnade blod, barnen lovade och vi gick in.
Tro det eller ej men när det väl plockades fram nålar, slangar och påsar blev barnen Svenson som små ljus, dom drog fram varsin liten stol och satt bredvid mig och tittade storögt på allt blod som rann genom slangen. "Är det blod? Där i? Blod? På riktigt?" frågade Prinsen tusen gånger och var djupt imponerad av att jag inte skrek när jag blev stucken med jättenålen. Lyckligtvis var det tomt på folk och damerna som jobbade kunde ägna sig helhjärtat åt mina odågor, dom fick en specialrundvandring och fick kolla på alla spännande saker som fanns och vips så var det klart. Hur enkelt och snabbt som helst, ALLA borde lämna blod, det borde stå i lagen!
Sen fick jag välja bland massa fina glas, muggar (från Rörstrand) och tröjor, ett presentkort som går att använda i nästan alla mataffärer eller att skänka pengarna direkt till barncancerfonden. Innan vi gick fick vi lite fika och ett parkeringskort att använda så jag slipper betala nästa gång jag ska dit, verkligen lyx!
Bråkig
Vet egentligen inte varför jag engagerar mig, men för er som är intresserade av hets mot folkgrupp så kan jag tipsa om att jag skrivit en låång kommentar på Englas blogg (www.annamirjamaria.blogg.se) där jag ifrågasätter hennes vansinniga konsumtionshets. Kommer med all säkerhet få tvåtusen elaka svar av alla bimbos som dagligen överöser hennes blogg med utvecklande och smarta kommentarer såsom "Åh va snyggt!" "Det finaste jag sett!" och "Gu va snygg stil du har allså!"
Ska bli spännande att se om hon ens publicerar kommentaren.
Ska bli spännande att se om hon ens publicerar kommentaren.
Lilla trötter
Min stackars lilla Vild är sjuk, hon är inte alls speciellt vild för tillfället. Igår förmiddag märkte vi att hon hade ont i munnen, först trodde vi hon ätit nåt som skrapat upp gommen men vid kvällsmaten hade hon fortfarande jätteont och ville inte ens peta i sig sin älskade fil. Natten var en mardröm, hon vaknade minst en gång i timman och grät sådär hulkande och höll den lilla handen i munnen, hon kunde inte suga på nappen heller för då gjorde det ändå ondare så om hon väl slutade gråta kunde hon inte komma till ro.
Idag fick vi en tid till jourcentralen, doktorn tittade i öronen, i halsen, tittade på utslagen på rumpan, i munnen, tog halsprover och blodprov men allt var så bra så bra. "Virus" var hans svar och inom tio minuter stod vi i dörren igen.
På jobbet ikväll (jobbade 7-12 + 16-21) så gick jag bärsärkagång efter vad som helst som kunde vara lokalbedövande men utan resultat, då slog det mig plötsligt att vi har en flarra Xylocaingel med körsbärssmak i skåpet! Prisa Gud! Efter överläggning med en läkarkollega kom vi fram till att man skulle kunna doppa en tops i gelen och sen badda runt i munnen för att få en lokal smärtlindring utan att bedöva svalget, så smart. Förhoppningsvis slipper vi och hon sover ändå men hittills har hon vaknat tre gånger så det är väl inga lysande utsikter förstås.
Prinsen har ju sprallat på som vanligt och velat skoja bort hennes onda men varje gång han närmat sig har hon börjat grina och skrika "näj! ja ä fuk! FUUUK!!" vilket såklart betyder "nej, jag är sjuk!"
Idag fick vi en tid till jourcentralen, doktorn tittade i öronen, i halsen, tittade på utslagen på rumpan, i munnen, tog halsprover och blodprov men allt var så bra så bra. "Virus" var hans svar och inom tio minuter stod vi i dörren igen.
På jobbet ikväll (jobbade 7-12 + 16-21) så gick jag bärsärkagång efter vad som helst som kunde vara lokalbedövande men utan resultat, då slog det mig plötsligt att vi har en flarra Xylocaingel med körsbärssmak i skåpet! Prisa Gud! Efter överläggning med en läkarkollega kom vi fram till att man skulle kunna doppa en tops i gelen och sen badda runt i munnen för att få en lokal smärtlindring utan att bedöva svalget, så smart. Förhoppningsvis slipper vi och hon sover ändå men hittills har hon vaknat tre gånger så det är väl inga lysande utsikter förstås.
Prinsen har ju sprallat på som vanligt och velat skoja bort hennes onda men varje gång han närmat sig har hon börjat grina och skrika "näj! ja ä fuk! FUUUK!!" vilket såklart betyder "nej, jag är sjuk!"
Utfattig och ful i håret
Just nu känns det som om vi skulle behöva en miljon för att få allt att gå ihop, alla vanliga utgifter slåss med mitt köpbehov och inspirationen att göra nåt nytt och fräsch inför våren. Nya köksgardiner vill väl alla ha, men då får jag genast tvångstankar att jag måste matcha med nya krukor och blommor också och gärna en ny lampa med men då blir det inte längre så billigt. Ett par blommor i vardagsrummet har lämnat in och det gapar tomt på deras platser men några nya lär det inte bli, inte heller en ny duk till bordet. När jag städade i akvariet nyss (=förenat med livsfara - dom små jävla zebrabarberna har säkert två rader hajtänder i sin lilla käft) insåg jag att lite nya växter är ett absolut måste men det är ju dyrare än att inreda sitt eget hem så fiskarna får faktiskt skylla sig själva när dom hela tiden käkar upp alla växter jag köper. Som om inte detta vore nog så behöver barnen nya kläder och jag skulle inte tacka nej till ett besök hos frisören, har inte klippt mig på sju månader.
