Vilda gör skäl för sitt namn dagligen numera, SMHI borde klass 4-varna hela Halvorstorp och ge oss ett skyddsrum där vi kan gömma oss när hon får sina utbrott. Sexårskrisen har slagit till med full kraft och som grädde på moset har vi en lillasyster som stjäl nästan all uppmärksamhet, bara gör gulliga saker och som alla kompisar vill vara med.
Att vara Vilda nu kan inte vara så enkelt och jag gör vad jag kan för att underlätta, jag försöker ge henne fullt fokus, lyssna på henne och vara nära och ge massor med kärlek men det är så svårt att inte trampa snett. Ena stunden är allt jättebra och hon är hur mjuk och snäll som helst, hon skrattar och vi har det mysigt och så pang! Utan att veta det har jag förnekat henne något eller gett en tillsägelse och så blåser det upp, innan man vet ordet av så är stormen över en med skrik, tårar och övrigt som hör hysterianfall till.
Även om vi gått igenom den här perioden förut och även om jag verkligen gör allt för att stå stark genom raserianfallen så är det så svårt! Att ha ett barn som vänder upp och ner på himmel och jord för att man inte får tuggummi dagligen eller inte kan ta på sig strumpbyxorna själv är otroligt krävande, och det är hur trist som helst att slänga in henne på rummet fem-sex gånger per dag. Känns som om hon spenderar mer tid gråtandes i sitt rum än nån annanstans just nu.
Igår bråkade hon i stort sett från morgon till kväll och däremellan var hon lika uppkäftig som en religiöst uppfostrad fjortonåring så till slut var jag tvungen att utfärda ett lekförbud. Alltså är hon förbjuden att leka med kompisar idag efter skolan, en sak jag verkligen ångrar eftersom det ösregnar ute och en av hennes närmsta vänner som bor alldeles runt hörnet också slutar tidigt idag. Men jag måste ju stå på mig och genomföra hotet, det känns inte orimligt hårt och det var faktiskt på sin plats efter en hel dags bråk och skrik men usch vad jag kommer ha en jobbig eftermiddag.