Det verkar som om lilla Vild tagit ett stort steg idag, hon har somnat utan napp. Det är ju egentligen den käraste ägodel hon har och att somna utan en i munnen och en i var hand var för två veckor sen helt otänkbart men efter den gågna helgens munblåsor/-sår har hon tydligen brutit vanan. När jag kom till dagis idag så lämnade jag över livräddaren: en liten liten bebisnapp som i yttersta sugbehovsnödfall funkat en stund och lugnat en annars oregerlig och ilsken Sessa men fröken bara tittade på mig och sa "Hon använder inte napp här. Vi har erbjudit henne vid varje vila men hon säger nej." Chock.
Jag var som ett levande frågetecken när jag gick därifån, vad skulle vi göra nu? Skulle vi ta bort napparna helt? Hon hade ju ändå somnat utan hela helgen och om hon kunde klara det på dagis så... Men var jag mogen för det? Då skulle hon ju inte vara min bebis längre! Skulle alla dom där bebisgrejorna vara slut snart?
Det var likadant med Prinsen, han och Tisse hade en dag bestämt att dom skulle åka till Hunneberg och gräva ned napparna, Prinsen var ändå tre år och det var verkligen dags, men då fick jag ett psykbryt. Jag kunde bara inte släppa taget om min tro på att han fortfarande var liten och ställde till ett jävla liv, såklart fattade Prinsen att jag var osäker och efter en dag var napparna tillbaka. Så fånigt, och synd på en sån grej som Tisse och Prinsen kunde haft.
Idag kom alla dom här känslorna över mig igen och jag blev ännu mer tveksam, tänk om vi inte skaffar ett barn till? Då är detta sista gången jag har en liten, kunde jag verkligen låta det vara slut så fort? Prinsen räknas ju inte ens som småbarn längre enligt staten så det kanske vore på sin plats att klämma ut dom sista dropparna, det kunde väl inte skada att hon hade napp lite till?
Slutligen tog förnuftet över och jag insåg hur dumt det vore att börja igen så jag förslog för lilla Vild att hon skulle slå in napparna i fint paket och ge till dom nyfödda bebisarna på BB. Succé! Klart bebisarna skulle ha dom, hon var ju stora tjejen!
Efter en stunds vridande och skruvande i sängen somnade hon utan ett ljud, hon frågade vid ett tillfälle men jag sa bara att dom skulle ju bebisarna få och det var helt ok. Det är väl bara att inse, det är dags för hönsmamman att släppa taget.