Jag har förlorat den, Förmågan.
Tappat superhörseln man får när man föder. Nu har jag blivit degraderad till en simpel människa som inte hör barnen förrän dom skriker i dödsångest.
När Prinsen kom sov jag med ena ögat öppet och vaknade så fort minsta ljud trängde undan nattens tystnad, ett knäppande från frysen, Astors pälsiga trampdynor som tassade runt, fiskarna som simmade för snabbt för nära ytan och plaskade... Med tiden lärde jag mig vilka ljud som kunde ignoreras och vilka ljud som var Prinsen som rörde sig i sängen och när sen Vild kom till världen och sömnen i stort sett uteblev helt under ett par år så kunde jag sova mycket tyngre när jag väl fick chansen.
Men ändå fanns den där, Förmågan. Den superviktiga som gör det möjligt att glida in med hinken en mikrosekund innan spyan når sängen, som ger en kraften att mäta milimetrar med hostmedicin klockan halv fyra på morgonen och hälla i barnet som knappt själv fattat att det hostat och som är enda räddningen när man hör det där andetaget som säger att bebisen tappat nappen och är på vippen att vakna till och illvråla.
Nuförtiden kan barnen ibland meddela att dom varit uppe och kissat på natten, haft en jobbig och envis hosta eller till och med varit inne hos oss och pratat med mig utan att jag har hört ett ljud. Dom första gångerna det hände så avfärdade jag dom bara och sa att "det har du nog drömt lilla hjärtat, mamma hör ju om du går upp" men jag har insett att dom antagligen har rätt. Jag är stendöv på natten.
Kanske är det något som avtar med tiden ju äldre barn man får? I så fall lär det inte bli några som helst problem för Prinsen och Vilda att smyga ut eller in på natten när dom blir äldre.
Fast å andra sidan så lär väl Förmågan i så fall komma tillbaka när nästa bebis kommer, då är det ju bara att fortsätta skaffa ungar så har man den alltid uppdaterad och inga tonåringar kommer nånsin kunna smyga förbi mina superöron.