Igår kom den över mig med sån hast att jag nästan inte hängde med själv, jag har ju längtat och undrat lite när den skulle inträffa men inte trodde jag den skulle överraska mig så.
Jag talar förstås om bakhysterin.
Mot slutet av varje graviditet har jag fått total baknoja och fyllt frysen med diverse olika godsaker som kan vara kul att plocka fram när allt löst folk kommer och ska klämma på bebisen. Med lilla Vild bakade jag minst femhundra pepparkakor under en vecka till exempel, lussekatterna sprutade ur öronen på oss och frysen gick knappt att stänga.
Den här gången hade jag planerat en massa olika småkakor att göra och som större mål även dammsugare, helst rosa med vit choklad men gröna skulle ockå gå bra. Dom skulle jag ta fram vid särskilt stora tillfällen och alla skulle häpna över hur goda och fina dom var.

     

Igår gjorde jag dom.
Ingen kommer häpna kan jag säga.
Sockerkakan som skulle smulas ner blev fantastisk och jag fick ångest över att göra sönder den, fyra deciliter smulor skulle det vara men jag använde åtta och blev ändå inte nöjd, smeten blev liksom för kladdig. 



"Arrakarom efter smak" stod det i receptet, inte så lätt att smaka av det eftersom man blev lite smakdöv i munnen efter en stund, det hade varit lättare om det stod nåt att rätta sig efter, typ "ej mer än en matsked". När halva flaskan var tömd hade jag fortfarande inte hittat den rätta känslan och det var ungefär här jag började ge upp. Kanske var jag inte skapt för att göra så fina bakverk?
Man skulle sen rulla till längder och ställa kallt, mina såg mest ut som långa smala bajskorvar, ojämna och halkiga men jag tänkte att lite frysning nog skulle göra susen. Det skulle nog förresten inte synas sen ändå när den fina rosa marsipanen klädde dom.



Den fina rosa marsipanen gick ju givetvis inte att köpa på Willys  utan det fick bli mandelmassa som färgats röd med tveksamt resultat, en halvröd torr grej såg det mest ut som. Jag lyckades bättre med den gröna men det var fortarande ingen "wow!-känsla" över det vilket vid det här laget faktiskt hade behövts.



Dom "rosa" liknades mest kopittar och dom gröna såg ut som monstersparrisar.
Efter att ha doppat dom i tokbillig blockchoklad från Willys som grynades sig och jävlades såg det ut som om jag överlämnat hela bakningen åt Vild och jag ville bara grina. Jag svor på att köpa kakjävlarna i fortsättningen och skulle egentligen ha hållt katastrofen hemlig, men så blev jag ändå inspirerad att göra nya idag.
Det kan ju inte bli sämre liksom. Så nu ska jag åka till Jätten och köpa punscharom, riktig marsipan och svindyr mörk choklad. Dom fula dammsugarna som nu ligger i frysen får åka med barnen på fotbollscuper, Mulleutflykter och lekplatsfika.
Utöver detta fatala misslyckande gjorde jag också "chokladbröd", i tanken hade jag vännen Karins halvsega och supergoda från i somras. Mina blev torra och rätt äckliga. Också en kaka som får åka med barnen.
Kolakakorna, som är en sak jag är bra på, blev för gräddade och hårda. Får också åka med barnen.
Det enda som egentligen lyckades igår var skink-och ostpajen jag gjorde, den blev snygg och god och fick bli matlådor till Mannen.