Sorgligt.
Egentligen är det väl inte så hemskt som det låter, jag överlever nog utan nya köksgardiner och blommor men ni vet hur det är, solen tittar fram och man känner lukten av vår (ja jag vet att det är januari) och alla affärer har skyltat om till vår/sommar med härliga färger, kläder, accessoarer och inredning och det är svårt att stå emot. Hade det inte varit för Martin hade jag (som en f.d vän till oss ständigt gjorde) spenderat varenda krona av lönen på bra grejor och sen lånat ihop till hyran. Jag hade antagligen varit utmärglad eftersom jag inte haft råd att köpa mat, utvilad eftersom Martin tilldelats enskild vårdnad och jag därmed sluppit alla dessa vaknätter och snygg eftersom jag haft råd att gå till frisören mer än en gång om året. Säkert hade jag haft ett såntdär hem som tidningarna skriver om också, kanske är värt ett försök?
Sorgligt.
Egentligen är det väl inte så hemskt som det låter, jag överlever nog utan nya köksgardiner och blommor men ni vet hur det är, solen tittar fram och man känner lukten av vår (ja jag vet att det är januari) och alla affärer har skyltat om till vår/sommar med härliga färger, kläder, accessoarer och inredning och det är svårt att stå emot. Hade det inte varit för Martin hade jag (som en f.d vän till oss ständigt gjorde) spenderat varenda krona av lönen på bra grejor och sen lånat ihop till hyran. Jag hade antagligen varit utmärglad eftersom jag inte haft råd att köpa mat, utvilad eftersom Martin tilldelats enskild vårdnad och jag därmed sluppit alla dessa vaknätter och snygg eftersom jag haft råd att gå till frisören mer än en gång om året. Säkert hade jag haft ett såntdär hem som tidningarna skriver om också, kanske är värt ett försök?
Murphys lag
Dagen började med en bra plan; jag skulle ta med barnen och åka till Ikea på förmiddagen, Prinsen skulle få vara på Småland och jag och lilla Vild skulle strosa omkring och kolla på alla fina saker. Egentligen skulle jag bara handla en lampfot och några set med sängkläder men det vet man ju hur det är med Ikea - alltid hittar man nåt bra.
För att ni ska få en rättvis bild av hur det uratrade så är det ett par saker ni måste känna till; 1, jag parkerade bilen kl 12:15 utanför Ikea i Bäckebol ca 50 minuters körtid hemifrån. 2, jag skulle börja jobba kl 15 och innan dess skulle jag lämna barnen på dagis i tid till mellanmålet kl 14.
3, För att klara av ovanstående behövde jag starta bilen allra senast kl 13:00 men även då skulle det bli tight.
Saker och ting inne i varuhuset gick väl sådär, jag sprang runt och försökte minnas allt jag tänkt handla samtidigt som jag tog rationella beslut angående snygg silvrig ljusstake, krukväxter och ramar. Det var väl egentligen inte förrän jag ställde mig i kön som det började gå åt skogen, jag valde en s.k "snabbkassa" där man skulle scanna själv och maximalt fick handla 15 varor, klockan var kvart i ett och jag tyckte läget var under kontroll.
Fem minuter senare hade kön inte rört sig en milimeter utan samma kärring stod där framme och var trots den tålmodiga expeditens instruktioner ett levande frågetecken, jag började se mig omkring efter en kortare kö men orden man lärt sig genom dyrköpta läxor ringde i huvudet; "Byt aldrig kö. Byt aldrig kö."
Klockan närmade sig 13:00 och min tid att starta bilen, jag stod fortfarande i mardrömskön och skulle -förutom betala - också hämta Prinsen på Småland, Sessan hade för länge sen tröttnat på att sitta snällt i vagnen och sprang runt bland alla realådor. Jag svettades ymmning och kunde knappt hålla telefonen som beslöt sig för att ringa mitt i detta inferno, det var Martin som undrade om jag hämtat ut hans recept som jag dyrt och heligt lovat kvällen innan. Livet föll isär, jag ljög och svarade att jag självklart hade planerat in det och skulle ha med miraklesalvan hem ikväll, inga problem.
13:10 satt vi alla tre i bilen och jag svängde ut från parkeringen inte helt utan hopp om att hinna, om barnen var i tid till mellanmålet så skulle jag hinna till apoteket innan jobbet. Bara saker och ting flöt på nu så skulle allt ordna sig.
Det gjorde det inte.
13:20 Broöppning vid Jordfallsbron, tidsåtgång 7 minuter.
13:45 Godståg passerar 45:an vid Alvhem, tidsåtgång 5 minuter
14:05 Pensionär ligger i 70 hela 90-sträckan mellan Göta och Lilla Edet, tidsåtgång -5 minuter
14:20 Rött ljus vid Stavreskolan, tidsåtgång 1,5 minut
Väl framme vid dagis 25 minuter sen gav jag barnen varsin slängpuss och kastade mig tillbaka in i bilen för att hinna till apoteket innan jag började jobba. Efter 200 meter inser jag att Vild's jacka ligger kvar i bagaget och hon har inget annat att ha på sig vid uteleken. Det var bara att se sig besegrad, jag vände och slog tanken på apoteket ur hågen, jag skulle få åka dit på rasten.
